KRÖNIKA: Förbannade “Live After Death” men jag älskar dig!

Ibland kan man behöva komma bort från vardagen, från aktuella händelser eller bara från vädret. Jag har alltid gillat listor! Det delar jag nog med många hårdrockare ur min generation. De flesta har säkert under sin ungdom gjort en och annan lista. De gör ingenting för mänskligheten eller ens för mina medmänniskor men de skapas med passion, med engagemang och med stor beslutsamhet. Ibland gör de mig galen.

Jag växte upp under OKEJ-ålderns peak under 80-talet och åren 1980 till 1986 (ungefär) gjorde jag och mina kompisar listor till förbannelse. Topp-5 listor med olika teman inom musik eller sport som bästa band, bästa skiva, bästa liveskiva, bästa trummis, bästa trumsolo, snyggast mål, bästa hockeyspelare, bästa fotbollsspelare och så vidare. Man strävade liksom efter att ha med en skiva eller ett namn som de andra skulle säga “Visst jävlar! Den skulle jag ha haft med också men jag glömde bort den!”. Då blev man självutnämnd världsmästare för ett ögonblick. Snyggaste brudarna som tema hade säkert haft en plats hos oss småpojkar också om inte en indianbild på Samantha Fox hade sabbat den kampen om förstaplatsen. Det var ju andra tider i media då.

1984-85 var det fortfarande rätt lätt att göra listor om bästa livealbum (ej bootlegs) i min mellanstadietillvaro. KISS Alive II (från 1977) och KISS Alive! (1975) sopade banan med rubbet och tillsammans med AC/DCs If You Want Blood (1978) utgjorde de en stark men statisk topp där lojalitetsskivan Rolling Stones Get Your Ya-Ya’s Out (1970) (som ju inte är hårdrock men som ändå skulle vara med) också togs med. Lojaliteten till favoritbanden färgade listorna och ångesten visste inga gränser när någon låt, riff, solo eller något annat i aktuellt tema faktiskt var bättre med någon annan än det som mina favoriter hade gjort och därmed hotade att knuffa ur mina favoriter från listan. Jag tyckte synd om dem och jag kunde bara inte låta KISS hamna utanför min lista, tänk hur mycket Paul Stanley skulle gråta om han fick reda på det. Scorpions fullbordade min topp-femma med sin World Wide Live (1984) och jag hade egentligen inga som helst planer på att någonsin ändra något i den listan.

Så släpptes Iron Maidens Live After Death (1985) och världsordningen rubbades helt. Plattan armbågade sig inte bara in på min lista utan gick även till hårt blitzkriegsangrepp mot högsta toppen. Sakta i backarna här nu! Det där funkade ju inte på något sätt. Tänk på Paul då! Hur skulle han överleva det här? Våndan var så stor och paniken som spreds i min själ var för mycket för mig att bära. Jag hade ju redan nog med att snart bli tonåring. Att inte göra nya listor av livealbum (ej bootlegs) var inte ett alternativ. Hur skulle det ha sett ut egentligen? Att skylla på att det var för svårt att välja vinnare gick heller inte hem hos någon, då man redan körde med den jargongen hela tiden även om det oftast bara handlade om vilken av Alive’erna som skulle vara i topp denna gång.  Men nu kom ju livelåtar som Running Free, Run To the Hills och Aces High och där Maidens succé fullbordades med Bruce Dickinsons mäktiga “SCREAM FOR ME LONG BEACH”. Allt kom i ett ascoolt omslag som gick att öppna upp. Dickinson kunde dessutom hålla i ett skrik med obruten ton genom både ut-och inandning. Det hade någon äldre kille på skolgården sagt och då var det ju helt sant, precis som om det hade varit skrivit på Internet.

Den här historien har dessbättre ett lyckligt slut eftersom mina vänner hade samma problem som jag hade (med i stort sett samma skivor). Att tänja på reglerna gick inte för sig, de var ju skrivna i sten, men att istället föredra topp-10 listor framför de plötsligt barnsliga och töntiga topp-5 listorna gick alldeles utmärkt.

Jag läste på Internet för inte så länge sedan att topp-10-listor börjar bli ute men jag har vuxit ifrån det där för länge sedan.

Topp 10 livealbum (ej bootlegs) 1975-1985 (senast uppdaterad 2021-06-19)

  1. Iron Maiden – Live After Death (1985)
  2. KISS – Alive II (1977)
  3. KISS – Alive (1975)
  4. UFO – Strangers In the Night (1979)
  5. Scorpions – World Wide Live (1984)
  6. AC/DC – If You Want Blood (1978)
  7. Queen – Live Killer (1979)
  8. Ozzy Osbourne – Speak of the Devil (1982)
  9. Gasolin’ – Live Sådan (1976)
  10. Judas Priest – Unleashed in the East (1979)
  11. Motörhead – No Sleep ’Til Hammersmith (1981) 

SKRIBENT: Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Fredrik Brolin

Reporter at Rockbladet.se
Jag började jobba för Rockbladet i början av 2012 och släppte debutboken "Metallica:Sorgespel & Segertåg - Det svenska perspektivet" 2018. Musikälskare sedan barnsben och har alltid haft musik som en naturlig del av tillvaron. Första stora favoriten blev Rolling Stones men kom sedan in på Heavy Metal genom Deep Purple, KISS och AC/DC. Luciarocken på SVT 1984 med Dortmundfestivalen från 1983 är och förblir en milstolpe i musiklivet. En annan är Metallicas Ride The Lightning. WOW! Rock på tyska ligger mig också varmt om hjärtat. Har jag en gång fastnat för en artist, ett band eller en del av en låt så släpper jag det inte, utan stannar trogen. Hittar jag en ny favvolåt kan den rulla 30 gånger på repeat under en dag. Jag intresserar mig för det mesta inom musik egentligen, som Woodstock-generationen, blues, de flesta grenar inom Metal men även singer/songwriter, Punk, Oi, Reggae och Opera. Nu för tiden lyssnar jag massor på dödsen och blacken. Bästa popbandet förövrigt är och förblir ABBA.

Relaterade artiklar