Strÿkenine om sitt debutalbum: “Vi vill inte skriva någonting som har gjorts förut”

Det Stockholmsbaserade rockbandet Strÿkenine har under de senaste fem åren spelat på en hel del klubbar och festivaler, och under 2018 gav de ut EPn Nowhere To Run. Nu har bandet också släppt sitt första fullängdsalbum, “Strÿkenine 1”, som såg dagens ljus den 16 juli i år. I samband med skivsläppet passade Rockbladets reporter på att ta sig ett snack med grabbarna i bandet. Det blev en lång och väldigt trevlig pratstund där bandmedlemmarna berättade mycket om sitt debutalbum, men också om hur de började med musik och hur de under en turné tappade bort sin ena gitarrist i Europa. Läs om hur det lät när sångaren Jacob Petäjämaa, gitarristerna Andi Sarandopoulos och Alex Zackrisson, basisten Tony Bakirciouglu och trummisen Henrik Remesaho satte sig ned med Rockbladet och pratade om sin nya musik och samtidigt delade med sig av en hel del roliga historier. 

Rockbladet: Till att börja med undrar jag såklart vad ni kan berätta om nya plattan – Strÿkenine 1 – som ni släppte igår?

Alex: Arbetet med plattan började efter EPn Nowhere To Run som vi släppte 2018. Syftet med den EPn var att vi skulle ha någonting att presentera för promoters och få en större chans att komma ut och spela. Samtidigt blev EPn startskottet, för den lade grunden till vad vi skulle kunna komma med rent musikaliskt. På ett sätt var Nowhere To Run   kanske lite spretig, så inför vår första platta bestämde vi oss för att arbeta fram låtar med en röd tråd, och som känns Strÿkenine. Den äldsta låten, Fool For Love, när var det den skrevs? 

Andi: Ja, det var flera år sen. Den har hängt med länge och den har gått i olika tempon och taktarter och haft olika texter och allting. Men den växte ju fram i samband med att vi skulle skriva den här skivan. Det börjar ju med att någon kommer med en låtidé, och så träffas man i replokalen och checkar in den och spelar lite tillsammans. Då flikar alla in med olika inputs och sen har man nästan en färdig låt som man kan arbeta vidare med. Det brukar alltså vara så att någon kommer med en låtidé, och sen hjälps vi alla åt med att skriva klart den låten. 

Jacob: Vi brukar ju lite skämtsamt säga att “we all bring something to the table”, och det är verkligen så. Alla sitter ju hemma på kammaren och skriver när man får tid över, eller när man får inspiration och kommer på det här coola riffet som man tänker att “det här ska jag göra något av!”.  Sen är det ju så att när jag skriver låtar så sitter jag hemma och snickrar på dem, men jag gör aldrig klart arrangemanget. Jag gör något slags grund och skickar vidare, och sen får grabbarna göra klart magin.  

Tony: Du skickar väl något slags ryggrad till gänget och så får man känna av i luften hur det ska bli. Som låtskrivare skickar man runt pucken till alla medlemmarna i bandet på olika sätt. Man vet att någon är bra på en sak och någon annan är svinbra på en annan sak, så man bollar runt på det sättet. Det är det som har funkat bäst för oss. 

 

RB: Så man kan egentligen säga att alla i bandet är på något vis är delaktiga i skrivandet av alla låtarna, även om det först är någon av er som har kommit med idén?

Tony: Ja, och speciellt det sista glittret inför slutprojektet när det börjar att bli dags att gå in i studion. Det är väldigt mycket med små låtdelar, sektioner och mellanspel. Då kommer alla in och tycker till, och det är oftast sånt som vi bearbetar i replokal. Jag skulle definitivt säga att alla är inne och rör i låtarna på något sätt. 

Andi: Exakt, det ligger ju på något sätt i de små detaljerna. Det är när man har hela skelettet för låten som det verkliga arbetet börjar. Då är det de små markeringarna här eller där, eller melodislingorna som ska läggas till eller tas bort. Det är små detaljer som är väldigt viktiga för att en låt ska bli top-notch. 

Jacob: När det gäller texterna så är det ju så att jag som sångare måste förstå vad personen vill förmedla med texten. Även om jag skapar mig en egen bild av vad låten handlar om så är jag väldigt mån om att förstå vad låtskrivaren har skrivit om, alltså vad den handlar om från början. Sen kan jag ibland hitta genvägar för att presentera någonting liknande utifrån vad jag känner för låten. Jag kanske byter ut något ord här eller där. 

 

RB: Vem är det som står för huvuddelen av texterna? Bidrar ni alla lika mycket?

Jacob: Det är nog Henrik som har skrivit det mesta av texterna.    

Henrik: Ja, jag hjälper till väldigt mycket och jag pillar nog i stort sett i alla texter. Jag gillar att skriva texter! Det är det jag kan bäst förutom att spela trummor.  

Alex: Jag skriver bara texter om jag måste, för att ha en låt att presentera för bandet. Ibland vågar jag nog säga att jag får till det, men oftast blir det så här att “Okej, jag har en låt. Henke, har du nån text, snälla?!” 

Tony: Det är lättare att fråga om Henke har någon text över.

Andi: Henke är väldigt viktig när det gäller att skriva texter, men han har också några hundra stycken som ligger i sin telefon! 

Jacob: Jag brukar visa demos för Henke ibland. När jag skrivit någonting och får feeling, och det bara är till bandet så struntar jag i om texterna är rätt först. Det kanske bara kommer nåt “Oh yeah, baby” och så ljudar man någonting som är helt galet bara för att det låter schysst. Då kan man gå till Henke och säga: “Tjena, har du nån text som passar? Vad får du för feeling här?” 

Bandmedlemmarna vänder sig mot Henrik och berömmer honom för hans låtskrivande, och jag som reporter får en känsla av att bandmedlemmarna generellt är duktiga på att uppmuntra varandra.  

 

RB: Kan det hända någon gång att man får en idé till en låt eller till en text när man inte har tid att skriva ned eller spela in?

Andi: Ja, igår hände det mig. Jag vaknade klockan halv fyra på morgonen och tänkte “Jag har en line jag måste skriva ner! Men jag måste sova också, för jag måste upp tidigt imorgon.  Okej, jag skriver ner den här linen och så plinkar jag lite på gitarren och ser om jag hittar någon melodi.”  Och sen när jag gjort det gick jag och lade mig igen… 

Alex: Det är faktiskt största skräcken att man ska komma på någon låt när man precis ska sova, eller när man står i duschen. Stressen som blir då, när man inser att “Det här är bra, men jag kommer inte att komma ihåg det här sen. Jag måste spela in!” Man slänger upp duschdraperiet, tar på sig handduken och springer så att man halkar ut i hallen… 

Andi: …samtidigt som man springer och nynnar på den där jäkla melodin så att man ska komma ihåg den! 

Alex: Ja, och så springer man för att sätta sig och spela in det, men när man ska spela in så inser man att “Faaan, den är borta!”  (Alla skrattar)

Jacob: Jag kan ju å andra sidan vakna med en låt i huvudet som jag aldrig har hört förut. Det kanske finns en melodi och någon form av textrader som jag inte kan få ur huvudet. Då måste jag antingen spela låten eller ta upp telefonen och nynna in den, för att kunna släppa den sen.  

Alex: Sen när det gäller låtskrivandet… Jag tror att vi hade trettio låtidéer med demos som vi måste sålla bland när det var dags att få ihop debutplattan, så det är egentligen en ganska lång process att ta fram låtarna. 

Tony: Ja, vi silar ju låtar. Vi sitter på trettio låtar och så väljer vi de femton bästa. 

Andi: Just det när när man har trettio låtar att sålla igenom… Jacob kan ju ha tolv favoritlåtar och så kan Tony ha sina tolv favoriter, och då gäller det ju att komma överens om vilka låtar man ska ha på plattan till slut. Vi är ju fem olika individer, så det blir ju fem olika preferenser. 

 

RB: Ja, jag hade faktiskt tänkt fråga just om hur ni gör för att gallra bland låtarna. 

Tony: Det är demokrati! 

Alex: Det som sen publiceras är någonting som alla kan stå för. 

Tony: Ja, det gemensamma uttrycket. 

