Skivpanelen listar nu albumen från Februari 2021

Då är det återigen dags att summera Februari månads album. Vår skivpanel har sonderat albumsläppen för 2021:s andra månad och det en intressant lista, eller vad säger ni om FOO FIGHTERS (US), ALICE COOPER (US), EINHERJER (NO), EVERGREY (SE) och THE GENERALS (SE).

Annons

Title1	Data1
Band:	The Generals
Album:	To Hell
Skivbolag:	Black Zombie Records
Releasedatum:	2021-02-26
LÄNKAR:	\| FACEBOOK \| HEMSIDA \| SPOTIFY \| YOUTUBE \|
SNITTBETYG:	8,4 / 10

Ninja Column 1	Ninja Column 2	Ninja Column 3
Jonas Lööw	Fredrik Brolin	André Millom

BOOOOOM! Ja där satt den så till den milda grad att jag nästan satte supen i fel strupe. Ett sjuhelsikes sväng. Dödsmetal är generellt sätt inte riktigt min bag, men det här är helt klart mer än så. Måste vara den starka anknytningen till Stockholmsdödsen och Sunlight Studios som gör det. Låt den svarta solen alltid stå högst upp på Karlstad-himmelen från och med nu.	Det är svårt att inte fastna för The Generals med deras medryckande dödsmetal. Det är hårt och det är argt men samtidigt passar musiken även folk som vanligtvis inte är så bevandrade i dödsen. To Hell, Faith in Fire och Bombardment vinner rejset om min gunst.	Är det såhär musiken låter in hell? I så fall hoppar jag mer än gärna på första bästa tåg dit. Värmlänningarna i The Generals vet precis hur man ska balansera upp både de brutala riffen och de melodiösa inslagen som förför både subkulturens utbölingar och villaförortens medelsvenssons. Ett mäktigt och tungt album som kommer gå varmt här hemma.
Tony Asplund	Mattias Hedeby

Med en perfekt symbios av Sthlm death och The Gothenburg Sound visar generalerna framfötterna på sin Death 'n' Roll ordentligt! Visst uppfinner de inte hjulet på nytt, men jävlar vad de får det att rulla. De feta riffen, det feta soundet och det härliga gunget. Det är så här man vill att dödsmetall ska vara!	Jag öppnar med glädje dörren för lokomotivet från Värmland & säger; tack! To Hell är en dödspizza med ”grind”kryddad pepperoni & habanero som med fördel sväljs ner med en blood shot. Det går snabbt med nyanserad tyngd & Rickards growl är klanderfri. Jag önskar volymknappen på stereon gick till 11.

Title1	Data1
Band:	Einherjer
Album:	North Star
Skivbolag:	Napalm Records
Releasedatum:	2021-02-26
LÄNKAR:	\| FACEBOOK \| HEMSIDA \| SPOTIFY \| YOUTUBE \|
SNITTBETYG:	6,6 / 10

Ninja Column 1	Ninja Column 2	Ninja Column 3
Jonas Lööw	Fredrik Brolin	André Millom

Einherjer och deras nya album North Star inleds riktigt fräsigt med tre höjdarspår. Mörkt, välriffat och intensivt. Men efter West Coast Groove, så tar det helt stopp för min del. Alldeles för likriktat för min smak och gitarr-solona får låtarna att anta en helt annan genre än vad som är menat, om du frågar mig. Finns dock potential.	Det är tungt och det är hårt och referenserna pekar mot allt som jag redan gillar. Vill du ställa dig i en skogsrand precis innan ett slag är detta ledmotivet. Tycker du att vikingahjälmen skaver, insup istället denna rejäla metal som liras. Chasing the Serpant och The Blood and the Iron…bara YES!	Viking metal korsat med symfonisk black metal, från Norge. Gissar att Quorthon hade varit stolt. Det är mycket svårt att misslyckas utifrån dessa premisser och Einherjer förmedlar precis det historievurmande mörker som gör sig perfekt som signaturmelodi för alla resenärer till Valhalla. Extra starkt låter det i ”Chasing the Serpent” och ”Listen to the Graves”.
Tony Asplund	Mattias Hedeby

Spöklikt med tydliga toner av NWOBHM och en groovigare black metal som tar en på en närmast andlig resa från början till slut. De har verkligen hittat sitt uttryck. Speciellt Acension och Echoes in Blood kittlar hörselnerven ordentligt. Kanske sången inte skulle legat i samma nivå nästan hela skivan genom.	Bilden av tuffhet suddas ut lite när det nästan blir pop/rock med Frodes corpse paint-sång. Stundom snabba gitarrer, dubbla kaggar å skön tyngd men jag hade önskat mer dynamiskt mörker & aggressivitet. Norska dödsfyran blir inte insläppta i Valhalla om jag hade varit dörrvakt.

Title1	Data1
Band:	Foo Fighters
Album:	Medicine At Midnight
Skivbolag:	Sony Music
Releasedatum:	2021-02-05
LÄNKAR:	\| FACEBOOK \| HEMSIDA \| SPOTIFY \| YOUTUBE \|
SNITTBETYG:	6,4 / 10

Ninja Column 1	Ninja Column 2	Ninja Column 3
Jonas Lööw	Fredrik Brolin	André Millom

Foo Fighters tionde album Medicine At Midnight tog ett antal lyssningar på sig att sätta sig. Men under ett par bilturer började allt att sorteras in och då kan jag inte sluta tycka att Dave Grohl är en otrolig mästare på sonic Rock n’ Roll. Waiting On A War, Making A Fire och Love dies Young kommer eka högt på arenorna när pandemin är över. Hatten av!!	Jag vet inte vad jag förväntade mig men det var definitivt inte en urtrist repris av förra skivan. Allt är inte tråkigt men de kan bättre än så här. Jag har ivrigt följt FF sedan 1997 men nu när steget från rivig rock blir allt längre börjar jag tröttna mer och mer för varje kör, för varje superproduktion och popflört.	Ska jag beskriva albumet med ett ord så blir det: Mellanmjölk. För det är precis vad det är. Hyfsat för stunden men ingenting som ger dina smaklökar orgasm. Det känns som om Foo Fighters flörtar med Kings of Leon-soundet men utelämnar det lilla extra. Vissa låtar, som ”Holding Poison”, griper tag men helheten är farligt nära hissmusik. Bättre kan ni, gubbar.
Tony Asplund	Mattias Hedeby

Foo Fighters visar med en brokig samling låtar att man har experimenterat friskt. Bitvis är det väldigt framkrystat material. Waiting on a War, No Son of Mine, Holding Poison och Love Dies Young skulle varit en riktigt bra EP, tyvärr är resten är bara närmast meningslösa fillers. Kom igen gubbar, ni kan bättre!	Meriterade Seattle ensemblen bjussar på otroligt behaglig musik. Funkigt & svängigt med bra variation som håller ihop fantastiskt bra. MaM känns som ett par nya fräscha skor av ditt väl inarbetade favoritmärke som har hel sula & håller tätt. Kvalitet får bli ledordet för nattmedicinen.

Title1	Data1
Band:	Alice Cooper
Album:	Detroit Stories
Skivbolag:	earMusic / Edel Germany GmbH
Releasedatum:	2021-02-26
LÄNKAR:	\| FACEBOOK \| HEMSIDA \| SPOTIFY \| YOUTUBE \|
SNITTBETYG:	6,2 / 10

Ninja Column 1	Ninja Column 2	Ninja Column 3
Jonas Lööw	Fredrik Brolin	André Millom

Om du är stort fan om Alice skräckrock-era, hoppa över detta alster. Men har du hängt med på hela Coopers resa, då har man full förståelse för hans nya album Destroit Stories. Jag älskart. Otroligt kul att man kan nyskapa låtar 2021, som likagärna skulle kunna spelats in för 50 år sen. Många guldkorn, MC5-covern Sister Anne och den punkiga Shut up and Rock.	Något tilltalar mig med inledningslåten och som helhet tycker jag Alice släpper en rätt charmig skiva. Den är lugn på rätt sätt och låtarna har skapats med blicken på både nutid och dåtid i karriären och Alice tar fram en glimten i cabaretögat. Shut up and Rock och I Hate You är trevliga kast i ansiktet.	Skräckrocken och de teatraliska utsvävningarna lyser med sin frånvaro och på detta album serverar Alice Cooper oss istället ett smörgåsbord av både rock n roll, blues och soul. Ambitionen uppskattas men den här sortens produkt gjordes bättre på just 70-talet och även om Cooper slänger in lite spokenword samt en text om Covid-19 så blir resultatet tämligen harmlöst och ointressant.
Tony Asplund	Mattias Hedeby

Det är mysigt, poppigt och punkigt, men inte så där krypande och spännande Alice Cooper-stämningsfullt. Det är nästan mer som en musikal än en horrorshow. Med det sagt så svänger det riktigt bra och Alices röst och edge är fortfarande intakt. Social Debris och Sister Anne visar dock på att glöden finns kvar.	Skräcken är raderad & detta är en hyllning till musikscenen under 60 & 70-talet i Detroit. Då blir det blandad kompott av rock’n’roll, blues, punk & pop. Tanken är fin & det är härligt att få ett modernt men gammalt blandband med Alice stabila lite rassliga stämma, men det blir för trassligt & lamt.

Title1	Data1
Band:	Evergrey
Album:	Escape of the Phoenix
Skivbolag:	AFM Records
Releasedatum:	2021-02-26
LÄNKAR:	\| FACEBOOK \| HEMSIDA \| SPOTIFY \| YOUTUBE \|
SNITTBETYG:	6,2 / 10

Ninja Column 1	Ninja Column 2	Ninja Column 3
Jonas Lööw	Fredrik Brolin	André Millom

Teknisk briljans, välpolerat, tunga och snygga arrangemang. Men för mig är Evergrey och tillika detta album ett av de Göteborgs-banden som inte har det lilla extra som får dem att sticka ut. Min analys för mig personligen är låtarna inte har “det”, just “det” som rycker tag i mig. Vill dock ändå lyfta fram låtar som The Beholder och titelspåret Escape of the Phoenix.	Jag försöker och försöker men jag får det bara inte att fastna riktigt ordentligt. Visst är speeden och musiken bitvis i den riktning som jag gillar men jag kommer inte från känslan av att det är för polerat för min smak. Duon Eternal Nocturnal och Escape of the Phoenix intar toppen.	Vid en första lyssning blir jag lite besviken, hade nog hoppats på mer. Redan vid andra lyssningen reser sig dock albumet likt en Phoenix (Höhö). Det finns inget band, i varje fall inte i Sverige, som behärskar dynamik så som Evergrey. Här slängs lyssnaren mellan hopp, förtvivlan, ångest, smärta, sorg och ilska och sugs in i låtarnas berättelser om utanförskap och elände. En känslosam men ljuvlig åktur.
Tony Asplund	Mattias Hedeby

Feta, episka och vackra ljudlandskap breder ut sig och bjuder in till lätt headbanging med mys. Det är riktigt skickligt och ofta går tankarna till Pink Floyd. Dock är det lite samma mode nästan från början till slut som fortsatt från de 2 senaste släppen. Men visst är det en bra platta som trollbinder.	Det rutinerade Göteborgs bandets 12:e skiva är vacker & melankoliskt hård. Progressivt tunggung med eleganta sångslingor som går hand i hand sådär härligt nykära. Dock hittar jag inte det där extra för att falla pladask. Kvalitativt & proffsigt men lite för blasé för mig.

About
Latest Posts

FÖLJ MIG

Jonas Lööw

Chefredaktör / Grundare at Rockbladet.se

FÖLJ MIG

Relaterade artiklar

Related Articles