Electric Boys bjuder på nya godbitar med albumet Ups!de Down

Electric Boys släpper sitt sjunde studioalbum ”Ups!de Down” den 30 april. Tre uppskattade singlar har redan släppts, men albumet i sin helhet innehåller fler godbitar än så. De tre singlarna kan inte ha varit självklara val eftersom det finns flera riktigt starka låtar i låtlistan. Den nya plattan bjuder på ett lite råare sound som flyttar bandet genom högtalarna och ut i ditt vardagsrum på ett annat sätt än med det förra albumet. Det är kanske lite mindre funkigt den här gången, men det visar samtidigt att bandets signum inte bara sitter i den berömda funkigheten eftersom det fortfarande tveklöst låter som Electric Boys. Att kunna bevara bandets själ utan att upprepa sig är enligt min mening en styrka som inte är alla band förunnad, men just detta är någonting som Electric Boys har lyckats väl med på sitt nya album.

 

Det förra albumet Ghost Ward Diaries som släpptes i slutet av 2018 har varit väldigt uppskattat och nått ut till nya fans. Personligen gillar jag det albumet skarpt, men jag tycker att album som försöker efterlikna ett annat (om än lyckat) album sällan blir riktigt bra. De två albumen ligger relativt nära i tid, så det var svårt att veta vad jag hade att förvänta mig när jag startade igång första lyssningen av Ups!de Down. Skulle det låta som Ghost Ward Diaries del två? Till min stora förtjusning insåg jag snabbt att Ups!de Down är ett helt nytt väsen, fast ändå Electric Boys ända ut i riffspetsarna. Dessutom har det nya albumet något som jag kanske saknade lite i vissa av låtarna på det förra albumet; det finns en annan “live-känsla”. Eftersom ljudbilden är lite råare, lite mer opolerad, så känns bandet på något sätt närmare. Det är som att de strömmar ut ur högtalaren och hamnar framför mig i rummet. Samtidigt låter det väldigt välproducerat, så här har man helt enkelt lyckats med att skapa ett lite råare sound på ett väldigt snyggt sätt. Ni vet, som när en person ägnar timmar med sprayer och vax framför spegeln för att försöka få frisyren att se naturligt rufsig och ofriserad ut. Precis så upplever jag Ups!de Down, lite medvetet rufsig men ändå välstylad.  

När det gäller bandmedlemmarna så är det inte riktigt samma uppsättning på det nya albumet som på det förra. Gitarristen “SlimMartin Thomander som var med på plattan Freewheelin’ år 1994 är nu åter tillbaka i bandet. I övrigt består bandet precis som tidigare av Conny Bloom på sång och gitarr, Andy Christell på bas och Jolle Atlagic på trummor. Electric Boys har lyxen att ha två trummisar, och på förra plattan spelade Jolle Atlagic och Niclas Sigevall några låtar var, men på Ups!de Down står Jolle för alla trummorna. Originaltrummisen Niclas är fortfarande med i bandet, men han bor i Los Angeles och kunde helt enkelt inte ta sig till några inspelningar på grund av pandemin. 

Rockbladet gjorde nyligen en intervju med bandet där bandmedlemmarna berättade om hur de inspirerats av det senaste årets händelser, och om hur det påverkat låtskrivandet. Själva idén med temat “upside down” är just att världen är lite upp och ned sedan något år tillbaka. Samtidigt beskriver sig bandet som “i grunden optimistiska snubbar”, vilket faktiskt också hörs i musiken. Du kan läsa hela intervjun på Rockbladet.se 

Risken med att inspireras av världshändelser är förstås att ett sådant album kan kännas inaktuellt när man lagt händelserna bakom sig och blickar framåt. Detta är dock ingen som helst risk med Ups!de Down, eftersom albumet förvisso har inspirerats av pandemin, men texterna handlar inte om den. Eller jo, men bara om man vill. Texterna är så välkonstruerade att de är väldigt allmängiltiga. Just idag kanske vi faller som dominobrickor i en pandemi (Tumblin’ Dominoes), men imorgon kan den låten handla om någonting helt annat. Om ingen hade sagt till mig att den här plattan har inspirerats av det senaste året så hade jag ärligt talat inte hört det. Det här är alltså ett album som känns tidlöst, trots att det kommit till under en turbulent period. Om det finns någon sorts inspiration som har lämnat ett mer bestående intryck på plattan så tror jag egentligen att det är den musik som bandmedlemmarna själva mötte när deras musikintresse väcktes en gång i tiden. Bandmedlemmarna har, medvetet eller omedvetet, hämtat inspiration till sitt sätt att skapa- och spela musik från den klassiska rockmusik som spelades under perioden från slutet av sextiotalet fram till en bit in på åttiotalet. Missförstå mig rätt, Electric Boys platta känns ny och aktuell i sitt sound, men influenserna och spelstilen finns där. Här och där i låtarna får jag plötsligt vibbar som för tankarna till band som Jimi Hendrix, Pink Floyd, Led Zeppelin eller David Bowie. Det kan vara ett riff eller bara en uppbyggd stämning som får mig att associera, men sen smälter det in i det sound som är Electric Boys alldeles egna. 

Albumet inleds med ett instrumentalt mästerstycke på över sju minuter, Upside Down Theme, som sätter tonen för albumet. Bitvis funkigt, glatt och svängigt, bitvis progressivt, drömskt och lite flörtande med det psykedeliska, bitvis bara vackert. I den här låten är det gitarrerna som står för sången, och trummorna utgör hjärtat som anpassar sig skickligt till de olika tempoväxlingarna. Det här är en låt för den som gillar att lyssna på musik i stil med Satriani, eller helt enkelt för den som uppskattar att lyssna på talangfulla musiker som Bloom, Christell, Thomander och Atlagic när de är i sitt esse. Känslan är att jag vill ha Upside Down Theme som ringsignal på min telefon för att sedan aldrig mer svara i den, så att jag bara får sitta där och njuta av låten.  

Nästa låt är den första singeln från plattan, Super God. Svängig, medryckande låt där klassiska hårdrocksriff får sällskap av lite keyboards. Snyggt gitarrlir i all ära, men i den här låten lägger jag märke till trummorna och basen som ger extra krydda. Trean i låtlistan,Tumblin’ Dominoes, är albumets andra singelsläpp. Den hör redan till mina Electric Boys-favoriter, inte bara på den här plattan utan troligtvis genom tiderna. Tumblin’ Dominoes måste vara en blivande Electric Boys-klassiker, för den är så självklar. Tidlös, välskriven rocklåt som fastnar och som bokstavligen är medryckande. Det är helt enkelt svårt att sitta still när man lyssnar!

Och nu över till någonting helt annat. Ja, det var i alla fall så jag tänkte när jag hörde Never Again Your Slave för första gången. Den lite mässande, utropande refrängen är kul och fastnar direkt, men känns också som ett lite nytt grepp. Låten är varierad och lekfull med en hel del svängiga, snitsiga riff. Den följs av en av mina absoluta favoriter på albumet, She Never Turns Around. Lugn, känslosam och vacker men framförallt innehåller den gitarrer som med sin lågmälda finess förmedlar känslorna lika bra som sången. Detta medan trummorna lugnt gungar på och bär upp melodin. 

Gillar man inte lugna låtar så kan man trösta sig med att sjätte spåret, Globestrutter, tar oss tillbaka till renare, rakare och lite skitigare rock. Svängig och Electric Boysig med en snygg basslinga som löper genom låten och rent allmänt en otrolig spelglädje i gitarrliret. Sedan följer sjunde låten som är en av mina storfavoriter. Sexiga, liksom lite dekadenta The Dudes & The Dancers vaggar kaxigt in i låtlistan med sina tunga basnoter och bjuder oss därefter på en bluesig och groovig melodi med åttiotalsfeeling. Direkt efter det möts vi av den rock’n’rolligaste låten i listan; Twang ’em & Kerrang ’em. Fullt ös med klassiska rock’n’roll-vibbar rakt igenom. En låt som är så full av energisk glädje att den förmodligen funkar utmärkt som terapi om man känner sig lite nere. 

