ROCKBLADET fick sig en pratstund med MIKAEL STANNE från DARK TRANQUILLITY som är aktuella med nya plattan Moment. Vi valde att dela upp den i två delar och i den andra delen pratar vi lite om livet som musikintresse. Vad lyssnar Mikael på och det allra viktigaste, hur sorterar han sin skivsamling.
Sedan första delen av denna intervju publicerades har Dark Tranquillity släppt nya skivan Moment. Läs den intervjun här. Det blev en speciell skiva som skapades under en pandemi. Kvällen därpå satte jag mig i soffan med en kall öl (eller två) när det från Göteborg sändes en livestream av bandet där de framförde den nya skivan i sin helhet i full liveproduktion. Hade det inte varit för en del tekniska problem så hade kvällen varit fulländad men så blev det tyvärr inte. Istället såg jag bland annat på Carcass och Truckfighters från Wacken Open Air 2015. Jag såg istället hela streamen med Dark Tranquillity dagen efter och var lika glad för det. Om du inte har sett den än, gör det!
Nu kopplar vi in Mikael igen så får han berätta lite mer om musik.
Hårdrockare är ju världsmästare i genrer och subgenrer. Ni räknas som några av grundarna till Göteborgssoundet. Är det viktigt att tillhöra en genre?
Nej, det tror jag inte. Jag har alltid tyckt att det är lite löjligt med dessa genrer men jag fattar varför man har det så på grund av att det är lite enklare när man letar efter musik. Speciellt när man upptäcker en ny stil eller ett nytt band så vill man gärna höra vad för andra band det finns i samma genre. Men det kan bli rätt löjligt också. Det var runt 1995-1996 som folk började komma fram och säga att vi spelade göteborgsdöds och vi fattade ingenting. Vi lät fan inte som alla andra i Göteborg utan vi försökte verkligen var originella, tyckte vi. Men helt plötsligt så klumpades vi ihop med In Flames och At the Gates och andra. Vi tyckte ju att det var en käftsmäll, när allt vi försökte vara var att vara annorlunda.
Ni var ju ändå polare allihopa. Och det fanns en motsvarande rörelse i Stockholm där jag tänker på band som Entombed, Dismember, Unleashed. Var ni tjenis med de banden också eller var det snarare en rivalitet mellan städernas dödsmetall, som typ i fotboll?
Vi var absolut inte rivaler. Jag kände dem inte på det sättet utan man sågs när man gick på alla de där spelningar med band som Nihilist, tidiga Entombed och Dismember och allt sånt där. Vi var ju kids fortfarande och det var ju inte så jätteofta man åkte till Stockholm. Men det var absolut ingen rivalitet.
Vilken skulle du säga var den största skillnaden mellan de olika städernas dödsmetall?
Jag satt faktiskt och tänkte på det igår när jag för någon tidning satt och skrev ihop någon lista av gamla favorit dödsmetall-plattor från Sverige. Då var det mycket Stockholmsdöds som hamnade där som Dismember och Merciless. Det är ju såna band som jag älskar och som jag växte upp med. Men det som är tydligt med dödsmetallen från Stockholm är att den inte kommer från den melodiska skolan på samma sätt den gjorde i Göteborg. Jag vet ju hur det var här när vi var kids. Vi lyssnade på progg och New Wave of British Heavy Metal, Thin Lizzy med gitarrharmonier och melodier. Till det var det mycket Helloween, Blind Guardian och sånt som vi också försökte plocka in i musiken. Det skulle vara snabbt och det skulle vara aggressivt. Det skulle vara Kreator och det skulle vara Morbid Angel och Atheist och så vidare men gärna med schyssta slingor. Det var så vi började. At the Gates skulle ha in lite progg i början men att det skulle vara melodiskt och stämningsfullt. Samma sak var det med In Flames som hade inslag av folkmusik i början. I Stockholm var det lite mer punk och hardcore som drev dem in i death metal. Det kan jag känna är de största skillnaderna.
Och många av dessa band håller på fortfarande. Hur kommer det sig att speciellt hårdrocksband överlever så länge och dessutom oftast har växande publik hela tiden? De krökar ofta mycket, spelar hård musik, förstör öronen och dessutom så diggar man Djävulen. Jag får det inte att gå ihop.
Haha! Det är nog i Djävulen som hemligheten ligger. Dels är det nog att det är så starka känslor och man tar till sig banden på ett annat sätt inom hårdrocken. Det blir mer en identitet som hårdrockare mer än om du bara lyssnar på pop eller rock. Bestämmer du dig för det när du är 15-16 år så blir det en väldigt stor del för dig och då håller du fast vid det. Då är du den snubben och det kan tyckas tragiskt att man aldrig blir vuxen men jag tycker att det är riktigt härligt haha. Det är ju något speciellt att fortfarande kunna hålla fast vid och älska samma sak som du gjorde när du var tonåring. Jag kommer ihåg när Slayer släppte Decade of Aggression och man tyckte att de började se lite gubbiga ut och lite småtjocka. De firade ju 10 år! De kommer att lägga av när som helst, sa vi haha Men att sedan se att de bara fortsätter är helt fantastiskt. Det är likadant när man är på Sweden Rock Festival och ser band som är mycket äldre än jag själv och rockar järnet fortfarande. Det är riktigt härligt. Det är såklart en morot till att vi själva fortsätter, just av den anledningen att man kan det. Sedan blir ju även fansen äldre men vi träffar ofta fans som har med sig sina kids till spelningarna och de är lika stora fans de. Det är helt underbart. Det får en att känna sig gammal men på ett bra sätt.
