KRÖNIKA: Bläddergymnastik i ångestförpackning

Som avslutning på sommaren kommer en krönika om att köpa skivor. Det kanske inte är den mest populära sommarsysslan men den går att kombinera med en mängder av andra aktiviteter som kompisträffande och öldrickande. Jag hittade några saker som ofta återkommer hos mig när jag ger mig ut på blädderutflykter.

Sommaren har ju varit sådär somrig, varm och fin på ett sätt som endast Astrid Lindgren kunde skildra med riktig värdighet. Det har varit en av de där somrarna som man i framtiden kommer dra upp som ess i ärmen för att hävda att det var bättre förr. Jag och min bästa kompanjon hade stämt träff inne i stan för lite välbehövlig två-fingers-gymnastik – dvs bläddra bland LP-skivor i huvudstadens skivaffärer. Givetvis skulle aktiviteten avslutas med öl eftersom vi var helt överens om, att det var ju se’n gammalt.

Vi började med att beklaga oss över hur mycket priserna för nya LP-skivor hade stigit och att det knappt var hållbart längre. 300-400 kronor och uppåt för en vanlig skiva utan något extramaterial är inget roligt att hosta upp varje gång en bra platta kommer ut. Vi skulle från och med då hålla oss till begagnat. Vi hamnade till slut i en butik på “Söder” i Stockholm. Det är en sådan där trevlig butik som inte bara gillar Beach Boys, de säljer både nya och begagnade LP-skivor också. De envisades den dagen med att konsekvent spela reggae i butikshögtalarna och jag har väl egentligen ingenting mot det på så sätt men jag hade föredragit något annat där och då. Vi lade fokus på att bläddra istället! Metallica-facket fick ett rutinmässigt besök men som vanligt fanns där endast exemplar av prylar som jag redan har. Jag har en rutin i skivaffärer där några fack alltid får lite kärlek, som Metallica, Rolling Stones, AC/DC och några fler beroende på vilket stimm jag befinner mig i vid besöket. Dessvärre var Rolling Stones facket utan den bootleg från London 1971 borta, den som jag hade gått och tittat på vid flera tillfällen utan att köpa. Så kan det bli ibland, den var ändå i rätt dåligt skick ljög jag för mig själv.

Det började sedan rätt oskyldigt med ett igenkännande av en skivomslagsrygg. Butiken har en hel vägg med skivhyllor fyllda till bristningsgränsen av begagnade, mest med sådana där “wobbliga” 80-tals skivor i nästan nyskick men också mycket sådant som inte sålde speciellt bra ens på 80-talet. Skivorna är uppställda så att man bara ser ryggarna vilket gör det än mer obekvämt att bläddra. Vi stod där och stirrade en stund, vi skrattade åt varandra med skakande huvuden där vi tydligt markerade att vi minsann inte ämnade att ställa oss där. Någon värdighet hade vi ändå kvar, trodde vi. När vi en timme senare hade tittat igenom samtliga skivryggar på den väggen påminde vi varandra om just denna markering men då var det redan för sent. Jag hittade Mick Jaggers tveksamma soloplatta She’s the Boss från 1985, i nyskick. Jag ville egentligen inte ens ha den men den kostade bara 10 kronor så jag hade svårt att argumentera mot mig själv. Det spännande med den situationen var att samma skiva fanns en gång till bara två fack bort och till samma pris men i en annan pressning…så efter en (väldigt) kort inre konflikt köpte jag den också. “Bara för att man är en karaktär behöver det inte betyda att man har karaktär.” som det sades i 90-talsfilmen Pulp Fiction. I samband med betalningen skådade mitt norra öga en lockande skivback märkt “Nyinkommet” som innehöll en Rolling Stones bootleg från 1975-turnén i USA som jag inte hade. Äsch, vi går och äter, manade jag på eftersom att jag redan hade betalt. Dessutom också var jag hungrig och jag hade en ökentorr strupe som endast kunde botas av kall bira. Så fick det bli. I det ögonblicket kände jag stolt hur jag hade mognat två snäpp, minst.

När ölglasen var tomma och vitlöksmaten i den fantastiskt rockiga miljön var uppäten och betald hade vi redan bestämt oss för att kvällen inte skulle ta slut än. Det fanns dock något som fortfarande som störde mitt sinne, USA 1975. Den hade, sedan vi lämnade skivbutiken gnagt sönder själen på mig och jag visste att om jag inte gjorde något åt det så skulle jag älta det till dödsdagar. Den fick inte bli som London 1971. Eller ännu värre som den gången 2009, när vi var i Florida och av trötthet, efter en heldag med shopping, valde att avstå från att försöka fixa plåtar till den AC/DC-spelning som skulle hållas i Ft. Lauderdale den kvällen. Vilka sopor! Det misstaget tas upp än i dag i stort sätt varje gång vi tar en öl tillsammans. Jag tänkte absolut inte riskera att göra ett nytt misstag för att sedan sitta och böla om det i efterhand. Åh nej, så spännande ville jag inte låta denna dag bli utan det blev en kompromisslös, målmedveten och snabb returvisit till butiken för att köpta skivan. Jag hittade även Kim Larsens Kim i Cirkus (1985). En viktig tumregel att ta med in i framtiden är att jag aldrig har ångrat ett skivinköp, bara de som jag har missat.

Alla skivorna blev inte sommarens bästa skivköp (det får nog dubbelvinylen med Guns N Roses från Rock in Rio 1991 räknas som) men jag ser ändå dagen som en seger!

Tack till skivaffären Pet Sounds (Skånegatan 53, Stockholm) och restaurangen Bröderna Olssons Garlic & Shots (Folkungagatan 84, Stockholm) för alltid så trevligt bemötande och trevliga miljö. Passa på att ge dem båda ett besök och insup en asmosfär som du gärna återkommer till.

Skribent: Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)