INTERVJU: Björn Strid från Soilwork

Soilwork släppte innan jul en EP innehållandes låtar de släppt digitalt under året samt en låt – titelspåret A Whisp of the Atlantic – som närmast kan beskrivas som ett epos. Dessutom är Soilwork i detta nu i startgroparna för att gå in i studio och spela in sitt nästa fullängdsalbum. Rockbladets reporter Tony fick ett skönt snack med Björn Strid strax innan jul om skivan och vad som är på gång i Soilwork-lägret.

 

Ni har ju släppt EP med Soilwork i början på December – A Whisp of the Atlantic. På EP:n finns just mastodontlåten A Whisp of the Atlantic. Där har ni verkligen lyft på locket ordentligt i Soilworks verktygslåda. Var det en grundidé att göra ett Soilwork epos?

Ja vi har en viss fäbless för epos överlag och vi har haft en del epos med Night Flight genom åren men kanske inte i likhet med denna. Jo, men faktiskt när jag tänker efter har det faktiskt varit det men inte 16 minuter långa, men 10 minuter kanske. Men han [David] gillar ju det där och han uttryckte att han skulle vilja skapa någonting i Soilwork, ett epos. Så han bara körde helt enkelt och skapade det här galna stycket musik som sammanfattar mycket vad Soilwork handlar om i en och samma låt. Det är en otrolig resa som låten tar en på överlag. Jag tror också att det är lite sådana här grejer som är bra för oss att göra för att ta oss till nästa punkt i vår musikaliska karriär eftersom det har alltid hänt någonting bra när vi tagit ut svängarna. Då har vi landat någon annanstans och tagit med oss det och så har vi hittat ett nytt sätt att uttrycka oss på. Därför tror jag att Soilwork är så pass relevanta även idag efter så många år och i en på papperet förutsägbar genre på många sätt. Men jag tycker ändå att vi har lyckats experimentera väldigt mycket utan att forcera fram det med “Titta här vad vi kan hitta på och hit och dit!“, utan det låter väldigt naturligt. Sen så hittar vi ett nytt uttryckssätt och ett nytt sätt att måla på och så kommer det något nytt och bra ur det. Ett annat exempel är när vi gjorde den här dubbelskivan The Living Infinite 2012. Det var precis efter Peter hade hoppat av en andra gång och han var ju en av de största låtskrivarna i bandet som var med ända från början och det är väl där galenskapen tar vid litegrann och vi bestämde oss för att göra en dubbelplatta. Det är ju inte jätte-safe när man förlorar sin största låtskrivare att göra en dubbelskiva på detta istället. Så vi är ganska reaktionära på olika situationer som vi hamnar i och på det sättet lyckas vi överleva och fortfarande vara relevanta tror jag. Så det är just det som är grejen med a A Whisp of the Atlantic också, hela EP:n överlag, men framförallt eposet.

Det känns som att det blev en extra boost och en bra matchning för Soilwork när David kom in vid The Living Infinite och började skriva också.

Ja absolut, han kom in och inspirerade mycket och så plockade jag ju upp gitarren också. Jag är ju gitarrist från början och sen blev jag sångare av en händelse. Så jag plockade upp gitarren och kände mig taggad och kände att “Fan, det här ska vi reda ut!” liksom och försökte hitta inspirationen. Och precis i det läget så flyttade jag ner till havet i ett mindre hus och skrev alla mina låtar där. Inspirationen flödade och David inspirerade väldigt mycket också. Så vi skrev väldigt mycket, Sven skrev en del också men det var framförallt jag och David som skrev för just för Infinite. Nu för denna EP:n är det David som står bakom allt. Jag kände någonstans att efter Verkligheten att jag behövde en paus, men han hade fortfarande jättemycket inspiration så han sa “Kan jag få köra vidare?” liksom och jag sa “Ja för fan, kör på!“. Jag vill inte döda någons kreativitet liksom.

Ja, vilka riff han har pumpat ur sig och texter också. Var du överraskad – fick du höra olika delar av Whisp eftersom, eller kom han med låten och “Nu, jag har 16 minuters epos här!”?

Det kom på en och samma gång bara. Pang! Hej! Men sen är hans demos rätt sparsmakade också så det händer så otroligt mycket i studion. När man lyssnar på första demon så låter det kanske inte som något speciellt, men man hör att det är väldigt fantastiska riff och tekniskt emellanåt och mycket passion bakom det. Men man får inte den riktiga känslan förrän det faktiskt sätts på pränt på riktigt.

Det verkar som om ni delar någon sorts vision hela tiden du och David där ni har lite koll på läget. När han presenterar någonting så får du en bra idé om vart det är på väg någonstans och den ljudbild som ni vill förmedla.

Jo, men så kan det nog vara. Alltså vi är väldigt olika som människor jag och David, men sen så samtidigt så har vi någonstans den här gemensamma visionen om hur saker ska låta och framföras och så vidare. Alla andra i bandet delar också den visionen. Så vi har någonting som är gemensamt och det finns fortfarande en experimentell ådra i bandet vilket också är viktigt. Vi går inte på gamla rutiner och även om vi någonstans har skapat ett Soilwork-sound som sitter som sten också liksom. Det finns liksom en core… vad säger man…

Ni har en grund att stå på och så har ni lite olika lekplatser som ni sticker iväg till.

Ja just så.

Var du med och producerade Whisp från demot också då?

Vi var i studion och spelade in det här tillsammans då och alla var någonstans involverade i produktionen. Sen har ju Plec [Thomas “Plec” Johansson] blivit vår nya följeslagare också som producent och som har mixat. Så vi har ju någonstans proddat tillsammans med honom. Och, fan vad han gjorde det här bra alltså på den här EP:n. Han var fantastisk på Verkligheten, men nu var det alltså ett snäpp upp känner jag varkligen.

Precis vad jag skulle säga. Det är exakt så det känns också. Så klockrent, när man hör den här Plec-basen som är lite av hans signum i hans produktioner. Den sitter som en smäck och låtmaterialet är i princip eran Master of Puppets så ni får ju kanske köra hela den live nästa gång. Tror du att ni kommer köra hela Whisp-låten live någonting?

Ja, det är en bra fråga det där alltså. Sångmässigt är det nog inga problem, men sen så tänker jag på de andra musikerna som ska köra. Djävlar, emellanåt ett jävla drag och sen så väldigt lugnt och så. Men jo det ska vi nog kunna klara av. Det tror jag.

I en annan intervju sa David att det är ju bara lite gitarrer, bas, klaviatur och trummor så bara Björn klarar av det så.

Jaha, han la det på mig. Det är ju ganska mycket pauser i sången också. Det är värre när man har konstant sång liksom. Och då räcker det med en låt som är kanske fyra minuter om det är sång hela tiden och då ganska extrem sång – då kan det vara rätt svårt att hålla liksom.

Den här idén med det jazziga inslagen och flugelhorn, var kommer det ifrån? Är det också David?

Det är David, absolut. De här jazziga elementen fanns redan på demon, men inte lika nerstrippade som på slutprodukten. Men jäkligt coolt, jag vet inte riktigt hur det här med flugelhorn kom på tal. Men jag kommer ihåg att det var rätt så suddigt alltihopa det här. Det hade varit en ganska blöt natt tror jag och David låg och sov på soffan och så kom det in nån med flugelhorn där och… Ja alltså det blev rätt så intressant… haha. Men det blev fantastiskt bra. Oerhört oväntat.

Ja den passar det melankoliska i den delen av låten med crossovern mot jazzen.

Ja den har nåt melankoliskt där som gör att det passar väldigt bra, det tycker jag.

David har ju skrivit allt det här. Hur hinner han med? Han skriver ju massa låtar till Night Flight också. Och 6 nya låtar till nästa nya Soilwork har han hunnit med också.

Ja. Det är en gåta. Han är ju doktor också och har två barn. Det är hans hobby liksom och det han gillar att göra. När han kommer hem från jobbet så skriver han låtar helt enkelt. Det är bland det bästa han vet. Så har han tid över så är det det han gör eller så läser han böcker. Han hänger liksom inte så mycket på stan eller umgås på det sättet. Han gillar att syssla med musik och sen så syns vi i studion. Han är absolut inte asocial men när han är hemma så håller han sig hemma och skriver låtar. Annars är det turné.

När jag hör det här klassiska tonerna i bakgrunden och flugelhorn, känns det nästan som om det skulle kunna göra sig på scen med en liten symfoniorkester i fonden. Är det något som ni har funderat på.

Visst, det hade nog varit häftigt men det är så lätt att det slår över och blir lite för pretentiöst kan jag känna. När Entombed gjorde det med symfoniorkester så tyckte jag det funkade väldigt bra för att det är en annan framtoning. Soilwork är väl inte lika smutsigt och skulle vi ge oss in på att köra med symfoniorkester och balettdansöser då slår det över tycker jag. Det kan bli jättefett, men det kommer ligga och balansera. Absolut, cool idé och jag tänker alltid “Hur ska man kunna göra?” och “Det hade varit fett med symfoniorkester…” Men sen kommer en känsla att “Nämen, det kan bli lite för pretentiöst…“. För jag tycker att Soilwork har någon form av rock ‘n roll element kvar – ja vad ska man säga, det känns ganska kliché att säga det – men jag tycker att det finns någon form av rock ‘n roll- och punk-ådra kvar även om det är väldigt melodiskt och tekniskt fulländat på många sätt. Man vill behålla de här elementen, det primala.

