INTERVJU: Alex Webster från Cannibal Corpse

Det legendariska dödsmetalbandet CANNIBAL CORPSE är tillbaks med buller och brak. Buffalosönerna från Tampa i Florida släpper nu genom Metal Blade deras femtonde skiva VIOLENCE UNIMAGINED och den visar verkligen ingen pardon. Jag blev så nyfiken att jag ringde upp basisten och originalmedlemmen ALEX WEBSTER för höra mig för om nya skivan. Det blev även snack med den avslappnade basisten om omslagscensur, bandets egentliga hemstad Buffalo, hur Metallica är sammankopplade till bandets allra första spelning och en djurdetektiv som räddade fotbollslaget Miami Dolphins delfinmaskot.

Tjena Alex! Hur du lyckats hålla dig undan från viruset?
Än så länge, ja. Ingen av oss har testat oss men vi är i en situation där vi inte är tvungna att träffa en massa folk på jobbet eller så och vi har lyckats hålla oss för oss själva det senaste året. Innan det höll vi ändå på med en del social distansering. Vi gillar bland annat att gå ut och vandra och sådana saker kan du göra säkert även under en pandemin. Ingen av oss har haft några symptom och vi hoppas att vi bara är några månader eller ännu mindre från att vara förbi det allra värsta av den här situationen.

Hur går det för er med vaccinationerna?
I Oregon, där jag bor, räknar man med att alla ska kunna vara vaccinerade någon gång i maj. Det var i alla fall det senaste jag hörde om det. Jag ska försöka få vaccinet så fort jag kan så att jag kan återuppta resandet och hälsa på en del av min familj som jag inte har träffat på väldigt länge. Jag vet att alla inte håller distansen från sina nära och kära med vi tyckte att det var det säkraste sättet.

Jag hoppas att det blir bra. Hur har pandemin påverkat bandet?
För mig personligen, eftersom jag bor på andra sidan landet från de andra, var det en omställning. De andra i bandet bor fortfarande i Florida och i normala fall brukar jag enkelt flyga ner dit när vi sa spela in. Det tar drygt sex timmar att ta mig dit med ett stopp på vägen så det är normalt ingen stor sak. Men förra året när vi gjorde skivan (april – juni) var allt väldigt osäkert om viruset i USA. Det var många lock-downs och reserestriktioner så jag beslutade mig för att spela in mina baspartier i min hemmastudio. Att spela in i olika studios är egentligen rätt normalt för många band oavsett om det är pandemi eller ej – det är helt enkelt så många jobbar av till exempel finansiella eller tidsmässiga anledningar. Vi brukar dock vara alla i samma studio eftersom det är så vi har arbetat under hela vår karriär. Så att göra saker som vi gjorde denna gång, med mig i Oregon och de andra i Florida med Erik (Rutan), var väldigt annorlunda. Jag är ju van att vara med bandet när vi spelar in också, inte bara när jag lägger basen utan också att övervaka när en av mina låtar blir inspelad av de andra. Det är svårare att kommunicera om du är i en annan del av landet mot att vara i samma rum. Det var lite utmanande ur den aspekten men jag är superglad över slutresultatet. Det hade inte varit annorlunda om jag hade varit i Florida med de andra.

Kände ni att ni tack vare pandemin fick lite mer tid till att vårda materialen till plattan ?
Ja, den ursprungliga 2020-planen för oss var att släppa skivan tidigt i november för att sedan turnera USA och Kanada resten av den månaden. Men redan när vi i april började spela in skivan märkte vi att den planen inte längre var realistisk. Vi visste helt enkelt för lite om vad som skulle hända och eftersom en turné måste bokas 6-8 månader i förtid bestämde vi oss för att skjuta de planerna åt sidan för att ta tag i dem vid ett senare tillfälle. Det gjorde också att releasedagen inte behövdes bestämmas just där och då. Normalt när man bokar in en turné 8 månader i förväg vill man försäkra sig om att skivan kommer ut till dess. Så pandemin tog definitivt bort behovet av att göra klart skivan till ett bestämt datum. Den ursprungliga deadlinen var första veckan in juni och det slutade med att vi inte var klara med masteringen förrän sista veckan av juli och skivsläppet blev framskjutet till nu i april 2021. Men igen visste vi med oss att en turné vid skivsläppet inte skulle komma att hända men vi ville heller inte hålla kvar i skivan mycket längre. Så skivan kommer ut i april men det ser inte ut som att vi kommer att turnera något i år så vi kanske gör en live-stream i höst istället. Vi håller tummarna för att allt ska vara tillbaks till det normala nästa år så att vi kan ge oss ut på turné igen.

Jag har lyssnat på nya skivan och jag tycker att den är riktigt bra. Aggressionen som jag gillar finns där och även lite nya saker. Jag tänkte att jag skulle höra med dig om några låtar som jag tycker är intressanta. Murderous Rampage är en så otroligt aggressiv och perfekt start på skivan. Hur gick diskussionerna kring att låta den inleda skivan?
Varje gång vi skriver låtar till en skiva brukar det inte uppenbara sig för oss vilken låt som ska bli öppningslåten förrän vi faktiskt är i studion och spelar in dem. I det här fallet när vi var i studion, utom jag då haha, och hade kommit nästan halvvägs igenom inspelningsprocessen började vi känna att ”Murderous” troligtvis skulle vara en perfekt öppningslåt. Den är som en låt som ska öppna en skiva samtidigt som Cerements of the Flayed en perfekt låt till att avsluta en skiva. Det skulle definitivt inte passa att vända på det. Det skulle inte passa oss och troligtvis inte heller de flesta av våra lyssnare. Det var Rob Barrett som skrev musiken till låten och jag tror att Paul skrev texten.

Jag är helt enig med dig. Du, det är en fröjd att läsa igenom alla låttitlar ni har på era skivor. Det enda band som jag spontant kan tänka på och som ger mig samma intresse är brittiska Carcass. Inhumane Harvest till exempel är helt fantastisk, inte bara titeln. Berätta lite om låten.
Haha tack ska du ha! Rob Barrett skrev text och musik till låten och jag tror att den handlar om en organiserad kriminellt nätverk som samlar organ illegalt genom att kidnappa folk och ta deras organ. Förutom det vet jag inte vad Rob tänkte på när han skrev texten men det är vad den handlar om. Musiken är bara en väldigt cool låt och jag bara älskar den.

Den sista låten som jag tänkte ta upp är Follow the Blood som är min personliga favorit på skivan. Den är annorlunda från de andra låtarna på skivan. Jag älskar den snabba inledningen, brejket och sedan hur ni glider in i detta blytunga riff. Vem kom upp med den idén?
Haha det är också Rob. Jag älskar alla tre av låtarna men jag tycker Follow the Blood är bäst av dem av just den anledningen som du precis pratade om – hur annorlunda den är. Vi har tidigare skrivit lugna låtar och låtar i olika tempo genom åren så den är inte ny ur den aspekten. Men sättet som vi tog oss an låten var annorlunda mot allt som vi tidigare har gjort. Det låter som oss men den har en del nya idéer. På något sätt lyckades han att hålla sången inom vår spelstil men ändå lägga till nya saker till stilen och den är verkligen unik för oss. Han gjorde ett fantastiskt jobb med den låten. Han lät mig även göra lite små saker med basen och det uppskattar jag ju såklart haha. Det är helt klart min favorit på skivan just nu.

Den är riktigt bra och jag gillar verkligen att ni även upprepar inledningsbrejket i mitten av sången. Det är asbra. Ni samarbetade med Vince Locke igen som gjorde omslaget på skivan. Kan du berätta lite om det samarbetet? Han har ju gjort alla era omslag och de är grymma och härligt provocerande.
Vi har arbetat med Vince sedan vår allra första skiva. Du vet, det är verkligen den perfekta kombinationen. Hans still är bara så perfekt för vårt band och han har bidragit med så mycket till den visuella presentationen av vårt band och all merch som har med bandet att göra. Vince är verkligen en stor del av det. När vi arbetar med honom inför ett skivomslag, som till exempel med Violence Unimagined, brukar det vara så lätt för oss som att bara ge honom albumtiteln. Vissa av våra låtar är ju väldigt beskrivande. Ta Hammer Smashed Face som exempel. Där vet man att det kommer att vara en hammare och ett ansikte med i historien haha. Men vid Violence Unimagined ger det lite mer rum för tolkning och för honom att lägga till lite av sin egen kreativitet. Det gjorde han verkligen också. Idén till omslaget var en av några få sketcher som han kom tillbaks med. Vi valde den idé som vi gillade bäst, och det blev den som kom på den ocensurerade versionen av omslaget. Sedan gör han en målning av idén. Ibland kanske vi har något förslag om vilken riktning han borde gå men oftast behöver vi inte göra det utan han är en väldigt kreativ konstnär. Han kan på egen hand och med väldigt få (eller inga) instruktioner komma fram till något som passar vårt band perfekt. Så samarbetet fungerar uppenbarligen väldigt bra.

