INTERVJU: Ny bok om Flemming Rasmussen och Sweet Silence Studios

Författaren THOMAS VILHELM har teamat ihop sig med sjärnproducenten FLEMMING RASMUSSEN för att i boken ROCK & STJERNESTØV berätta historien om SWEET SILENCE STUDIOS  45-åriga historia där mängder av vad som skulle bli klassiska plattor har spelats in. Jag läste boken och kontaktade de båda trevliga danska herrarna för att prata om arbetet med den och såklart att få höra lite historier.

Jag kan väl inte påstå att jag är så jättebevandrad i studios runt om i världen så den här boken är extra rolig bara av den anledningen. Det är väl några namn som man genom åren har kommit i kontakt med som Sunlight i Stockholm och Morrisound i Tampa, Florida där många klassiska plattor inom dödsmetallen spelades in eller One on One i Los Angeles, som figurerar i Metallicas dokumentärvideo A Year And A Half In The Life Of Metallica del 1 ( i del 2 var de på turné) om när de spelade in den “svarta plattan”. Sedan är det såklart just Sweet Silence som jag återkommande har snubblat in på tack vare mitt intresse för Metallica och för danska Gasolin’. Jag intervjuade Flemming för tre år sedan men då som research till min debutbok Metallica: Sorgespel & Segertåg. Det svenska perspektivet så det blev ett trevligt återseende. Nu släpps alltså boken ROCK & STJERNESTØV – historier fra Sweet Silicence-studiet gennem 45 år (översatt Rock & Stjärndamm – historier från Sweet Silence-studions 45 år), som dessvärre bara finns på danska än så länge.

Boken handlar om ett liv och en passion och man bjuds in för att vara en fluga på väggen då magiska skivor skapades och den innehåller både intressanta historier och bilder från start till slut. Vi tas med på en hel del möten med både världsartister som Metallica, Rainbow, Tina Turner och Cat Stevens men även med danska artister där såklart Gasolin’ och Kim Larsen och D-A-D är de mest kända för oss svenskar (läs: mig). Det är intressant när man får följa med utanför stuidolivet när Flemming  1989 hemifrån följer den amerikanska Grammyutdelningen, då Metallica förlorade till Jethro Tull eller 20 år senare då Flemming är på plats i Cleveland, när Metallica blir invalda i Rock n Roll Hall of Fame.

Boken påbörjades redan innan pandemin men när allt väl stängde ner gav det såklart lite mer tid till att slutföra arbetet med den. Grundtanken var att släppa boken i flera band, Metallica annan hårdrock, dansk rock och utländsk rock men till slut pratade de två huvudpersonerna ihop sig och slog fast att allt skulle in i samma bok. Det positiva svaret på frågan om de har kvar tillräckligt med material för att täcka en hel bok till bådar såklart gott inför nya historier men något mer än det avslöjades inte.

Thomas, hur kom du i kontakt med Flemming?
Thomas Vilhelm: Jag följde Flemming på Facebook och under en period (2014-2018) låg studion i Helsingör innan den flyttades tillbaks till Köpenhamn 2018. Jag kontaktade jag honom då och frågade om vi inte skulle ta och berätta Flemmings och studions historia eftersom de två är mer eller mindre samma sak. Han har ju arbetat i studion hela sitt vuxna liv så det blir lite av en arbetsplatsbeskrivning haha

Hur börjar man att nysta i 45 års historia?
Thomas: Det första vi pratade om var att lägga upp en slags tidslinje och vi pratade rätt tidigt om beslutet att flytta studion till Helsingör. Det var inte ekonomiskt hållbart att vara där. Alla dessa uppdrag som Flemming annars får där han ska mixa, spela in och så vidare kom inte till Helsingör. Det var inga konserter där heller. Det skedde inte ett skit där så det fanns ingen inkomst.
Flemming Rasmussen: Ja, det är verkligen jätteskönt, jag hade sett nog med svenskar som letar efter billig sprit haha

När allt startade låg dock studion i en korsning på Strandlodsvej 85 på Amager i södra Köpenhamn och magin tog sin start med Gasolins fantastiska liveplatta Live Sådan men det jag kommer in på snart.

Ni öppnar boken med att berätta att namnet Sweet Silence Studios inspirerades av att gitarristen John McLaughlin i bandet Mahavishnu Orchestra under ett tyst mellanparti i musiken utbrast “Oh, sweet silence!”. Detta var under en konsert i Köpenhamn i augusti 1975, året innan Sweet Silence studion slog upp sina dörrar. Jag måste ju följa upp den kommentaren med att fråga hur viktig är tystnad för en studio?
Flemming: Åh, det är jätteviktigt! Det är väldigt många musiker som säger att det som de inte spelar är det som är det viktiga. Men annars är man väldigt mån om att det inte ska komma in något ljud utifrån. Där, var den gamla studion låg fick vi bygga till en vägg till för att trafiken hördes så pass mycket igenom väggarna.

Metallicas trummis Lars Ulrich är med och skriver förord till boken och han skriver om trumljudet. Är trumljudet det som man bedömer en studio på?
Flemming: Så var det tidigare och framför allt under 80-talet. Så som plattorna lät i början av 80-talet hade man inte riktigt kommit igång med det stora trumljudet än. Det gjorde man när 80-talet kom igång när de hade hört Difficult to Cure med Ritchie Blackmore’s Rainbow (1980). Den plattan har ett riktigt bra ljud. Men det gjordes såklart skivor med bra trumljud innan det och Led Zeppelin med John Bonham stack ut där.

80-talet hade ju dessa enorma tidsstämplade trummor, framför allt inom poppen och de har ju inte alltid åldrats med värdighet. Vad gjorde ni på Sweet Silence för att undvika det?
Flemming: Haha det stämmer! Men även vi gjorde en hel del pop-produktioner med det ljudet för det var det som folk ville ha. Vi var rätt tidiga med att köpa oss en Fairline, som var en föregångare till allt det här digitala som vi har idag. Det var som en trumdator. Jag har lagt dagar i Sweet Silence på att micka upp bastrummor och kämpat med mickplaceringar hit och dit. Det kunde ta en hel dag innan man hittade det perfekta ljudet. Det var ju såklart kostsamt eftersom det var dubbelt så dyrt att vara i studion på 80-talet än vad det är idag.

Ni skriver om det stora Trident-mixerbordet. Berätta lite om det och vad gör det speciellt? (På studions hemsida nämns mixerbordet som “Trident ”A” Range 7 in, 24 out”)
Flemming: Det gjordes 13 stycken av denna typ och två av dem stod i Danmark och ett i Sweet Silence Studio. Det var Roy Thomas Baker som hade arbetat på Trident studion och producerat bland andra Queen och även Gasolin’. En massa tekniker och producenter hade gjort ett blindtest där man har gått efter vilket mixerbord som lät bäst oavsett vad grafer och annat sade. Det var verkligen “creme de la creme” bland tekniker och producenter som var inbjudna till det testet som till slut blev det som bestämde vilket ljud det skulle vara i bordet. Det finns de som såklart tycker att det är det värsta bordet i hela världen men å anda sidan har de inte gjort så bra skivor heller haha

När vi pratade för tre år sedan i min research till min bok så pratade vi om att ni hade träinredning i studion. Hur viktigt är det vad man har på väggarna i en studio?
Flemming: Det är jätteviktigt. Det finns två mycket viktiga saker i en studio – att det inte kommer in ljud utifrån, som vi pratade om tidigare. Det gör att man hänger upp 2-3 lager gips på väggarna. När det kommer in interiören kallar man det för akustisk behandling. Ett exempel på det är att vi har inte två väggar i hela studion som är parallella, de står alltid i en vinkel ifrån varandra. Väggarna är heller inte helt lodräta utan lutar antingen mot eller ifrån varandra eftersom ljudet annars bara studsar fram och tillbaks. Det låter kanske lite komplicerat men det är det inte det bara man tänker på det. Vi lägger aldrig våra pengar på utsidan av studion utan alla pengar går åt till hur det låter inne i studion där all inredning är. Studion ligger i ett gammalt industriområde och det spelar ingen roll hur det ser ut runt omkring utan det är som sagt inuti som är poängen.


(Fredrik Brolin 2017 utanför dörren vid Strandlodsvej 85)

Det är ingen hemlighet att jag personligen hade störst fokus på danska Gasolin’ med frontmannen Kim Larsen och såklart på Metallica. Jag har fått för mig att just dessa två akter blev väldigt viktiga för Danmarks musikliv, Gasolin’ i att man faktiskt kan vara dansk och göra väldigt bra musik som sträcker sig bortom Danmarks gränser, och Lars Ulrich att man som dansk kan bli en världsstjärna inom musik.

Ni kickade igång Sweet Silence Studios 1976 med att spela in Gasolins liveplatta Live Sådan och dessutom den fantastiska Hva’ gør vi nu, lille du? Det är verkligen ingen dålig start.
Flemming: Nej, det är det verkligen inte. Och vet du vad som är intressant? Det första som spelades in här, där studion finns idag var Søren Berlev’s Rock’n’Roll Hotel, så där har vi en Gasolin’ koppling till.
Thomas: Kim Larsen och Gasolin’ har verkligen följt med som en röd tråd genom hela historien.

Kan ni beskriva vad Gasolin’ och Kim Larsen har betytt för unga danska musiker?
Flemming: Oj, den frågan är mycket svårt att kort svara på. När han gick över och blev soloartist efter det att Gasolin’ splittrats lyckades han bli hela Danmarks Kim Larsen.
Thomas: Det var mycket under 80-talet med skivorna Midt om natten (1983) och Forklædt som Voksen (1986) som tillsammans sålde över en miljon exemplar bara i Danmark. På det sättet hamnade Kim Larsen på verkligen allas läppar. Det gick inte att komma undan Kim Larsen i dansk musik.

Han var inte ocool någonstans och det är få som är. Det finns ingen motsvarighet i Sverige.
Flemming: Nej, du har helt rätt, det gör det faktiskt inte. Det skulle vara någon som Ulf Lundell men han är lite för kontroversiell och är inte någon som alla gillar, så som Kim Larsen är. Bara Midt om Natten sålde i 600 000 exemplar vilket innebär att var femte dansk har den skivan. Det är helt sjukt haha
Thomas: Något som är intressant med Kim Larsen är att trots hans popularitet var han inte ute efter att ställa sig in hos någon. Han hade sina åsikter och de passade ju inte alla men han var inte rädd för att säga sin åsikt och ryggade inte tillbaks för att han var rätt att äventyra sin ställning eller popularitet. Men visst kunde han säga sin mening ordentligt.
Flemming: Han kunde bli riktigt sur om någonting inte passade honom haha

Ja, han kämpade ju till exempel in i det sista med att få behålla rätten till att få röka inne på restauranger.
Flemming: Han var en del av en rörelse tillsammans med en massa danska konstnärer och artister men han höll sig rätt mycket i bakgrunden. En av de som drev allt var Klaus Kjellerup som politiserade hela debatten. Det var inte något som Kim gillade. Kim beskrev mer saker om hur han upplevde dem, men pekade inte finger åt något och sa vad de skulle göra eller tänka, men det gjorde Klaus.
Thomas: Det blev för ideologiskt för Kim.

Jag har verkligen lyssnat massor på liveplattan Live Sådan men det jag fastnade för i boken är de sju konserter som ni spelade in 1976. Det finns alltså sju konsertinspelningar med Gasolin’ från 1976 som ingen har hört?
Flemming: Ja, det fanns det. Saken är den att både Gas 5 (1975) och Live Sådan (1976) blev mixade i Sarm Studios i London så banden fördes dit. Dessvärre förstördes alla banden i en brand. Allt är tyvärr borta.

Det är ju helt otroligt tragiskt. Jag som snabbt fick stora förhoppningar om eventuellt nytt livematerial. Det finns så otroligt få liveprylar med Gasolin’ och det finns knappt heller några bootlegs.
Flemming: Det stämmer, det är de två liveplattorna Live Sådan och Live in Skandinavien (1978) som finns. Jag spelade dock in Gasolins allra sista konsert som spelades i Folkets Park i Malmö den 21 augusti 1978. Den finns hos Sony men intresset för att släppa den var svalt. Kim motsatte sig dessutom all form av ”grave robbery”. Han ville inte släppa något med Gasolin’ på grund av att det var historia och förbi.

Då håller jag tummarna att Sony ändå släpper den sista konserten på något sätt. När Gasolin’ spelade in sina låtar, var de i stort sätt klara när de kom till studion eller byggde de dem i studion? Vi pratade ju för tre år sedan att Metallica kom med nästan helt klara låtar.
Flemming: Gasolin’ kom med rätt klara låtar. I alla fall på sista plattorna hade de rätt klara demos när de kom till studion. Men på Gør det noget (1977), den sista studioskivan hade de inte jobbat med demos innan så då blev riktigt mycket gjort i studion. Jag har ju arbetat mycket med Kim då han var med på andra artisters produktioner hans saker var alltid klara på nolltid. Han var en sällsynt duktig sångare. Han var populär att arbeta med eftersom han kunde sjunga så många olika saker och han lyssnade noga på när folk kom med olika idéer. Personnummerplattan (231045-0637 från 1979) är en liten gömd pärla som folk på den tiden inte helt tog till sig på grund av att de fortfarande var lite nere över att Gasolin’ hade splittrats. Det pratas om hans konflikter med Franz (Beckerlee) i Gasolin’ men de sporrade ju samtidigt varandra. Kim var alltid mycket lyhörd till det som Franz kom med. Det blev liksom bensinen i bandet.

Hade Gasolin’ några skivor kvar i sig om de hade fortsatt?
Flemming: Jag tror faktiskt inte det. Det berodde inte på att det inte fanns material. Kim släppte ju flera soloskivor som var riktigt bra men det var en helt annan sak. Det var inte menat för Gasolin’. Tiden var inne för dem att gå vidare från Gasolin’.
Thomas: Det var ju ingen som kom med något nytt material annat än det som Kim skrev. Franz ville fortsätta att spela in skivor men de andra sa åt honom att han inte levererar någonting utan bara väntar på att Kim ska komma med låtarna.


(Signering av böcker. Foto: Flemming Rasmussen)

Om vi går över till Metallica. Vad har Lars Ulrich betytt för unga danska musiker?
Flemming: Han har betytt mycket för undergroundrörelsen men generellt sett har han faktiskt inte betytt så mycket för musiker i Danmark. Jag minns att det var rätt irriterande faktiskt att under hela resan med Ride The Lightning (1984), Master of Puppets (1986) och …And Justice For All (1988) var det nästan ingen i Danmark som kände till Metallica. Det var först när de släppte den “svarta skivan” (1991) som den stora bredden av danskarna började veta vilka de var. ”Hade de inte en dansk trummis?” lät det. Han har säkert betytt mycket för de som spelar Metal för där har det alltid varit en stark lojalitetsklubb där alla håller med varandra. Men för musiken som sådan i Danmark har de inte betytt speciellt mycket. Då tror jag nog att Aqua har betytt mer, och Kim Larsen såklart.


(Lars Ulrich och Flemming Rasmussen 2019. Foto: Flemming Rasmussen)

Vad gjorde Metallicas skivor med dig så tidslösa?
F: Det har såklart mycket med musiken och låtarna att göra. Jag lyssnade på Kill ém All (1983) och tyckte att det var en skitbra platta men att den inte hade så bra ljud. Så vi tänkte att vi istället skulle göra en skiva som låter skitbra. Det visade sig att hela bandet var helt eniga om det och vi diskuterade om att vi ville ha den där storheten i låtarna som vi hade fått till med Rainbow. Vi lyckades riktigt bra på Ride The Lightning men vi lyckade helt enastående bra på Master of Puppets. Den är bara helt fantastisk från start till slut. Det var så härligt när vi arbetade tillsammans eftersom alla var målmedvetna och alla var helt eniga om vilken riktning vi ville ta. Folk frågar mig ofta om det inte var lite problem i studion men det var det faktiskt inte utan det gick bättre och bättre för varje platta som vi spelade in. Först och främst ville vi att skivorna skulle ha bra ljud.

Ni skriver i boken att Metallica drack mycket sprit på kvällarna efter studiotiden. Att de var törstiga är ju för visso ingen nyhet men då måste du ju sett dem alla riktigt fulla? Dave Mustaine fick kicken från bandet  bland annat på grund av sitt kassa alter ego på fyllan, så hur var Lars, James, Cliff och Kirk efter några glas?
Flemming: Det hörde ju lite till att man drack på den tiden men jag såg ju aldrig så mycket av det. I studion fick de inte dricka alkohol, det hade jag bestämt redan från början. När till exempel Lars stack ut på krogen efter att han var klar med sina trummor för dagen så var jag kvar i studion och spelade in med James, Cliff eller Kirk. Jag har bara upplevt det när vi har varit tillsammans på fester men det har varit mycket senare i deras karriär. Och OM jag hade upplevt det hade jag inte berättat om det haha

Vi har ju redan pratat om radiovänliga singellåtar som Escape och Trapped under Ice som gjordes för att locka ett större skivbolag än Megaforce att signa Metallica. Det brittiska skivbolaget Bronze Records besökte er också vid tillfälle och de ville att Metallica skulle byta studio om de skulle arbeta med dem. Det gick ju sådär och Metallica tackade nej. Av den oförmågan att se helheten i en klassiker får jag nästan lite Dick Rowe-vibbar (mannen som nobbade Beatles). Kom du i kontakt med dem igen vid något tillfälle senare? Jag är nyfiken på om de ångrade sig. De hade ju ändå andra bra band i sitt cv.
Flemming: Haha, nej, aldrig någonsin igen faktiskt. Jag tror faktiskt att de blev rätt sura på oss efter det att Metallica avböjde deras erbjudande. De sa att allt lät bra men att de ändå skulle vara tvungna att spela in allt på nytt i London och med ägarens son som producent. Det hela handlade ju om att ägaren Gerry Bron bara ville sätta upp sin son till positionen som den nya stora producenten. Det gick väl inte så jättebra med det, gissar jag, eftersom jag aldrig har hört något som han har spelat in. Det var så roligt när de pratade med varandra, jag satt lite i bakgrunden och läste tidningen och James tittade på mig och undrade vad fan de pratade om. Man ska också ha i åtanke att de låtar som vi precis hade spelat in till Ride The Lightning som fram till den tidpunkten var det allra bästa som de, och jag, hade producerat. Jag tyckte att allt lät så otroligt bra och vi var väldigt stolta över det vi hade åstadkommit. Lite roligt är att på omslaget till Ride The Lightning står det – ”eh – Bronze!”
Thomas: Redan från starten var det en kulturskillnad när folket från Bronze kom till studion i Köpenhamn. De kom ju i sina kostymer och det var inte direkt att de klickade med grabbana i bandet. Metallica passade mycket bättre in på Elektra, där de till slut hamnade.

Det gjordes även en klippt version av For Whom The Bell Tolls som aldrig släpptes. Vad var det för diskussioner kring det singelsläppet?
Flemming: Den skulle ha blivit en singel men jag tror att skivbolaget till slut inte trodde på låten. Det var Elektra som valde bort den. Enligt mig är det en av deras absolut bästa låtar. Det är verkligen ett fantastiskt nummer.

Inför Matster of Puppets var du i Los Angeles för att kolla in potentiella studios. Varför var inte någon av de andra bandmedlemmarna med runt och tittade? Hade Lars ensamrätt om beslutet kring vilken studio man skulle välja?
Flemming: Ja, det hade han eftersom vi primärt letade efter en studio som kunde ge oss samma trumljud som Lars hade fått på Ride The Lightning. Huvudmålet med Master of Puppets var, att den skulle låta lika bra som Ride The Lightning, men helst lite bättre. Men när vi såg oss omkring i de studios som fanns där så hade de inte speciellt mycket utrustning. Grundutbudet, när man bokade en studio i Los Angeles var ett rum, ett mixerbord och en bandspelare. Behövde man något utöver det tillkom extrakostnader. När man sedan räknade på det hela så skulle det bli otroligt dyrt och man visste inte vad notan skulle landa på. Jag var inte delaktig i beslutet, utan jag var bara med runt och tittade på alla studios. Bandet beslutade sig till slut för att åka till Danmark igen. I Sweet Silence fick de ett fast pris för allt och maten fick de lagat av min fru. Vi åt tillsammans hemma hos oss allihop, så det var verkligen en win-win situation.