Jag omnämnde Opeth för många herrans år sedan som dödsmetal-jazz och det var i den vevan jag upptäckte er. Då fick jag intrycket av det här med dödsmetallen och det progressiva, fast jämfört med Opeth körde ni något rakare. Och sedan dess har jag varit fast och hoppas ni kommer fortsätta mer och mer och mer.

Ja absolut. Det har varit en lång resa och jag känner någonstans att vi har mer gemensamt med plattorna vi släppte i slutet på 90-talet och början på 2000-talet än kanske det sena 2000-talet med det vi gör nu. Det återkopplar på ett bättre sätt. Även om jag gillar Stabbing the Drama, Sworn to a Great Divide och Panic Broadcast. Men det känns som att vi har hittat var vi kommer ifrån fast vi har inte gjort någon form av rehash eller någon form av nostalgitripp.

Om du skulle sammanfatta Soilworks influenser i en platta med ett annat band, vilken skulle det vara?

Fan vad svårt då. Men, en av de plattor som jag blev mest inspirerad av är Storm of the Light’s Band med Dissection på 90-talet. Det var den som gick varmast av alla plattor under min gymnasietid som var någonstans när man började skapa Soilwork. Även om Soilwork inte alls lät som Dissection så fanns där någonting som inspirerade mig väldigt mycket.

Det verkar spilla över från Night Flight Orchestra att ni ser ut att ha så roligt hela tiden. Det ser ut som om ni har det roligare i Soilwork nu också?

Precis. Jag tror också att det har blivit så sedan vi startade Night Flight, där både jag och David ingår också såklart, att Soilwork har blivit roligare igen. Så kanske behöver vi den här utflykten för att Soilwork skulle kunna bli roligt igen och vice versa. Så nu har man de här två elementen som man kan hoppa emellan och få utlopp för i princip allting. Man behöver ju inte fler projekt eller band, men jag håller ju på med mycket annat också som du vet. Men nånstans där är stommen så att säga.

Nya Soilwork-plattan som redan är på gång. Hur går det med den?

Vi är i skrivartagen helt enkelt. Så vi ska in i studion i mitten av Januari och spela in några låtar. Vi kommer nog dela upp den här plattan på olika sessions istället för att köra 6-7 veckor och kötta varenda dag. Det blir inte bra alltså. När man var 25 kanske det funkade, men jag skulle inte tro att det blir så bra nu. Då är det bättre att dela upp det och köra väldigt intensivt när man väl är där.

Är du med och skriver nu också?

Ja.

Nu har du fått fart igen.

Ja, jag behöver lite break emellanåt känner jag. Men nu börjar det hända grejer.

Har ni något tema, eller fortsätter ni från Whisp mot högre höjder?

Jag tycker inte att Whisp symboliserar var vi ska vara på nästa platta utan det är mer ett slags äventyr, ett experiment för att locka fram lite nya idéer för att ta oss till nästa steg. Jag bara kör, jag tänker inte för mycket och analyserar inte, utan jag låter det komma till mig på ett sätt.

Det är ju dåligt med spelningar nu. Har ni funderat på nån livestream med Soilwork?

Vi har fått massa requests, men det känns som att livestreamingen var ju egentligen bara intressant någonstans i början på Mars/April/Maj/Juni när allt folk visste att alla festivaler var inställda innan dess. Men nu känns det som folk sitter och väntar på the real thing. Det känns liksom inte som ett alternativ längre. Ett tag skulle alla göra livestreams och det gjorde vi med Night Flight vilket gick riktigt bra. Det var förvånansvärt kul också. Men jag ser inte Soilwork riktigt som ett stream-band. Vi vill göra det på riktigt istället. Speciellt som vi inte har turnerat på särskilt länge och det känns som man vill göra den riktiga grejen istället.

Stort tack Björn och det ska bli spännande att få höra nya Soilwork när den dyker upp. Lycka till med inspelningen!

Tack själv. Kul!

 

 

SKRIBENT: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)
INTERVJU: Björn “Speed” Strid
AKTUELLA MED: EP:n A Whisp of the Atlantic, Ny skiva på gång i studion

SKIVBOLAG: Nuclear Blast Records
RELEASEDATUM: 2020-12-04

Relaterade artiklar