INTERVJU: Howard Jones från Light The Torch

Amerikanska metalcorebandet Light The Torch släppte sin andra platta – You Will Be the Death of Me – på midsommarafton.  Fast egentligen är det deras fjärde fullängdare om man räknar de två album de släppte under namnet Devil You Know innan de bytte bandnamn av juridiska skäl p g a ett bandmedlemsavhopp. You Will Be the Death of Me tar vid där förra albumet slutade, men tar allt ett snäpp längre. Det är tungt, det är melodiöst, det är riktigt fet bas och en ren njutning att avnjuta i sommarvärmen. Jag ringde upp deras sångare Howard Jones för att få reda på mer.

Hej Howard, Hur är läget?

Allt väl här.

Perfekt. Nya Light The Torch-albumet är äntligen här.

Ja, det har gått ett tag. Det har varit ett tag sedan vi började, men ja – det är äntligen här.

Jag blev beroende av ditt senaste album. När jag börjar lyssna på det måste jag lyssna på det från början till slut. Jag kan inte sluta om jag inte är tvungen, så jag blev väldigt glad när jag såg att ni skulle släppta nästa album. Det är ett väldigt ärligt album med mycket känslor i texterna och i leveransen. Det har de där kraftfulla hookarna och det beroendeframkallande groovet som ni alltid levererar.

Ja definitivt. Tack. Ja, definitivt lite mörkare. Det är moody, det var i den känslan vi befann oss i. Det var en mörk tid så det kom ut på det sättet.

Ja, jag förstår att Francesco var med om en olycka tidigare och att det hade hjälpt er att ta era känslor såväl som konstnärskap till nästa nivå. 

Jag tror att vi båda använde några av de mindre ljusa sakerna som hände i våra liv och bara fokuserade på det när vi skrev. I grund och botten började han skicka demos till mig och allt bara hade känslan av allt jag gick igenom och allt han gick igenom vilket fungerade bara. Det var inte vad jag förväntade mig när vi bestämde oss för att vi skulle börja skriva ett nytt album, men när det väl kom igång så fortsatte det bara. Så ja, det är ganska mörkt känslomässigt.

Ja, jag förstår att den första låten var The End of Me. Är det direkt relaterat till olyckan eller är det något bredare? Eller är det mer öppet för tolkning?

Tja, jag låter alla texter vara öppna för tolkning. Jag gillar att en låt betyder något får någon som är mitt uppe i något i sitt liv där jag inte behöver leda dig till vattnet. Det är som, ja, det kan betyda vad som helst. Det betyder vad du vill att det ska betyda. Jag menar om det är baserat på mig eller Francesco eller Ryan, skulle inte du veta det? Det finns definitivt där inne. Det har allt funnits där i texterna och musiken, men hur du tolkar det, det är upp till dig om du ska tillämpa det på dig själv på något sätt. Jag gillar att lämna det alternativet öppet.

Ni har också en slags mystik där som verkligen hjälper. Jag är inte säker på om det är något du söker efter aktivt när du faktiskt skriver texterna?

Jag tror att det kanske bara är så jag skriver. Jag lämnar dem öppna för tolkning. Kanske väver jag in avsiktliga oklarheter ibland. Allt du vill veta om mig finns i mina texter genom min musikhistoria. 

Men att vara öppen hjälper alltid för att om det är mer uppriktigt känns det också i leveransen och man känner det verkligen på det nya albumet. Ni tar det till nästa nivå. Känns det som om du öppnat upp dig ännu mer på det här albumet?

Det är bara med Ryan och Francesco. Man blir äldre, man utvecklas och de här killar kom in i mitt liv vid rätt tidpunkt. Jag tror att vi alla började förändras när vi träffades. Jag kunde göra saker med mina arbetskamrater/vänner som nu har blivit som en familj i grunden för mig. Jag har kunnat öppna upp mig för dem på ett sätt som jag inte kunde tidigare och jag tror att det bara kom med åldern och att jag utvecklades som person. Men ja, jag kunde vara mycket mer öppen och uppriktig om vissa saker. Jag har ett par killar som är med mig precis som jag alltid har haft i band förut. Jag har varit i band länge. Jag tror att jag kanske bara har lärt mig att ta emot hjälp och inte vara så envis. 

Ja, jag jag hatar att använda det ordet, du vet, mogen.

Haha, exakt. Speciellt när det gäller en själv. Men jag antar att jag växte upp.

Lite som att försöka återvända till lekplatsen trots att vi har mognat. Att återvända trots att man mognat är lite motsägelsefullt, men samtidigt hjälper det att vara mogen där också. Så sett är det inte motsägelsefullt. Så innerst inne är det en psykologiskt påhittad konflikt.

Ja, och ärligt talat slåss, utvecklas och mogna så – det är kontraproduktivt. Jag vet inte om jag alltid kämpade med sådana saker. Det är inte så att jag var ett barnsligt barn eller något annat. Man lärde sig bara att av vara mer öppen, att lära sig att faktiskt räkna ut att det finns människor nära som verkligen bryr sig om dig. Jag antar att du kan säga att allt hjälpte.

Jag hörde att du faktiskt bodde hos Francisco när du gjorde demos, pre-production och inspelningen av albumet, eller var det bara under pre-production?

Ja, jag bodde i princip där så jag var mycket med honom och det var något helt nytt för mig. Jag har alltid hållit mig lite avskilt på ett sätt, du vet, inte på ett elakt sätt som jag alltid har kämpat med. Att spendera så mycket tid med någon, det är bara annorlunda. Det är precis vad vi gör. Vi arbetar tillsammans. Oavsett om vi är på turné eller inte, och det är precis som “Wow, jag antar att jag har förändrats“.

Så skrivprocessen, var det Francesco som drog fram idéer och ni attackerade dem tillsammans, eller hur började det?

Vanligtvis börjar det med att vi sitter och pratar om vilken riktning vi ska ta med idéerna. T ex om vi sitter och spelar videospel eller något och vi börjar snacka om albumet, så börjar vi bara diskutera och prata om vad vi vill göra som ”Kommer det att bli gladare. Jag vet inte … Vad har du skrivit? ”. Sedan började han bara skicka musik till mig och vi bara dök rätt in. Och ja, det är Fran som gör allt skrivande, för inför varje album som jag har skrivit med Fran skriver han vanligtvis någonstans mellan 25 och 40 olika demos, så det är mycket musik att gå igenom. Vi tillbringar mycket tid tillsammans och om vi ska till studion tar vi något att äta efteråt också. Vi hänger vidare bara för att vi gillar varandras sällskap. Jag är vän med hans fru och jag älskar hans familj – han är som en familjemedlem för mig.

Det verkar som om allt flyter i musiken. Fanns det några hinder som dök upp när ni gjorde låtarna eller spelade in albumet? Det känns som att det är så organiskt och dynamiskt och det flyter på mest hela tiden.

Som med alla album så dyker det upp några problem. Det gör det definitivt. Vissa låtar kommer snabbt, vissa inte och vissa kräver mycket arbete. Jag kommer ihåg en av de första låtarna vi skrev som vi var väldigt glada över, men efter att ha skrivit om låten på olika sätt fem gånger om var det bara “Jag ger upp! Allt jag har skrivit är hemskt!”. Under de sista två veckorna i studion kommer jag till och med ihåg att jag gick in och sa ”OK, dessa fyra låtar. Ta bort dem, jag försöker inte mer! Vi fokuserar bara på de andra!” Den typen av saker händer, så ja – låtarna fanns där och allting, men det var definitivt några som var svåra och inte fungerade som hamnade på klipprumsgolvet.

Jag vaknade i morse och hade riffet från Wilting in The Light på hjärnan. Den har en superhook. Jag vill höra lite mer om hur kom den låten kom till? Den sticker ut på albumet.

Jag fick en demo från Francesco och det var bara “Wow, det är en riktigt coolt riff!“. Direkt när jag hörde det var som “Detta kommer definitivt att hamna på albumet bara för att det är så annorlunda!“. Jag tror att han gillar att vara mångsidig. Vi har vårt eget ljud lite grann, men han är definitivt en mångfaldig låtskrivare. Ja, jag bugar och bockar definitivt för Fran.

Ni har arbetat med Josh Gilbert och Joseph McQueen för produktionen igen. Ljudet som de fixar åt er passar er perfekt och jag känner att de har överträffat sig själva igen, för när jag kommer från att ha lyssnat på det förra albumet till det här känns det som att resan fortsätter och det är en skön upplevelse.

Helt rätt, och det är därför jag använder Josh och Joseph på många saker som jag gör, inklusive albumet jag gör med Jared Dines. Jag använder fortfarande Josh och Joseph för att de är de de är och att vi hade ett mycket bra samarbete med dem. Jag betraktar dem som vänner och när du kan arbeta med en vän och det är inga egon involverat från någon, inklusive dig själv, är alla öppna för förslag och regi. Det fungerar. Så ja, när något fungerar för mig så håller jag fast vid det.

Skivan med Jared, hur kom det projektet till?

Jag träffade Jared när vi turnerade med Trivium och Matt [Heafy]’s fru var gravid. Jag sjöng större delen av setet och Jared kom in för att vikariera på gitarr, så det var då jag träffade honom. Jag gillade honom bara, så vi bara körde igång rätt av och började tjöta och grejer. Ärligt talat visste jag ingenting om honom från hans YouTube-grejer. Jag hade inte sett det alls. Jag har inget emot det, jag är bara blind för allt sånt och jag är i mest min egen bubbla i min egen värld, så. För mig var det “Hey, jag gillar den här killen och han kan spela, vi springer runt på scenen och har roligt. Hey, vi borde hålla kontakten och göra något någon gång!“. Sedan kom pandemin och allt stängdes ner så – “Hey, jag tror att det skulle vara en bra tid att göra nåt nu.” Så vi körde igång.

Så det är vad du har gjort under pandemin?

Ja det och skriva andra saker och sjunga några på några andra saker. Jag har grottat i en massa olika saker. Det håller mig frisk.

Jag hörde från Fran att han också hade börjat leka med nya riff. Är några nya låtar på gång i Light the Torch-lägret?

Fran skriver alltid, det kan jag berätta för dig. Vi tänker alltid på andra saker att hitta på så vem vet om det kan dyka upp några andra saker längs vägen med Light The Torch. När Light The Torch kallar är det det som kommer ha vår fulla uppmärksamhet. Det är mitt huvudjobb. Det är min främsta kärlek, vi är redo för det här.

Ja, men det är verkligen kul att ni utvecklas hela tiden och jag hör hela tiden nya saker. När man hör albumet är det som ”Det finns en overdub här. Åh, den har jag inte hört förut!”. Nya saker dyker upp hela tiden – det finns så många lager.

Ja, det var det som var en del av det roliga med att göra ett ljudlandskap som är roligt från början till slut. Det är alltid vad vi hoppas på för att göra det lyssningsbart fullt ut. Det var något vi kom överens om från dag ett. Det är som om att vi skriver en roman. Vi vill försöka göra det till något du bara vill fortsätta höra hela albumet igenom och inte bara välja några låtar.

Sign Your Name covern som ni gjorde tog ni verkligen till nästa nästa nivå. Det är en skön tolkning med Light The Torch-känsla. Var det lika lätt att komma fram till arrangemanget som det låter?

Vi lyssnade på en spellista som Fran hade satt på och när låten kom upp sa jag “Jag älskar den här låten!” – och det var då Francesco sa ”Ja, jag har alltid gillat den här låten.” “Åh, jag visste inte att du visste det. Ja, jag hörde den mycket när jag växte upp!” och han “Vi borde göra en cover på den!” så jag sa “Visst, varför inte?“. Några dagar senare fick jag musiken och då var det bara “OK!”. Det hände ganska snabbt.

En annan cover från er – The Eye of the Tiger. Den är verkligen fantastiskt.

Jag uppskattar det. Det är bara en av de saker som presenterades för mig, det var mitt val, men glad att jag gjorde det.

Vad lyssnar du på för att få inspiration?

Jag lyssnar på det jag lyssnar på, men vad jag vill bli inspirerad av vet jag inte. Det finns bara en drivkraft – att jag tycker om att göra det jag gör. Det finns i min drivkraft. Jag önskar att jag kunde förklara det. Jag har ingen aning om varför jag vaknar varje morgon och är utomhus innan det är ljust och sedan kommer jag tillbaka och börjar skriva eller så sticker jag till studion. Jag blev kär i de här sakerna på nytt så mina besattheter blir lite intensiva. Om jag gillar något SKA jag göra det. Det funkar inte för mig annars. Det är en typ av inspiration. De album som jag lyssnade på och sånt, lyssnar jag på bara för att chilla. Jag jobbar ständigt och väntar på saker och jag kan inte lyssna på mycket musik när jag skriver eftersom jag vill att det inte ska påverka mig. Så när jag inte jobbar försöker jag lyssna på saker som jag vet att jag kommer att njuta av.

OK, men om du går typ åt andra hållet, t ex klassisk musik?

Det beror bara på stämningen. Jag menar ärligt talat, jag kommer att lyssna på massor av hiphop, bara för att det inte är brutalt tungt. Så det är skönt att bara byta fil ibland lite. Klassiskt är trevligt. Jag älskar det där.

Mångfald hjälper och jag kan känna i er musik att ni har verkligen en tanke med allt som händer.

Och det där – det är Francesco i ett nötskal. När han planerar saker är allt helt solklart. Om det finns något som han är intresserad av eller något han vill göra kommer han bara att addera ingrediensen sig själv och det kommer att fungera. Jag har träffat få människor som honom och jag respekterar få människor som jag respekterar Francesco. Måste ge honom cred. För att inte tala om att han gjorde också allt med skivomslaget själv. Han är en speciell människa.

Omslaget har tre facklor med en dödskalle längst ner, men nu lade ni till Alex som ny trummis också. Spelade han också på albumet?

Ja, han spelade på albumet. Han är en fantastisk kille, men framför allt annat en fantastisk trummis. Gå bara online och kolla in alla saker han har lirat. Vi får se vad som händer, vi har inte kommit överens om någon form av heltidsengagemang eller något liknande med honom på trummor i bandet. Vi turnerar fortfarande inte ens än, det var bara det att han var tillgänglig. Vi hade en fantastisk tid tillsammans när vi spelade in albumet.

Ah OK, jag trodde att han nu var heltidsmedlem. Det var därför jag undrade varför ni bara hade tre facklor på omslaget när ni kanske hade hade lagt till en fjärde medlem?

Tre facklor, tre killar? Ja, det är precis vad det är just nu.

OK, så får vi se.

Jag menar att han skulle vara ett bra komplement till alla band, men vi är inte där än. Planeringen för vad som är på gång med Light The Torch är inte klar ännu.

Så när saker och ting är på väg att öppnas upp lite här i Europa och liknande i USA, vad är era planer för framtiden? Har ni något på gång eller väntar ni för att vara säkra på att restriktionerna har släppts?

Det är en fråga för management. Jag har inte rört i det, jag vet inte vad som händer. Jag är bokstavligen mycket i studion fortfarande. Jag är säker på att jag kommer få några mejl här snart. När saker och ting börjar sakta öppnas upp kommer vi få se lite fart.

Jag hoppas verkligen att vi kan se er här i Europa snart.

Jag håller tummarna. Det blir trevligt att komma tillbaka på turné.

Det var riktigt trevligt att prata med dig. Tack Howard. Ha en trevlig dag.

Fantastiskt, tack så mycket, jag uppskattade det.

 

 

SKRIBENT: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)
INTERVJU: Howard Jones (Light The Torch)
AKTUELL MED: Nya skivan This Will Be the Death of Me
SKIVBOLAG: Nuclear Blast
RELEASEDAG: 2021-06-25

LIGHT THE TORCH
Francesco Artusato
Howard Jones – Sång
Ryan Wombacher – Bass

FACEBOOK | INSTAGRAM | TWITTER 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar