INTERVJU: Peter Tägtgren från Pain och Hypocrisy

PETER TÄGTGREN har blåst nytt liv i PAIN med covern av Rolling Stones Gimme Shelter och partydängan Party in My Head. Ett nytt album med Hypocrisy ligger även färdigt och väntar på att släppas till hösten. Jag ringde upp honom för ett snack om allt som är på gång. Det blev ett roligt samtal om allt från party, att vara utsliten, till hur man gör en dödsmetall låt. 

Hej Peter. Kul att du kör lite Pain igen. Party In My Head har jag haft på hjärnan i en vecka nu.
Ja men det är ju bra.

I eftertexterna på videon står det att den är inspired by Johnny Isaksson, hur dök idén upp?
Du vet alla mina kompisar har alltid idéer till höger eller vänster liksom, haha. Så Johnny sa bara “Varför skriver du inte en låt om Party in My Head?” och då sade det bara ”tjong!” i min skalle. Jag kritade ihop texten på en halvtimme. Så därför skrev jag i videon att han hade inspirerat mig.

Ja det är ju lite Corona-tema där och med tanke på party i ditt huvud, hur partar Peter Tägtgren nuförtiden?
Ja du, mer och mindre, haha. Det går i mer men man partar mindre. Efter 30 så blir man ju bakfull i två dagar liksom. Det blir ändå några fylleslag, det är inga problem, men på turné de sista 6-7 åren så då tar man en eller två fyllor på en hel turné istället för tidigare då man söp alla dagar förutom två dagar av en turné. Jag vill ju att det ska låta bra när jag står på scenen.

Ja rösten behöver väl dessutom en god natts sömn mer än en fylla?
Ja precis, man kan inte stå där på scenen som en zombie och bara vara helt död. Jag fattar inte hur man orkade med allt på 90-talet, när man var ute och turnerade och var apfull hela tiden. Man hade precis kunnat få i sig en smörgås för bakfyllan innan man gick upp på scenen. Ibland stod man bara och kramade backdroppen för att man hade ångest inför att gå upp på scenen på grund av att man var så bakfull.

Videon också, den är en fortsättning på Shut Your Mouth nästan där.
Ja lite grann! Vi gjorde sådana här easter-eggs med lite olika grejer med QR-koder och massa konstiga grejer i videon.

Jag scannade den direkt. Jag var lite besviken, jag tänkte det skulle vara något ännu mer spännande.
Egentligen skulle vi ha haft spel och massa grejer men de här jävla spelen har krånglat som fan. Det skulle egentligen ha varit ganska mycket på den där party-sidan. Men det kommer, sakta men säkert. 

Mjölken är ju tillbaka i videon också. Är det också ett genomgående tema?
Haha, ja precis. Det var nog min manager som kom upp med idén att ta tillbaka alien och lite mjölkpaket och sådana där små prylar för att sätta lite finess här och där. Den där masken är ju brutal och den väger något så djävulskt också. Det är inte samma mask [som i Shut Your Mouth], den har ju vittrat sönder efter 20 år. Han som gjorde den första hade tyvärr inte tid så vi fick söka i Ryssland efter en kille som gjorde den här. Sen gjorde han den efter min brorsas huvud, så att jag fixade en sån där 3D app och scannade hans huvud så att den skulle passa.

Jag såg att Joe Lynn Turner var med också. Hur kom det sig?
Vi spelade in i Minsk och han bor i Minsk så vi hängde lite grann där. Han var där när vi spelade in och han tyckte det var ganska roligt att se. Jag tror att det var våran regissör som sa “Du Joe, vill du vara med en sekund eller nåt?“, han fick väl någon idé där.

Det blev vilda spekulationer om det var nästa samarbete på gång.
Nej, men man vet aldrig. Man ska aldrig säga aldrig.

Du släppte Gimme Shelter covern ett tag tillbaka. Jag gillar verkligen att du går vidare på de här lugnare cover-låtarna – de passar så bra att göra om i Pain.
Ja precis, om man lyssnar på originalet så känns det som den är lite trött. Jag väljer alltid covers efter om det är någonting som har gett mig en känsla och den här låten har varit med mig i 45 år tror jag. Sen är det samma sak med Beatles låten, den är den första gothic-låten som jag någonsin hörde och den är ju så jävla melankolisk. Alla de här låtarna jag gör covers på måste träffa mig i hjärtat någonstans. Det är inte att göra en cover bara för att man ska göra en cover utan det behöver betyda någonting.

Det är ju då det betyder någonting och sen känner man ju att Eleanor Rigby är en av dina coverlåtar som passar bra i Pain-uttrycket och sitter som en smäck live dessutom också.
Ja, det är ett jävla drag på den live för alla kan ju den låten. Iallafall refrängen den sitter ju på allas läppar.

Det här måste ju vara lite starten för en ny Pain-platta har jag förstått. Har du kommit igång och skriva något där?
Det var så mycket att styra upp med de här två släppen. Det är ingen som har tagit hand om Pain, men nu har jag en manager som har gått in på alla digitala plattformar och det har varit pannkaka överallt. De har gjort om så att det verkligen är Pain på t ex Spotify. Och du vet, en annan har inte haft lust eller tid att engagera sig i det där. Det har varit jävligt mycket att göra plus att jag gjorde färdig nya Hypocrisy-skivan och det här nya projektet som jag har. Så nu vill jag bara andas ut för nu är allting klart och resten är upp till skivbolaget att släppa allting. När jag kommer hem ska jag börja på att skriva igen. Det kanske blir en till singel innan Hypocrisy kommer ut, jag vet inte. Jag hoppas det iallafall. Men annars kommer jag sitta och skriva iallafall så jag hoppas en full skiva kommer komma ut i första halvåret av 2022.

Du har lika många slevar i grytan som vanligt.
Ja det har varit lite panik nu här. Men Hypocrisy har legat för länge på is. Det har varit flera turnéer med Pain, Hypocrisy och Lindemann, och ny Lindemann-skiva. Det har bara snurrat hela tiden så jag har fan inte orkat.

Jag fattar. Jag hörde att du hade varit lite trött och utbränd nästan. Så pandemin kom i rätt tid för dig.
Ja. för mig var det en räddare i nöden kan man säga. Jag bara låg på soffan i ett halvår och bara åt och tittade på TV och gick upp 10kg. Det behövdes tyvärr.

Jag förstår det. Men om vi kollar lite på inspirationen. Vad kollar du in för poddar, böcker och tv?
Jag har varit så trött så jag orkar inte kolla på någon horror eller någonting sånt där. Det är bara sitcoms eller 80-90-tals filmer. Men som sagt, nu börjar jag att komma tillbaka till verkligheten så jag vet inte vad jag ska titta på nu om jag ska vara helt ärlig.

Jag brukar köra en dagens Seinfeld för att slappna av.
Ja det är ganska bra när man ser de där jävla idioterna. Alltså det en av de absolut bästa TV-serierna som någonsin har gjorts. Jag har boxen och hela fan och coffee-table-table. Jag har 32 DVD:er i den här boxen plus en bok som är med också. Det är fränt som fan. De är riktiga jävla genier alltså.

Verkligen. Pain är ju din lekplats lite vad det gäller musikskapande som inte passar i något typiskt fack. Men hur är det med Hypocrisy, vad har du för spelregler för en Hypocrisy-låt?
Oj. Det var en bra fråga. Det blir att låta Hypocrisy när man skriver, jag vet faktiskt inte. Jag skapade ju Pain för att jag inte ville ändra Hypocrisys ljud. Det var ju många i mitten av 90-talet och slutet av 90-talet som började på att ändra stil. De tyckte väl att de växte upp eller någonting det har jag ingen aning om. Men vi har alltid försökt att hålla Hypocrisy som Hypocrisy så att säga. Det enda som var en revolution var väl Catch 22 när man var lite trött och pissed. Men annars har det nog varit samma. Jag tycker att på nya skivan är det mycket bättre låtar. Det låter Hypocrisy bara att det är bättre låtar. Du har allt där. Du har tunga låtar – typ som Final Chapter eller Until The End och sen har du även de här lite mer typiska dubbla kaggarna med Fractured Millenium, vad ska man säga… Roswell 47, Eraser och sen ett gäng snabba låtar också. Men jag tycker att låtarna i sig är så mycket bättre än det vi har gjort förut, men det är kanske för att man är så himla involverad i det och att det är så pass nytt.

Det var ju ett tag sedan ni släppte en ny platta också och det måste ju kännas skönt att trycka på där och få lite mer Hypocrisy igen.
Ja exakt. Jag vet inte vad det låter som. Det är nog bättre att folk får lyssna och säga själva. Jag tror då att ingen kommer att bli besviken av de som vill ha en Hypocrisy-skiva.

När kommer den dyka upp? Vet du ungefär när den kommer släppas?
Jag tror att de skulle släppa första singeln i mitten av augusti, eller i slutet av augusti.

Så det är i höst vi kommer få en ny platta då?
Det är i november tror jag.

Det finns många detaljer när jag lyssnar på Hypocrisy och Pain som dyker upp. Är det svårare att mixa in detaljer i låten än själva stommen till låten?
Jag vet inte. Pain är litegrann som AC/DC, det ska vara rak takt. Det ska inte vara några konstigheter. Det ska vara lätt att förstå och det ska vara klatschigt, tycker jag. Jag har väl inte något recept men för mig är rytmen jävligt viktig eftersom jag är trummis. Jag vill att det ska svänga om sakerna jag gör. Det ska inte kännas som att man har tagit valium. Det ska vara skönt driv i skiten. Sen när man börjar lägga på melodier och ljud och grejer – alltså det blir kaka på kaka på kaka så det är ganska svårt att mixa det. Man gör så gott man kan så att säga för att få plats med allting.

Tycker du att det är lättare att mixa dina egna grejer för att du vet exakt hur du vill ha det?
Det är både bu och bä skulle jag vilja säga. Man blir ju nervös att det inte kommer bli bra nog och man tar en sån jävla tid på sig och man blir så jävla petig. Ibland gör man fel också. Man övergör någonting istället.

Det finns ju bra exempel på överproducerade saker som låter så himla polerat så att det inte går att lyssna på nästan.
Nej det blir skämmigt nästan. Jag tycker till och med att det enda jag inte tycker om på nya Pain-låtarna, det är väl att jag tycker att overheaderna – alltså cymbalerna och hi-hat – har varit lite låga, men jag kan leva med det.

Är det ofta att du går ner i detaljtänket och fastnar i det?
Ibland kör man ju fast. Det bästa är att stänga av och ta ett litet break och sen komma tillbaka igen. Då hör man på en gång vad som är felet. Sitter man för länge blir det “Jag måste höja volymen!” och man höjer och höjer “Jag hör ingen virvel!” och nästa dag när man kommer tillbaka “Jääävlar vad hög virvel!“, hahaha. Såna grejer – det är bra att ta break. Så fort du tar ett break på en eller två timmar och sen kommer tillbaka och lyssnar så är det första man hör “Aha, det var så! Det är fel! Ner så! Justerat!” Jag vet proffsiga folk som håller på och mixar, de mixar tre timmar om dagen – max.

Jag tänker lite så här, om man lyssnar på And Justice For All så kan det också vara lite det som hände med James och Lars. De satt där och drog ner basen och drog upp trummor och gitarrerna.
Alltså det var det värsta jag har varit med om. Hur kunde dom sabotera för sig själv. Alltså bara för att… Det var väl någonting om Cliff Burton tror jag att de inte kunde smälta att det inte var han som spelade bas, så att “Ner med skiten!” och den här mixer-killen sa att Lars satt i bakgrunden och sa “Skruva ner basen!” – “Men den är ju nere?” – “Mer!” – “Men jag hör ju inte den då!” – “Nej, bra – då är det bra!“. Vad är poängen? Varför? Det är ju ganska skönt med folk som har lagt på bas efteråt – jädrar vilken skillnad det blir på skivan alltså.

Skulle du kunna låta någon annan producera Pain eller Hypocrisy?
Inte Pain, det kan jag säga på en gång för att det är min lilla lekstuga. Jag måste ha den för att experimentera på mig själv. Det är ju alltid så – det är ju bara ett stort experiment hela Pain och det är ju så jag velat ha det.

Det är ju ett väldig skönt experiment måste jag säga. Det känns som om du sprider så mycket glädje där också.
Jo precis. Det är mitt bidrag att ge ett litet leende på läpparna i tre minuter i dessa tider. Det var därför jag gjorde den så pass positiv som jag kunde. Annars brukar jag också ha lite dystra melodier i grejer, men jag kände att “Nej, fy fan nu måste vi komma igen här och få ett smile!

Du hade också nämnt någonting om att du hade ett projekt med din son Sebastian? Är det det, som är på gång nu, eller är det något annat?
Det är något annat. Jag och Seb vi gjorde väl en skiva utan text bara, alltså musiken bara, 12-13 låtar. Och sen “Nä det var inget kul längre.” “Nähä. Ok.” Haha.

Ungdomar. Haha.
Jo precis. Så jag tog två låtar från det projektet in i Hypocrisy faktiskt. En låt som han har skrivit – den är jävligt bra. Det blir den andra singeln vi släpper, tror jag.

Vad är ditt recept på hur man gör en bra dödsmetallåt?
Jadu, det var en jävligt bra fråga. Stäm ner gitarrerna så mycket du kan som vi gjorde på första skivan. Vi hade originalsträngar på, men jag bara stämde ner tills “Nu låter det tufft!“. Jag hade ingen stämapparat på varken första eller andra skivan. Jag stämde bara ner tills “Nej nu jävlar är det fränt“. Det är absolut det första som man måste göra. Sedan beroende på vilken genre av dödsmetall man vill göra, om man vill köpa en heavy metal pedal eller om man ska köpa en tube screamer och sen en Marshall – det blir jättebra, gärna en JCM800 från 1985. Sen är det bara att riffa på eller köra melodier. Det beror alldeles på om man vill vara Decide eller Entombed. Det är alldeles som man känner och tycker.

Om du får välja en platta som skulle definiera din start i döds och en platta som skulle definiera din start i musik?
Jag skulle kanske säga Alter of Madness med Morbid Angel. Där har du lite synth-prylar fast ändå inte och sen jävligt sköna riff. Och vad som startade min karriär det måste ju vara Kiss Destroyer eller Alive, jag tror att jag köpte Alive 1976 och då hade man redan bestämt sig att man skulle bli rockstjärna. Det var ju bara så när man var 5-6 år. Haha.

Det gick ju rätt så bra tycker jag, haha.
Jag klagar absolut inte. Jag är ypperligt glad att inte vara större eller mindre. Är man större då får man inte vara i fred. Är man mindre då måste man ha ett vanligt jobb så jag är hur glad som helst. Jag kommer aldrig att klaga. Man måste ha fötterna på jorden. Jag har sett så många som har blåst sönder och ballat ur totalt men sen i slutändan kryper de tillbaka till korset när de börjar på och falla, det är ganska intressant.

Hur är det när banden kommer till din studio och spelar in?
Det är några gånger som jag har varit någon annanstans, typ när jag spelade in Celtic Frost då var vi i Tyskland. De ville vara i studion där de gjorde Into the Pandemonium för de tyckte den var en klassiker. När jag gjorde Possessed reunion så åkte jag till LA och spelade in och så åkte jag hem och mixade hemma. Det är lite olika hur man gör. Jag är ganska flexibel. Men jag har inte haft tid att ta hand om andra band på jättelänge. Tyvärr så har det varit mycket med mig själv och tre band och alltid någon turné hit och någån turné dit och det förstör ju liksom hela den grejen. Jag var tvungen att tacka nej till senaste för Sabaton jag var helt slut. Det gick bara inte. Jag kan inte sitta i koma när man ska spela in band och sitta och leka bort deras pengar bara för att man har gått in i väggen. Så funkar det bara inte. Men jag tycker de lyckades bra ändå med Kjellgren. Kjellgren är så jävlig duktig han också.

Den Possessed-skivan tyckte jag blev väldigt bra också.
Det är sjukt äckligt att göra sådana där reunion-grejer alltså för man vet inte riktigt var man ska lägga sig någonstans. Ska man försöka få det att låta som gamla skivorna eller ska jag försöka att snygga till det och göra det bra, alltså så här colorerat. Det är mycket sådant där som jag har i huvudet hela tiden.

Det var någon snubbe på YouTube som lagt upp en video som heter “How Peter Tägtgren ruined Black Metal”, haha.
Ja jag såg det, det är skitfränt. Min granne tryckte upp en tröja med det där och gav mig den när jag fyllde år för han tyckte jag behövde en. Hahaha.

Haha. Tack så mycket det var trevligt att snacka med dig.

Tusen tack själv.

SKRIBENT: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)
INTERVJU: Peter Tägtgren (PAIN, Hypocrisy)
AKTUELL MED: Nya låtar med PAIN, ny skiva med Hypocrisy till hösten.
SKIVBOLAG: Nuclear Blast


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar