Skivpanelen listar nu albumen från November 2020

Då är det återigen dags att summera senaste månadens album. Vår skivpanel har sonderat albumsläppen för November 2020 och det en intressant lista, eller vad säger ni om AC/DC (US), Dark Tranquility (SE), Hatebreed (US), Scarlet (SE) och Solstafir (IS).

Ninja Column 1	Ninja Column 2	Ninja Column 3
Jonas Lööw	Fredrik Brolin	André Millom
Man kan inte göra annat än att älska AC/DC. Har egentligen inte haft några förväntningar på deras nya album Power Up, och därför blir jag otroligt imponerad över att de fortfarande kan både skriva och producera högoktanig hårdrock, trots avsaknaden av Malcolm Young. Bästa låten är Kick You When You’re Down.	Skivan och känslan som jag aldrig trodde att jag skulle få återuppleva med AC/DC. Jag känner mig både överraskad och strålande glad när jag njuter av det bästa de har släppt på många år. Through the Mists of Time och Witch’s Spell kan bli de första riktiga tillskotten till låtlistorna sedan Thunderstruck.	En cyniker hade kunnat avfärda det hela med att det låter som på vilket ACDC-album som helst. Men är det inte just det som är grejen? Gitarr och basspelet för soundet direkt tillbaka till 70-talets glada dagar, trummorna imponerar och Brian Johnson låter bättre än vad någon kan begära. ACDC är tillbaka, med besked. ”Power Up” lär inte göra någon besviken.
Tony Asplund	Mattias Hedeby
Trots jämförelse med Back In Black - världens 2:a bästsäljande album nånsin - är detta ett grymt album. Rösten och dynamiken är väl inte på lika hög nivå som förr men inte långt ifrån, men herrejävlar vilka härliga låtar. En stor portion balsam för alla hårdrockssjälar som förlamade musikindustrin behövde!	Hårdrockens svar på Clintan ger mig inte de rysningar jag hoppats på. Det svänger och Brians röst är lika signifikativ som Angus gitarrspel. Power Up är en kvalitativ platta men det blir för trist. Skivan kan eventuellt få snurra i mina lurar när man återigen får befinna sig på gymet.

Ninja Column 1	Ninja Column 2	Ninja Column 3
Jonas Lööw	Fredrik Brolin	André Millom
Med Moment tar verkligen Dark Tranquillity sitt sound till en ny nivå. De har så klart kvar mycket av det klassiska melodiska dödsmetallen, men de blandar in betydligt mer av Mikael Stannes clean-sång som skapar en riktgt härlig dynamik för album i sin helhet. Gillar verkligen kombon i till exempel Remain The Unknown. En annan favorit Failstate.	Ett mycket snyggt omslag med 70-tals känsla följs upp av ett starkt innehåll. En självklar öppning med Phantom Days och snygg avslutning med In Truth Devided. Att tid fanns att bearbeta både låtar och ljud märks och det lönade sig. Hoppas att de får turnera på skivan snart! Vi längtar så mycket!	Konservativa fans får nöja sig med tre låtar av den gamla skolan, ”Transient”, ”Identical To None” & ”Failstate”. Personligen är ”Failstate” min favorit där. I övrigt är albumet mer inne på det goth-sound som DT snickrat med på sistone. Den rena sången är stämningsfull & det melodiösa låtmaterialet tilltalar mig, men det finns en risk för att betydligt fler känner besvikelse.
Tony Asplund	Mattias Hedeby
Dark Tranquillity en av pionjärerna i göteborgs-döds-metal har komponerat ett briljant album. Stannes röst låter bättre än någonsin både i growl och clena partier. De radar upp flera klassiker, speciellt Transient, Identical To None, tralliga Empires of Lost time och episka In Truth Devided! Härligt!	Jag vill ha hårda julklappar i år, och här fick jag en. Mikael glänser med sitt instrument som växlar mellan lugn och growl till perfektion. Det melodiska dödståget ångar på utan slutstation. Med sina 11 tidigare skivor som referens behöver DT ingen djupare presentation. Moment sparkar stjärt!

Ninja Column 1	Ninja Column 2	Ninja Column 3
Jonas Lööw	Fredrik Brolin	André Millom
Hatebreed för mig står för argsint, hård pulserande metal med härligt groove. Men det här albumet är alldeles för slentriant skrivet. Det finns några ljuspunkter, Dig You Way Out och Cling to life, och det är tack var dessa låtar som skivan får sitt relativt höga betyg. I övrigt är albumet en storbesvikelse.	Liknar låtarna varandra på skivan? Bra, för jag vill inte ha annat än detta när jag lyssnar på Hatebreed. Det är härligt med aggressiviteten! Let them all Rot och Invoking Dominance avviker från vanliga hardcore och sticker ut mot det ännu bättre. Solot i Cling to Life är skivans absoluta höjdpunkt.	Tidigare i år utsåg jag ”Mara” med Cult of Lilith till årets argaste album. Efter att nu också lyssnat på Hatebreed kan jag behöva tänka om, för här dryper det ilska ur varje por. Skillnaden är dock att medan ”Mara” var mäktig lyssning så är detta 130 km/h av enformigt gormande som inte ger mig någonting annat än huvudvärk.
Tony Asplund	Mattias Hedeby
Idel raffinerat arga riff med thrashiga partier som får det att spritta i benen. Jag vill till en moshpit, jag vill dit NU! Let Them All Rot är en riktigt skön käftsmäll. Dock känns vissa texter lite ofärdiga och hade vunnit på lite mer djup. Även lite förnyelse i låt-recepten hade uppskattas.	Jag hade hoppats på mer. Visst är det hårt å argt men det blir för ointressant. Jag saknar dynamiken och attitydskörerna blir nästan patetiska. Den röda tråden är på tok för rak och inte ens aggressiviteten får mig att vilja ha mer.

Ninja Column 1	Ninja Column 2	Ninja Column 3
Jonas Lööw	Fredrik Brolin	André Millom
Superintressant debutalbum för ännu en maskerad artist, SCARLET. Välskrivet musikaliskt och texterna är taget från den otroligt mörka delen av vår värld, ämnen som tyvärr alltid bör belysas. Har haft nöjet att se Scarlet flertalet gånger live och med detta album kommer deras visuella show kunna nå riktigt höga höjder. Några av favoriterna är #BOSSBITCH och Love Heroin.	Detta är bra mycket bättre än det som jag tidigare hade hört från Scarlet. Den industriella 90-tals metallen med melloinslag fastnar inte helt hos mig. Jag förstår inte konceptet med karaktären. Det är definitivt inget fel på sångrösten och de lugna låtarna Final Shot och Love Heroin gillar jag bäst.	En av svensk metals nya & främsta frontkvinnor visar med sitt debutalbum att hon är här för att stanna. Obey the Queen innehåller allt från ilska, sorg, smärta och kärlek. Dynamiken är förträfflig och röstresurserna imponerar på allt från mäktiga kampsången ”#bossbitch” till vemodiga ”Love Heroin”. När musik kommer från hjärtat så märks det. Och Scarlet menar varje ord.
Tony Asplund	Mattias Hedeby
Som superskurken Harley Quinn från DC-Comics både till utseende och röst ger oss Scarlet hård metal med crossover mot industri-techno och EDM. Det är ofta tungt med en stark attack och attityd, men även lidelsefullt i vackra I Love Heroin. Gött gung som smittar av sig mer och mer efter varje lyssning!	”No name woman” aka Scarlet bjuder på tung finurlig skräckfilms rap/metal med attityd. Elektroniskt fett & stundom barnförbjudna texter. Jag hoppas det finns en svart/vit varningslapp på CD’n. Jag vill bygga en fet bilstereo i Golf GTI’n med tornade rutor och ett svart/vitt klistermärke på bakrutan.

Ninja Column 1	Ninja Column 2	Ninja Column 3
Jonas Lööw	Fredrik Brolin	André Millom
Mäktigt isländsk progressivt vemod blandat med agressivt pumpande och groovig dödsmetal. Detta är ett par element som alltid gör Sõlstafir otroligt intressanta. Vid första lyssningen var jag som ett par barn på julafton, otroligt spänd av förväntan vad de hittade på denna gång. För mig detta album nästintill ren och skär magi rakt igenom. Favoriterna är Dionysis och Drysill.	Den här skivan är så snygg att jag nästan dör. Solstafir har verkligen gjort varje låt till ett konstverk som man mentalt sjunker ner i. Jag har inte den blekaste aning om vad de sjunger om men vad gör det när jag blir förförd i en nyförälskelse. You had me already at Akkari! Det tätnar i års-bästa toppen!	Progressiv post-rock med tydliga rötter inom black-metal samt en skarp ljudbild, något som känns kännetecknande för isländska band. Albumet är inte lättsmält. Det som vid första anblick kan uppfattas stundom schizofrent och stundom trögt, låter experimentellt och melankoliskt vid andra lyssningen. Perfekt musik i lurarna för en lång skogspromenad.
Tony Asplund	Mattias Hedeby
Jag kommer in på en pub efter pandemin är över. Går fram och beställer en öl. Läppjar sakta på den och väntar på att bandet ska dra igång. Nuså! Solstafir kliver upp. Sicken lycka! Ambient hårdrock utan att vara doom. Översega partierna drar ner betyget något, men visst har de ett groove som trollbinder!	Isländsk vemodsångest med lugnt tunggung. Sjunde skivan där texterna mestadels är på isländska projicerar melankoli i 100kg’s kostym. Med dynamiskt skön och talande musik och med plågad sång seglar denna vikingakvartett med Tryggvason som kapten rakt in i den glödande solnedgången.

• About
• Latest Posts

FÖLJ MIG

Jonas Lööw

Chefredaktör / Grundare at Rockbladet.se

Email

FÖLJ MIG

Latest posts by Jonas Lööw (see all)

• VIDEOPREMIÄR: Save The Noize – Nu släpps äntligenlåten - 2021-04-23
• Skivpanelen listar nu albumen från MARS 2021 - 2021-04-12
• VIDEOPREMIÄR: Diamonds and Guns – Cheers To Us - 2021-04-09