INTERVJU: Josh Rand från L.I.F.E. Project

JOSH RAND, som till vardags axlar den 6-strängade yxan i Stone Sour, har varit aktiv med ett eget projekt tillsammans med sångerskan Casandra Carson som han kallar för L.I.F.E. PROJECT. Deras debut-EP släpps nu på fredag men för en tid sedan ringde jag upp gitarristen och låtskrivaren i sitt hem i Des Moines. Det blev både snack om nya projektet och även om amerikansk fotboll, KISS, Metallica och bootlegs.

Är L.I.F.E. Project ett resultat av pandemin eller pratade ni om det redan innan allt satte igång?
Vi startade redan innan pandemin. säger Josh Rand från sitt vardagsrum i Des Moines-hemmet. När Corey (Taylor) hade bestämt sig för att göra ett soloprojekt mellan Slipknot-skivorna tänkte jag att det var dags för mig att för första gången stiga utanför Stone Sour för en stund och  göra något eget. Det har varit kul, utmanande, nervöst, typ alla känslor som du kan tänka dig, men som helhet har det varit väldigt befriande när det kommer till att faktiskt ha 100 % kreativ frihet och att kunna styra visionen så som jag själv har sett den. I ett band är det alltid rätt mycket kompromisser som görs men nu får jag varje sång precis så som jag själv hade föreställt mig den från början så som trummor, gitarr, keyboards och så vidare. Den delen har verkligen varit fantastisk.

Hur stor är skillnaden från Stone Sour nu när du driver allt?
Jag är mitt egna lilla skivbolag nu och jag är den som får ringa fabriken som producerar CD och vinyler och ur den aspekten har det minst sagt varit underhållande men samtidigt har jag har lärt mig en massa saker. Jag menar, jag visste nog en del saker redan innan men inte fullt ut hur det fungerade. Ta CDs som exempel, där visste jag inte hur mycket kodande det var där. CDs var egentligen den svåraste biten för mig och jag är nog den enda personen, projektet, bandet någonsin som faktiskt fick klart vinyl-skivorna innan CD-skivorna.

Hur är det med omslaget, var du involverad där också?
-I själva konceptet, ja, men sedan satte management ihop mig med en konstnär som bara var helt fantastik. Jag ville att Casandra och jag skulle avbildas i ett sådant där riktigt gammalt fotografi på en vägg och få känslan av att det är 100 år gammalt. Jag tror att det är riktiga saker alltihop för att jag vände tillbaks till honom och bad om några små justeringar men han berättade att det inte gick eftersom att han faktiskt hade printat ut ett riktigt fotografi och hängt det inramat på en vägg. Så att flytta omkring saker i bilden blev en omöjlighet. Jag gillar att han tog det så långt att han faktiskt gick ut och köpte en ordentlig ram och allt för att få till den där äktheten i omslaget.

Ja, det är en fantastisk bild. Hur ser du på det här, är det ett projekt som namnet antyder eller är det faktiskt ett band?
Målet är att det ska bli ett band. Namnet har jag lurat på ett tag och det blev så logiskt för mig i och med akronymen till LIFE har en personlig mening för mig. Jag berättar dock inte vad det är riktigt än.

Fasen också, det var ju min följdfråga haha
-Jag vill bara ha lite kul med det och se vad folk kommer fram till själva.

Lite som Knights in Satan’s Serivce?
-Precis, du säger KISS och det påminner mig även om W.A.S.P. och “We Are Sexual Perverts” men det är ingen av dessa riktningar. Det är egentligen bara ett bandnamn men här betyder det något för mig personligen. Det är som om jag skulle komma till den här intervjun och säga att bandet heter KISS, om inget band redan hette det. Vad skulle din reaktion vara då? Eller Korn. Jag kan bara tänka mig hur folks reaktioner var när Jonathan Davis kom in och sa att bandet skulle heta Korn. Nu är flyter det bara förbi som om det inte vore något konstigt. Jag tycker bara att det var viktigt för mig att ha en betydelse bakom namnet och inte bara något som är trendigt eller coolt för just den här tiden. Men jag hoppas, för att återgå till ursprungsfrågan, att det blir ett fullt band av allt.

Det är lite coolt ändå att lämna det öppet fortfarande för folk att diskutera. Det ska bli intressant att höra vilka intressanta förslag som kommer upp. Det var lite som på 60-talet där Beatles låt Lucy In the Sky with Diamonds blev tolkad till LSD. John Lennon sa i en intervju att han sedan gick hem och kollade igenom varenda låttitel de hade om man kunde komma fram till något mer.
Ja, precis men bandet sa att det inte betydde LSD och jag tror inte att de hade den avsikten heller. Det är likadant, som du nyss sa med KISS (Knights In Satan’s Service), där bandet har varit väldigt tydliga med att det verkligen inte är det som KISS betyder. Faktum är att bandmedlemmarna är så anti-satanister som man kan vara.

Men det var bra PR och det skrämde skiten ur föräldrarna medan ungarna älskade det, precis som jag.
-Det är lite kul nu när vi kan snabbspola fram till idag när en KISS-konsert är väldigt familjevänlig om man jämför med alla dessa Black Metal banden som finns nu. Tänk om föräldrarna på den tiden bara visste vad som komma skulle haha

Ja, de hade ju trott att Djävulen själv eller att Apokalypsen var på ingång. Om vi tittar lite på bandet och hur det är att arbeta med Casandra. Du är ju van att arbeta med en manlig röst, är det någon skillnad att nu arbeta med en kvinnlig röst?
-Rent musikaliskt öppnar det upp dörrar som jag som låtskrivare inte har öppnat upp tidigare eller ens närmat mig i Stone Sour. Jag visste redan från början när jag började tänka på att skapa det här bandet att det skulle ha en kvinnlig frontperson. Det handlade till slut om att hitta rätt person bara. Det är något som jag har tänkt på i många år egentligen att om jag någonsin skulle göra någonting utanför Stone Sour så skulle det vara med en kvinnlig sångerska. Jag tänkte att om jag skulle ta in en manlig sångare så skulle det trycket på honom vara enormt, oavsett vem jag skulle ha tagit in. Det hade varit jämförelser och sådant för att det är vad vi gör som samhälle, att allt måste låta eller jämföras med någonting annat. Jag vill inte utsätta någon för det, jag vet alldeles för mycket om jämförelser från egna erfarenheter.

Kommer Casandra från Metal?
-Hon är mer hårdrock, skulle jag påstå. Jag visste vad hon hade gjort tidigare i sitt band men det här skulle bli mycket aggressivare och snabbare och riffigare så jag kunde inte vara helt säker. Men det tog inte många toner innan jag visste att jag hade gjort rätt val, hon är personen som jag har väntat så länge på att hitta. Vi startade med The Nothingness och hon började sjunga och det var helt galet bra. Det är första tagningen av hennes sång som hamnade på albumet. Hon gick aldrig tillbaks och jag själv kände att energin fanns där så det fanns ingen anledning till att ändra något på den. 

Jag lyssnat på de låtar som ni har släppt och låten Ignite fastnade hos mig med dess fetare ljudbild på gitarrerna. Kan du berätta lite om låten och om ljudet?
-Jag gillar att spela med gitarrsträngarna stämda på olika sätt och det ger ljudet den tyngden som du hör i låten jämfört med de andra låtarna. En annan sak med den låten är att gitarren som jag spelar på är Munkys (James Shaffer) från Korn, hans 7-strängade gitarr. Vi spelade tillsammans och bytte gitarr med varandra. Så det är Korn-stämd gitarr i låten. Vi har byggt upp en stark vänskap med killarna i Korn efter att vi har turnerat tillsammans i så många år. Det som startade allt med bytet var att jag sa till honom att jag aldrig hade spelat på en 7-strängad gitarr tidigare. Jag testade hans scengitarr lite grann och föreslog ett byte nästan på skoj men han hoppade på idén och efter turnén bytte vi gitarrer. Jag har kvar gitarren så som han lämnade den till mig, samma set-up, den självlysande tejpen på halsen så att man ser var banden ligger och såklart den stämning som Korn använde.

Kommer du att ta med den på turné?
-Troligtvis inte. Med intervjuer nu där det kommer ut att det är den som jag använder så kommer jag nog inte att ta med den. Jag vill verkligen inte att något ska hända den.

Du är du ett fotbollsfan, hur kommer det sig att en kille från Des Moines, Iowa blir fan av Atlanta Falcons? Det ligger ju inte nästgårds direkt.
-Det handlade i grunden om att deras quarterback Steve Bartkowski, när jag var grabb, var född i Des Moines och växte upp i samma område som jag gjorde. Så jag gissar att jag hakade på mest för att jag tyckte att det var coolt att någon från Des Moines faktiskt lyckades göra något på den nivån. När de sedan fick in Deion Sanders and Andre Rison och hela det där laget från det tidiga 90-talet med alla karaktärer fastnade jag bara för dem och har sedan dess inte lämnat dem.

Jag kan tänka att det har varit lite berg- och dalbana för dig. Jag är Miami Dolphins fan själv så…
-haha ja du, då känner du till lite av den smärta som jag känner. Men samtidigt är det en del av att vara en sportsupporter. Om ditt lag vann hela tiden så skulle det inte vara lika speciellt längre.

Du spelade själv. Vilken position?
-Det var länge sedan nu. Jag spelade i försvaret och jag älskade att vara sista man. Jag ville inte vara killen som fick stryk utan jag ville vara killen som gav stryk haha

Lite om KISS. Jag läste i en intervju med dig om att din första spelning var KISS 1979, den turnén blev inkörsporten för mig vad gäller KISS, hårdrock, Metal eller vad man nu ska säga. Var KISS även din inkörsport?
-Ja, KISS var det första band för mig som liksom var mitt eget. Jag växte upp bland musik. Mina föräldrar hade en skivspelare och en massa skivor så jag hörde massor av Bob Seger, Elton John, Led Zeppelin och en massa singer/songwriters från den eran. Men KISS var mitt band och det var egentligen min morbror, som är 5 år äldre än jag, som fick mig in på dem och det var vår första konsert, det var på Dynasty-turnén. Det var från det som jag föll för hårdrocken och Heavy Metal. Alive II är min favoritplatta och jag fastnade för energin i livelåtarna och även Rocket Ride stack ut för mig av studiolåtarna.

Gillar du liveskivor mer än studioskivor generellt?
-Nej, bara några egentligen. KISS är ett av de banden där livelåtarna låter bättre än i studio. Det är en energi som de får till som inte lyckas återskapas i studion. Jag tänkte på det för ett tag sedan och kom fram till att det handlar mest om låtarnas hastighet. Bandet kämpade, de skulle splittras, skivbolaget skulle ge sig efter att de första tre skivorna inte slog igenom och så kom Alive! och allt bara exploderade. Det var tempot som gav energin. Min favoritskiva av alla liveskivor är iallafall Iron Maidens Live After Death, där Bruces (Dickinson) energi är enorm och återigen om man ser på det så är tempot i låtarna är högre än studioversionerna.

Jag älskar liveskivor och jag blev en knarkare av dem direkt när jag fick min första bootleg som var KISS i Paris 1980. Är du själv en skivköpare?
-Japp, det är jag. Jag har visserligen inte samlat på bootlegs förrän väldigt nyligen. Jag är ett stort Metallica-fan och en kompis till mig, som driver en skivbutik, ringde mig en dag och berättade att han hade fått in 500 importskivor. Han visste att jag inte samlade på bootlegs utan bara på officiella saker men han sa att det säkert fanns 20-30 av dina favoritband i högen. Jag åkte ner till butiken och såklart så köpte jag allihop så jag antar att jag har börjat samla på bootlegs nu haha Nu vill jag ha alla Metallica-bootlegs som finns, vilket är typ helt omöjligt.

Idag är det 35 år sedan Load seglade upp till första platsen av USA-listorna, bara det.
-Alla dessa milstolpar som påminner oss om hur gamla vi börjar bli haha

Vilken var din första Metallicabootleg?
-Det var en kassett från Monsters of Rock 1988. Det var innan ”Justice” kom ut och det som var så coolt med denna bootleg var att de spelade Harvester of Sorrow innan skivan hade släppts. På den tiden var ju det ascoolt att få tag på något sådant och man lyssnade på det om och om igen. Nu tar man sådant nästan för givet. Om ett band eller en artist framför något som inte är släppt tidigare eller något annat ovanligt så ligger det omedelbart ute på alla sociala plattformar. Då var det en stor sak. Jag minns att killen som jag fick kassetten från sa att det skulle finnas en ny låt på den och jag kunde knappt vänta tills jag fick lyssna på den. Man ska också ha i minne att Harvester of Sorrow var lite annorlunda från vad jag trodde att det skulle vara med dess lugnare tempo. De hade gjort sådana låtar tidigare men jag minns att jag reagerade över det ändå, men nu är den typ min av mina favoritlåtar.

Vilken turné med Metallica tycker du är den bästa?
-Det är definitivt den för den svarta skivan. Jag har en fantastisk historia om det. Jag har gitarrplektrum från alla medlemmarna, Lars’ (Ulrich) trumpinnar och flygbladen från den turnén som jag äntligen för några år sedan lyckades rama in. Jag hade haft sakerna i över trettio år och de hade överlevt alla flyttar och är i perfekt kvalité så de var värda att bli inramade. Nu för tiden är det inget svårt för mig att få tag på dessa saker då jag har så mycket folk omkring mig som kan fixa sådana saker. En kompis till mig, han jobbar för bandet, håller på och sammanställer en tavla åt mig med plektrum från alla spelställen under Hardwire-turnén. Jag pratade med honom rätt nyligen och han sa att han fortfarande saknade några få men att han hade fått ihop 192 plektrum än så länge. Hursomhelst var jag 17 år när den svarta skivan kom ut och jag lyckades på något sätt få tag på två snakepit-pass till Des Moines spelningen (911106). Inom några veckor spelade de även i Cedar Rapids (Iowa) (911110) som ligger två timmar öster om oss och sedan spelade de i Omaha (911127) som ligger 2 timmar väster om oss och jag lyckades använda samma snakepitpass på alla spelningarna. Det var så jag fick tag på plektrumen från alla medlemmarna, jag aldrig hade lyckats med det på bara ett försök. På den tiden använde de inte dessa klistermärkes-passen med olika färger och jag gillar att se mig själv som att jag var en av anledningarna till att de började med det haha. De skrev speldatumet uppe till höger på passet så när ljuset släcktes lyckades jag hålla för den fliken och vakterna var bara intresserade av om jag hade pass eller ej.

Tack för att du såg till att den kollen blev hårdare, jag uppskattar verkligen det…NOT! Haha Men just 91-turnén i USA var galen och Metallica var på ett sådant spelhumör som jag nog inte har sett dem sedan dess. Och publiken var verkligen i extas. Har du sett detaljerna på deluxeboxen som kommer i september?
-Jag har beställt den men jag har inte grottat ner mig jättehårt i detaljerna än, men jag vet ju att den kommer att var packad med så mycket coola saker att det är galet. Jag har precis blivit klar med att lyssna igenom de andra deluxeboxarna. Det tog ju hur länge som helst.

Jag skulle verkligen kunna sitta här i flera dagar och snacka sådana här saker med dig men eftersom tiden rinner ifrån oss har jag bara en fråga kvar. I L.I.F.E. Project, vad är era planer för den första spelningen?
-Det är en väldigt bra fråga. Jag tror inte att vi gör några spelningar tills nästa år faktiskt. Min plan är att få ut den här EPn och vi jobbar på en andra EP också som kommer ut i början av nästa år. Målet är att gå ut och spela någon gång däromkring. Det är bara lite personliga saker jag måste göra för att stänga det här året och få mig i fysisk och psykisk form för att kunna ge mig ut på turné.

Kommer ni att ha covers på låtlistan då eller mest försöka att köra eget material? Ni är ju alldeles i början och har inte släppt så många låtar än.
-Det är en tunn linje mellan bra och dåliga covers. Nu för tiden gör band bara för mycket med sina covers och pushar dem väldigt hårt även som singlar. Folk måste förstå att våra covers som vi gjorde var endast till för att samspela bandet och för att få fram kemin mellan Casandra och mig. Vi kommer inte att släppa dem som singlar utan bara släppa ut dem på digitala plattformar.

Några låtar som du kan nämna redan nu?
-Vi gjorde bland andra Call Me (Blondie), Immigrant Song (Led Zeppelin), Never Tear Us Apart (INXS) When It’s Love (Van Halen), Got To Get You Into My Life (Beatles)

Stort tack för ett trevligt och intressant samtal. Jag önskar dig all lycka nya bandet/projektet och jag hoppas att vi ses när du är på turné.
-Tack själv! Det var trevligt. Vi ses!

SKRIBENT: Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)
INTERVJU: Josh Rand (L.I.F.E. Project/Stone Sour)
AKTUELL MED: Debut EP med L.I.F.E. Project
SKIVBOLAG: Nuclear Blast
RELEASEDAG: 2021-07-09

| FACEBOOK | HEMSIDA |


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Fredrik Brolin

Reporter at Rockbladet.se
Jag började jobba för Rockbladet i början av 2012 och släppte debutboken "Metallica:Sorgespel & Segertåg - Det svenska perspektivet" 2018. Musikälskare sedan barnsben och har alltid haft musik som en naturlig del av tillvaron. Första stora favoriten blev Rolling Stones men kom sedan in på Heavy Metal genom Deep Purple, KISS och AC/DC. Luciarocken på SVT 1984 med Dortmundfestivalen från 1983 är och förblir en milstolpe i musiklivet. En annan är Metallicas Ride The Lightning. WOW! Rock på tyska ligger mig också varmt om hjärtat. Har jag en gång fastnat för en artist, ett band eller en del av en låt så släpper jag det inte, utan stannar trogen. Hittar jag en ny favvolåt kan den rulla 30 gånger på repeat under en dag. Jag intresserar mig för det mesta inom musik egentligen, som Woodstock-generationen, blues, de flesta grenar inom Metal men även singer/songwriter, Punk, Oi, Reggae och Opera. Nu för tiden lyssnar jag massor på dödsen och blacken. Bästa popbandet förövrigt är och förblir ABBA.

Relaterade artiklar