INTERVJU: Diamond Rowe från Tetrarch

Det amerikanska bandet TETRARCH släpper nu i veckan genom Napalm Records deras tredje platta UNSTABLE. Den tar upp en del tunga ämnen som att inte passa in någonstans och mobbning. Jag ringde upp den trevliga gitarristen DIAMOND ROWE för ett snack. Det blev ett trevligt prat om stora drömmar för bandet, flytten till Los Angeles från Atlanta och från det hon tog sina första ackord till att hon knäckte halsen på sin gura under en videoinspelning.

Hej hej! Jag hoppas att du mår bra. Har nu fått vaccinet än?
Nä, det är bara jag och Ruben kvar i bandet som inte har fått spruta än men jag tror att jag ska få ta den inom en vecka eller två. Det har varit speciellt, LA var superdupernedstängt men de börjar faktiskt att öppna upp mer och mer nu. De säger att de ska öppna upp allt den 15 juni och till och med arenor för konserter. Det är ju tack vare vaccinet som de kan öppna upp mer.

Klarade du dig från att bli sjuk?
Ja, faktiskt! Min pappa fick viruset men han mår bra nu. Faktum är att inga nära som jag känner fick viruset men några bekanta som jag inte känner så väl fick det.

Det måste ju ha varit speciellt att spela in en skiva under en pandemi. Det blir något att berätta om när ni får barn. Har ni vågat göra några planer med releasefest eller turné osv?
Faktum är att vi spelade in skivan i oktober 2019 och vi blev klara i februari 2020 så vi blev klara typ en månad innan allt stängde ned. De var riktigt konstigt och irriterande för ingen visste av vi skulle ta oss till. Det slutade med att vi ändå hade ett jättebra ut trots att vi inte kunde göra några spelningar. Men vi hade tur att allt var inspelat innan så vi har egentligen bara suttit på det under ett år nu haha.Vi hade turen att vi aldrig hann boka in en massa spelningar som vi sedan var tvungna att ställa in men nu har vi fått bekräftat några större spelningar till sommaren och vi jobbar på att få till en större turné till hösten. Nu när vi ser att samhället börjar öppna upp igen kan vi börja jobba med att boka in oss och bekräfta spelningar.

Ett år utan att ha någonting att göra som musiker är en lång tid. Har ni tankemässigt redan gått vidare från den här skivan till att börja skriva och tänka ut nya låtar till ett nytt album eller känns denna skiva fortfarande aktuell och relevant?
Den känns absolut relevant fortfarande eftersom vi hittills endast har släppt tre av låtarna, så det är sju låtar till som ingen har hört än och vi längtar efter att få komma ut och spela låtarna. Men visst skriver vi, vi skriver hela tiden.

Vem skriver låtarna?
Det brukar vara jag och Josh som sätter igång saker tillsammans eller separat. Vi skriver ihop riff och grunderna för gitarrerna. När tiden är mogen att sätta ihop allt inför skivan tar vi med sakerna till de andra så att de kan lägga på deras touch på allt.

Jag har lyssnat på skivan och jag har läst era texter och de är verkligen mörka. Pratar du i texterna till dig själv eller pratar du med någon annan?
Jag tror att det kan vara lite av varje faktiskt. När Josh och jag satte oss ned och pratade om texterna och om hur vi ville att skivan skulle bli. Vi ville att den skulle vara fylld av ångest men samtidigt vara något som de flesta människorna skulle kunna relatera till. Vi vill vara ett band som så många som möjligt lockas av och som sammanbinder folk, så vi ville inte skriva texter i typ morse kod som ingen skulle förstå. Vi ville ta upp till exempel smärta, brustet hjärta eller maktlöshet och det är känslor som de flesta har känt vid något tillfälle i livet. Vi skrev inte bara ur vårt eget perspektiv utan även ur folk som är nära oss, deras perspektiv och som vi har sett dem gå igenom. Helt enkelt händelser ut riktiga livet som vi ville ge liv åt genom låtarna.

Jag får känslan av att ni pratar för de utstötta, nördarna och kufarna som inte hör hemma någonstans eller som inte släpps in i något sällskap men samtidigt så kommer det tider då även de stöddiga personerna i till exempel skolan får dessa känslor.
Ja, jag menar alla, vissa visserligen mer än andra, går igenom dessa känslor någon gång i livet. Det kan vara vid olika tillfällen i livet, till exempel när de blir äldre och är i arbetslivet eller vad det nu kan vara. Om vi tar oss själva som exempel handlar det mest om när vi startade vårt band och var en del av den lokala scenen. Verkligen ingen gillade oss och vi var i stort sätt utbölingar i varje scen som fanns lokalt. Vi försökte att koppla med folk men det gick bara inte. Det är vår historia men det kan också handla om barn som blir mobbade i skolan eller någon i arbetslivet som inte blir bra behandlad. Alla vet vad det handlar om och vi ville prata om dessa känslor.

Låten Sick Of You, jag kommer tillbaks till det som jag frågade om tidigare, pratar du till dig själv eller pratar du med någon annan?
Den låten handlar om folk som pratar in i ditt öra och får dig att känna dig sämre än de. Jag vet att Josh pratar om att när vi började komma upp oss inom musikindustrin där var en massa folk som sa till honom att han inte var tillräckligt bra sångare och sådant. Han skrev låten när han kom till den punkten där han kände att alla bara kunde dra och att han bara var trött på dem. Han visste vad han var kapabel till och att han skulle bevisa det. Det handlar både om att bli mobbad men också om att ta tag i situationen och göra något åt den genom att bevisa motsatsen.

Berätta lite om hur ni diskuterade singlarna och hur ni valde låtarna?
I’m Not Right var första singeln. Det var också den första låten som vi började skriva men den sista som vi gjorde färdigt. Under skrivprocessen blev den egentligen undanstoppad för att den bara hade trummor och kompgitarr så den hade varken sång, solon eller några effekter. Det var en av låtarna som vi tyckte var helt ok men inte var helt säkra på om den skulle hamna på skivan eller inte. Men när jag började lägga på gitarrer på den började den få liv och framför allt när Josh gjorde några refränger så kände vi direkt att det var material  för en förstasingel. Den är organisk och den representerar allt som vi vill att folk ska höra först av oss. De andra är lite crossover som vi tror ska kunna locka inte bara metalfansen utan även några av rockfansen från radio. Vi försöker ju att bli ett av de största banden i vår genre och vi kommer att försöka locka så många olika typer av människor som möjligt. Till You Never Listen hade vi det i åtanke och med I’m Not Right blev det en crossover även om den är supertung, vilket är fantastiskt och för Negative Noise ville vi visa vår riktigt tunga sida. Den har solos och alla ingredienser som lockar våra die-hard fans. Det handlar om att ha en mix av de låtar som vi gillar bäst och de som kan tjäna ett specifikt syfte.

Vilken är din bakgrund? Vad ekade ur högtalarna i hemmet där du växte upp?
Mitt allra största favoritband i hela världen är Metallica. Jag plöjde genom varenda skiva och det var det som tog mig in i den tunga musiken. Jag lyssnade och tittade på Metallica konstant under de första 2-3 åren. Sedan kom jag in i Megadeth, Pantera och även de mer moderna banden som Lamb of God, Trivium, Bullet for my Valentine och Gojira. Men såklart även Korn, Slipknot, Linkin Park och Mudvayne. Det är en mix av allt som jag älskar inom old school thrash och den moderna metallen.

Ni är ju från Atlanta men har flyttat till LA? Hur kommer det sig att ni flyttade?
Jag och Josh är från Atlanta, vi träffade Ryan i LA men han är från Virginia Beach och vår trummis är faktiskt från Venezuela. Men allt startade i Atlanta. Det var av ren bekvämlighet med att vara nära allt som skivbolag, merchbolaget och allt det där som vi behöver dagligen. Flytten till LA förenklade allt det där.

Hur var/är musikscenen i Atlanta?
Det var intressant i början, då ville folk fortfarande vara i band och det var en massa lokala band. När vi började göra oss ett namn ville vi vara kompisar ibland de andra banden men vi lärde oss rätt snabbt att vi inte passade in speciellt bra. Många band ogillade oss och jag tror att det var på grund av att vi redan från början siktade på att bli ett riktigt stort band. Vi gör det här för att vi vill göra en karriär av det och kunna leva på musiken. Många lokala band var mer som att nu-ska-vi-spela-lite-shower-och-vi-ska-bli-fulla och det är egentligen inget fel med det men vi gjorde inte det. Vi spelade istället in varje spelning för att gå hem direkt och se på vad vi gjorde bra och vad vi gjorde dåligt. En del tyckte att vi själva såg oss som att vi är bättre än andra men det hade inget med det att göra. Vi visste bara att vi ville komma bortom den lokala scenen och vi gjorde vad vi behövde för att komma dit. Visst var det några få band som vi kom bra överens med men för det mesta var det bara vi och vår sak så vi kände aldrig egentligen något direkt kamratskap med Atlantascenen. Det blev ett verktyg för oss där vi spelade tonvis med spelningar för att lära oss att spela live och lärde oss att vara ett band. För det uppskattar vi scenen men ur ett skapa-familjeband perspektiv var det bara inte för oss.

Hur är det att vara ett hårdrocksband som växer år 2021? Finns det ställen att spela på och finns det utrymmen att ha replokaler osv?
Ja, jag tycker nog det. Man får göra rum att vara på. När det kommer till spelställen och med tanke på pandemin så är jag säker på att många ställen kämpar för överlevnad. Det kommer säkert att vara tufft strax efter att allt har öppnat upp igen. Om man ser till industrin och om det finns plats för band så tror jag att om ett band visar sig höra hemma där så kommer det att finnas plats för det.

Ja, vi behöver fler hårdrocksband. De största banden börjar bli gamla och vi behöver arvtagare som kan fylla de större arenorna. Se på Metallica till exempel, de är inga tonåringar längre och någon måste snart ta tag i facklan.
Ja, absolut! Folk har frågat efter det i flera år och undrat vem det ska bli. Band som Metallica och Slipknot har varit med länge. Alla har sina teorier och alla är inte överens om det och jag håller med om att någon måste ta tag i facklan och föra den vidare. Det är liksom vårt mål haha.

Berätta lite om hur det kom sig att du började spela gitarr?
När jag var 12 år hade jag en kompis i skolan. Hon var lite äldre än mig så jag så upp till henne. Hon var väldigt inne i Nirvana och Pearl Jam och den sortens band och hon pratade alltid om Kurt Cobain och Nirvana. Jag var alltid den där konstiga tjejen så jag tänkte att jag ska kolla in vad det där var för något. Det slutade med att jag blev blixtförälskad i Nirvana. Jag köpte deras samlingsplatta och jag köpte Nevermind och lyssnade på dem hela tiden. Jag har alltid varit den typen av människa som inte bara nöjer mig med att vara en lyssnare utan jag vill göra det också. Så en dag sa jag att jag ville börja spela gitarr och min mamma tyckte att det var coolt. Hon köpte mig en riktigt billig Telecasterkopia som heter Johnson och mina föräldrar köpte mig sedan gitarrlektioner till min födelsedag. Jag tror faktiskt att det var på min 12-års dag som jag började med lektionerna. Det blev en omedelbar passion för mig. Jag lade inte ifrån mig gitarren för någonting. Mina föräldrar kollade in mig och väntade på att jag skulle tröttna efter en månad men från dag ett var det menat att jag skulle spela gitarr.

Vem är din största influens när det kommer till spelandet?
Jag har alltid gillat gitarrister som är dynamiska och ”shredders” men där du alltid hör att det är de som spelar som till exempel Kirk Hammett, Slash, Dimebag eller Alexi Laiho. De har man alltid hört när just de har spelat.

Att var en kvinnlig gitarrist i hårdrocksvärlden, hur är det? Är det tufft att ta sig fram som kvinna inom hårdrocken, som ändå är mansdominerad.
Upplevelserna är nog olika från person till person och jag har vänner som säger att det är jättetufft och att det hatar det men för mig personligen så älskar jag det. Jag föredrar det till och med. Jag vore tokig om jag sa att, vara den jag är – en afroamerikansk kvinna, inte har hjälpt bandet. Det har såklart dragit till sig uppmärksamhet att en afroamerikansk kvinna som dessutom spelar sologitarr. För oss har det varit jättebra för att när vi går upp på scenen och ska spela och folk som normalt går och köper en drink i baren blir istället nyfikna och stannar kvar för att höra oss spela och så blir de fans. Jag uppskattar verkligen att vi har det där annorlunda i bandet som gör att sådant händer. Jag klär mig inte speciellt utan jag bär jeans och stora tischor och jag låter min talang tala för sig själv. Jag tror att det har hjälpt mig massor, att inte förlita mig på någon gimmick eller liknande. Så mina upplevelser är bara bra.

Ja, du har helt rätt och att få någon att stanna upp och faktiskt lyssna är något bra. När du jammar, vad är det första som du spelar?
Om jag jammar inför till exempel en turné brukar jag jamma på våra egna låtar för att komma in i stämning. Om jag är ensam så spelar jag olika saker, det jag gillar att spela bara. Även när jag höll på att lära mig spela gitarr spelade jag låtar som Master of Puppets eller Holy Wars – låtar som jag älskar. Det var kul. Det är exakt likadant nu, jag spelar något bra som jag gillar.

Spelar du riff eller spelar du skalor när du värmer upp inför ett gig?
Haha ja kan inte göra skalor utan jag är definitivt en riffspelare. Du kommer att hata mig för att jag säger det här men jag värmer aldrig upp inför ett gig haha. Jag och Josh skrattar alltid åt det men efter 10-12 år med att spela livespelningar har det blivit så. Vår basist spelar lite och stretchar lite, vår trummis gör lite yoga och stretchar lite och värmer sedan upp i typ en timme medan jag och Josh bara sitter omkring. Det håller ju inte, vi måste börja med det nu haha. Men om jag skulle plocka upp gitarren så brukar jag värma upp min högra hand mer än den vänstra och kör lite grann men oftast går jag upp helt kall på scenen. Det är riktigt illa och du har precis fått mig att inse det haha

Vilken är din favoritgitarr? Jag ser en Gibson Les Paul bakom dig där på stället.
Ja, det där är en av mina äldsta gitarrer som jag fick av mina föräldrar i julklapp när jag var 13 år, tror jag. Det var den första lite dyrare gitarren som jag fick och den kostade runt $3 000 och jag spelade bara på den under en väldigt lång tid. Det var innan vi kom i kontakt med ESP och nu spelar jag nästan bara på ESP-gitarrer och de flesta av dem är i vår övningsstudio. De skickade mig precis en E2 som nog är min favoritgitarr just nu. Jag knäckte dock halsen på den när vi spelade in videon till Negative Noise så jag var tvungen att lämna tillbaks den så att de kan reparera den. Fender skickade mig också en halvakustisk gitarr som de ville att jag skulle testa och den spelar jag också mycket på här hemma.

Vänta lite här, knäckte du halsen på gitarren under en videoinspelning? Vad hände?
haha ja! En av scenkillarna hade ställt en stol bakom mig och jag headbangade på och ställde mig på den. Det var bara det att det inte fanns några bromsar på den så den gled iväg så gitarren flög in i väggen och fick ett jättejack i sig. Det sög!

Ni har alltså vurpan på film?
Vet du vad? Det är en fantastisk fråga, jag måste dubbelkolla att de inte har det och om de har det så måste de deleta det haha.

Nej, det är ju ascoolt ju! Behåll det. Men innan vi avslutar så tänkte jag bara höra med dig om vad ert nästa drag är?
Skivan kommer ut den 30 april och efter det så, precis som jag berättade tidigare så håller vi på att bekräfta en del spelningar. Vi har några i juni och under sensommaren och vi har en stor turné till hösten. Vi hoppas att vi kan komma ut på vägarna snart och att vi kan stanna där så länge som det bara går. Vi tänkte också släppa några fler videos till den här skivan och göra en massa press- och radiosaker. Vi kommer att se till att folk hör talas om oss.

Kommer ni att göra en live-stream för oss i Europa?
Våra planer är att vi ska komma över till er i början av nästa år så ni får bara se till att komma igång med allt till dess.

Det ser vi fram mot och med det sagt så tackar jag för ett trevligt samtal. Jag önskar dig och bandet all lycka med nya skivan och jag hoppas att jag snart får se er live.
Tack själv! Hoppas vi ses snart när vi kommer över till Europa!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SKRIBENT: Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)
INTERVJU: Diamond Rowe (Tetrarch)
AKTUELLA MED: Nya skivan Unstable
SKIVBOLAG: Napalm Records
RELEASEDATUM: 2021-04-30


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Fredrik Brolin

Reporter at Rockbladet.se
Jag började jobba för Rockbladet i början av 2012 och släppte debutboken "Metallica:Sorgespel & Segertåg - Det svenska perspektivet" 2018. Musikälskare sedan barnsben och har alltid haft musik som en naturlig del av tillvaron. Första stora favoriten blev Rolling Stones men kom sedan in på Heavy Metal genom Deep Purple, KISS och AC/DC. Luciarocken på SVT 1984 med Dortmundfestivalen från 1983 är och förblir en milstolpe i musiklivet. En annan är Metallicas Ride The Lightning. WOW! Rock på tyska ligger mig också varmt om hjärtat. Har jag en gång fastnat för en artist, ett band eller en del av en låt så släpper jag det inte, utan stannar trogen. Hittar jag en ny favvolåt kan den rulla 30 gånger på repeat under en dag. Jag intresserar mig för det mesta inom musik faktiskt som Woodstock-generationen, blues, de flesta grenar inom Metal men fastar mer och mer för dödsen och blacken nu för tiden. Även singer/songwriter, Punk, Oi, Reggae och Opera. Bästa popbandet förövrigt är och förblir ABBA.

Relaterade artiklar