Intervju: Michael Kiske från Helloween

Idag släpper Helloween ett självbetitlat album där sångaren Michael Kiske och gitarristen Kai Hansen äntligen är tillbaka som fullfjädrade medlemmar i bandet. Turnéerna de körde under Pumpkins United föll ut så tillfredsställande att de beslöt sig för att göra ett helt album tillsammans. Och vilket album det är! Jag ringde upp Kiske för ett långt samtal om hur allt startade och hur albumet kom till.

Nytt Helloween-album och turné efter pandemin på G. Jag hade turen att se er två gånger under turnén 2017/2018. Det var ett firande av Helloween och en kraftfull upplevelse för mig. Det kändes som att det var som att komma hem för dig.

Ja, så det känns faktiskt verkligen. Jag hade praktiskt taget glömt bort hur det känns att vara i ett band som fungerar och som har någon form av energi. Det var en stor förändring, men det hände inte över en natt – det var en riktigt lång process. Även när idén kom upp för att göra detta tog vi det steg för steg och allt är mycket noggrant planerat. 

Känslan i Helloween på 90-talet jämfört med när du kom tillbaka nu måste ha varit en enorm skillnad för dig?

O ja. När Kai lämnade Helloween var det inte samma balans i bandet längre. Bara någon som har upplevt något liknande kan förstå vad jag menar, men ett band är alltid en fråga om balans på något sätt. Individer som är kreativa och hela bandet tillsammans skapar en viss energi och en viss anda. Kai var aldrig lika framgångsrik på egen hand som han var i Helloween och jag var aldrig lika framgångsrik på egen hand som jag var i Helloween. Jag tror att vi bara fortsatte att göra det vi brukade göra under mina sist år och att vi gjorde det med samma typ av naivitet men också med ärlighet, men jag tror att vi bara var dysfunktionella. Det fungerade inte längre. Nu fungerar saker igen, vilket är väldigt intressant eftersom vi nu är en grupp helt galna människor. Vi är sju stycken och alla är väldigt olika och ändå samlar vi oss och det fungerar ganska bra.

Med det jag sett live och det jag hört på nya albumet förstår jag hur det kanaliserades till att Helloween satsade på ett nytt album med dig och Kai. Ni strålar lycka hela tiden. Det är nästan som en feelgood-upplevelse – ett gäng glada pumpor. Haha. Med den energin som kanaliseras tillbaka verkar det som om alla presterar bättre inom bandet också. Och istället för att du och Andi skulle hamna på kollisionskurs som många befarade känns det istället som om ni är bröder.

Ja, det var en av de intressanta delarna. Det var en av de första sakerna som verkligen behövde kollas upp, för jag kände inte Andi och han kände inte mig. Det skapades ett visst förhållande ur denna situation, men det var inte en situation som skapades av oss. Det var jag som gav grönt ljus för detta (återföreningen av Helloween). Alla väntade på det. Jag visste inte det. Jag visste att Hansen hade velat göra detta länge och jag minns att jag läste några uttalanden av Andi Deris några år innan detta hände och jag blev lite irriterad och tänkte “Vad pratar han om? Det här går aldrig att hända.“. Så de hade idén om återföreningen under en längre tid, men jag var inte redo för det och jag ville inte ha någonting att göra med det.

Men vad var det som satte bollen i rullning?

Allt började med att jag stötte ihop med Michael Weikath på en festival 2013. Jag var på turné med Avantasia och jag träffade honom backstage och han var extremt trevlig och jag märkte på honom att han ville försonas. Och han sa att denna mening som desarmerade mig helt “Vad har jag gjort som gör att du inte kan förlåta mig?” och sedan höll jag andan och tänkte efter och jag märkte att jag inte hade någon ilska kvar, den var borta. Jag hade inte märkt det förut. Så jag svarade “Vet du vad, jag tror att jag har förlåtit dig för länge sedan.” Det var fortfarande inget snack om en återförening eller något liknande, men det var en ”game changer” för mig. Det förändrade hela mitt inre tillstånd avseende min historik med Helloween. Och jag tror att det var ungefär två år senare när jag spelade med Unisonic i Spanien och efter en av dessa shower sa Kai “Michael, en dag måste vi bara göra något med Helloween innan vi blir för gamla.” och jag sa “Vet du, jag är öppen för det.“. Det var början. Kosta [Zafiriou, tidigare i Pink Cream 69] spelade trummor i Unisonic och Kosta är en del av management på Bottom Row som också är manager för Helloween. Så där började det hela.

Satte du dig med Andi direkt för att prata om allt?

När det kommer till Andi, ville Jan Bayati från Bottom Row att vi skulle ha ett långt telefonsamtal och det hade vi. Sedan ville han att jag skulle flyga till Teneriffa och tillbringa lite tid med Andi. Han sa “Om ni inte funkar ihop, behöver vi inte ens prova någonting. Det är meningslöst isåfall.” Så jag flög dit och utan att någon visste vad som skulle hända. Och du måste komma ihåg att det fanns en spänning mellan oss två som hade skapats ur denna situation. När jag såg Andis ansikte 20 år tidigare gav det aldrig en positiv känsla, för jag såg honom som killen som tog mitt jobb. Och tvärtom fick han mycket skit från Kiske-fans och från människor som ville att jag skulle vara bandets sångare. Så det var typ våra själars tillstånd när vi träffades första gången. Det var väldigt intressant eftersom vi faktiskt hängde ganska mycket varje dag i ungefär två veckor. Han tog mig till alla dessa platser där de hade god mat och sådant. Vi pratade i timmar och det var nästan som om jag kände honom som en gammal vän.

Man kan se den energin mellan dig och Andi. Han sa något i stil med “de sånger som skrevs för mig under min tid som ensam sångare i Helloween – de är helt annorlunda än de Kiske var ensam sångare på“, så han var glad att du kunde komma in och sjunga “dina” låtar. Att dela sången på låtar från skivor som han bara sjöng på, vad tycker du om det?

Det finns fantastiska låtar och så många saker som vi kan göra nu, bortsett från det faktum att vi är ett band som har sex låtskrivare. Vi har de som har skrivit nyckelspåren, som Weikath, Hansen och Andi och sedan har vi de andra som skriver. Jag kan skriva låtar ibland, jag försökte inte på den här skivan eftersom jag ville låta de andra göra det för att vi hade nog med låtar. Alla utom Dani kan i grunden skriva låtar så det är ett väldigt kreativt band. I och med de två nya ansiktena som tillkommit i Helloween kan vi göra så mycket. Jag gillar massa av låtarna som de gjort i Andi-fasen. Jag lyssnade inte på något av de albumen under de första 20 åren [efter att jag lämnade Helloween] eftersom jag vägrade helt att ta emot det, vet du? Det var bara ett dåligt minne, jag ville inte veta av det alls. Så snart vi började gilla varandra igen och planerade att göra något tillsammans så lyssnade jag på några av deras grejer och det är fantastiska grejer. Det intressanta är att om jag sjunger något som han brukade sjunga, så har det naturligtvis en annan känsla. Det är väldigt annorlunda, men det är väldigt trevligt att göra det tillsammans, det är alltid en trevlig grej

När ni sjunger oktaver eller stämmor live, men också på albumet. Det är verkligen fantastiskt att höra, ni matchar varandra bra.

Andi är väldigt glad att han inte längre behöver sjunga Keepers-grejerna. Han har sagt det många gånger, att några av de saker jag gjorde på Keepers-albumen inte är hans grej. Det passar inte helt exakt det han gör, så nu kan han ge dem vidare till mig och jag kör dem istället. Han är väldigt glad över det. Han behöver inte göra något som aldrig skrevs för hans röst.

När föll allt på plats så ni bestämde er för att göra ett album?

Det var typ efter den första långa turnén 2017. För det var ytterligare ett stort test som vi var tvungna att gå igenom. Ingenting är mer krävande för en grupp människor än en turné. Vi skrev bara kontrakt för turnén, så om något gick fel och vi började hata varandra kunde alla gå sin egen väg. Förutom att en turné kan vara ganska energikrävande, var jag sjuk hela tiden. Jag fick något virus eller något i Sydamerika. Det var tufft, men vi lyckades ta oss igenom det, utan att någon ens höjde sin röst, vilket var jättebra. 2018 spelade vi många konserter och jag tror att showerna vi gjorde då var mycket bättre än vad vi gjorde 2017, för hela turnén gav oss självförtroende. Det visade oss på något sätt vad vi kunde göra, så vi gick på scenen med en helt annan typ av säkerhetskänsla där vi var mycket mer nöjda och säkra på vad vi gjorde. Så när vi kände att all fungerade mellan oss även under turnéstress började vi kunna ta stegen mot att planera ett album. 2018 hade vi det första mötet där vi brainstormade, där alla visade sina idéer som de hade på låtar. För mig var det redan solklart att detta kommer att bli en mycket trevlig skiva, eftersom idéerna som fanns var riktigt bra grejer. Kai hade ingenting, han är alltid lat, men han kom med sin Skyfall i slutet. Det blev väldigt coolt och jag skulle ha velat ha två ytterligare låtar från honom.

Det är ganska tydligt att Kai Hansen-ljudet verkligen fungerar med Helloween-ljudet. Man kan höra en hel del av dessa solos som påminner om Keepers-ljudet men ändå är det fräscht.

Ja det gör det, när jag sjunger låtar från Weikath som “Out for the Glory” känns det som gamla Helloween direkt. Samma sak när jag sjunger saker som Kai gör. Allt som Kai skriver har den ljudtypen, men Weikath är mycket mer mångsidig när han skriver. Kai har sin specifika låtskrivarstil som han gillar. Han är också mångsidig i den typ av låtar som han gör, men inte lika mycket som Weikath. Jag menar, Weikath gjorde Keeper of the Seven Keys, Eagle Fly Free, och han gjorde också Dr Stein – å andra sidan gjorde Kai I Want Out, vilket var annorlunda jämfört med Save Us eller Twilight of The Gods eller I’m Alive. När jag sjunger låtar som de skriver har det alltid det ljudet.

Hur många idéer hade de med sig till det första mötet?

Många. Det var ganska tydligt att jag inte behöver skriva låtar.

Jag hörde att ni körde en old-school pre-production inför plattan under ett par månader i november / december 2018.

Ja, vi ville ha den bandsituationen där vi har musikerna i ett rum som spelar och försöker ta fram idéer. Under min tid i bandet så fungerade det alltid så. Vi hamnade i replokalen för att lära oss låtarna, spela med i låtarna och byta ut vissa delar. När vi gick in i studion visste vi exakt vad som var på gång och att allt var redan ordnat även om det i studion fanns mycket kreativitet kvar där vi  ändå ändrade och lade till saker. 

Du sa att det fanns lite magi i studion.

Studioinspelningen var väldigt problemfri. Jag flög till Teneriffa och lade sången tillsammans med Andi i hans studio. Det var jättekul, det var en fantastisk tid, det var perfekt. Eftersom vi spelat live två år tidigare fanns det ingen konkurrens alls. Det var bara vi som försökte ta reda på vad som är coolt för låtarna. Vi hade Dennis Ward som vår kreativa arrangör. Vi behövde någon att organisera gruppen av kaosmänniskor för annars skulle vi inte få någonting gjort alls. Det behövdes någon som honom och vi ville att han skulle göra ett förslag hur sången skulle delas upp i låtarna, vad han trodde kunde fungera. Han är en bra musiker som ni vet. Men han hade också en bra uppfattning om vad som kunde fungera med Kiske och vad som kunde fungera bättre med Andi eller till och med Kai. Så han gjorde ett slags förslag och det är det vi började med på varje låt. Men om det visade sig att jag inte gillade en viss del så gav jag den till Andy eller tvärtom. Ibland gjorde vi saker med båda mig och Andi bara för att höra hur det låter. Vi försökte bara ta reda på vad som fungerade bäst för låtarna.

Vad skulle du säga var det svåraste med att göra albumet?

Den svåraste delen var pre-production. Vet du varför? Eftersom det var svårt att få Kai Hansen tillsammans med resten av bandet i samma rum. Eftersom Kai är den mest oförutsägbara personen du kan tänka dig. Han går igång bara när hans magkänsla vill att han går igång. Och han hoppar bara från en gren till den andra, vilket kan vara riktigt smärtsamt ibland. Det är en del av den anda som han har och det har sina fördelar, men när du vill arbeta är det väldigt svårt. Och han är sen – han är alltid sen! Ibland timmar. Han har faser när han arbetar – när han arbetar är han alltid bra, men det är inte lätt att få alla i ett rum för att arbeta. Så alla du pratar med i bandet kommer att säga dig det, jag lovar dig det, förutom Kai förstås. Haha. Han upplever inte det så. Han har ett helt annat minne av sådana situationer. Det största problemet var verkligen att få honom in i studion minst två eller tre timmar koncentrerad tid. Så fort telefonen ringer är han borta och på telefonen och instagram eller vad som helst. Haha. Du behöver ha ett stort sinne för humor i detta band.

Jag måste bara fråga. Ingo-trumsetet som används på albumet. Hur kom det sig? När bestämdes det att ni ville köra med det? Jag vet att ljudet från det trumsetet är helt annorlunda jämfört med dagens trumset.

Det hände var att ett år innan vi gjorde albumet var jag ute och handlade i Hamburg och jag stötte på ett fan. En cool kille, vi pratade i kanske två timmar eller något. Och det var faktiskt så vi startade det samtalet. Han sa att han hade Ingos trumset som han köpte direkt från Ingo i början av nittiotalet eller något liknande. Och han sa att han skulle älska att bandet signerade det inuti virveltrumman. Så han ville ordna ett möte när vi skulle spela live i Hamburg eller något så att alla kunde signera virveltrumman. Resten var jag inte delaktig i. Men då fick Dani idén att köpa trummorna från honom så att vi kunde använda dem på albumet eftersom det är lite Ingo där, vet du. Som du sa ville vi låta annorlunda jämfört med alla band nu, vilket vi uppnådde. Det här albumet låter väldigt annorlunda och en del av det är på grund av trummorna. För som du sa, låter de inte lika som dagens trummor – de har ett annat ljud. De låter som trummorna på åttiotalet som vi känner igen det.

Det var ganska coolt att knyta ihop säcken med Ingo-trummorna och det ljudet med trummornas historia också.

Dani ville spela in med den trumman och jag tycker att det är en jättebra idé. Han kände Ingo, han kände honom faktiskt, även under de år då han gjorde ganska bra vet du. Jag visste inte det, men jag fick senare reda på att de till och med tillbringade lite tid tillsammans.

Du har nu den perfekta installationen, i grunden är den gyllene för dig. Perfekt band och ledning och perfekta producenter.

Ja. Och jag skulle aldrig ha tänkt på något liknande. För mig var det hela över. Det var ett antal år då jag aldrig skulle ha trott att jag någonsin skulle vara på någon scen igen. Jag var helt trött på allt. Jag hatade allt. Jag ville inte ha något att göra med det. Och jag gjorde mina skivor eftersom det är precis vad jag gör, ok? Jag blev bara besviken. Och jag skulle aldrig ha trott att något sådant någonsin skulle hända och det gör det särskilt spännande. Du vet en rolig sak, att Van Halen försökte göra något liknande också för ett antal år sedan? De försökte träffa David Lee Roth och Sammy Hagar för att göra en turné tillsammans och sådant.

Om du skulle välja ett eller två album som du alltid går tillbaka till för inspiration, vad skulle de vara?

Mitt huvudband var Iron Maiden och Judas Priest, och sedan var det Metallica – de tre första skivorna. De fick mig tillbaka med det svarta albumet. Jag tyckte verkligen att det var fantastiskt. Och Queensryche och allt med Ronnie James Dio. Allt han lade på sång köpte jag. Det roliga är att jag knappt lyssnar på någonting högt dessa dagar. Jag menar att 98 % är klassisk musik. Jag har en enorm samling superljud-CD-skivor. Jag köper allt jag kan få när det gäller klassisk musik och även remixar och gamla analoga inspelningar. Till och med Billy Joel – det är fantastiska skivor på 70-talet som jag verkligen älskar, och när du får dem i nya surroundmixar blåser de bort dig eftersom de analoga inspelningarna har så hög kvalitet. När du lägger dem på ett sådant digitalt media är det bara perfekt. Jag blir inte mycket inspirerad av metal, jag har inte skrivit något för detta band ändå. Jag lyssnar på klassisk musik och jag lyssnar på irländsk folkmusik. Och mycket Elvis. Jag älskar Beatles, John Lennon. Ibland lyssnar jag på The Number of the Beast eller Screaming For Vengance av Judas Priest. Dessa skivor älskar jag fortfarande. Speciellt de äldre som Killing Machine och British Steel. Jag tror – bara för att de är så positiva är de så rock’n roll. Det är vad jag gillar med de äldre sakerna. Det hade inte den sataniska typen av nonsens.

Jag hörde att Kai använde ett Brian May-plugin för Helloween-skivan. Vad vet du om det?

Ja, han spelade in en del med det. Du vet att det är roligt för jag hör inte mycket av det i mixen längre, det sattes mer i bakgrunden men han gjorde några fantastiska gitarröverdubbningar. Han använde också Queen-gitarren. Han har en av kopiorna av Brian May-gitarren, från Guild – tror jag .

När det gäller de extra spåren. The Golden Times, Save My Hide, We Are Real. Vad kan du berätta om dessa?

Jag gillar bara Save My Hide-låten. Jag tycker att den här är riktigt cool. Golden Times är ok men den var inte min favorit. Den andra [We Are Real] är från Markus. Vi trodde att de andra spåren var bättre. Det är därför de hamnade på albumet. Men Save My Hide är fantastisk – det är ett fantastiskt spår från Andi. Vi hade även en fantastisk ballad. Andi hade skrivit kanske den bästa balladen som han någonsin har skrivit. Det är en fantastisk låt. Men de förändrade den i produktionen och vi gillade inte hur det landade. De bytte tonarten till en lägre tonart, vilket förändrade hela andan i den. Så vi kommer att göra den på nästa album istället, men det var en fantastisk ballad där. Den borde ha spelats in på det sätt som Andi hade från början. Det är anledningen till att det inte finns med den här gången.

Vilka är dina favoritdelar på albumet?

Jag har speciella låtar som vanligt men de där man känner sig väldigt hemma som sångare som Out for the Glory, Skyfall, Angels, Fear of the Fallen … Jag gillar dem alla nu. Jag behövde länge för de två låtarna från Weikath – Down in the Dumps och Robot King. Det tog mig ett tag att förstå dem. Jag förstod dem när jag lyssnade på hela albumet. Då blev de vettiga. De är mer ironiska och humoristiska.

Det var riktigt trevligt att prata med dig och lycka till med det nya albumet och förhoppningsvis ses vi på turné snart.

Tack och tack för din tid. Galenskapen kommer inte att hålla på för evigt vet du. Haha.

 

 

 

SKRIBENT: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)
INTERVJU: Michael Kiske (Helloween)
AKTUELL MED: Nya skivan HELLOWEEN
SKIVBOLAG: Nuclear Blast Records
RELEASEDAG: 2021-06-18


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar