INTERVJU: Marko Tervonen från The Crown

Dödsmetallarna THE CROWN från Trollhättan firar inte bara 30 år som band utan även tvåsiffrigt i skivsläpp när de genom Metal Blade släpper ROYAL DESTROYER. Jag ringde upp gitarristen MARKO TERVONEN för ett snack om den nya plattan. Det blev ett mycket trevligt prat om bland annat Death Metal, hotfax från KISS-medlemmarna Paul Stanley och Gene Simmons med ett kristet AOR-band samt 3 sekunders tid att vinna en publik.

Tjena Marko!

Har ni varit friska?
Jag och min familj har varit friska men vår sångare Johan (Lindstrand) fick covid-skiten. Han var lite illa däran under ett par veckor men nu är han bra igen. Vi blev ju lite påverkade av allt eftersom vi fick skjuta upp hela inspelningsperioden. Tanken var att vi skulle ha gått in i studion i maj men sedan satte allt igång och vi var tvungna att ta en paus på 3-4 månader för att till slut i september gå in i studion istället. Det ställde ju till det lite men faktiskt gjorde hela saken att skivan blev lite bättre eftersom att vi hade tid till att fundera över en del saker. Vi hade tio låtar och vi var fast beslutna om att dessa skulle bilda vår nästa platta men det blev lite ändringar. Vi plockade bort två låtar, lade till två nya och det blev bara bättre

Var låtarna redan färdigskrivna innan hela pandemin satte igång?
Ja, det var de. Det är jag som är lite långsam ibland. Jag håller på med låtar hur länge som helst men jag initierade dem till bandet i ett tidigare skede. Jag sa till bandet att jag hade en ballad på gång och de menade på att det skulle nog bli bra med det. Men sedan mot slutet så sa jag till slut att den där balladen den ska bara med så vi tryckte in den. Det var faktiskt de två sista låtarna på skivan We drift on och Beyond the frail som vi adderade. Jag tycker att skivan blev lite bredare och lite roligare.

Och ni firar 30 år också!
ja, så gammal är jag. Jag ber om ursäkt haha.

Oroa dig inte, jag är ännu äldre. Hur tycker du att ”dödsscenen” har förändras sedan ni började under tidigt 90-tal?
Det är ju en helt annan planet nu. Det är mycket som jag inte alls känner igen mig i längre men samtidigt är det lite coolt för att jag har en pojk som fyller sexton nu i april och han håller på och upplever den nya scenen. Han spelar musik och håller på och tankar ner musik och hela den biten. Det är jäkla kul att se eftersom det känns som ett nytt varv för mig där jag kan se allt igen men med färska ögon. Kidsen tycker ju lite olika än vad vi gamla farbröder gör.

Då måste ni ha en hel del roliga diskussioner?
Ja, för fan! Det är ju det som är så jävla kul för att han är en sådan jäkla musiker. Vi kan diskutera supernördiga detaljer om Kreators virveltrumma till Metallicas förstärkare på debutplattan. Han är otroligt kunnig och knäpper mig på fingrarna ibland.

Det måste vara kul med lite utmaningar! Var du med och tape-trejdade när det begav sig under slutet av 80-talet och början på 90-talet?
Ja, absolut. Det var jättemycket tack vare Dan Swanö som höll på med studion Gorysound innan den blev Unisound. Han spelade ju in i stort sätt allting bra och han brukade skicka mixband till mig med allt han höll på att spela in med band som Marduk, Traumatic och Necrony. Det var så väldigt mycket blandade saker på dessa band. Det blev en riktig inblick i undergroundbiten och jag var helt inne i allt. Man pratade med massor av folk runt hela världen, alltså man skickade brev som tog tre veckor innan det kom fram.

Innan vi går in och pratar om nya skivan Royal Destroyer skulle jag vilja höra lite om din musikaliska bakgrund. Vad kommer du ifrån och vad lyssnade du på innan du hittade in till extremmetallen?
Det första som jag fastnade för var melodiös rock och jag har fortfarande än i dag en “soft-spot” för Scorpions. Det ska var lite “catchy”, lite dramatsikt och melodiöst. Det lyssnar jag fortfarande på. Det är så härligt när de verkligen får till det men det är en riktigt tunn linje till att bli ”cheesy” men det är jävligt bra när de stannar kvar på rätt kant så att säga. Jag älskar deras skiva Savage Amusement (1988) som är lite ”nyare” och lite poppigare hård rock. Jag tror att det började där och sedan blev det som med alla andra, någon gång hörde man till slut Metallica och sedan spårade allt ur haha. Sedan kom 90-explosionen med Death Metal och allt vad det innebar. Men början var Scorpions och lite Helloween och sånt.

Har du någon skiva som blev din inkörsport till extremmetallen?
Det är nog ingen överraskning men det var Left Hand Path (1990) med Entombed. Det är lite kul, vi hade en diskussion om detta häromdagen. Jag och en kompis hängde jättemycket när vi var 8-10 bast, men sedan gled vi isär och vi träffades inte på flera år. När jag var 13-14  sågs vi igen och jag var hemma hos honom när han tog fram skivbacken. I den fanns just Left Hand Path, Paradise Losts debutskiva (Lost Paradise (1990)) och allt det där som är så bra. Jag fattade inte vad som hände. Allt bara lät bättre än skivan innan och det lämnade ett sådant jävla intryck på mig. Alla dessa saker som släpptes på Earache (Records) och som spelades in Morrisound Studios under sent 80-tal början på 90-talet.

Är det viktigt som band att tillhöra en genre?
Det är faktiskt en bra fråga. Det är lite av sånt som jag själv funderar på ibland. Jag kan tänka mig att för oss hade det kanske varit enklare om vi hade varit en del av en ”movement” som typ Gothenburg Metal Scene eller Stockholm Metal Scene eller sådant men jag tycker att vi aldrig har varit det utan vi har mest varit och spökat runt lite överallt. Rent kommersiellt hade det kanske varit bättre men någonstans har jag en liten ”underdog” i mig. Jag vill inte tillhöra någonting utan jag vill vara lite uppkäftig och göra det som jag själv vill. Jag kan kanske tycka att det är det som vi försöker göra hela tiden, för att det är klart att vi är ett Death Metal band, men vi har lite punk i oss också och lite melodiskt. Jag gillar den där underdogsbiten.

Man pratar väldigt mycket geografi när man pratar om ”dödsen”. Man har “stockholmsdödsen”, “götebrogsdödsen”, “miamidödsen” osv. Var trivs du bäst inom dödsen geografiskt talat?
En jättestor del av vårt DNA kommer från Florida. Det är mycket den där Morrisound-skolan, du vet med Decide, Morbid Angel och alla dessa band. Den biten exploderade när vi kom i kontakt med den. Men samtidigt så fastnade jag för typ Egde of Sanity som kan sina melodier som lite kopplar tillbaks till att jag är en Scorpions-wannabe som gillar melodier. Det är ju asballt att spela brutalt men någonstans under resans gång ville jag försöka få fram lite låtstrukturer och lite ”catchyness” om man nu kan kalla det så.

Det finns ju en anledning till varför dödsen delas upp geografiskt och det är ju att banden ur de olika delarna har säregna drag.
Ja, det har du helt rätt i. Det som blev Entombed, Dismember och det köttet härstammar mycket från Autopsy, den lite punkigare Death Metal skolan. Och någonstans på Västkusten fick några för sig att de skulle ta in Iron Maiden melodier och sånt och så blev det In Flames och allt det. Det är lite två olika skolor och jag har aldrig tyckt att det ena är bättre än det andra utan jag har alltid gillat båda.

Och det är ju helt ok
Ja, det är helt ok, men ibland måste man välja sidor inom hårdrocken haha. Jag har alltid älskat “stockholmsdödsen” men jag har samtidigt en soft-spot när At the Gates får till en snygg melodi eller när In Flames i början försökte laborera med folkmusik och allt vad de gjorde. Det är ascoolt.

Det som gör det extra roligt är att ni tidigare delade bandnamn med ett kristet band från USA innan ni kortade ner namnet och blev The Crown. Berätta lite om den händelsen.
Det är en gammal story. Det var runt 92-93 som vi bestämde oss för ett namn på bandet. Vi hade säkert plöjt igenom tio olika bandnamn innan vi bestämde oss för Crown of Thorns. Vi gick in i studion och gjorde Demo nummer ett, Demo nummer två för att sedan bli upplockade av ett svenskt skivbolag (Black Sun Records). Någonstans, när vi var uppe i skiva nummer två hörde det här amerikanska bandet av sig och tyckte att vi hade inkräktat på deras område och att vi inte fick heta lika som de. De skickade sedan ett fax till vårt skivbolag. Jag tror att vi har kvar det någonstans. Det stod i stora drag ”vi vill att ni byter namn osv osv”. Sedan längst ner hade de signerat Paul Stanley och Gene Simmons. Det var tydligen deras ”upptäckt”. De hade hittat något band i USA som de trodde skulle bli nya Prodigy och ingenting fick stå i vägen. Så jag har ett fax med Paul Stanleys och Gene Simmons signaturer på som säger att vi från snälla Sverige måste byta namn annars så stämmer det stora och stygga USA oss. Så när vi blev signade till Metal Blade var vi tvungna att byta namn så vi kortade bara ner namnet till The Crown. Det är så roligt nu när jag håller på med intervjuer och alla amerikaner tror alltid att Hell is Here (1999) är vår debutskiva men vi gjorde ju som sagt två skivor under det andra namnet också. Det finns en så jävla rolig historia. Det var några år sedan då det amerikanska Crown of Thorns faktiskt blev intervjuade i Sweden Rock Magazine och så frågade de om det inte var lite elakt av dem att tvinga de där svenska pojkarna till att byta bandnamn. Så han skrev faktiskt en ursäkt i Sweden Rock Magazine ”Please, tell the guys we never meant anything bad”. Det var så jävla roligt, tyckte vi haha

Haha helt underbart! Tror du att de har lyssnat på er?
Det vette fan, de spelar ju sån där kristen AOR rock. Vem vet, vi kanske träffar dem en vacker dag.

Nya skivan Royal Destroyer! Hur känns det nu när allt är klart? Ni firar ju inte bara 30 bast som band utan även 10 skivor.
Ja, nu är vi i The-Big-Boys Club nu och det känns ganska stort faktiskt. Det är så sjukt, vi har ju gjort det här hela våra liv. Vi var 14 bast när vi började och nu sitter vi här 30 år senare med skiva nummer 10. Det blir lite ”mindblowing”. Det känns som det var häromdagen som vi tragglade med en demoinspelning. Jag värderar det väldigt högt. Det är fan coolt, det är inte alla som fixar 10 plattor.

Definitivt inte. Var det något som ni tänkte på själva eller fick ni det påpekat?
Jag tror att det smög på oss lite. Jag fick något sådant där minne på Facebook där Possessed 13 (2003) fyllde en massa år och då först slog det oss för vi är annars sämst i världen på att hålla reda på sådant och oftast får man höra från folk att något jubilerar. Men 30 gick inte förbi oss och vi ville göra något speciellt där vi till exempel skulle spela en konsert där vi bara fortsatte att spela i tre timmar och spela upp varenda jävla låt som vi någonsin har gjort, men så blev det som det blev med Corona och allt. Just nu har vi inte ens en bra plan B av vad vi ska göra. Nu är vi inne på år 31. Allt är så bisarrt.

Hur är det att släppa en skiva utan att veta när ni får spela låtarna live?
Det är det som är så sjukt. Vi har inte ett enda gig inplanerat. Det går liksom inte. Allt är så svajande och man vågar inte binda upp sig till någonting. Man ser sina kollegor som håller på och bokar upp gig för att sedan ställa in dem hela tiden och det är så tragiskt. Det är fruktansvärt. Och det händer nu mitt uppe i en av våra bästa skivor som vi någonsin har gjort och så får man inte komma ut och visa upp sig. Vi håller på och klurar lite på vad vi ska göra och om vi ska hålla på med de där streaming-sakerna eller ej. Vi vill ju nå ut på något sätt. Men alla sitter i samma båt och det finns band som har det värre än vi. Paradise Lost, ett av mina absoluta favoritband, släppte Obsidian-skivan (2020) som är en jättestark skiva, och de får inte komma ut och spela. Varenda resa blev inställd och man tycker så synd om dem.

Ja det är verkligen hemskt. Och ni fick lite mer tid i studion om man ska se något positivt i det hela och ni kunde ge Royal Destroyer lite mer omsorg. Är det inte lite Slayer jag hör i inledningen av ”Let the Hammering Begin”?
Så är det väl. Slayer är alltid närvarande.

Plattan som börjar med en riktig käftsmäll i den korta Baptized in Violence. Hur kom ni fram till inledningen med Baptized in Violence och Let the Hammering Begin? Det är ett väldigt starkt radarpar att inleda skivan med.
Nu när jag blickar tillbaks så är det självklart skivan ska inleda med Baptized in Violence men vi hade faktiskt en jävla diskussion kring det för att vi visste inte vad vi skulle göra med den låten. Vi velade fram och tillbaks först om Let the Hammering Begin eller Motordeath skulle öppna skivan. Vi gjorde en färdig mix (mastering) och Fredrik Nordström sa att vi bara måste öppna skivan med Baptized in Violence för att det är 16 pinnar in och sedan är det en minuts totalt vansinne. Ni måste bara göra det, sa han. Men vi tyckte att man måste öppna med en ”riktig” låt och där satte diskussionerna igång. Sedan gick det flera dagar innan jag messade grabbarna mitt i natten och sa att vi måste börja med den. Vi kan inte ha den i mitten, vi kan inte avsluta skivan med den utan det går bara att öppna med den. Så vi gick in i studion och gjorde om låtordningen och allt föll då plötsligt på plats.

Jag tycker att den har lika stor käftsmällsattityd som Udos skrik i Fast as A Shark.
Precis! Det är lite som ett krigsskrik. Ett statement nästan. In i skiten bara och allting ska upp på 11 haha

När jag läser titlarna på skivan så får jag lite Clockwork Orange känsla med allt våld.
Så är det! Man kan ta tigern ur djungeln men inte djungeln ur tigern. Det kommer alltid finnas en gnutta Slayer, en gnutta hat och en grutta rebellisk tonåring i oss, så är det bara.

Berätta lite om låten Ultra Faust.
Det är Magnus (Olsfeldt, bas) påfund. Han länkar ihop den med pjäsen Faust (skriven av Johann Wolfgang von Goethe 1808 & 1831) där en människa säljer sin själ för att uppnå upplysning. Det är en riktigt djup pjäs som vi aldrig kommer att se i hela våra liv men jag tycker att Magnus fick till det ordentligt där han blandar in hela Faustupplevelsen med att i refrängen sjunga Viking-punk. Det är så typiskt Magnus, han är så duktig med sådana saker. Det som slog mig förra veckan är att Faust faktiskt betyder knytnäve på tyska så det blir Ultraknytnäven och YES! Där satt den! Men det är lite så med Magnus saker att man måste låta det sjunka in. Lite som Cobra Speed Venom (2018) eller som på den här skivan Scandinavian Satan som är en grym titel. Mannen är psykolog till yrket så han är inte helt bakom flötet.

Vad är närmaste planen nu efter releasedagen?
Det är ju det som är så tragiskt. Som vi pratade om nyss så har vi inga planer. Vi har diskuterat att göra något coolt med streaming men jag är inte riktigt het på det utan vi måste först hitta ett format som känns helt rätt för just oss. Jag menar, filma ett band som står på scenen utan publik är inte så jävla coolt egentligen. Jag vill att någon kommer på en bra idé, en riktig eldsjäl som Lars Ulrich som kan sätta upp ett helt nytt format för att nå ut till folk.

Har ni kanske till och med skrivit ännu fler låtar än de som hamnade på Royal Destroyer?
Det är så sjukt, vi är i ett sådant flow just nu. Det började med Cobra Speed Venom och sedan fortsatte vi bara att kötta på. För bara en vecka sedan fick jag ett mess av Magnus som sitter på 30 nya låtar, med titlar och allt. Någonstans är vi fortfarande 20-25 åringar till sinnet. Det är coolt men vi måste såklart ta någon liten paus nu efter Royal Destroyer för att se var vi landar men idéer finns det väldigt många av och det är ett riktigt lyxproblem.

Ja, att skriva texter måste ju vara enkelt med allt som år 2020 kan bidra med. Det måste finnas hur mycket stoff som helst att skriva om.
Haha, ja precis. Det blir en riktig coronaskiva. Nej, men jag ser fram mot tills vi ska börja repa igen och hoppa på den där nya cykeln igen. Det är kul att det finns idéer men vi får se var vi landar.

Är du musikköpare?
Jag önskar att jag kunde säga ja här. Någonstans för 7-8 år sedan gick jag helt över till Spotify. Såklart betalar jag för det men den sista fysiska skivan som jag köpte var Death Magnetic med Metallica men efter den inget mer. Jag köper mer merch som Bathorymuggar och sådant. Rent musikmässigt är Spotify så perfekt och med appen kan jag spela musiken när jag vill och var jag än är. Det är väldigt bekvämt. Jag gjorde ett ryck för 7-8 år sedan och sålde faktiskt av alla mina vinylskivor. Det var ju bara förstapressar av Entombed och Morbid Angel och alla de där banden. Sedan kan jag tycka att det är nostalgiskt, lite häftigt och lite tragiskt att bara titta på de där vinylskivorna men det slog mig att jag inte hade ägt en vinylspelare på 10 år. Det blev så otroligt vuxet, jag sålde mina vinylskivor och jag kunde för de pengarna renovera hallen.  Det är fan höga vuxenpoäng på det haha

Vad tycker du om lättillgängligheten av musik som är i och med Spotify? Jämför det med när du var ung och kanske hade råd att köpa en skiva i månaden och den skivan valdes ut med stor omsorg. Nu har du hela diskografin i handen och en ny låt har kanske max 2 sekunder på sig att imponera på dig innan du går vidare till nästa.
Det är en riktigt bra poäng. Jag önskar att jag inte vore sådan men jag gör exakt så som du beskriver. Jag ger ny musik max 3 sekunder, sedan är det antingen av eller på. Man bestämmer sig otroligt fort. Vi har alltså som band 3 sekunder på oss att vinna ny publik. Det är fruktansvärt när man tänker på det. Som du säger, den skiten som vi gick igenom bara för att få höra på ny musik – att fysiskt ta sig till en butik, köpa en vinylskiva och inleda hela den cykeln.

Haha och när du sedan väl kommer hem med din nya skiva som du har valt ut så väl och så märker du att den är skit. Ändå måste du lyssna på den om och om igen bara för att du har lagt ut surt förvärvade stålar på den.
Jag tänkte precis säga det. Hur många gånger har man inte tänkt ”Vad fan är det här?” Men jag ska gilla det. Jag har betalat 79 kronor för den här skivan så jag ska fan i mig gilla den. Paradise Lost har gjort så mot mig när de har varit överallt rent musikaliskt och jag har intalat mig själv att jag bara inte riktigt förstod det än. Det är nästan en förlorad konst. Haha

Jag tackar dig Marko för ett trevligt snack!

Tack själv! Vi får hoppas att vi kan ses när allt öppnar igen!
Titta efter albumet i en butik nära dig!

 

SKRIBENT: Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)
INTERVJU: Marko Tervonen (The Crown)
AKTUELLA MED: Nya skivan Royal Destroyer
SKIVBOLAG: Metal Balde
RELEASEDATUM: 2021-03-12

Fredrik Brolin

Reporter at Rockbladet.se
Jag började jobba för Rockbladet i början av 2012 och släppte debutboken "Metallica:Sorgespel & Segertåg - Det svenska perspektivet" 2018. Musikälskare sedan barnsben och har alltid haft musik som en naturlig del av tillvaron. Första stora favoriten blev Rolling Stones men kom sedan in på Heavy Metal genom Deep Purple, KISS och AC/DC. Luciarocken på SVT 1984 med Dortmundfestivalen från 1983 är och förblir en milstolpe i musiklivet. En annan är Metallicas Ride The Lightning. WOW! Rock på tyska ligger mig också varmt om hjärtat. Har jag en gång fastnat för en artist, ett band eller en del av en låt så släpper jag det inte, utan stannar trogen. Hittar jag en ny favvolåt kan den rulla 30 gånger på repeat under en dag. Jag intresserar mig för det mesta inom musik egentligen, som Woodstock-generationen, blues, de flesta grenar inom Metal men även singer/songwriter, Punk, Oi, Reggae och Opera. Nu för tiden lyssnar jag massor på dödsen och blacken. Bästa popbandet förövrigt är och förblir ABBA.

Relaterade artiklar