Låtlistan lugnar ned sig betydligt med nästa låt, It’s Not The End, som också är den tredje singeln från albumet. Det är lugn låt men ändå med bra tryck och snygga gitarrslingor som förgyller melodin. Det avslutande spåret Interstellafella är både intressant och varierat. Låten tar med oss ut på en interstellär resa även rent musikaliskt eftersom den är lite spejsad, men den är framförallt cool och påhittig. Här lyckas man blanda lite Bowie-feeling med tunga basriff. Den här låten ligger också och trängs på min topplista över bästa låt från Ups!de Down, och när vi nu har tagit oss igenom låtlistan måste jag erkänna att jag behöver kasta tärning för att kunna välja en bästa låt. Eftersom låtarna är så varierade kommer det nog att vara humöret för dagen som avgör vilket spår som är dagens favorit, men det är också precis så jag vill ha ett bra album. Varierat, så att det finns lite att välja på. 

Alla låtar har skrivits av Conny Bloom, men Super God har skrivits tillsammans med Jolle Atlagic och låtarna The Dudes & The Dancers samt Interstellafella har skrivits tillsammans med Andy Christell. Precis som det förra albumet har Ups!de Down spelats in i Ghost Ward Studios i Stockholm, och det ges ut via skivbolaget Mighty Music. David Castillo har producerat albumet tillsammans med Bloom och Christell. Två av singlarna, Super God och Tumblin’ Dominoes har fått egna officiella videor som kan ses på YouTube.   

Själv har jag hunnit studera vinylomslaget på närmare håll. Det är riktigt snyggt gjort och att utforma omslaget som en fraktlåda i trä är ganska genialiskt i all sin enkelhet. För ett inbitet Alice Cooper-fan som undertecknad är det omöjligt att inte associera till klassiska omslag som skolbänken på School’s Out eller kartongen på Muscle Of Love. Vinylomslaget är inte heller sådär slätt och glansigt som det ofta kan vara, utan det har lite struktur vilket ju passar med utseendet. Mittuppslaget föreställer Ghost Ward Studios där plattan spelades in. Vinylen finns att få i flera olika färger; klassiskt svart men också rött, grått och gult, där den gula är en svensk utgåva som finns att köpa i välsorterade skivaffärer. Albumet går förstås också att köpa som CD.

Lyssna på albumet och njut, men gå sedan och se bandet spela när livescenen öppnar upp igen, för de nya låtarna är som gjorda för att spelas live!

 

 


SKRIBENT:
Tamara Chastain (tamara.chastain@rockbladet.se)
BAND: Electric Boys
ALBUM: Ups!de Down
RELEASEDATUM: 2021-04-30
SKIVBOLAG: Mighty Music 
BÄSTA LÅTAR: Upside Down Theme & Tumblin’ Dominoes 

BANDFAKTA – ELECTRIC BOYS

MEDLEMMAR
Conny Bloom – Sång, gitarr
Andy Christell – Bas
“Slim” Martin Thomander – Gitarr
Niclas Sigevall – Trummor
Jolle Atlagic – Trummor

| FACEBOOK| HEMSIDA | INSTAGRAM | SPOTIFY | YOUTUBE

Electric Boys – Live
10/9-21: Babel, Malmö
11/9-21: Valand, Göteborg
17/9-21: Krøsset, Oslo – Norge
18/9-21: Vasateatern, Stockholm
30/10-21: Palatset, Linköping

 

 

 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Tamara Chastain

Reporter at Rockbladet.se
Jag började skriva för Rockbladet under 2017 men rockmusik har varit en del av mitt liv så länge jag kan minnas. Mitt musikintresse väcktes i unga år och tog rejäl fart när en kompis med stor skivsamling drog fram en vinyl vars omslag pryddes av fem långhåriga killar. Bandet hade ett tjejnamn och skivan hette Love It To Death. Där och då förändrades mitt liv, jag hade aldrig hört någonting så magiskt förut. Alice Coopers musik har sedan följt mig genom livet, och skulle jag bara få ta med mig en enda skiva till en öde ö så skulle det bli Alice Coopers Killer. Mitt intresse för rockmusik har aldrig svalnat, men det har breddats. Jag lyssnar på snäll, klassisk rockmusik som gränsar till pop men jag lyssnar också på melodisk death metal och allt däremellan. Dessutom gillar jag även jazz, blues och klassisk musik. När jag lyssnar på musik föredrar jag att lyssna på hela album från början till slut. Jag älskar livemusik i alla dess former, och för mig kan en liten pubspelning vara lika minnesvärd och givande som en stor arenaspelning.

Relaterade artiklar