Mikael Stanne ställs mot väggen med en salva snabba frågor.
Är du skivköpare?
Ja, för helvete!
CD eller Vinyl?
Vinyl. CD slutade jag med för länge sedan.
Hur sorterar du din skivsamling?
Efter stil. Inte efter genre utan bara efter mer vad jag är sugen på. Jag har två hyllor med instrumentalt här bakom och en hylla för dödsmetall, en hylla för pop och rock och sedan två för mer progg och andra lite knepigare grejor. Det är lite för när jag är sugen på något speciellt så går jag till just den hyllan.
Vilken var första skivan du köpte för egna pengar?
Jag köpte en singel – Tarzan Boy med Baltimora. Det var när jag var typ 9-10 år. Sedan blev det Powerslave (Iron Maiden) på kassett.
Vilken var den senaste skivan du köpte?
Kasuasui! Det är dansk improvisation/psykedeliskt band. Deras senaste är superbra. Det är ett av mina favoritband och det är faktiskt ett band som jag kan säga att jag har allt de har släppt.
Vilket band/artist har du flest skivor med?
Det är nog Rush. Sedan har jag även mycket av Steven Wilson och Porcupine Tree och Yes. Men Rush har jag mycket på vinyl med och nu släpper de ju dessa deluxeboxar och de måste man ju ha haha
Något speciellt du gärna köper?
Jag måste inte ha alla nya hårdrocks-releaser, även om jag kommer att lyssna på dem väldigt mycket och tycker att det är svinbra så är det inte lika spännande. Jag köper gärna skivor av små band som man känner behöver det. De släpper bara plattan i 200 exemplar och det är mycket mer spännande. Man är först på mailorder och man får den coolaste färgen och den coolast utgåvan.
Vilken konsert var din första med ett internationellt band?
Carcass – kanske 1987? Grotesque var förband till Carcass gjorde sitt sista gig den kvällen innan de växlade om och blev At the Gates. Carcass hade precis släppt Necroticism och de körde såna där projektioner på Valvet på Första Långgatan. Jag minns att jag tänkte att här kommer verkligen ett band från utlandet som jag har demon med och som jag har köpt skivor med. Det kanske kommer att fungera det här med dödsmetal.
Har du hört dig själv på bootleg?
Ja, för fan! Livegrejor och kassettversioner av plattorna. Lite konstiga CD-utgåvor. Mest har det varit live- och samlingsskivor. Jag har sett mig själv på många bootlegs-tishor i Sydamerika också.
Är det någon gammal idol till dig som du har träffat och som du gladde dig extra åt?
Mille Petrozza såklart! Första gången var 2000 på Wacken! Det ju skitcoolt att spela och vara på Wacken för första gången och att hänga backstage och dricka bärs. Helt plötsligt kommer Mille förbi och jag var bara tvungen att prata med honom. Medan jag står där och snackar så kommer även Martin Walker från Sabbath. Jag trodde inte att det var sant. Mina två viktigaste hjältar i hela världen står bredvid varandra! Den ena fick mig att börja sjunga och den andra fick mig att börja skriva texter. Det var jävligt coolt! Sedan dess har jag träffat dem flera gånger.
Motsvarade deras personligheter det som du hade hoppats på?
Haha ja för fan! Martin Walker är lite bitter och härlig som man vill att han ska vara och Mille är bara världens schysstaste och snällaste. Det var helt perfekt.
Är det någon gammal idol som du har träffat och gjort bort dig inför?
Russell Allen som jag älskar jättemycket. Första gången jag träffade honom så berättade jag för honom att han borde sjunga i Dream Theatre istället. Jag hade precis sett Dream Theatre och de hade spelat hela Images and Words plattan som jag älskar och så hade jag även precis sett Russell sjunga med Symphony X och det var så jävla bra. Jag sa åt honom att han var en av mina hjältar och tänk om han hade sjungit på Images and Words plattan istället. Det hade varit så bra. Precis då kom James LaBrie bakom honom, de kramade om varandra och Russell sa att James var hans bästa polare från barndomen.
Stort tack för pratstunden!
Tack som fan själv, det var skitkul!
SKRIBENT: Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)
INTERVJU: Mikael Stanne (Dark Tranquillity)
AKTUELLA MED: Nya albumet MOMENT
SKIVBOLAG: Century Media
RELEASEDATUM: 2020-11-20
- INTERVJU: Andy Hekkandi från Trench Dogs - 2023-05-12
- INTERVJU: Geir Hørnes om boken The Curious Chronicles of Villa Nellcote - 2023-03-08
- INTERVJU: Mats Mappe Björkman från Candlemass - 2022-11-18