Ja, din fru Pernille blev ju faktiskt anställd av skivbolaget som Metallicas kock. Vilken av hennes maträtter uppskattades bäst av bandet?
Flemming: Deras älsklingsrätt var frikadeller, en klassisk dansk rätt. Det lagade hon ofta till dem och de slevade i sig maten som om de aldrig hade sett mat tidigare. De blandade ihop allt som fanns på tallrikarna och slevade i sig maten med en gaffel, Lars var värst och han är ju ändå dansk haha. Cliff satt med håret ner till bordet och runt tallriken och så satt han där inne med sin gaffel och slevade bland allt hår. Det första Pernille gjorde var att köpa hårsnoddar till dem, som hela bandet sedan satte upp håret med.

Du fick en kopia av det inspelade materialet som Metallica gjorde med Michael Clink som du lyssnade igenom på flyget över till Los Angeles. Har du kvar kopian?
Flemming: Tyvärr, alla kassetter är borta. Jag önskar att jag hade kvar kassetten men tyvärr. Lars har den kvar.

Thomas, var det något i Flemmings historia som du blev överraskad över och som du inte redan visste?
Thomas: Jag blev överraskad över hur mycket olika saker Flemming har gjort och hur många musikgenrer som han har arbetat med. Här finns allt från Dödsmetall till visor och folkmusik, aggressiv punk till Gasolin’ och sedan har du Cat Stevens som “the biggest dick of them all” där han blev mer och mer extrem i sin religiösa övertygelse. Jag kände ju heller inte till Metallica så bra innan vi gick lös på det ämnet och det var fantastiskt att sätta sig in i det. Vi har lyssnat på en massa plattor tillsammans.

Jag måste säga att jag blev förvånad över hur otrevlig Cat Stevens verkade vara, men om vi vänder på det och tittar på vem som istället har varit allra trevligast?
Flemming: Det är helt omöjligt att säga. Cat Stevens är inte en av dem haha. Jag lägger rätt mycket tid till ha få folk till att ha det bra när de är i studion. Man ska tänka på att när de kommer till mig så ska de prestera de bästa de någonsin kan och därför lägger jag helt otroligt mycket tid till att få dem till att slappna av hos oss. Det har varit en massa trevliga möten och jag har dessutom fått en massa trevliga vänner med vänskap som sträcker sig även utanför studion. Generellt har det faktiskt nästan alltid varit trevligt.

Med det så tackar jag både Flemming och Thomas för ett trevlig samtal och jag hoppas att allt går bra på relasedagen. Se till att köpa boken nu och ta del av ett stort stycke musikhistoria signerat Danmark.

SKRIBENT: Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)
BILDER: Flemming Rasmussen (ej bilden med Fredrik Brolin)
INTERVJU: Flemming Rasmussen och Thomas Vilhelm
AKTUELLA MED: Boken ROCK & STJERNESTØV – historier fra Sweet Silicence-studiet gennem 45 år
FÖRLAG: Momenta
RELEASEDAG: 2021-05-20


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Fredrik Brolin

Reporter at Rockbladet.se
Jag började jobba för Rockbladet i början av 2012 och släppte debutboken "Metallica:Sorgespel & Segertåg - Det svenska perspektivet" 2018. Musikälskare sedan barnsben och har alltid haft musik som en naturlig del av tillvaron. Första stora favoriten blev Rolling Stones men kom sedan in på Heavy Metal genom Deep Purple, KISS och AC/DC. Luciarocken på SVT 1984 med Dortmundfestivalen från 1983 är och förblir en milstolpe i musiklivet. En annan är Metallicas Ride The Lightning. WOW! Rock på tyska ligger mig också varmt om hjärtat. Har jag en gång fastnat för en artist, ett band eller en del av en låt så släpper jag det inte, utan stannar trogen. Hittar jag en ny favvolåt kan den rulla 30 gånger på repeat under en dag. Jag intresserar mig för det mesta inom musik egentligen, som Woodstock-generationen, blues, de flesta grenar inom Metal men även singer/songwriter, Punk, Oi, Reggae och Opera. Nu för tiden lyssnar jag massor på dödsen och blacken. Bästa popbandet förövrigt är och förblir ABBA.

Relaterade artiklar