Skivpanelen listar nu albumen från MARS 2021

Då är det återigen dags att summera Mars månads album. Vår skivpanel har sonderat albumsläppen för 2021:s tredje månad och det en intressant lista, eller vad säger ni om EVANESCENCE (US), RONNIE ATKINS (DK), THE CROWN (SE), ENFORCED (US) och HELEVEN (ES).

Title1Data1
Band: The Crown
Album: Royal Destroyer
Skivbolag: Metal Blade
Releasedatum: 2021-03-12
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 8,0 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
Holy moses, en adrenalinkick liknande för den som åker svarta pister i fjällen. Väl några låtar in byts autobahn-riffen emot blytunga och välarrangerade spår på ett annars välproducerat album. Royal Destroyer är ett monster varje döds-metal-fan borde ta och lyssna in sig på. Favorit-låtar blir Glorius Hades och Let The Hammering Begin. Härligare käftsmäll än de två öppningslåtarna är svårt att finna. Hämningslös och aggressiv ”döds” där volymen ska upp på 11 från första ton. Ultra Faust och Beyond the Frail är starka låtar i en riktigt stark samling låtar med låttitlar som ger A Clockwork Orange ett ledmotiv. Woohoo! Vilket åk!Ibland är det befriande med band som undviker att krångla till det och i stället ger fansen precis vad de vill ha. Det är vad The Crown gör här, när de rätt och slätt serverar ett snabbt, intensivt och mycket hårt death-album, där baskaggar, growl och kraftiga gitarrvågor tar upp dig i boxningsringen och direkt går på knockout. Plus i kanten för ett estetiskt skivomslag!
Tony AsplundMattias Hedeby
The Crown tar sin dödsmetall en nivå högre iom Royal Destroyer. Efter de laddat ur sin ilska medelst de 2 första spåren på albumet så hittar de sin dynamik och takt. Därifrån sitter allt som en smäck och vi får en åktur mosh-deluxe. Ösiga men grooviga Motordeth och episka Drift On fängslar extra. Efter giganten LG’s tragiska bortgång blir jag glad att höra att det finns hopp för svensk döds att fortleva. Inte bara genom Sir Petrov’s magiska arv, utan även genom nya kvalitativa tongångar. Argsint, tungt & melodiskt landar Trollhättan’s jagare med buller & bång rätt in i vårsolen. Fuck Cancer!
Title1Data1
Band: Enforced
Album: Kill Grid
Skivbolag: Century Media Records
Releasedatum: 2021-03-12
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 7,4 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
Tungt, thrashigt och hänsynslöst manglande, så beskriver jag enklast Enforced nya album Kill Grid. Tydliga likheter med Slayer och väl till pass nu när originalet försvunnit från live-scenen. Ska bli intressant att få se hur detta band utvecklar sig här framöver och hoppas vi får se dem på livescenen här i Europa. Bästa låten på detta alster blir Beneath Me.Denna återblick till Thrashens första tid är bara så fängslande. Den enorma energi som Enforced utstrålar tar mig tillbaks till då Thrashens storheter fortfarande var finniga, fjuniga tonåringar. Karakteristiska riff och tidsenliga solon smyckar en varierande platta. Och vi kör den från början igen.Crossover thrash. Ja, ni läste rätt. Det är inte direkt den genre som gör mest väsen av sig för den breda publiken, men förhoppningsvis kan det kanske bli ändring på det nu. Enforced är ett hungrigt band som ger utspel för sin spelglädje och balanserar helt perfekt på linan mellan brutalitet och överspel. En brutal och mörk men ack så ljuvlig upptäckt!
Tony AsplundMattias Hedeby
Amerikanska thrasharna har på album 2 utvecklat sitt sound med en krispighet och skärpa i en fräsch produktion som tar 80-tals-thrashen in i 2021. Visst skönjes tidiga toner från både Slayer och Metallica, men de formar det till sitt eget speciellt i Blood Ribbon och i titelspåret Kill Grid. Härligt! Blytung klanderfri färsk thrash från Virginia med hardcoregrowl. Dock är jag ovan kombon. Jag kan inte sätta fingret på vad, men det flyger inte till 110%. Musiken värmer min thrash-ådra & känns fräsch & snygg. Sången på sitt håll är det inget fel på & tids nog kanske även jag ser kärleken dem emellan.
Title1Data1
Band: Heleven
Album: Into The Oceans
Skivbolag: Art Gates Records
Releasedatum: 2021-03-12
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 6,8 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
Den spanska kvartetten Helevens nya alster har ur musikalisk perfektion lyckats tälja ut riktigt massiva och välproducerade metal-låtar. Svårt att genre-placera dem vid första lyssningen. Svårt att säga om jag gillar det rena sångmelodierna eller om jag skulle vilja ha growl istället. Bästa låtarna blir Down och Lesson Learned. Heleven kör på med ett skönt gitarrljud och dubbla baskaggar där de blandar tyngre tongångar med mer melodiska. Låtarna Broken och den lugna The Wings I need to Fly vittnar om att bandet behärskar både lugnt och hårt och jag tycker att de sammanfattar skivan rätt bra. Nu vill jag se dem live också.Medan flera av skivsläppen som behandlas i månadens panel är gjorda ”by the book” så har vi i Heleven hittat kontrasten. Här experimenteras det för fulla muggar och det finns spår av både nu-metal och grunge samt en stor portion melankoli, vilket såklart passar samtiden. Mixen av allt tilltalar mig dock inte, helheten blir over the top och intresset tryter.
Tony AsplundMattias Hedeby
Här tar vi vid från Alice in Chains platta Dirt och tar det vidare några snäpp. Med en härlig dynamik och mix av allt de hade samt mer därutöver höjer Heleven ribban ordentligt. Man lämnas hänförd och närmast hypnotiserad av stämmorna. Escape Room, Promised Land och Hurricane ger en dessutom ståpäls. Svallande tyngd & vackert svävande sångslingor med alternativ grungetouch. Det relativt nystartade Spanska bandet står sig ypperligt i knullmetal-genren. Påhittigt & välarbetat leder denna kvartett oss igenom ångestens mörka resa som aldrig blir tråkig eller ointressant. Myspys med ett knogjärn.
Title1Data1
Band: Ronnie Atkins
Album: One Shot
Skivbolag: Frontier Records
Releasedatum: 2021-03-12
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 6,4 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
ROCKBLADET.se 5 out of 10
Det är inte alltid alla solo-projekt går till historien. Inledningsvis är Ronnie Atkins (Pretty Maids) egna album One Shot är rejält sömnpiller, men under mittdelen börjar det bli lite mer intressant. Empire och One by One kickar igång mitt hjärta och tack vare dessa spår når detta upp till ett medelbetyg i alla fall. Första känslan av tvångslyssning dämpades när musiken blev mer i mitt tycke. Det blir tyvärr lite av en Power Metal variant som ibland känns inspirerad av Mr. Big ibland men Ronnie är verkligen ingen duvunge utan har en bra pipa och jag hör den gärna i musik som liknar tidiga Pretty Maids. Ändå månadens överraskning.I värsta fall kan detta vara cancerdrabbade Atkins svanesång och det smärtar mig att erkänna att jag vill gilla ”One Shot” mer än vad jag egentligen gör. Finns inga fel här, det handlar om ett typiskt hårdrocksalbum med medryckande melodier som luktar 80-tal. Absolut lyssningsbart men tyvärr saknar låtarna det lilla extra, trots att Atkins närvaro är brännhet.
Tony AsplundMattias Hedeby
Ronnie bjuder på egna låtidéer i samma anda som Pretty Maids, men något softare och bitvis enormt känslosamt när han sjunger om saker som relaterar till hans cancer. Det är en bra platta, men Ronnie kan ännu bättre än så här. Det blixtrar till ordentligt i One Shot, One By One och When Dreams are Not Enough.Sättet för Ronnie att trotsa sina attackerade lungor blev att låta kända musiker åka med på denna soloresa. Klatschig hårdrock & jag gillar’t. Med urtypen av hårdrocksstämma & klassisk uppbyggnad är detta en komplett skiva. Det blir inget nytt men det känns fräscht. Återigen; Fuck Cancer!
Title1Data1
Band: Evanescence
Album: The Bitter Truth
Skivbolag: BMG, Sony Music
Releasedatum: 2021-03-26
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 4,8 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
ROCKBLADET.se 5 out of 10
Efter Evanescence stora genombrott med Fallen 2003 har de konstant brottats med att försöka skapa nya album som hamnar på samma nivå utan att lyckas. The Bitter Truth innehåller tolv spår som Amy Lee får utnyttja sin stora och magnifika röst utan att trots det kunna briljera. Det finns ett par spår som kommer i närheten, Better Without You och Broken Pieces Shine. Bättre kan ni.Jag beskrev deras framträdande på Rock am Ring 2012 kort som Ok i en artikel som egentligen handlade om Motörhead. Jag sänker det betyget nu. Låter inte allt likadant? Jag dubbelkollar att det verkligen är en ny låt som jag lyssnar på innan ett skoningslöst pekfinger klickar mig förbi skivan. Suck!När ett väletablerat band av denna kaliber släpper nytt för första gången på 10 år, så förväntar jag mig något extra, som varit värt att vänta på. Det blir dock mer av samma. Bra sång, mediokra låtar. Några typiska symfonier som vi redan hört olika varianter på många gånger innan samt några fina men lite väl lågmälda ballader. Spänningen uteblir.
Tony AsplundMattias Hedeby
ROCKBLADET.se 5 out of 10
Känns uddlös vid första lyssningen, men när texterna och temat tar tag i en lossnar det iaf delvis. Man kan nästan ta på den lidelsefulla stämningen både här och där och i Far from Heaven blir det extra påtagligt. Storyn väger mycket tyngre än det likriktade låtmaterialet, men visst är Amy Lee's stämma ljuvlig som vanligt.Sången ligger som en dödskallemönstrad gossefilt över den dynamiska spikmattan. Det går ej att ta miste på vilket band det är, vilket är positivt. The Bitter Truth känns fräsch & har attityd. Gammalt men nytt. Tungt fast mjukt. Argt men vackert. Tragiskt men hoppfullt. Familjärt men främmande.


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar