Electric Boys om nya plattan: “Den här gången ville vi ha den lite råare”

Rockbladets reporter blev inbjuden att närvara då albumaktuella Electric Boys befann sig i Vallentuna Teater för att spela in en musikvideo samt en kommande konsertfilm. I samband med detta fick Rockbladet möjlighet att ta ett snack med hela bandet om det kommande albumet Ups!de Down som släpps den 30 april. Här kan du läsa både om det som skapades i Vallentuna Teater och om hur det lät när bandet pratade om sin musik. Det blev en intressant och underhållande pratstund där de fyra bandmedlemmarna bland annat berättade om den nya plattan, och där deras glada humör genomsyrade allt som sades. 

 

För den som skulle besöka inspelningen med Electric Boys var det inte svårt att lista ut att man hamnat rätt när man närmade sig Vallentuna Teater. Sköna, rockiga tongångar hördes på långt håll utanför byggnaden. Trevlige Andreas Törnqvist mötte upp Rockbladets reporter, som visades in i den mörklagda teaterlokalen. Det enda ljuset kom från strålkastarna som riktades mot bandet på scenen, och bandet var redan i full gång med att spela. En underbar syn för den som längtat efter att få se lite livemusik igen! Vänliga och glada producenten Hilda Sandgren visade in Rockbladets reporter till bästa åskådarplatsen framför scenen för att Rockbladet skulle kunna se hur det går till när man filmar livemusik. Hilda kom sedan med proffsig in-ear-utrustning, så att Rockbladets utsände även kunde få höra hur det inspelade ljudet låter. Det var verkligen intressant att se teamet runt produktionen i action, och att få en liten inblick i hur man balanserar ljud och ljus, hur kamerorna är placerade och vad som gör att man vill ta om en låt tills man är nöjd. Dessutom var det naturligtvis roligt att kunna höra det ljud som spelades in. Sist men inte minst var det fantastiskt kul att få lyssna på bandet när de spelade. Alla bandmedlemmarna verkade taggade, och det lät riktigt bra! 

Teamet som rörde sig runt scenen vid inspelningarna bestod av namn som filmregissören Claudio Marino, (Ghost, Behemoth, Tribulation, Satan Takes A Holiday), fotografen Tony Öien (Premiärdatum Oklart, Veckans Brott, Palmemordet) för de dokumentära bilderna samt producenten Hilda SandgrenMTA Production, som var ansvarig för helheten. Hilda är en pionjär inom streaming med Bring it home 2020 och dessutom ansvarar hon för bandets bokningsbolag MTA Rocks. Electric Boys manager Sven Isaksson fanns också på plats, och det gjorde även många andra skickliga medarbetare. Upplevelsen utifrån var att det kändes som ett tight och fokuserat team som visste vad de gjorde. 

Anledningen till att det här gänget hade samlats i Vallentuna Teater var att de dels skulle spela in musikvideon till nysläppta låten Tumblin´ Dominoes, den andra singeln från Electric Boys kommande album Ups!de Down. Dels filmade de för en konsertfilm med arbetsnamnet Electric Boys Ups!de Down, som kommer att ha premiär den 14 maj, ett par veckor efter att det nya albumet har släppts. 

 

 

Efter att ha fått närvara vid själva inspelningarna fick Rockbladets reporter möjlighet att ta sig ett snack med hela bandet, dvs Conny Bloom, Andy Christell, Martin Thomander och Jolle Atlagic, medan de åt lunch. Det blev en trevlig och informell intervju sittandes i soffan runt matbordet, och det blev också väldigt uppenbart att bandet består av fyra killar som trivs väldigt bra med varandra. Så här lät det:

 

Rockbladet (RB) – Kan ni berätta lite om vad det är som ni håller på med här på Vallentuna Teater?

Conny – Vi försöker få så mycket gjort som möjligt gjort på två dagar, men i huvudsak så gör vi en video till senaste singeln Tumblin’ Dominoes, och en konsertfilm som kommer att släppas som en Pay Per View. Den kommer att visas i samband med att vi kommer att göra en Live Q&A. Det är skitkul att få spela idag! Eftersom vi inte är ute och giggar just nu så är det här ett alternativ som känns roligt.  

 

RB – När jag satt och lyssnade hörde jag låtar från nya plattan men också låtar från Freewheelin’…

Andy – Jodå, det är ett gäng låtar från nya plattan, men också en hel drös från Freewheelin’ eftersom Martin är med nu igen. Då känns det väldigt kul att få spela de låtarna helt enkelt! Och sen är det några gamla godingar. 

 

RB – Jag som har lyssnat på hela nya plattan tycker att det är rätt mycket “live-sound” på den jämfört med den förra. Vad kan ni berätta om den nya plattan och inspelningarna från den?

Martin – Snabb och live!

Andy – Ja, alla grunder är ju vi fyra som spelar, och det är sparat i slutmix. Sen är det ju sång och lite gitarrsolon och så som är pålagt efteråt förstås. Men även gitarrsolon och grejer är ju faktiskt gjorda i grunden, så som folk för det mesta inte spelar in idag. Vi har ju alltid gjort lite så, men den här plattan var ännu mer så, uppfattar jag.  

Jolle – Ja, och så satt vi ju alla i samma rum och spelade in tillsammans. Bara det. Men, ja… Conny är ju så jävla petig, det är ju millimetrarna som räknas, så… Vi satte en grund på alla fyra och det lät skitbra, men han ville bara göra en liten, liten finjustering på sitt gitarrsound. Då sa jag att “jamen då kan du ju bara lägga om den delen, bara din gitarr.” Men han tyckte att “nä, nu kör vi allihopa igen!” så då gjorde vi en omtagning med hela bandet bara för att han ville testa ett nytt ljud. 

Conny – Och sen på morgonen när vi skulle spela in så vaknade jag upp med de där berömda symptomen som man ska hålla koll på under pandemin. Jag ville ju inte chansa och åka till studion och riskera att smitta ner hela bandet, så jag var tvungen att gå till doktorn och kolla upp det där. Det var ju inget, men det blev en extra tändning när jag kom tillbaka och alla hade stått där och undrat vad som händer, och så kunde jag bara säga “Det är lugnt!” Det var väldigt skönt faktiskt. 

Andy – En stor grej också, såklart, jämfört med förra plattan är ju att Martin är med igen! Det blir ju alltid en annan kemi. Sen spelade ju Jolle på alla låtar på den här plattan, på förra var han ju med på några. 

 

 

RB – Ja precis, på förra skivan spelade ju båda två trummor, men nu kunde väl Niclas (Sigevall) inte komma över från Los Angeles?

Andy – Nä, han sitter ju där han sitter. 

Martin – Och jag var ju nyopererad också, med en “Metal-platta” i axeln. Defenders of the Faith! (Skratt)

Conny – Ja, det där var ju… Vi hade ju bara en gitarrist, så när det här med Franco (Santunione) började hända så tänkte vi “Vem ska vi ha med istället?”  Då fanns det ju liksom bara Martin, det var inget snack. Det fanns aldrig ens en tanke på att han kanske skulle säga nej, för det fick han inte!

Andy – Nej, då hade det nog kommit några stora grabbar och ringt på hans dörr och sagt “Ska vi ta och åka till replokalen nu? Annars…” (Skratt)

Conny – I alla fall så ringde jag upp Martin och sa “Kan vi inte gå och ta en bärs och snacka lite?”  Så vi går och gör det i våra hoods där i söderförorten, och Martin hade sin cykel med sig. Sen när vi skulle hem så… (vänder sig mot Martin) Ja, så välte du helt enkelt! Vad hände egentligen?

Martin – Jo, jag smulade sönder nyckelbenet på fem ställen och fick operera in en sån där stavgångskäpp, men de har tagit bort den nu. 

Conny – Då visste vi ju inte vad skulle hända, om han skulle få gå med gips och konstigheter i ett halvår eller så, och han hade ju ont. Då var det kaos, men sen blev det bra. 

Martin – Vi repade ett par gånger och sen så satte vi det på fyra dagar. 

 

RB – När vi nu ändå är inne på att Martin är tillbaka i bandet så är jag lite nyfiken på hur alla era vägar korsades för första gången. Hur träffades ni egentligen, ni som är med i bandet nu?

Andy – Conny och jag gick ju i plugget och det var en gemensam polare som sa att “den där snubben borde du snacka med, för han gillar samma musik som du gör.” Alice Cooper var ju framförallt den stora gemensamma grejen. Sen har vi inte blivit av med varandra, så… Nu går jag till psykolog! (Vänder sig skrattande mot Conny) Nej, men vi är ju som brorsor. Sen blev det ju Martin då….

Conny – Ja, det var Erika (Norberg) som hade hört att vi letade gitarrist och så sprang jag på henne ute nånstans. Hon berättade att hon hade en snubbe till oss. “Det är en snubbe som heter Martin och som har afghanpäls, odlar akvariefisk och läser Bukowski”. Då sa jag direkt: “Har du hans nummer?”

Martin – Det där låter ju som ett bra CV endast för ett band. Inte direkt ett bilförsäljar-CV… 

Jolle – Och jag fick ju jobbet i Hanoi Rocks, och det var så jag lärde känna Conny och Andy. Vi har ju inte heller blivit av med varandra sen dess. Fastän jag inte var med från början i återföreningen så har jag ändå varit med på något hörn hela tiden. 

Andy – Eftersom Niclas bor i LA så kan han ju inte alltid vara med. Då var det så perfekt med Jolle, för vi tyckte att det var så kul att lira med honom. 

 

RB – Ja, och nu har ni spelat in en ny platta tillsammans. Hur pass inspirerad är nya plattan av alla händelserna som har varit det senaste året? 

Conny – Vi blev ju ganska inspirerade för det blev ju bara en enda stor krasch och man tänkte först “Vad gör vi nu då?” Då blev det en utväg för att hålla oss kreativa. 

Andy – Ja, att fortsätta framåt och inte bara stanna av och sitta och titta in i väggen. En ny platta hade vi i och för sig redan planerat, men vi drev verkligen igenom det. Det fanns ju redan vissa låtidéer innan, men framförallt texter tror jag har påverkats av det som händer. Själva idén med Upside Down är ju också att världen är upp och ned nu i pandemin, och bandet var ju på ett sätt också upp och ned.  

Conny – Ja, det kändes som att allt bara strulade på en och samma gång.

Jolle – Sen är det ju så här också att när det blir motgångar… Medlemsskifte till exempel, och det sen blir en så fantastiskt bra lösning, då får man ny energi. Vi blev ju supertaggade! Alla blev det, så vi känner att det fanns en mening med allt.

Andy – Det är ju som sagt en kemi som förändras, och vi har alltid haft kul med Martin.  

Jolle – Jag hade ju hejat på honom nån gång i baren sådär, men inte någonting mer. Jag har tyckt att det har varit fantastiskt att få lära känna Martin, jag är jätteglad för det. Nu känns det overkligt bra. Jag hoppas att det där inte låter för kristet nu… 

Martin – Jag säger bara detsamma!

Conny – …så nu håller de på att leta lägenhet ihop på landet! (Skratt) 

 

RB – Har ni varit med och producerat plattan tillsammans med David Castillo den här gången? 

Conny – Ja, det har vi. Förra plattan var det mer att det kom olika låtar från olika håll, och då behövde vi lämna allt till någon som kunde vara med och styra upp så att vi bara kunde koncentrera oss på att lira. 

Andy – Det var ju kul, för då hade vi snackat med David (Castillo) och han hade väldigt tydliga idéer om vad han ville göra, efter att han hade varit och sett oss spela. Då tyckte vi att vi kunde låta honom ta hand om det, för det är ju skönt att kunna släppa allting. Men inför den här plattan blev det naturligt så att jag och Conny snackade väldigt mycket om vad vi hade för idéer. Ja, det gjorde ju alla i bandet såklart, men produktionsgrejerna hade vi väldigt klart för oss och de idéerna förstod David också.

Conny – Vi brukar ju inte planera på så sätt att vi säger att vi ska göra en funkigare platta, eller en hårdare eller bluesigare, utan det är de låtar som har kommit upp som har fått välja vad det blir för typ av platta. Men det vi gjorde den här gången var att vi ville ha den lite som du hade upplevt den. Lite råare och mer “in the face” liksom. Inte så jätte-välproddat, fast den är ju sjukt välproddad, men, ja… Lite råare! Det var tanken.

Martin – Det är en väldig bredd på den! 

Andy – Ja, som du säger, det är bredd på den också, och vi gillar ju det. Vi kände att det här var de låtarna som blir de bästa att sitta ihop på en platta. Vi spelade in några till, men vi tyckte ändå att det här är det som blir en bra helhet. 

Jolle – Det passar in. Det är dynamik från början till slut.

Andy – Sen är vi ju uppvuxna med musik där banden inte bara hade en typ av låtar. Det kanske finns någon hitlåt som de är kända för, men ta Queen eller Alice Cooper… 

Conny – Eller Zappa och Beatles… 

Andy – Ja ta Beatles, det är ju väldigt stor skillnad på Ob-La-Di, Ob-La-Da och Helter Skelter. Ändå är det samma band och till och med samma platta, men så skulle ju ingen göra idag. Nu har det nog varit så styrt av skivbolag, som har sagt att “Nä det där kan ni inte göra, ni har den här stilen. Ni måste hålla er till den!”

Vår idé om att börja med en instrumental låt var ju för att det var där den hörde hemma, men vi tänkte att nu kommer ju någon att säga ifrån; “ni kan ju inte ta den längsta låten först, en låt utan sång”, men om vi tycker att det är rätt så gör vi det. Den är ju lite pandemiaktig. Alltså att det börjar ju med värsta röjet, väldigt positivt. Sen kommer det totalt kaos när allting bara havererar, för att till slut dö ut i något slags lugn. 

 

 

RB – Conny, du har ju som vanligt skrivit låtarna, men visst är det ett par låtar som du inte varit ensam om att skriva?

Conny – Ja, det var tre låtar som Andy eller Jolle kom med grundidéerna till. Andy kom med idén till två, The Dudes & The Dancers och Interstellafella och Jolle till en annan, Super God.  

 

RB – Ni har släppt två singlar och håller på att göra videon till andra singeln nu. Sen har ni en tredje singel på gång, eller hur?

Andy – Ja, It’s Not The End, som ju då på tal om texter är påverkad av pandemin men också av att vi trots allt är optimistiska snubbar. Vi försöker att alltid se konstruktivt på saker. Om man inte kan åka ut och spela som vanligt, vad kan man göra då? Jo, bland annat sånt här som vi gör nu. 

Conny – Texten i refrängen går ju “It’s not the end. So long until we meet again”. Men själva verserna, det som texten egentligen handlar om från början, det var ju att jag blev så upprörd och irriterad av allt bullshit på Facebook och sådär. Alla förståsigpåare som plötsligt blir experter och tycker att de som verkligen är experter inte är värda någonting. Jag tror inte att nån vaccin-snubbe kommer fram till mig och berättar hur man ska spela rockgitarr. Varför ska jag då tala om för honom hur han ska göra? Jag blev så trött på det där och kände att man bara skulle flytta ut på landet och sätta sig i nån egen bubbla. Så den låten kom ur en sån känsla. 

Andy – Det finns ju ändå positiva och bra saker som händer. Det är typiskt media att bara måla upp negativa saker. Jag har alltid varit övertygad om att det händer mer positiva saker i världen, men inte om man lyssnar på nyheterna, då är det nittioåtta procent elände. Men det är ju inte så! Det händer sjukt mycket positiva grejer, och det har det gjort under hela pandemin. Fantastiska grejer som folk gör för varandra och visar medmänsklighet. Men i alla fall, “It’s not the end”, den är positiv.

 

RB – Hur har de två släppta singlarna tagits emot? Visst har de fått lite spelningar i radio?

Jolle – Ja, faktiskt! Super God har till och med spelats i English National Radio, BBC. Det var ju väldigt positivt, och det var en riktigt tung spellista vi hamnade i. För övrigt har de spelats lite här och där. 

ConnyTumblin’ Dominoes har ju släppts senare, men den ligger ju också på en massa spellistor. Recensionerna hittills har också varit kul och väldigt intressanta att läsa, även om det där ju egentligen är en smaksak. Det som är intressant är ju vad folk får för referenser, för vi har ju referenser. Jag har ju till exempel tänkt om grejer på den här plattan att “det här gillar jag, det är lite som …”, och då är ju det min referens. Sen får man höra vad andra har för referenser och man tänker bara “Va..?!?” Då är det liksom helt på andra sidan rock-kartan. 

Jolle – Det har ju att göra lite med vad man är uppväxt med också. Ni två (vänder sig mot Conny och Andy) har ju era referenser, ni är väldigt lika. Martin har ju säkert sina referenser och jag har ju kanske inte en helt annan referens, men man hör ju något annat.  

 

RB – Jag förstår att ni har fått tänka om och tänka på nytt sätt och kanske också lära er lite nya grejer med allt som har varit..?

Conny – Ja, man blir ju tvungen. Hur håller man liv i varumärket Electric Boys, så att säga. Det är ju någonting som vi har byggt upp under väldigt många år. Där har vi ju haft väldigt stor hjälp av Hilda (Sandgren) som producerar den här konsertfilmen med MTA Production och Sven (Isaksson) vår manager, som båda kommer med idéer kring hur man ska kunna tänka utanför boxen. Hilda har svart bälte i det! 

Martin – Allting flyttas ju fram hela tiden men jag tycker att vi hela tiden har varit ganska busy, det är rätt skönt. Man har alltid haft nåt på gång.  

 

RB – Ja, ni fick ju till exempel vara med i Sweden Rock Late Shows premiärsändning…

Andy – Ja, när vi fick frågan så var det ju självklart, och det var kul att vara där. 

Martin – Man blev ju sugen på att komma ut och turnera igen! Det där var ju liksom bara en grej, och sen var det bara att åka hem igen.

Jolle – Det var väldigt nära inpå som vi fick frågan också, jag tror att det var tre veckor. Det blev ett väldigt snabbt beslut på det.  

Conny – Om man är utomstående och inte är insatt i allt arbete så kanske tre veckor låter som skitlång tid, men det blir ju inte det eftersom Jolle inte bor i samma stad. Vi kunde inte bara gå ner och repa fem dagar på raken och sen vara klara, så då behöver man lite mer tid. Sen blir det ju inte så, för nu har vi börjat repa in så mycket material att det kan räcka med att bara köra ett långt rep inför ett gig för att fräscha upp minnet. Men i början var det så mycket nytt att ta tag i. Att få ett bra sväng ihop med Martin igen och även alla nya låtar plus alla Freewheelin’-låtarna, så det har varit mycket mer jobb.  

Jolle – Freewheelin’-låtarna och allt, det är ju väldigt mycket nytt. Det är ju mer nytt än gammalt, annars kan man ju köra på safe med låtar som man har spelat mycket. Det har ju varit skitkul också att få köra Freewheelin’-låtarna, det har varit en utmaning måste jag säga! Det är väldigt bredbent och trixigt. 

Martin – Det känns som om det är bra tryck i dem!

 

RB – Det här med turnéplaner är väl lite svajigt fortfarande, men ni har ändå lite inplanerat, eller hur?

Andy – Mm, det har vi, i september. Stockholm, Göteborg, Malmö och Oslo. Sen är det nån festival i Hamburg och i Belgien.

Conny – Vi har en ny bokare i Tyskland som har idéer om första veckorna i Augusti, men det får vi ju se…

Andy – Allt förändras ju nu av förklarliga skäl, för att de försöker hålla nere smittspridningen samtidigt som vaccinationerna är igång. Man vet ju inte hur lång tid det tar.

 

Intervjutillfället avslutades med att vi tog oss en närmare titt på vinylomslaget till Ups!de Down, där utsidan föreställer en packlåda i trä, (vilket faktiskt är väldigt lyckat) och mittuppslaget består av en bild från Ghost Ward Studios där albumet spelades in. Innan bandet försvann tillbaka upp på scenen konstaterade Conny att deras nya platta har “det enda omslaget som passar att råka spilla rödtjut på”, och resten av bandet instämde i att omslaget var partajsäkert.  

Några minuter senare stod alla i bandet på scenen igen för att riva av nya låtar, och en sak är säker, den där konsertfilmen blir någonting att se fram emot!

Rockbladets reporter vill passa på att rikta ett stort och varmt tack till Hilda och alla andra inblandade för det trevliga bemötandet och det spännande besöket på Vallentuna Teater. Dessutom vill undertecknad tacka bandet för en väldigt trevlig pratstund. 

 

SKRIBENT: Tamara Chastain (tamara.chastain@rockbladet.se)

FOTOGRAFIER: 
Pressfoto – Sven Isaksson
Bilder från Vallentuna Teater – Tom Goren /Sonika Studio 

BANDFAKTA – ELECTRIC BOYS

MEDLEMMAR
Conny Bloom – Sång, gitarr
Andy Christell – Bas
“Slim” Martin Thomander – Gitarr
Niclas Sigevall – Trummor
Jolle Atlagic – Trummor

| FACEBOOK| HEMSIDA | INSTAGRAM | SPOTIFY | YOUTUBE

Du kan förbeställa det nya albumet Ups!de Down här.

Här kan du lyssna på den senaste singeln, It’s Not The End.

 

I väntan på musikvideon till den andra singeln, Tumblin’ Dominoes, så kan du lyssna på låten här.

Missa inte musikvideon till Super God där sångaren Conny Bloom har skapat teckningarna som ligger till grund för animationerna.

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Tamara Chastain

Reporter at Rockbladet.se
Jag började skriva för Rockbladet under 2017 men rockmusik har varit en del av mitt liv så länge jag kan minnas. Mitt musikintresse väcktes i unga år och tog rejäl fart när en kompis med stor skivsamling drog fram en vinyl vars omslag pryddes av fem långhåriga killar. Bandet hade ett tjejnamn och skivan hette Love It To Death. Där och då förändrades mitt liv, jag hade aldrig hört någonting så magiskt förut. Alice Coopers musik har sedan följt mig genom livet, och skulle jag bara få ta med mig en enda skiva till en öde ö så skulle det bli Alice Coopers Killer. Mitt intresse för rockmusik har aldrig svalnat, men det har breddats. Jag lyssnar på snäll, klassisk rockmusik som gränsar till pop men jag lyssnar också på melodisk death metal och allt däremellan. Dessutom gillar jag även jazz, blues och klassisk musik. När jag lyssnar på musik föredrar jag att lyssna på hela album från början till slut. Jag älskar livemusik i alla dess former, och för mig kan en liten pubspelning vara lika minnesvärd och givande som en stor arenaspelning.

Relaterade artiklar