KRÖNIKA: Charlie Watts har avlidit!

CHARLIE WATTS, Rolling Stones legendariska trummis har gått bort, 80 år gammal. Charlie, som med tiden blev definitionen av en elegant brittisk gentleman och som uppskattades av varje musiker som träffade honom. Han lämnar nu hel musikvärld i sorg men samtidigt också ett musikarv som få kan nå upp till. Charlie var en av medlemmarna i ett av de största och framgångsrikaste rockbanden i musikhistorien och han hade hela första bänkraden till all musik och all galenskap som musikbranschen har inneburit sedan början av 60-talet – och han tog sig igenom allt på sitt sätt.

Något som rockmusikens trogna följare har fått vänja sig vid det senaste årtiondet är att hjältarna en efter en till slut har fått lämna in flaggan. Det har blivit annorlunda från tidigare och en vis skribentkollega poängterade för mig att tiden, då våra musikhjältar dog för tidigt och av något oväntat finns inte längre, nu dör de av naturliga orsaker. Jag minns när klockorna vid livets mållinje ringde in Ronnie James Dio (2010), David Bowie (2016), Prince (2016), Rick Parfitt (2016), Lemmy Kilmister (2015), Eddie van Halen (2020) och nu nyligen Dusty Hill (2021) bara för att nämna några få hjältar och där sociala medier i många fall exploderade i sina försök att sprida de tragiska nyheterna, skicka kondoleanser och berätta minnen. Det som just nu utspelar sig för i alla medier för Charlie Watts är en global sammanslutning, där fans, branschkollegor och alla som någonsin har fått någon form av intryck av den legendariske engelske trummisen uttrycker sin sorg. Jag har sällan sett så många artistkonton på Facebook eller Twitter som kommenterar varandra och som frångår sin normala roll, att endast självupptaget informera om nästa spelning eller nästa skiva, och istället blir som många vanliga dödliga människor som kommenterar inlägg till höger och vänster. Det är som sagt inte första gången någon av mina musikhjältar dör men denna gång är det ändå annorlunda – i alla fall för mig.

Charlie Watts lyckades med något som verkade vara helt omöjligt om man ser till vilken karriär som han har bakom sig – att i alla lägen ha kvar fötterna på jorden och att alltid starkt värna om sin personliga integritet. Man ska ha i åtanke att Charlie från 1963 var medlem i Rolling Stones, det band som inte bara skulle komma att definiera rockens vägval för årtionden framöver utan även definiera livsstilen för de rockstjärnor, artister, konstnärer eller kändisar som bara ville dra allt till sin spets. Under tider, då hans bandkollegor for från drog till drog eller från säng till säng och mellan medvetande och omedvetande och där den större delen av populärkulturens elit tävlade med varandra om att med diverse preparat vidga sinnet så mycket det bara gick, förblev Charlie Watts branschens Ankeborg – han var orubbligt sig själv lik vad som än hände. Han förkroppsligade för mig faktumet att man kan vara sig själv även om världen runtomkring förändrar sig och blir fullständigt galen.

Charlie kunde säkert upplevas som den mest obekväma rockstjärnan på rockhimlen. Aldrig har någon presenterat en låt så stelt som han gjorde när han presenterade bluescovern Little Red Rooster på den irländska scenen i september 1965, det som förevigades i filmen Charlie Is My Darling. Han har vid flera tillfällen sagt att vara rockstjärna aldrig var något för honom och att han inte gillade turnéer som höll honom borta från hemmet. Han begränsade sina intervjutillfällen och när han väl satte sig med en journalist var svaren alltid eftertänksamma och kryddade med en genuin brittisk gentlemannahumor. Vid bandpresentationerna under spelningarna från 90-talet och framåt var Charlie alltid den som fick mycket uppmärksamhet när det spelades upp en videosnutt upp där en folkmassa stod och ropade hans namn varvid aktuell publik alltid brast ut i ett Charlie, Charlie, Charlie! De övriga i Rolling Stones har under alla år hävdat att just Charlie var stommen i bandet och att han var den största anledningen till att bandet existerade, och Charlie Watts svarade torrt – struntprat. På frågan om vilken roll han såg sig själv ha i Rolling Stones svarade han 1994 att han bara var trummisen som såg till att de andra i bandet vid rätt tidpunkt kunde göra det de skulle göra.

Man kan ju fråga sig varför detta känns så monumentalt sorgligt för mig. Jag hade aldrig någon personlig kontakt med Charlie Watts och allt jag egentligen vet om honom är det han själv genom åren har valt att vara offentlig med. Bandkollegan Keith Richards nämnde vid flera tillfällen att “ingen Charlie Watts, inget Rolling Stones” och jag har ju aldrig levt i en värld där Rolling Stones inte har funnits. Han skulle dock ha varit min absoluta drömintervju, precis som W. Axl Rose eller Lars Ulrich, men det fick stanna vid en fantasi. Charlie har ändå sedan tiden, då 80-talet som decennium endast var en nyfödd bäbis och då jag själv upptäckte Rolling Stones, varit en av de som har hållit takten till signaturmelodin i min själ och i mitt musikhjärta. Charlie Watts förblev en tvättäkta musiker och konstnär genom hela sin karriär och som trots sina 60 års erfarenhet bakom trummorna fortsatte att finslipa sin teknik fram till sin död. Nu är det vi efterlevande som får förvalta hans arv.

Tack för allt, Charlie! Vila i frid och hälsa dina forna bandkollegor Brian Jones (död 1969) och Ian Stewart (1985) var ni än nu befinner er. Well done, Sonny!

På fotot är Charlie Watts under Rolling Stones senaste besök i Sverige på Friends Arena 171012.

För dig som vill lyssna på en hyllning till Charlie Watts kan ratta in radioprogrammet RocknightRadio88.se på fredag 27/8 kl. 19-22.

 

Skribent: Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)
Fotograf: Mattias Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Fredrik Brolin

Reporter at Rockbladet.se
Jag började jobba för Rockbladet i början av 2012 och släppte debutboken "Metallica:Sorgespel & Segertåg - Det svenska perspektivet" 2018. Musikälskare sedan barnsben och har alltid haft musik som en naturlig del av tillvaron. Första stora favoriten blev Rolling Stones men kom sedan in på Heavy Metal genom Deep Purple, KISS och AC/DC. Luciarocken på SVT 1984 med Dortmundfestivalen från 1983 är och förblir en milstolpe i musiklivet. En annan är Metallicas Ride The Lightning. WOW! Rock på tyska ligger mig också varmt om hjärtat. Har jag en gång fastnat för en artist, ett band eller en del av en låt så släpper jag det inte, utan stannar trogen. Hittar jag en ny favvolåt kan den rulla 30 gånger på repeat under en dag. Jag intresserar mig för det mesta inom musik egentligen, som Woodstock-generationen, blues, de flesta grenar inom Metal men även singer/songwriter, Punk, Oi, Reggae och Opera. Nu för tiden lyssnar jag massor på dödsen och blacken. Bästa popbandet förövrigt är och förblir ABBA.

Relaterade artiklar