Återigen grottar vi ner oss i ett antal album som släppts under den gångna månaden. Här kan du läsa om allt från Alestorm och Knogjärn till Black Rainbows och Vandenberg. André Millom (AM), Fredrik Blid (FB) och Tony Asplund (TA) tycker till.
Knogjärn – Stora Och Farliga
Bästa låt: ”Mer Än Du Ser”
Som värmlänning värmer det lite extra när man serveras ilsken thrash metal-influerad punk med dynamisk sång och simpla men igenkännande texter ifrån ett Karlstad-band. Även om jag i grund och botten har svårt att betrakta Knogjärn som just stora och farliga så får man medge att ljudbilden känns både stor och om inte farlig, så i alla fall respektingivande, vilket räcker en bra bit. På detta inlevelsefulla album finns allt från framtida livefavoriter som ”Mera Mera” och ”Mer än du ser” som med sina inbjudande refränger lär öppna upp för fullskalig allsång till mer råa tongångar i ”Stora och Farliga” och ”Kallt” som snarare smeker subkulturs-ryttare medhårs. Här finns helt enkelt något för alla. (AM)
Alestorm – Curse of The Crystal Coconut
Bästa låt: Pirate Metal Drinking Crew
Ska man skratta eller ska man ta det på allvar? Vet ni vad? Det är faktiskt skitsamma. Det som gör rock och metal så fantastiskt är att det finns spelutrymme för både mörker, ond bråd död och elände samt en rejäl skopa humor och ironi. Givetvis tillhör piraterna i Alestorm den senare kategorin. Det intensiva gitarr och trumspelandet är inte på något sätt mindre kompentent än det som ”seriösa” band bjuder på, utan det är den artikulerande och SKORRRRANDE sången samt dem humoristiska texterna som är kännetecknande för hela Alestorms varumärke. Ni kan ju själva ana att låtar som ”Pirate Metal Drinking Crew”, ”Zombies Ate My Pirateship” och ”Tortuga” inte är några litterära mästerverk, men fortfarande oerhört publikfriande och underhållande. (AM)
Ebba Bergkvist & The Flat Tire Band – Spilt Milk
Bästa låt: Cabin Fever
Det är mycket sällan som en debut är en fullträff. Tvärtom, en debut ska ha toppar och dalar och det är också så det är på debuten från detta bluesrockband. Styrkan ligger framförallt i Ebba Bergkvists fylliga sångröst, som framförallt kommer till sin rätt i melankoliska ”Cabin Fever” och de något jazziga balladerna ”Last Dance” och ”I´ve Got Nothing”. Något som bandet kan behöva jobba på inför framtida släpp är dynamiken, då spåren väldigt lätt går in i varandra just nu och därmed saknar ett tydligt uttryck, ett eget ID. Överlag så är det fortfarande en fullt godkänd debut och utvecklingspotentialen finns. Det kan gynna bandet om de väljer vad det framförallt ska fokuseras på, antingen rock, blues eller jazz. (AM)
Horisont – Sudden Death
Bästa låt: Free Riding
Det här var inte riktigt vad jag förväntade mig. Albumomslag och titel gav en vink av hårdhänt hockeyrock med cross-checking och kastade handskar. Men istället får vi karriärens softaste och mest poppiga släpp. Förra plattan About Time injicerade en del AoR i den signifikanta boogien och nu har pomprocken fått fritt spelrum med såväl Foreigner-arrangemang som Lynne-harmonier, blås och ABBA-piano.
Horisont och kollegorna i Hällas har tidigare tassat runt i ungefär samma 70-talsmarker och har med sina 2020-släpp även gjort sällskap in i det tidiga 80-talets mer keyboardorienterade sound. Sångaren Axel Söderberg står för flertalet av de klaviaturuppbyggda låtarna men låter samtidigt de karaktäristiska tvillinggitarrerna få utrymme. Speciellt i Pushin’ The Line och Runaway som båda skrevs för över 15 år sedan. De låter också mest typiskt Horisont. Basisten Magnus Delborg får efter succén med Letare förnyat förtroende bakom mikrofonen i Gråa Dagar som lyckas ge vibbar av både Ted Gärdestad, Gärdet-festerna och Mando Diaos Infruset.
Trots att Sudden Death endast lägger Second Assault bakom sig vid en inbördes rangordning av albumen, blir det en åtta. Det säger en del om klassen och hur barnsligt förtjust jag är i det här gänget. (FB)
Mike Tramp – Second Time Around
Bästa låt: No Tomorrow, All Of My Life
Efter White Lion lade av har Mike Tramp minsann inte legat på latsidan. Han har hunnit med inte mindre än 13 studio album sedan 1998. Det är främst rockbaserat material som han verkar ha en intet sinande ström insom sig som måste ut. Det låter inte alls tokigt faktiskt. Han har en bra känsla för melodier och berättelser i sina låtar som känns äkta. Man kan säga att det är en singer/songwriter-rock kombo han levererar. Hans röst känns igen från White Lion åren men det är ett mer djup i den som passar hans material perfekt. Dock kan vissa av hans låtar gå in i varandra och på så sätt kännas lite mediokra och samma-samma. Trots detta så är det en hel del bra låtar på skivan speciellt No Tomorrow som har alla beståndsdelar som den rock Mike Tramp spelar behöver och borde ha oftare. Jag kan definitivt tänka mig att se detta live en solig eftermiddag/kväll med en kall i handen.(TA)
Killswitch Engage – Atonement II B-Sides for Charity
Bästa låt: Hollow Convictions
När Killswitch Engage hade bestämt vilka låtar som skulle hamna på deras brillianta album Atonement som släpptes 2019 hade de 6 låtar över. När jag intervjuade Adam Duekevitz i juli 2019 berättade han att han tänkte att det förmodligen skulle bli en EP av de låtarna, men att inget var klart. Nu har man dock äntligen släppt dessa och fast det är rätt bra klassiskt Killswitch-material så passar de inte riktigt in med låtarna som återfanns på Atonement. Det var helt klart rätt att släppa dessa separat. Som titeln skvallrar om ses dessa som B-side-material, men de är definitivt snäppet över det och skulle i rätt sammanhang passa på vilken Killswitch Engage skiva som helst.
100% av intäkterna från albumet doneras till COVID-19 Relief Fund for the Center for Disaster Philanthropy. Sångaren Jesse Leech berättar in en intervju “Dessa låtar skrevs under en mycket svår och osäker tid i mitt liv. De är skrivna med två perspektiv: för en kämpande, arg, frustrerad man som har en trohets-, livs- och kärlekskris och en man som hittar viljan och styrkan att ändra perspektiv, som försöker igen och kämpar sig igenom allt. Även om dessa låtar kanske inte har kvalificerat sig för albumet, är de djupt meningsfulla låtar som jag tror på helhjärtat. Textmässigt av de jag har skrivit är de några av mina favoriter…”. (TA)
Havok – V
Bästa låt: Fear Campaign
Fast Havok kommer ifrån Denver, Colorado, USA så är deras sound otvivelaktigt rotat i The Bay Area Thrash Metal, där giganter som Metallica, Slayer, Megadeth, Exodus, Testament, Death Angel, Possessed mfl är utmärkta exempel på detta. De tröskar på ordentligt med sin thrash och det hörs att det är inte för inte att de ofta nämns bland de band som varit med och startat nya vågen av thrash metal. Deras femte studioalbum som heter just V är nog deras bästa album hittills.
Efter introt i Post-Turth Era, som för övrigt låter något likt introt till Blackened på Metallicas klassiker ...And Justice For All, kastas man direkt in i en moshpit som går i vågor genom hela albumet. Havok har ju hittat en skärpa och dynamik i sitt låtskrivande på V som för mig är vad som kännetecknar Old-school thrash. De påvisar även vissa progressiva flirtar i några låtar. Bandet har lidit av flera bassistbyten under åren, men de verkar verkligen ha hittat rätt i och med sitt senaste byte då det hörs att alla i bandet spelar med en enorm exakthet och färdighet som en optimerad enhet. Förmodligen årets Thrash-album! (TA)
Vandenberg – 2020
Bästa låt: Burning Heart
Holländska Vandenberg har återuppstått 35 år efter det senaste albumet släpptes. Adrian Vandenberg som var den drivande kraften bakom originalsättningen har rekryterat Ronnie Romero (nyligen i Rainbow), Rudy Sarzo (Quiet Riot, Whitesnake) samt Brian Tichy (Billy Idol, Foreigner, Whitesnake) för att knåpa ihop ett nytt album. Vandenberg har fått ihop ett album som är rockigt och det har hyfsade låtar. Fast Adrian har samlat ihop en grymt kunnig ensemble finns det en del brister.
Gitarrljudet är torrt och texterna uppbyggda på så gott som idel rocklåts-klyschor. Ljudbilden lämnar en del att önska då det låter som om det spelas på en liten klubb och inte alls som de första albumen med Vandenberg där man ser lite större scener framför sig där de står och uppträder med stort ljud. Sedan verkar Adrian ha assimilerat Whitesnake soundet in i sin benmärg under sina många år i just det bandet. Ibland undrar jag om det är en demo på en uppföljare till Whitesnakes album 1987 jag lyssnar på, mycket på grund av riffen och att Romero sjunger vääääldigt likt David Coverdale under ungefär halva skivan. Att bästa låten på skivan råkar vara Burning Heart som är en återinspelning av deras största hit från Vandenbergs första skiva talar sitt tydliga språk. (TA)
Vader – Solitude in Madness
Bästa låt: Incineration
Vader har lämnat studion där de spelat in sina senaste fem album innan Solitude In Madness och lämnat Polen till förmån för England. Det visar sig att detta gett Vader en klarare ljudbild och en än mer hård leverans än på de senaste albumen som lät riktigt bra, trots det är detta ett ordentligt lyft. Gitarrerna är skarpare, sången är mer krispig och det har ett övergripande mäktigt sound. Allt känns supertight och det är nästan fullt ös hela tiden vilket nästan är vad som förväntas när man hör Vader.
Fast skivan är mindre dynamisk än vad de släppt på senare år så är det en samling energiska låtar som är svårt att slita sig från. Dock hade det ändå varit välkommet med lite mer dynamik för de är ju duktiga på att få sånt att funka och det är skönt med passager som sticker ut lite. Synd att skivan bara är knappt 30 minuter lång, de kanske inte ville köra lugnare partier utan bara var nöjda med att mangla den här gången. Fast albumet ger en härlig stund av stenhård hedbanging och lusta att moshpit:a finns en liten önskan att Vader återintroducerar lite dynamik och längre låtar med det här lyftet i ljudet inför nästa skiva, i sådana fall kommer det bli mycket spännande! (TA)
Soilwork – The Feverish Triology
Bästa låt: Death Diviner
Soilwork har från Oktober 2019 fram till Maj 2020 släppt 3 singlar, Feverish, Desperado och Death Diviner. Dessa låtar har de namngett The Feverish Triology. Soilwork själva beskriver det så här “Det övergripande temat för dessa tre låtar är ett försök att beskriva det som inte är av denna värld, de känslor som din kropp inte kan innehålla och de desperata åtgärder du vidtar när du känner att det finns något där ute som kräver dig, något mycket större än dig, men du vet att om du kunde nå det, prata med det, skulle du känna tillhörighet för första gången i ditt liv. För det är det vi alla saknar, eller hur? Vi vill alla höra någonstans, men det känns aldrig rätt. Du har alltid den lite obehagliga känslan av att du kunde vara så mycket mer, om du bara varit någon annanstans, med en självän som visste allt du hade gått igenom och aldrig bedömt någon av dina handlingar eftersom det var det enda du kunde göra då.
“Death Diviner” ger inte svaren. The Feverish Triology ger inte svaren. Men de ger en ett “Tänk om?” som kan förändra ditt liv.”. Låtarna och videorna behandlar på varsitt sätt hur/när själva känslan uppstår, hur känslan får dig att göra saker du aldrig skulle göra, samt hur du genom detta når någon sorts samhörighet. Triologin ska enligt Soilwork “fira de babyloniska dödsgudinnorna som en gång gjorde världen till en mer febrig och spännande plats.”. Och visst firas det rejält som ofta när Soilwork behagar oss med sin musik. Det är ett Soilwork som kör med fullt ställ på alla cylindrar och hela bandet är på topp med förstklassiga kompositioner. (TA)
Black Rainbows – Cosmic Ritual Supertrip
Bästa låt: Universal Phase
Den italienska trion Black Rainbows lirar efter devisen “If it ain’t broke, don’t fix it”. Det är samma fuzzindränkta psych-stoner som på tidigare sju album. Absolut inget fel med det så länge det är bra och Rom-ensemblen behärskar ämnet bättre än många andra.
Bandets frontman, tillika Heavy Psych Records grundare, Gabriele Fiori stötsjunger på ungefär samma sätt som Scott Hill från Fu Manchu bland alla ökenfärder och fräsande fuzz-riff. Rhythm-sektionen är utbytt sedan förra plattan Pandaemonium med återvändande trummisen Filippo Ragazzoni och nytillskottet Edoardo “Mancio” Mancini på bas. Albumet spelades in under tre dagar och livekänslan är påtaglig. Gott driv i stonergunget och sköna psykeliska tripper men jag föredrar det något råare soundet man hade på exempelvis Hawkdope. (FB)
- Soen: “Det här är vår bästa skiva hittills” - 2023-09-07
- Recension: Wormwood – Månegarm Open Air 2023 - 2023-08-31
- Recension: Týr – Månegarm Open Air 2023 - 2023-08-31
