Eleine imponerar med albumet Dancing In Hell

Den 27 november släpper det symfoniska metalbandet Eleine sitt tredje fullängdsalbum – Dancing In Hell. Första albumet var riktigt bra, andra albumet var ännu bättre men med det tredje fullängdsalbumet visar Eleine att de numera tävlar i en helt annan liga. Alla fans kommer fortfarande att känna igen sitt älskade Eleine, men det går inte att komma ifrån att det är skillnad på Eleine “BDIH” (Before Dancing In Hell) respektive Eleine “ADIH” (After Dancing In Hell). Lyssna själva, och ni kommer att förstå vad jag menar! 

Annons 

 

Annons 

 

Annons 

 

Eleines låtskrivande har enligt min mening utvecklats enormt sedan det självbetitlade debutalbumet som släpptes 2015. Man får känslan av att Eleine med sitt tredje album har hittat nyckeln till att förverkliga det som de kanske hela tiden hört för sitt inre när de skapat sin musik. Musiken har dessutom blivit mörkare och tyngre, det är inget snack om saken, och personligen älskar jag det nya, tyngre soundet. Viktigast av allt är kanske att albumet Dancing In Hell håller väldigt hög kvalitet. Det finns inga spår som känns som utfyllnad, och det finns inga döda partier i låtarna. Det är livfullt och intressant från början till slut.

Sångerskan Madeleine Liljestam sjunger med energi, intensitet och en fantastisk känsla. Hennes ljuva röst matchas perfekt av Rikard Ekbergs teatraliska growlande. Rikard håller också i gitarren, och bjuder på många imponerande riff och solon. På bas hittar vi Anton Helgesson, som lyckas tillföra perfekt tyngd till låtarna. Det finns så många snygga gitarr- och basriff på plattan att man lätt skulle kunna snöa in sig på dem, men på den här plattan förtjänar faktiskt trummisen Jesper Sunnhagen att uppmärksammas lite extra. I varje låt imponeras jag av trummorna för att Jesper med stor fingertoppskänsla tillför såväl energi som dramatik på precis rätt ställen. De symfoniska arrangemangen å sin sida känns väldigt genomtänkta och bidrar till att skapa både liv och djup i låtarna.  

Två av spåren från Dancing In Hell släpptes redan förra hösten, eftersom de då fanns med på EPn All Shall Burn som gavs ut i november 2019. Det handlar om EPns titelspår samt den vackra och mäktiga Enemies. Båda dessa låtar blev snabbt mina nya favoriter från Eleine då de släpptes. I låten All Shall Burn får vi för övrigt höra lite mer av Rikards väldigt trevliga sångröst, eftersom han inte bara growlar utan bitvis också sjunger med ren röst.  

Fyra av spåren släpptes som singlar från nya albumet nu under hösten. Det handlar om låtarna As I Breathe, Ava Of Death, Memoriam och slutligen titelspåret Dancing In Hell, som släpptes i den ordningen. As I Breathe är en snabb, energisk och välkomponerad låt som borde tilltala många metalfans oavsett preferenser. Ava Of Death är stilfullt aggressiv i sin framtoning och hör till de starkaste av de redan starka spåren på plattan. Memoriam är albumets längsta låt, men den känns inte lång. Memoriam fångar mig redan med sitt magiska intro som följs av väl avvägda tempoväxlingar och snygga symfoniska arrangemang medan alla inblandade musiker gör ett fantastiskt jobb hela låten ut. Dancing In Hell är ett värdigt titelspår som innehåller symfoniskt tunggung deluxe och är en av de låtar där vi får njuta av att omväxlande höra Eleines vackra röst respektive Rikards gutturala growlande.  

Med så många starka singlar skulle man lätt kunna förledas att tro att det inte finns några bra låtar kvar utöver singelsläppen. Tror man det blir man dock snabbt överbevisad när man hör den välarrangerade Crawl From The Ashes och den svängiga och headbangarvänliga Where Your Rotting Corpse Lie. Den senare är ett av de skönaste spåren på plattan med sina tunga riff, snabba trummor och dramatiska arrangemang ihop med både skönsång och growl. Sen finns också den otroligt vackra Die From Within som inleds med ett underbart gitarrsolo. Den låten finns även i en symfonisk version som avslutar albumet. Med på albumet finns dessutom det lilla rogivande pianostycket The World We Knew som skiljer de två versionerna av Die From Within från varandra och fungerar som intro till den symfoniska versionen.  

Eftersom albumet Dancing In Hell innehåller så många låtar av hög kvalitet tycker jag att det var smart att så att säga släppa albumet i mindre portioner, så att respektive låt har kunnat få den uppmärksamhet den förtjänar. De låtar som har släppts som singlar har också fått egna musikvideor.

Låtarna har skrivits och producerats av Madeleine Liljestam och Rikard Ekberg, och albumet har mixats och mastrats av Thomas “Plec” Johansson. Albumet har spelats in i studion The Panic Room, och släpps den 27 november via Black Lodge Records.  

Jag är övertygad om att det här albumet kommer att ge Eleine många nya fans världen över, och jag kan inte annat än ta av mig hatten och bocka med resta horn för de symfoniska metal-mästarna i Eleine!

 


SKRIBENT:
Tamara Chastain (tamara.chastain@rockbladet.se)
BAND: Eleine
ALBUM: Dancing In Hell
RELEASEDATUM: 2020-11-27
SKIVBOLAG: Black Lodge Records
BÄSTA LÅTAR: Svårt att välja, men för dagen är det Dancing In Hell och Where Your Rotting Corpse Lie  

BANDFAKTA – ELEINE

MEDLEMMAR
Madeleine “Eleine” Liljestam – Sång
Rikard Ekberg – Gitarr/ sång/ growl
Anton Helgesson – Bas
Jesper Sunnhagen – Trummor

Hemsida – https://www.eleine.com
Facebook – https://www.facebook.com/eleineofficial/
Instagram – https://www.instagram.com/eleineofficial/
YouTube – https://www.youtube.com/c/EleineOfficial/
Patreon – https://www.patreon.com/eleine

Eleine på Spotify: https://open.spotify.com/artist/2L2rV1gDa17HwFcFCWBIAx

Rockbladet gjorde nyligen en intervju med Eleine inför skivsläppet. Här kan du läsa den här.

Dancing In Hell:

Memoriam:

Ava Of Death:

As I Breathe:

 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Tamara Chastain

Reporter at Rockbladet.se
Jag började skriva för Rockbladet under 2017 men rockmusik har varit en del av mitt liv så länge jag kan minnas. Mitt musikintresse väcktes i unga år och tog rejäl fart när en kompis med stor skivsamling drog fram en vinyl vars omslag pryddes av fem långhåriga killar. Bandet hade ett tjejnamn och skivan hette Love It To Death. Där och då förändrades mitt liv, jag hade aldrig hört någonting så magiskt förut. Alice Coopers musik har sedan följt mig genom livet, och skulle jag bara få ta med mig en enda skiva till en öde ö så skulle det bli Alice Coopers Killer. Mitt intresse för rockmusik har aldrig svalnat, men det har breddats. Jag lyssnar på snäll, klassisk rockmusik som gränsar till pop men jag lyssnar också på melodisk death metal och allt däremellan. Dessutom gillar jag även jazz, blues och klassisk musik. När jag lyssnar på musik föredrar jag att lyssna på hela album från början till slut. Jag älskar livemusik i alla dess former, och för mig kan en liten pubspelning vara lika minnesvärd och givande som en stor arenaspelning.

Relaterade artiklar