Du nämnde den ocensurerade versionen. På vilket sätt brukar ni censurera bilderna omslagen?
Det vi har gjort på 5-6 skivor är att vi har låtit honom göra 2-3 kompletterande omslag. Ett av dem är det riktigt blodiga som vi utgår ifrån skulle censurerats överallt. Ett av dem skulle vi troligtvis komma undan med. Bara för att det ser lite galet ut betyder det inte att det är kränkande eller bryter några anständighetslagar. Det ocensurerade omslaget på Violence Unimagined är det blodiga scenariot då mamman håller upp sitt barn och det andra omslaget är bara en närbild på mammans ansikte. Men det är inte bara en närbild utan två separata konstverk. Vi föredrar att ha det så och vi tror att det är bästa sättet för oss att arbeta.

Detta är något som ni har gjort tidigare också, eller hur?
Vi har gjort samma sak med några albumomslag tidigare sedan Tomb of Mutilated (1992). Efter att vi släppte Butchered at Birth (1991) hade vi så många censurproblem mot oss haha att vi var tvungna att hitta på ett coolt sätt att kringgå alla dessa problem så att det inte skulle sluta med att vi fick släppa våra skivor endast med ett blankt och enfärgat omslag. Det alternativa omslaget till Butchered at Birth är bara ett rött omslag med endast bandnamnet och skivnamnet skrivet eftersom vi inte hade ett altivernativt omslag redo när problemen började komma. Så för att undvika det i framtiden har vi ofta jobbat med två olika omslag till en del skivor och det fungerar väldigt bra.

Vi pratade om att Follow the Blood var annorlunda från allt annat på skivan och även mycket av er backkatalog. Skulle du påstå att ni har utvecklats? Kan du peka på andra saker på skivan som är annorlunda? Ni har ju till exempel tagit in Erik Rutan från Morbid Angel på gitarr.
Ja, jag skulle säga att vi har utvecklats. Där finns såklart de tre låtarna som Erik bidrog med (Condemnation Contagion, Ritual Annihilation och Overtorture). När han kom med i bandet förstod han redan vår musik så pass mycket som ingen annan som inte redan var en medlem av bandet kunde förstå. Han hade ju redan spelat med oss på turné och såklart producerat fyra av våra tidigare skivor innan dess att han också producerade Violence Unimagined. Han hade ett jättestort förstående för vår musik men han hade själv också en välutvecklad musikalisk identitet. Jag menar, han har ju spelat Dödsmetal lika länge som vi. Vad han än skulle skriva skulle det låta som honom men att han samtidigt känner till oss så väl. Så de tre låtarna låter såklart som honom men ändå är det Cannibal Corpse så om vi pratar om något som är annorlunda på skivan är det såklart att han har lagt till sin prägel på vår musik. Vi är nu inte bara jag och Rob som kommer att fortsätta att vara kreativa i skrivandet utan vi har fått ytterligare en låtskrivare till bandet. Det är en fantastiskt tillskott till oss.

Det är verkligen ett bra tillskott och ett smart sådant eftersom han har sån bra historia med er redan. Ni är ju från Buffalo, hur kommer det sig att ni flyttade till Tampa i Florida? Hur var scenen uppe i norr?
Scenen uppe i Buffalo var faktiskt riktigt bra och det fanns riktigt coola band som Baphomet, Grotesque Infection och Immortal Terror som utgjorde en riktigt cool undergroundscen och det kom alltid tonvis med folk till konserterna. Vi var unga (20-åringar) och ville bara flytta någon annanstans och vi spelade alltid in i Morrisound Studios som ju ligger i Tampa så det kändes som ett naturligt val att det skulle bli just Tampa. Jag skulle dessutom ljuga om inte vädret spelade roll också haha. Om man tittar på det årliga vädret i Buffalo och ställer det mot det årliga vädret i Tampa med 0 % chans till snö så är valet inte speciellt svårt. Ibland är det visserligen alldeles för varmt här på sommaren och man börjar nästan sakna de kalla vinterdagarna i Buffalo. Men vi alla tre älskar fortfarande vårt Buffalo. Vi har fortfarande vänner och familj där uppe och en massa fina minnen. Så flytten till Tampa hade inget med scenen att göra. Det kommer alltid mycket folk när vi spelar i Buffalo och vi älskar det. En sak som överraskade oss i Florida var att det var inte så dyrt med till exempel lägenhet som vi först trodde att det skulle vara. Jag menar, vi är ju från Norr och var vi än är i Florida känns det som att vi är på semester hela tiden. Hur kan det vara något som man har råd med?

Det har kommit ut en jäkla massa coola plattor från Morrisound Studios.
Åh ja! Morrisound Studios var såklart en jättestor del av anledningen till att vi flyttade ner till Tampa. Vi älskar att spela in där och vi känner alla andra band där. Att vi redan hade några dussin vänner i Tampa gjorde flytten väldigt mycket enklare. Normalt när man flyttar någon annanstans så måste man börja om från noll med socialt umgänge på grund att man inte känner någon sedan tidigare. Det var lite coolt att när vi gjorde våra 25-års jubilieums tischor var vi väldigt måna om att både Buffalo och Tampa skulle finnas med på dem eftersom båda orterna är våra hem. Buffalo är där vi är från och vi kommer alltid att vara ett Buffaloband men vi älskar att vara i Tampa också.

När vi ändå pratar orter. Det är så speciellt med just Death Metal att man pratar så mycket geografi hela tiden. Jag har aldrig upplevt det med någon annan musikstil. Jag är till exempel från Stockholm och vi har vår Stockholmdöds medan andra sidan landet har Göteborgsdödsen och sedan har vi till exempel UK, Bay Area och såklart Floridadödsen. Varför är det så?
Det är en riktigt bra fråga. Jag tror att det är ett fenomen som inte är riktigt lika vanligt längre eftersom vi är så pass sammankopplade nu för tiden. Jag tänker såklart på Internet och utbytet av information som pågår hela tiden. Alla dessa scener som du pratar om nu utvecklades under 80-talet eller vissa fall kanske under det tidiga 90-talet. Den musikaliska exponering du fick på den tiden var normalt från folk som fanns lokalt runt omkring dig så de lokala scenerna hade väldigt distinkta identiteter. Det var ju en stor skillnad mellan scenerna i Buffalo och i New York som bara ligger 6 timmar från varandra precis som det var skillnad på scenerna mellan Toronto och Montreal och Quebec för att ta ett annat exempel. Även om orterna ligger nära varandra så har de olika band och låter olika. Montreal och Quebec har det lite avantgarda och progressiva soundet med band som Oblivion och Voivod. Dessa skillnader var nog större på den tiden medan nu för tiden kan du höra ett band som har låter typiskt amerikanskt men som kan komma från var som helst i världen precis som det finns band som låter som om de skulle komma från Stockholm men att de är från USA. Jag gissar såklart men jag tror att den stora informationsspridningen nu för tiden är en stor del av det.

Vi förlorade en stor personlighet för några veckor sedan – LG Petrov.
Åh ja, vi var alla så otroligt ledsna över att höra om det. Han var verkligen en legend och en fantastisk kille.

Ja, han är verkligen väldigt saknad och det är ett tecken på hur tajta alla är med varandra. Hur är scenen nu för tiden jämfört med 80-90 talen då alla verkade känna alla? Är ni tajta med andra band även idag?
Ja, det är vi men det är såklart annorlunda nu eftersom vi alla har blivit äldre och många går inte ut lika mycket längre som de gjorde förr. Själv har jag inte varit på någon spelning på över ett år på grund av pandemin såklart men i ett normalt läge åker jag ner till Florida rätt frekvent för att vara med killarna i bandet och såklart för att spela in med dem. Om man tar Tampascenen så känns det som att alla är rätt tajta ändå. Varje gång jag är nere där är chansen stor att jag stöter in i några av killarna i Deicide, Obituary eller Morbid Angel och alla kommer bra överens och är kompisar. Ibland hålls välgörenhetsspelningar för något ändamål och då kommer folk från alla banden. Mycket handlar om att vi delar erfarenheter från att ha varit en del av den här typen av musik och allt sådant som det har inneburit. Det är inte så många städer, Stockholm är definitivt en av dem precis som Tampa är, där du kan ha en massa vänner och göra det du gör om du är i ett band. Om jag går ut på en bar och träffar en kille från Deicide så kan vi lätt prata om saker som turnerande till exempel för att vi har gjort i stort sätt samma saker och vi har gjort det under en väldigt lång tid, precis som killar från Entombed kan prata på samma sätt med killar från Unleashed till exempel. Efter en tid av dessa delade erfarenheter kommer banden såklart närmare varandra.

Det är lite som att scenen är stor men ändå liten. Apropå hur scenen har förändrats så blev ju ni hedrade och intagna i Buffalo Music Hall of Fame 2013, något som under 80-talet inte var att drömma om för ett exremmetalband.
Det var en stor överraskning och något som vi blev otroligt hedrade av. Som jag sa tidigare så är vi ett Buffaloband men vi har ju inte bott fulltid där sedan 1994 och att bli hedrade på det sättet av Buffalo var helt enkelt fantastiskt och vi blev superglada. Vi tre, jag, Rob och Paul som fortfarande är med i bandet och som är från Buffalo åkte upp dit för att ta emot utmärkelsen. Det var verkligen hedrande. Det som gjorde det speciellt för oss var att det Buffalo Music, inte för att vi inte skulle vara hedrade om det hade rört sig om en Metalutmärkelse, men det här var ALL musik och det var artister och band från en mängd olika genrer som tog emot utmärkelser den kvällen. Det var coolt. Det var lite som Buffaloversionen av Grammisgalan där vi fick utmärkelse för vårt livsverk. Vi var jätteglada.

Du sa att det var många olika musikstilar där, blev ni behandlade som vem som helst av de andra popstjärnorna eller undrade de vad ni var för något eftersom ni kommer från extremmetal?
Under i alla fall den kvällen var alla på samma nivå och alla behandlade varandra med stor respekt. Vi var bara glada över att vara där. Jag skulle påstå att folk i Buffalo generellt alltid har stöttat oss. I den allra första starten var vi ju bara ett litet band men även då blev vi stöttade av radiostationer på lokala universitet och vissa skivaffärer som lyfte fram oss genom att sälja våra demos och låta oss hänga upp våra affischer till spelningar. Det har alltid varit ett stort stöttande system där. Det är ju en mindre stad och, vi pratade ju om Buffalovädret tidigare och vi hade lite tufft med ekonomin ett tag då fabriker fick stänga, på något sätt känns det som att vara en underdog att komma från den stan så alla tar hand om varandra lite mer där. Folk hjälper varandra och det kändes väldigt bra att bli hedrade.

Hur är det med konserterna i Buffalo, kommer de stora banden dit?
Absolut. Faktum är att vårt allra första gig som Cannibal Corpse var som förband till Dark Angel 1989 (1989-03-22 River Rock Café). De gjorde några spelningar som huvudband innan de hookade upp med Death igen. De gjorde en turné tillsammans med Death som skivbolaget Combat Records hade satt ihop. Så showen som vi gjorde var bara med Dark Angel.

Coolt! Det var ju ingen liten start direkt. Det som kommer upp i minnet för mig om Buffalo är en gammal VHS video med Metallica från 1989 då de spelade i Memorial Auditorium på Damage Justice Tour (1989-03-13).
Haha på den spelningen var jag faktiskt. Det var bara en och en halv vecka innan vår spelning med Dark Angel. Det var vi och de andra två lokala banden (Baphomet och Attakk) som också spelade med Dark Angel när vi gjorde det. Den lokala arrangören gav oss en massa flygblad som vi skulle dela ut. Det var första gången ett större dödsmetalband eller thrashband kom förbi Buffalo där lokala band fick chansen att vara förband. Så arrangören ville gärna marknadsföra spelningen och för oss och de andra lokala bandet gav det möjligheten till att kick-starta den lokala scenen eftersom många inte kände till de lokala banden och skulle inte bry sig om att gå och se på oss men Dark Angel kände de till. Så under Metallicaspelningen öste vi bokstavligen på med tusentals flygblad om vår egen spelning eftersom det kändes som att vi pratade med samma publik som skulle kunna tänka sig att komma och se på oss. Det slutade med att 450 personer kom för att se på vår spelning med Dark Angel, vilket var väldigt stort. Det var ett litet ställe som var packat med folk och efter det så var det enklare att arrangera lokala spelningar. Så det hjälper verkligen den lokala scenen enormt mycket om i alla fall minst ett lokalt band får vara med och vara förband. Ibland fungerar det helt enkelt inte men ofta när vi turnerar i USA så gör vi det med två andra band och de lokala arrangörerna tar ofta in ett lokalt band som fjärdeband. Det gillar vi eftersom vi vet hur mycket det gjorde för oss i Buffalo.

Var det viktigt för extremmetalen att Metallica slog igenom och blev stora?
Det hjälpte många eftersom de introducerade många nya saker. Om man lyssnar på stilen av mer traditionell Heavy Metal som Judas Priest och Iron Maiden, som är två av mina stora favoritband, så förde Metallica in nya saker till ljudet som riktigt tung palm-muting i gitarrspelandet, mycket mättat gitarrljud eller att upp- och nedspelandet med plektrumet lät helt jämt. De var helt klart annorlunda mot de traditionella Heavy Metal banden, de var helt enkelt ett Thrash Metal band. Att ett Thrashband helt plötsligt får spela på samma stora arenor som “Priest” och “Maiden” alltid gjorde var bra för oss. Det hade till exempel varit mindre logiskt för oss att dela ut flygblad om vår spelning med Dark Angel på en spelning med till exempel Maiden. Vi hade fortfarande gjort det men den musikaliska kopplingen till oss hade varit längre bort. Nu fanns istället en direktkoppling mellan Metallica och Dark Angel och sedan en koppling mellan Dödsmetallen och Thrashen. Jag tror att varje gång ett tyngre och lite mer extremt band blir populärt skapar det potential för mindre tunga och mer extrema undergroundband. Speciellt om de dessutom använder sig av lokala förband. Arenaturnéer har sällan lokala förband men klubbturnéer gör det ofta.

Det är fantastiskt vilka ringar på vattnet sådant kan göra. Avslutningsvis vill jag bara fråga dig om filmen Ace Ventura. Jag har fått för mig att Jim Carrey gillade er redan innan filmen?
Ja, det gjorde han faktiskt. Som vi har hört om det så var det hans idé att ha med oss i filmen. Nu vet jag inte hur många personer som jobbar inom en film, jag är helt säker på att det var andra involverade i beslutet också men att Jim gillade oss spelade såklart en avgörande roll. Han kände även till våra låtar. Vi spelade in i två dagar och vi fick träffa honom. Det filmades mycket mer än vad som till slut användes i filmen. Det var några andra scener som klipptes bort av någon anledning. Att få till 2 minuters film tar typ en hel 12-timmars dag och vi var där från klockan 9 på morgonen till klockan 8-9 på kvällen. Så vi pratade med Jim under väntetiden mellan scenerna som vi filmade och han var verkligen cool. Han frågade oss faktiskt om vi kunde spela Rancid Amputation och Hammer Smashed Face. Det var precis vid den tiden då Rob Barrett kom med i bandet och ersatte originalgitarristen Bob Rusay så han hade inte lärt sig Rancid Amputation än och det skulle ha sett konstigt ut. Så vi föreslog att köra The Cryptic Stench istället och Jim tyckte att det var en bra idé. Så vi spelade ”Hammer” och The Cryptic Stench men scenerna där vi spelar The Cryptic Stench kom aldrig med i filmen av någon anledning.

Så det finns alltså outtakes någonstans med en hel låt till?
Jag hoppas att de behöll de sakerna. Man vet ju inte eftersom det nu var så länge sedan. De kan finnas i något lager någonstans. Jag tror att det var Warner Brothers som gjorde filmen. Det skulle vara skithäftigt att se det. Jag hoppas att de någon gång gör en deluxe-DVD av Ace Ventura någon gång och tar med några av de scenerna i extramaterialet. Vi får se. Det skulle vara coolt i alla fall.

Sa filmfolket åt er vad ni skulle bära för kläder eller fick ni välja själva?
Haha de frågade oss faktiskt i början. De tog oss till ”garderoben” för att söka ut lite kläder men vi var tvungna att bromsa allt där och då. Vi sa att vi faktiskt redan har kläder som vi använder på scenen och att de troligtvis skulle gilla dem mer än de kläder som föreslogs i ”garderoben”. Jag minns inte helt vad det var men jag tror att det var några medvetet sönderrivna jeans och sådant. Vi berättade att vi alla kommer att bära svart och allt kommer att bli bra och de tyckte till slut att vi hade rätt. Jag menar, det är ju deras jobb att klä dig och det hade varit en helt annan sak om vi skulle ha spelat ett band som inte finns men nu spelade vi ju oss själva. Det skulle ha känts konstigt om vi inte bar kläder som vi bar i normala fall. De var helt ok med det och de bad oss inte heller att göra något på scenen som vi normalt inte gör så vi headbangade på som vi alltid gör. Det hela var en riktigt cool erfarenhet och alla som jobbade med filmen var riktigt trevliga. Vi försökte att vara lätta att arbeta med och de var lätta att arbeta med så allt gick smidigt. Det var två roliga dagar och det är svårt att fatta att det nästan 28 år sedan nu.

Vad gjorde framträdandet i filmen för Cannibal Corpse?
Jag tror, nu gissar jag såklart eftersom det är helt omöjligt att säga, att det satte oss framför en hel massa fler ögon än vad som normalt skulle ha sett ett dödsmetalband. Det där var ju en riktigt mainstream komedi, en jättehit och det betydde att varje person som tittade på filmen också såg oss i några sekunder när vi framförde en av våra låtar. Jag vet inte om det har att göra med att Hammer Smashed Face är vår mest populära låt men när allt kommer omkring är Hammer Smashed Face vår mest populära låt. Det är en väldigt bra låt och man vet inte om det är tack vare filmen att den är så populär men vi kan i alla fall vara överens om att det inte skadade låten att den var med i Ace Ventura haha. Den kanske hade varit vår mest populära låt ändå, vem vet? Jag träffar fortfarande folk som säger att den första gång de såg oss var just i den filmen. Vi är bara väldigt glada att vi kunde vara oss själva i filmen. Vi är ju en sådan kontrast i filmen när vi spelar som vi gör och sjunger om det vi sjunger om i denna happy-komedifilm. Men det fungerade på något sätt haha. Vi är väldigt tacksamma att Jim Carrey frågade efter oss.

Så hela bandet är nu Miami Dolphins fans nu, eller hur?
haha DET kommer aldrig att hända. Inget illa mot Miami Dolphins men kommer man från Buffalo så håller man aldrig på Miami Dolphins. Jag är inte jätteinsatt i fotbollen men det är alltid Buffalo Bills som gäller för mig haha

Stort tack Alex för ett trevligt samtal och jag hoppas att ni får stor framgång med den här grymma skivan.

Tack själv! Det var väldigt trevligt och vi hoppas att vi ser alla er i Sverige och Europa väldigt snart.

 

SKRIBENT: Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)
INTERVJU: Alex Webster (Cannibal Corpse)
AKTUELLA MED: Nya skivan Violence Unimagined
SKIVBOLAG: Metal Balde
RELEASEDATUM: 2021-04-16


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Fredrik Brolin

Reporter at Rockbladet.se
Jag började jobba för Rockbladet i början av 2012 och släppte debutboken "Metallica:Sorgespel & Segertåg - Det svenska perspektivet" 2018. Musikälskare sedan barnsben och har alltid haft musik som en naturlig del av tillvaron. Första stora favoriten blev Rolling Stones men kom sedan in på Heavy Metal genom Deep Purple, KISS och AC/DC. Luciarocken på SVT 1984 med Dortmundfestivalen från 1983 är och förblir en milstolpe i musiklivet. En annan är Metallicas Ride The Lightning. WOW! Rock på tyska ligger mig också varmt om hjärtat. Har jag en gång fastnat för en artist, ett band eller en del av en låt så släpper jag det inte, utan stannar trogen. Hittar jag en ny favvolåt kan den rulla 30 gånger på repeat under en dag. Jag intresserar mig för det mesta inom musik egentligen, som Woodstock-generationen, blues, de flesta grenar inom Metal men även singer/songwriter, Punk, Oi, Reggae och Opera. Nu för tiden lyssnar jag massor på dödsen och blacken. Bästa popbandet förövrigt är och förblir ABBA.

Relaterade artiklar