INTERVJU: K.K. Downing från KK’s Priest

Vem minns inte det gungande, blonda hårsvallet till de ikoniska riffen som följde poserna på scenen när Judas Priest med härlig Heavy Metal ledde oss in i 80-talet, in i 90-talet och så vidare? K.K. DOWNING var originalmedlem, låtskrivare och gitarrist i ett av de mest ikoniska hårdrocksbanden som någonsin har stått på en scen, tills dess att hans historia med bandet tog slut för nästan ett decennium sedan då pensionen lockade mer. Nu är K.K. tillbaks med sitt egna band KK’s PRIEST och de släpper skivan SERMONS OF THE SINNER. Jag ringde upp den sympatiske och pratglade gitarristen för att ta ett snack om skivan och även försöka rycka lite minnen ur honom.


Hur är det att vara tillbaks i hetluften igen och med ny platta dessutom?
– Det är verkligen bra, säger K.K. Downing. Det är mycket att göra men jag njuter av tillvaron nu.

Jag har lyssnat på skivan och jag gillar den. Den har den där klassiska Judas Priest känslan i sig men ändå toppat med modernitet. Jag gissar att ni med pandemin fick lite mer tid till att finpolera lite på materialet också?
– Ja och nej, vi hade allt rätt bra planerat. Vi startade runt jul 2019 och jag sa till skivbolaget att jag har skivan klar till slutet av april, eftersom vi hade spelningar inbokade i Spanien, Belgien, Frankrike och Irland, en turné började ta form. Det var lite hektiskt där ett tag men jag lyckades få över Ripper (sångaren Tim “Ripper” Owens) och vår trummis Sean (Elg) så att de kunde göra sina delar. De hann precis åkt tillbaks innan allt stoppade, studion stängde, hotellen stängde och flygen blev ett problem. Så istället för att rusa iväg för att hinna klart med allt till slutet av april sa vi att vi skulle fortsätta med lite produktionsprylar och finpolering av några gitarrsolon och lägger till lite extradelar. Men det är klart att med mer tid, kraft och extrapengar kan saker och ting alltid förbättras. Vi öppnades till slut en möjlighet när studion för en kort period öppnade upp igen, så vi lyckades göra om lite gitarrdelar och slutföra lite mixar och sådant för att få allt klart. Jag sa till skivbolaget till slut att vi borde börja släppa ut lite av sakerna på marknaden redan nu, att jag inte kunde sitta på allt ett helt år. Vi borde börja jobba för ett skivsläpp, så vi gjorde det.

Vad betyder den här skivan för dig? 
– Den här skivan är väldigt gripande och känslosam för mig eftersom jag är en väldigt stolt människa och en lojal ”Priest”. Jag var den lojala i Judas Priest, jag spelade aldrig in med någon annan eller lämnade bandet för att spela med andra musiker. Glenn (Tipton) gjorde skivor med Cozy (Powell) och Rob (Halford) bildade typ 3 band men jag stannade lojal mot Judas Priest. Som sagt känner jag starkt för den här skivan för att jag satte mig ner med stort självförtroende och sa till mig själv att jag själv är ett musikfan och jag känner att andra fans kommer att gilla den här skivan också.

Hur var det att vara ensam om att skriva låtarna?
– Det finns en energi i skivan, något som vi i Judas Priest kämpade mycket med. Ibland var det dock alltid en kompromiss att skriva låtar med Glenn och Rob. Förstå mig rätt, det blev oftast väldigt bra och vi har gjort fantastiska saker men det var skönt att inte ha det där tvånget att behöva kompromissa med någon. Jag har alltid varit rätt säker på hur jag ville att saker och ting skulle låta men jag fick alltid ta andra människors åsikter i beaktning för att de var en del av teamet. På den här skivan kunde jag få ut alla min känslor och jag känner ändå att skivan behåller energin i alla lägen, även om musiken skulle röra sig mot något balladaktigt.

Jag fick lite hintar från skivbolaget om att du även har använt lite riff som aldrig hamnade på någon Judas Priest skiva. Kan du vara lite mer specifik där om när och under vilken era dessa riff skapades?
– Nej, det är bara ett faktum att jag har en katalog av musik delar inspelat, precis som alla musiker har, speciellt nu när allt är digitaliserat. Men jag har ju även saker som jag spelade in med till exempel Rob 1981 eller liknande kvar. Det är småidéer som spelades in på kassetter men som jag nu har digitaliserat till datorn. Det var några saker, jag minns inte exakt vad de var, men jag tog med lite grann. Jag ville ju inte bara avstå från vem jag är och helt börja om från början igen. Du vet att jag har ett sådant arv och en stil som gitarrspelare och som låtskrivare och jag kan inte bara upphöra med att vara jag. Så den musikaliska delen är att det är 95 % helt nya grejer, men det finns ett par delar där inne som jag är glad att få ta med ur förflutna in i nuet och in i framtiden, du vet för att behålla den där föreningen.

Så riffen borde komma från slutet av 70-talet eller början av 80-talet?
– Jag har egentligen inte försökt att låta som någonting specifikt. Ja, känner lite smaker bara när jag sätter mig ner och tänker, även om det är nya grejer, så kan jag bestämma mig för vad det ska vara med på det här albumet sa att jag inte har försökt att göra det.  Så när jag skriver sådant som jag vet fansen gillar från det jag skrev i slutet av 60-talet eller i början av 70-talet eller till och med från 80-talet så har jag ett öppet sinne. Om jag hittar en gitarrdel som jag gillar och känner inte kommer att kännas daterad eller gammal går jag vidare med den och använder den. Det har fungerat riktigt bra på den här skivan.

Du som har varit med så länge, har diskussionerna kring vilken låt som skall öppna en skiva förändrats något från början av 70-talet till nu? Du har valt Hellfire Thunderbolt till den här skivan.
– Det bara blev så. Det var en gitarrdel som jag kände väldigt starkt för och som jag först introducerade till dem under inspelningarna av Nostradamus-skivan som jag tyckte inte användes tillräckligt. Hellfire Thunderbolt där en rak rocklåt. När jag var ung existerade inte Heavy Metal. Rockmusik existerade inte ens. Rock n Roll existerade men det var inte Heavy. Men på något sätt kom det in i venerna på mig, som det gjorde på många andra människor också. Killarna i The Kinks visste inte att de hade lite Heavy Metal i dem när när de 1965 skrev You Really Got Me. De var ju ett popband men varför gillade jag just den där biten? Det riffet eller soundet bara tilltalade mig när jag hörde den 1965. Den hade just den där speciella ingrediensen som tog sig in i mina vener. Det var några andra låtar som gjorde samma sak men ändå väldigt sällsynt. Jag tror inte att Elvis eller Beatles hade något såna ingredienser. Rolling Stones hade en del Metal-ingredienser i musiken, jag gillade verkligen de tidiga Rolling Stones och några saker som de gjorde då var verkligen mörka. Men Hendrix var den första som jag såg spela Heavy Metal i överflöd. Du vet, Incarnation, introt som är en del av början på låten där du har ett narrativ, som faktiskt är min röst, vilket bara det är coolt haha men man vet inte om det var några högre makter som gav mänskligheten möjligheten till Heavy Metal, men det är en intressant tanke.

Hur var det att gå in i studion med andra bandmedlemmar än de i Judas som du har jobbat med så länge?
– Det var riktigt coolt. Jag hade ju jobbat med Ripper redan innan men jag blev snabbt bra kompis med allihop. De är grymma musiker. Jag har känt AJ (Mills) en längre tid sedan jag arbetade med hans band Hostile. Det var länge sedan nu och han har vuxit till sig men är bara hälften så gammal som jag är haha. Men jag måste säga att han är en yngre version av mig själv och han har ungefär samma spelstil som mig och han gillar dessutom klassisk hårdrock nu efter att ha gått igenom en fas med att spela mer alternativ hårdare metal men med åren har han lugnat ner sig haha.

Du måste ju ha varit Gud för honom?
– Den första gången han såg mig spela var med Ripper i Birmingham under Jugulator-turnén. Han var en bara ung tonåring då och han ville bli som mig. Precis som när jag såg Hendrix, så ville jag bli som honom. Det skulle ju såklart aldrig hända men du måste ha dessa inspirerande personligheter i din tillvaro som du sedan kan försöka få med en pytteliten portion av när du själv banar väg för din egen framtid. Blir det bra så är världen bra.

Apropå Jimi Hendrix. Jag läste en intervju med dig en gång om att du faktiskt var med och stormade scenen under en Hendrix-konsert. Stämmer det?
– Haha Absolut!

Berätta! Vad ledde till det?
Hendrix var den enda person som jag hade en riktig upplevelse med, så att säga. Deras bandnamn, Jimi Hendrix Experience, var verkligen helt korrekt eftersom det var exakt vad det var. Nu för tiden kan vi se en hel del dokumentärer med livebilder med honom från olika spelningar, men jag såg honom när han var helt färsk och otroligt het. Det var under dessa magiska år innan han började bli påverkad och förorenad av industrin och av saker som hände i hans liv. Det var helt andra spelningar då än de som visas i dokumentärerna. Jag såg honom för första gången 1967 när han precis hade kommit till England. Detta skede fullständigt elektrifierade han hela stället och människor blev bara påverkade. Så folk hoppade från balkongerna och stormade mot scenen, utan något annat mål egentligen än att bara komma närmare scenen. Jag var en av dessa och det kändes som den mest naturliga sak att göra då haha

Du hade ju verkligen första bänkrad till Swinging Sixties i London under en period då England dominerade populärkulturen, vad minns du mest från den tiden?
– Du förstår, allt var väldigt annorlunda. När jag var en yngre tonåring lyssnade mina systrar mycket på Cliff Richard, Elvis och Beach Boys och liknande saker. Men för en grabb som jag så hade jag egentligen ingen musik som riktigt passade mig. Det måste ha varit en massa vita arbetarklassungar som kände samma sak. Det var efter andra världskriget och jag minns 50-talets ransoneringar och allt det där. Populärmusiken var helt ute och glöm att vi skulle lyssna på jazz eller klassisk musik. Allt vi hade som hade lite potential var bluesen och det var den som de flesta engelska musiker lyssnade på under den tiden. Om du frågar Tony Iommi så kommer att säga samma sak. Det fanns ju inget annat så Eric Clapton, Jeff Beck, Jimmy Page och såklart grabbarna från Rolling Stones och alla andra musiker lyssnade på den svarta bluesen och vi älskade den och vi gillade den men ändå var den inte exakt det vi ville ha. Därför började de här musikerna att skapa progressiv blues. Om Cream gjorde en cover av en blueslåt och förändrade den lite så blev det progressiv blues. Om de gjorde till exempel Crossroads som var en standard blueslåt och så gjorde de deras förändringar med den som att ändra tempot, hela känslan, improviserade solon. På det sättet producerades tonvis med bra progressiva bluesband som Jethro Tull eller de fantastiska Fleetwood Mac och det fanns hur många bra band som helst. Men än så länge hade vi inte den hårdare rocken eller Heavy Metal. Det var den resan som jag tog eftersom, även om jag gillade den progressiva bluesen så var det inte precis det som jag letade efter. Så när mäktiga Black Sabbath kom ut med deras debutskiva kände jag omedelbart att det där var något för mig. De hade tyngden. Det nådde inte ända fram hos mig för jag gillade ju ändå ingredienserna hos Hendrix som Purple Haze, Foxy Lady och sådant.

Jag skulle påstå att låten Spanish Castle Magic har mycket Judas Priest i sig. Vad skulle du säga?
– Jag måste berätta, jag spelade aldrig covers men jag spelade den låten några gånger under sent 60-tal. Den hamnade i låtlistan eftersom jag var Hendrixfan och vi hade inte tillräckligt med egna låtar. Vi spelade redan några obskyra covers av ett band som hette Quatermass. De hade inte gitarr i sina låtar så vi gjort dom dem och hoppades på att folk skulle tro att det var våra låtar.

Ni gjorde ju även lite covers med Judas Priest som till exempel Diamonds and Dust (Joan Baez) och Green Manalishi (Fleetwood Mac).
– De var bra låtar men skivbolaget var lite tveksamma eftersom låtarna hade varit hits redan och folk visste redan vad det var för låtar men jag tror att alla band gjorde så. De funkade rätt bra för oss men när vi gjorde Spooky Tooth (Better by You, Better than Me) så hamnade i rätten men man kan inte vinna varje gång.

Du nämnde konceptskivan Nostradamus tidigare. Jag har en läsarfråga här och Micke Komu skulle vilja höra dina ord kring inspelningen av den. Den är skitbra och annorlunda och han hade önskat lite mer från den under den turné ni följde upp skivan med.
– Den var verkligen fantastisk. Det var vår manager som kom på idén att vi skulle göra någon form av konceptplatta, något som vi aldrig hade gjort tidigare. Det kunde bli en musikal eller till och med en film så det var väldigt spännande att vara med om som musiker att spela keyboard eller gitarr och få det att låta som klassiska instrument som blandades med Heavy Metal. Det var ett experiment som behövdes testas, det klassiska Heavy Metal bandet med klassiska inslag och jag måste säga att det fungerade fantastiskt bra och väldigt snabbt och smidigt. Vi var otroligt produktiva tillsammans på den skivan och jag måste säga att det för mig förmodligen var en av de mest roligare skivorna som vi gjorde. Vi arbetade verkligen som en enhet där och vi hade så mycket musikaliskt innehåll.

Skulle du kunna tänka dig att spela några av de låtarna från den skivan med KK’s Priest?
– Absolut!

Ryktet sa att ni planerade att köra hela skivan back-to-back vid ett tillfälle. Stämmer det?
– Haha ja, det var en trevlig tanke att faktiskt gå in i en teater eller Royal Albert Hall eller Carnegie Hall och spektakulärt köra hela skivan där Rob spelar Nostradamus. Det hade varit riktigt häftigt. Vi hade kunnat göra det med några keyboardspelare eller kanske en del riktig orkester. Det hade varit fantastiskt och vi skulle ha haft en riktig scen med illusioner och sådana saker. Rob hade varit fantastisk som Nostradamus, tror du inte det? Haha Han skulle fortfarande fixa det.

Jag är helt övertygad om att det skulle bli grymt. Nu vill jag ta dig tillbaks till 1983 och till Westfalenhalle i Dortmund där ni spelade på en festival tillsammans med bland andra Ozzy Osbourne, Iron Maiden, Scorpions och andra band. Det var första gången New Wave of British heavy Metal visades på svensk tv i den storleken. Det blev vårt Woodstock. Vad minns du från den kvällen? Var de som en av alla andra kvällar eller minns du den?
– Det var en fantastisk kväll. Jag minns att vi var rätt stressade och att vi flög in i sista minuten från en annan spelning. Vi kom precis dit, fick våra gitarrer stämda, satte på oss våra scenkläder, scenen blev vår, vi gick ut och spelade och vi var tvungna att sticka direkt efteråt för att vi hade ett flyg till London. Men jag minns spelningen, det var två uppsatta scener och det var fantastiskt. Det var förmodligen en av de bästa Heavy Metal kvällarna någonsin och det var liksom som att alla som var någon var där den kvällen. Det var bara det att vi inte hade tid att var med på allt men jag vill ändå säga det, att om någon vill se Judas Priest, jag måste nog säga det, i vår absoluta topp, så är det nog den spelningen som man borde se. Jag minns att det var en cool låtlista också som var specialdesignad bara för den spelningen. Vi var faktiskt jäkligt bra där haha

Ja, verkligen! Ni var glödheta! Vi fortsätter in i 80-talet. Det var mycket som hände med Judas Priest då. Ni hade släppt Turbo-skivan, Liveskivan kom ut, Rob hade lång rock och hockeyfrilla och du var superpermanentad som värsta Sunset Strip idolen. Vad hände där?
– haha, det var så den tiden var. Ju mer en snubbe såg ut som en tjej, desto bättre var det.

Haha sant. Det kom även ut en dokumentär som hette ”Heavy Metal Parking Lot” som utspelade sig på en parkeringsplats innan en av era spelningar i USA (860531 i Landover, Maryland för att vara exakt). Gick ni någonsin ut till parkeringsplatserna och hälsade på kidsen?
– Ja, det gjorde vi. Faktum är att det var helt otroligt att åka igenom dessa parkeringsplatser på väg till spelningarna. Jag minns Nassau Coliseum i New York och det var eftermiddag och parkeringsplatsen var redan packad med gapande fans och de kom från överallt omkring. Vi tittade på fansen och tänkte ”Wow!” och det var inte ofta man hade chans till att göra det, och vi såg alla ungdomar som drack sina Budweisers och festade och vi var faktiskt på parkeringsplatsen. Vi gjorde det några gånger och det var en fantastisk känsla. Det är skillnad inne i konserthallen eftersom du egentligen inte ser publiken på samma sätt då, det är ju mörkt och du har strålkastare i ansiktet. Det var en liten skrämmande känsla också med alla dessa människor omkring oss som vi nu faktisk såg och vi tänkte att vi måste ju gå in och underhålla dessa människor ikväll. Det ligger på oss nu.

Är det alltid nervöst innan en spelning oavsett hur stor eller liten publik det än är som står framför scenen?
– Ja, du måste vara nervös och gå ut på scenen. Det är mängden av nervositet som får igång dig att köra järnet ett par timmar. Det handlar om att gå ut och ge så nära 100 % som möjligt för fansen. Kroppen går verkligen igenom ett rejält träningspass både fysiskt och psykiskt, men det är en del av det vi gör. Det är en adrenalinkick och jag kan tänka mig att det är något liknande för killarna i engelska fotbollslandslaget när de går in till en stormatch som till exempel mot Tyskarna (anm: den här intervjun gjordes samtidigt som England spelade mot just Tyskland i fotbolls EM). Man måste peaka vid varje spelning annars ser publiken genom det direkt. Jag måste få tillräckligt med sömn, jag äter inte speciellt mycket under dagen och jag vill känna mig som en stark maskin när jag går ut på scenen. Sedan, såklart när allt är klart och vi har lyckats så går man till puben och beställer ett par öl haha Det är lite av belöningen för ett lyckat jobb.

När vi ändå tittar bakåt i tiden, kommer du ihåg din första platta som du köpte för dina egna pengar?
– Åh, det var en bra fråga. Jag tror att det var Hard Road med John Mayhall & The Bluesbreakers, jag är faktiskt inte helt säker. Jag hade hört om två band som började komma fram precis innan jag slutade skolan och det var Cream och John Mayhall & The Bluesbreakers. Jag hade aldrig pengar till att köpa skivor så jag gick alltid till olika vänners hus dit folk kom och tog med sig sina skivor. Vi satt där och lyssnade på allt som spelades. Ingen av oss hade en stor skivsamling på den tiden och jag lade istället mina pengar på att gå på så många spelningar som möjligt av vad som då kallades bluesband eller progressiva bluesband. Jag menar, jag såg faktiskt John Mayhall när Mick Taylor fortfarande var med. De spelade bara på en vanlig pub. Jag hade precis slutat skolan och jobbade lite grann och var förmodligen bara 16 år men jag kom in för att se alla dessa band.

Det är riktigt ikoniska artister som du lyckades se redan i ett tidigt stadie. För att avsluta vill jag gå tillbaks till nutid igen. Har du hört några reaktioner från dina forna bandmedlemmar om detta album?
– Nej, inte ett ord, men jag är övertygad om att de kommer att älska den haha

Det är jag helt övertygad om. Jag undrar lite över den friktion som fanns mellan dig och Glenn genom åren och hur det utspelade sig. Gav ni bara varandra det onda ögat eller underminerade ni varandra hela tiden eller tjafsande eller till och med slagsmål?
– Först och främst vill jag ändå påpeka att jag verkligen respekterar alla mina forna bandmedlemmar och allt vad vi åstadkom tillsammans genom åren. Det var helt fantastiskt att få vara med om det. Vi gick igenom prövningar och svårigheter och vi kämpade i skyttegravarna tillsammans och gick igenom en massa saker. Det är så det är i ett förhållande och det är tufft. När det kommer till Glenn och mig själv så är vi båda skorpioner, det kanske inte spelade en roll oss men vi är olika som människor. En del förhållanden är bara inte skapta till att hålla för alltid. Jag och Glenn spenderade mer tid tillsammans än vad vi gjorde med våra flickvänner eller våra fruar men det var ett jobbförhållande och vi fick det att fungera. Det var inte alltid lätt men jag skulle inte vilja ändra något för allt i världen. Det var bara jobbigt i slutet, då Glenn hade en annorlunda attityd till livet och hans leveranser. Allt handlade om fest med alkohol och saker medan jag gillade att vara helt ren och så tajt som möjligt och i full kontroll när jag var på scenen. Rob verkade mer och mer slå sig till ro och anförtrodde sig till sina teleprompters, vilket jag kan förstå, men med Glenn som gillade att dricka öl innan och under spelningarna kunde jag inte förstå. Det gjorde att vi inte längre blev den där stridsmaskinen som vi en gång var och det blev ett stort problem för mig. Lägg även till att jag kände att min röst skulle bli mer hörd eftersom jag hade varit så lojal, som aldrig gick på sidospår. Hade jag stark musik att bidra med så gick det till Judas Priest.

Jag vill inte starta någon kontrovers, jag var bara nyfiken.
– Nej, nej, men det var bra och jag önskar killarna absolut lycka. Men som att säga, om det är sant vad de sa, att jag gick i pension så borde jag ha fått gjort det också men det är det enda striden som uppenbarligen inte är det. De killarna försöker ta ifrån mig vad som med rätta är mitt, min investering i mitt arv. Ja, jag var en del av Judas Priest och det är bara rättvist att om någon köper en British Steel T-shirt eller en keps att alla pengar inte bara går till dem, utan även till mig, jag var ju en del av det. Jag borde ha rätt till det, men de tycker inte att jag borde vara det. Det är i advokaternas händer nu, så vi går vidare. Vi går vidare separat, vilket är en stor skam, inte mitt fel men de andra kommer att säga att det är det.

Och du har en ny grym platta som kommer ut nu. Kommer ni till Sverige?
– Tack! Jag hoppas verkligen att vi kommer till Malmö, Göteborg eller Stockholm. Jag har många vänner i Sverige. Jag hade ett hus i södra Spanien och gick på spanskakurser där och träffade folk från hela världen som jag gärna träffar igen. Och jag vill definitivt spela i Globen igen, jag tror att det var 2005 som vi spelade där. Sweden Rock Festival skulle jag också gärna spela på, vi är tillgängliga.

K.K. det har varit otroligt trevligt och intressant att prata med dig. Jag önskar dig all lycka med nya plattan och jag hoppas att vi kommer att ses när du är ute på turné. Nu får du gå tillbaks till matchen och heja fram ditt landslag.
– Tack ska du ha. Vi kommer absolut att ses snart på turné. Jag kommer inte hinna se matchen nu men jag får se höjdpunkterna från matchen när jag är klar, eller som vi i England säger när vi möter Tyskland, jag ska se på lågpunkterna haha

Skivan Sermon of the Sinner släpps den 1 oktober och jag tycker att den är värd att lyssna på. Jag tycker att det är fantastiskt kul att höra musik från K.K. igen och jag ser fram mot att få höra låtarna även live. Ta gärna en stund och lyssna igenom de artister som KK nämner som influenser i artikeln, jag lovar att det kommer att löna sig.

Skivbolaget avslutar sin promotiontext för skivan med ”den här åkturen är inte på långa vägar över”. Som en notis till artikeln så vann England med 2-0 i fotbollen så K.K. avslutade nog dagen med ett leende i sinnet.

SKRIBENT: Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)
INTERVJU: K.K. Downning (KKs Priest)
AKTUELL MED: Nya skivan Sermon of the Sinner
SKIVBOLAG:  EX1 Records
RELEASEDAG: 2021-10-01

| KK’S PRIEST HEMSIDA | KK DOWNING HEMSIDA | FACEBOOK |


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Fredrik Brolin

Reporter at Rockbladet.se
Jag började jobba för Rockbladet i början av 2012 och släppte debutboken "Metallica:Sorgespel & Segertåg - Det svenska perspektivet" 2018. Musikälskare sedan barnsben och har alltid haft musik som en naturlig del av tillvaron. Första stora favoriten blev Rolling Stones men kom sedan in på Heavy Metal genom Deep Purple, KISS och AC/DC. Luciarocken på SVT 1984 med Dortmundfestivalen från 1983 är och förblir en milstolpe i musiklivet. En annan är Metallicas Ride The Lightning. WOW! Rock på tyska ligger mig också varmt om hjärtat. Har jag en gång fastnat för en artist, ett band eller en del av en låt så släpper jag det inte, utan stannar trogen. Hittar jag en ny favvolåt kan den rulla 30 gånger på repeat under en dag. Jag intresserar mig för det mesta inom musik egentligen, som Woodstock-generationen, blues, de flesta grenar inom Metal men även singer/songwriter, Punk, Oi, Reggae och Opera. Nu för tiden lyssnar jag massor på dödsen och blacken. Bästa popbandet förövrigt är och förblir ABBA.

Relaterade artiklar