Voodus är bandet som vågar sticka ut från den traditionella black metal-scenen och inte låter förutbestämda regler begränsa deras kreativitet. Vi fick tag i sångaren Tobias Fongelius för att prata om Dissection, satanism, turnén med Mayhem och vilka de viktigaste hörnstenarna för genren är.
På vilka sätt är Voodus black metal både musikaliskt, men också själsligt?
– Rent soundmässigt är Voodus inget renodlat black metal-band. Vi utvecklas hela tiden som musiker och låter inte några förutbestämda ramar stänga inne vår kreativtet. För oss är det viktigare att vara ärliga och sanna mot oss själva, både när det gäller skapandet av musik och textmässigt.
Jag läste i en intervju där du sa att era gamla hjältar som Mayhem, Dissection och Bathory är några ni har stor respekt för eftersom att de bjöd in de mörka, ondskefulla själarna till riktig musik. Kan ni förklara hur ni menar?
– Vad jag menade med ”riktig musik” var att det var mer äkta black metal. Personligen lyssnar jag på väldigt varierad musik, som är långt ifrån metal. Det som främst inspirerade mig med de banden var att dom gjorde sin grej till 100 procent. De stod upp för sig själva och lät ingen jävel trampa på dem, och lyckades skapa en utstrålning och kraft som talade till en på ett primitivt och mörkt sätt. Deras musik var fan farlig på riktigt!
I en intervju sa du att du var den enda i bandet som utövar magi till exempel och som är hängiven satanismen, kan du berätta mer om det?
– Fascinationen för det mörka och dolda har alltid funnits där. Jag ser det inte som någon slags ondska, utan mer som något stort och orört. En värld full med möjligheter utan några förbud eller moraliska förpliktelser för vad man borde göra eller inte. En fri värld helt enkelt där jag själv kan bestämma över vilka stigar jag ska beträda. Som ung hade jag väl inte några djupare tankar kring ämnet, jag var helt enkelt bara dragen åt det hållet.
Allt som finns på scenen är där av en anledning och laddade med en stark kraft. Hur menar ni och vad för betydelse har allt på scenen?
– Genom åren har jag skapat en hel del scenrekvisita som vi brukar ha med oss på scenen. För att kunna bygga upp en stämning som vi tycker att vår musik kräver, för att den ska kunna förmedlas på ett korrekt sätt visuellt. Rent logistiskt kan det bli jävligt svårt att bära med alla grejerna när vi har gig hemifrån. Samt att vi fortfarande är ett ganska litet band, vilket oftast innebär att vi inte alltid har tiden att kunna bygga den scen som vi vill ha. Men vissa saker som är viktiga har vi alltid med oss och de är laddade med krafter från ritualer som jag har haft under själva skapandet. Det handlar mest om att försätta mig själv i rätt stämning, än att ni ska kunna känna något! För mig så lyser de av kraft, medan ni ser olika kreationer av gamla ben och läderbitar.
Into The Wild som släpptes 2018 är inget konceptalbum, utan är baserat på känslan och rädslan av att kasta sig in i det okända. När gjorde ni det senast?
– Som band var det väl när vi begav oss ut på turné med Mayhem, i en hyfsat ny sättning när vi hade bytt ut två av medlemmarna. Det var en jävligt stor prövning för ett band av vår storlek, men man lär sig otroligt mycket! Det var militärisk disciplin och 100 procent fokus som gällde för att kunna ro allt i land. Vad beträffar Into The Wild så är det mycket riktigt som du säger, inget konceptalbum. Men när jag efter analyserar albumet så tycker jag det känns mer och mer som ett sådant. Textmässigt och musikaliskt så tycker jag nästan att det finns en berättande känsla över det.
Du sa en gång att du många gånger blir besviken när du träffar människor du beundrat, för att de inte motsvarar bilden de byggt upp utåt. Hur gör du själv för att det inte ska hända dig?
– Jag försöker inte vara någon jag inte är!
Är du likadan privat?
– Absolut. Visst har jag en viss förståelse för att folk i genren spelar en viss teater, för det är ju till en viss del den imagen du skapar som lockar folk. Men det måste finnas en ärlig grund att stå på. Man kan inte fejka i all evighet, då tappar man bort sig själv någonstans på vägen och då kommer allt att rasa.
Vilka är de viktigaste hörnstenarna inom black metal?
– Satan, att vara sann mot sig själv och det man skapar. Mörker, mystik, mod, blod, eld och död!
När Reinkaos med Dissection släpptes 2006 så blev du ganska påverkad av skivan. Kan du berätta mer?
– Den öppnade upp mina ögon för en helt ny inriktning av satanismen. Jag kastade mig i blindo rakt in i en jävligt destruktiv livsstil, som till slut började bli farlig för mig och andra. Jag var helt enkelt inte redo för de krafter som jag sökte kontakt med. Det jag fick som belöning var desperata åtgärder och en svart spiral av ångest och kaos. Idag är mitt fokus något helt annat och jag har mognat en hel del sedan dess. Så jag är inte orolig.
Hur skulle du beskriva att musiken har förändrat ditt liv?
– Otroligt mycket, musik för mig kan vara ren magi! Jag minns första gången jag fick höra black metal, jag har aldrig i hela mitt liv varit med om en starkare, mer omvälvande upplevelse. En känsla av att äntligen ha hittat hem. Redan då kände jag att här kommer jag vara fast i resten av mitt liv. Sedan dess har jag mer eller mindre vigt mitt liv åt musiken och jag lär bli kvar här tills jag en dag dör.
De flesta av era texter är baserade på egen erfarenhet samt känslor som du har haft under en stark påverkan under ritualer. Varför delar du med dig av en sådan privat sida textmässigt, är du aldrig rädd att någon ska använda det mot dig?
– Nej, jag skriver ju oftast texter som betyder mycket för mig. Det är ju inte säkert att alla andra kan förstå vad det egentlige handlar om. Men det är så med text och musik, alla får läsa in sin egen tolkning av vad det är som dom upplever. Så det finns väl inte direkt några rätt eller fel.
Vad är det som du söker efter, som får dig att vilja sätta allt på spel för att hitta en ny väg in i mörkret och bortom det som vi känner till?
– Det vet jag inte! Det är mest som ett inre driv jag har, att det finns något mer där ute som lockar på mig. Jag måste fortsätta söka, någon gång så hittar jag väl dit där jag har hemma.
På vilket sätt gjorde namnbytet från Jormundgand till Voodus att ni hittade tillbaka till er ”stig”?
– Jormundgand grundades för 16 år sedan av mig och vår förra trummis. Man kan väl inte säg att vi hade någon slags kompass att gå efter direkt. All kreativitet fick flöda fritt och det som kom ut som en låt, det fick bli en låt helt enkelt. Jormundgand var en utvecklingsfas för mig, det var inte förrän jag började skriva låtar till Night Queen, som blev Voodus första släpp, som jag började känna att jag äntligen började få lite rätsida på mina visioner. Men jag klarade inte av det ensam, så min gamla vapenbroder Erik Kjörnsberg och jag började träffas igen. Denna gången var det för att spela och skapa ihop för första gången, han hade ju hoppat in i Jormundgand lite då och då och jag spelade lite i hans band XUL. Vi förstod varandra när vi skapade och riffen samt låtarna vi började med kändes som något helt nytt för oss, jävligt mycket kraftfullare och bättre än vad Jormundgand någonsin hade varit! Så vi kände att vi behövde en nystart, nya medlemmar och ett nytt namn. Ett nytt fokus helt enkelt. Och det funkade jävligt bra om jag får säga det själv!
På vilka sätt skapar vi våra egna öden, både under och efter livet?
– Det har jag inget svar på. Jag har min egen känsla för hur jag måste göra för att binda upp min livstråd till rätt strömmar, för att kunna sköljas iväg till rätt hamn när min kropp väl dör. Men hur du eller ni ska gå till väga, det har jag ingen aning om!
Berätta lite om Gnothi Seuaton, för att vara black metal är det ändå en rätt positiv och inte så mörk text?
– Jag känner att bara för att man spelar black metal, så behöver inte allt vara genomgående mörkt hela tiden. Hur ska man kunna vara en stark drivkraft och en ledare om man lever i ett konstant mörker? Och hur ska din omgivning kunna förlita sig på dig, om ditt sätt enbart är destruktivt? Att kunna balansera sitt inre mörker för att kunna fungera som en stark individ, är för mig jävligt mycket viktigare, än att bara bejaka sina mörka sidor. Lär känna dig själv och bli en bro mellan ditt inre mörker och ditt inre ljus, då kommer du fungera som allra bäst. Sen så kan jag väl inte påstå att refrängen är så ljus heller!
I know I must End All this
End to begin, die to live
Sing the songs of the eternal night
That sings forever.
Är ni mer rädda om musiken nu än tidigare?
– Det måste jag faktiskt erkänna att vi är. Efter att Into The Wild släpptes, som även slog oss med häpnad över hur jävla bra den blev, så har vi väl känt att vi plötsligt har något att leva upp till! Dock är jag inte så orolig, för de nya låtarna som vi jobbar på är svinbra! Dom är inte lika romantiskt lagda som låtarna på Into The Wild och inte lika episka, även om det finns sådana element med. Men kvaliteten och potentialen finns där!
Black metal har ju vissa regler som måste efterföljas enligt de som verkligen är true. Om ni följer det, hur gör ni för att utveckla musiken om den måste gå enligt ett visst regelverk?
– Vi skiter fullständigt i allt det där! Det finns en sådan jävla fårflocksmentalitet där ute om du frågar mig. Alla är livrädda för att sticka ut och gå sin egen väg, vi gör det som vi gör, mer än så tänker vi inte eller vill göra.
Skulle du säga att det alltid kommer att finnas nya möjligheter, oavsett vad man måste offra för att nå dem? Om du skulle ställas inför det, hur skulle du veta att det var rätt beslut?
– Absolut, alla framgångar kräver stora offer. Jag offrar väldigt mycket tid från min familj, vilket är extremt jobbigt emellanåt. Även pengar och tid går till Voodus, men förhoppningsvis är det värt det i slutändan. Men det kan man ju aldrig veta med säkerhet. Man måste tro på det man gör till 100 procent, annars kan man lika gärna skita i det.
Varför tror ni det är viktigt att omfamna den mindre bra sidan av sig själv?
– För att alla sidor, hur stora eller små de än må vara är en viktig del av den du är som individ. Att kuva eller kväsa en del av dig själv, är som att leva i en form av förnekelse, vilket jag tycker är idiotiskt.
Musiken som en artist eller ett band skapar tillsammans, kan också ses som en definition av deras personligheter. Hur appliceras det på Voodus?
– Det är jag och Erik som skriver all musik och jag skulle nog vilja säga att det stämmer rätt så bra! Mina riff och låtar brukar ha en förmåga att bli väldigt djupa, mörka och drömska som till exempel The Terrain Of Moloch som Johannes Kvarnbrink skrev texten till. Medan Eriks har en förmåga att skriva kluriga, välspelade och snabba låtar, fast med den del finess!
Genom att ta varje tillfälle i akt och säga precis vad man tycker, kan man ibland glömma bort att det även visar upp personen bakom. Hur gör ni för att behålla en del privat? Du är ju ganska frispråkig med dina åsikter om till exempel black metal scenen om man läser gamla intervjuer.
– Jag blir mer och mer privat, ju mer åren går. Det är som det är och jag är varken intresserad eller bryr mig tillräckligt längre för att kunna bli black metal-fanbärare. Det finns jävligt mycket bättre lämpade och mer verbala personer än mig där ute, som sköter det där bra tycker jag. Jag tycker allt för många intervjuer halkar in på det spåret och det är jävligt lätt att falla i den fällan! Jag kan elda upp mig själv jävligt mycket över alla jävla idioter som rör sig i och kring scenen, men det är fan bara att skita i det. Jag orkar fan inte!
När dom mörkare perioderna kommer och din kreativitet tvingas ta ett steg tillbaka, hur hanterar du det?
– Inte så bra, jag blir jävligt frustrerad och känner mig helt värdelös. Jag blir på sätt och vis bortkopplad och depressiv. Men rätt som det är så smäller det till och låtarna bara sprutar ut ur fingrarna på mig! Så jag vet ju ändå någonstans att det finns där inne. Ibland så sitter det bara och ruvar lite längre in än vad det brukar göra.
Vad kan vi förvänta oss när ni spelar på The Capital Deathfet 2021?
– Ett jävligt taggat VOODUS!Vi har fått ställa in fem spelningar på raken nu, på grund av corona, så vi är jävligt hungriga på att få komma ut och spela! Så vi ser otroligt mycket fram emot att få komma till er!
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTO: VOODUS
INTERVJU: VOODUS
BANDFAKTA – VOODUS