Alex: Ja, exakt. Om jag har presenterat en låt som jag tycker är väldigt bra men som sen silas bort så är det inte någon stor grej. Vi är ju ett helt band tillsammans, det är inte mitt soloprojekt. Eller om jag kanske har fått med någon låt som en eller två personer i bandet inte har som favorit… Då blir målet när man behandlar låten att ändå få varje person att kunna relatera till den låten ändå. Det är en väldigt spännande process.   

 

RB: Var det någon låt som var extra rolig att spela in, tycker ni? Eller kanske extra utmanande?

Tony: Jag skulle säga att Once And For All har en av de lättaste baslinjerna jag har skrivit, men timingen däremot… Att verkligen naila timingen i studion och få det att låta live… Den låten som jag trodde skulle vara lättast var den som tog längst tid. Jag och Henke slet som djur i flera dagar! Roligast att spela in var nog All About Us eller Toxic.    

Jacob: Svårt att säga, men jag tror att jobbigast fast samtidigt roligast var Toxic. Det är ganska många ord och jag liksom “pratsjunger” rätt mycket i den. Det blir många ord på samma gång och så måste man få det att höras ordentligt. Det var nog den låten jag lade mest krut på och som också jag gjorde flest tagningar på. Jag vet att det finns såna där “one takes” på plattan, men Toxic är inte en av dem. Annars tänker jag på All About Us som är ganska hög i refrängen, så den låten är verkligen “no mercy”. Den var lite jobbig.

Alex: Roligast att spela in var nog Live And Die, det är en kul låt!

Jacob: Jag tycker att du gör det solot helt fenomenalt magiskt!

Alex: Tack! Jag har gjort det själv! (Skratt) Men en lite rolig grej var när jag skulle spela in gitarrsolot till Religion. Då hann jag spela in en tagning, och sen rök en sträng på guran. Vi måste ju få klart inspelningen, så då tog jag Andis gura. Det är bara det att det är ju skillnad på att spela på en gura man är van vid jämfört med att spela på någon annans gura, även om de är av ungefär samma typ. Andi kör en Charvel och jag kör en Fender Floyd Rose. I alla fall så skulle jag spela in det där solot, och jag visste ju exakt hur jag ville ha det, men det blev aldrig rätt. Jag vet inte hur många tagningar jag gjorde! Till slut insåg jag att jag måste åka och köpa nya strängar till min egen gitarr. Jag strängade om gitarren och sen satt låten på första tagningen efter det. Det var känslan i guran som gjorde det, och det var den lilla skillnaden som var avgörande för att jag skulle kunna lägga det där solot.

Henrik: Jag tror att det var Live And Die som var svårast eftersom den där bryggan som vi skrev hade gått fram och tillbaka och ändrats hur många gånger som helst.

Tony: Ja, och jag hade gjort ett arrangemang på just den delen som var rätt orealistiskt jämfört med vad man egentligen kan spela.

Henrik: Fast jag var kaxig och tänkte “det här är ingen fara”. Sen kom vi in i studion och skulle köra den, och producenten kom ut och undrade vad jag höll på med. Ja, så vi fick ju sätta oss ned och fixa det där. Det tog hur lång tid som helst, men det satt ju till slut. Den låten krävde mest tid, den var frustrerande som fan och Chinacymbalen gick sönder, men det blev perfekt till slut. Den roligaste låten tror jag var Fool For Love. Det är sån jävla energi i den låten, man bara hänger med hela tiden. 

Andi: Svårast för mig var Toxic, för med den låten gäller att allting verkligen sitter och att timingen blir rätt, både i introna och solona och allting. Den var svårast att spela in bara på grund av hur låten är uppbyggd. Men roligast att spela in var Fool For Love. Där håller jag med Henke! Det är en sån drivande låt med roliga solon. 

Henrik: Det var lite skönt att äntligen få spela in den låten också. 

Tony: Den har ju legat och dammat i arkivet i snart åtta år…

Andi: Ja, den har ju funnits väldigt länge, så det kändes bra att få den avklarad och att få höra den på plattan.  

 

RB: Jag gillar den, så jag tycker att det var bra att ni tog med den. Ni kom in på det här med solona lite grann också. Ni turas om att köras om att köra solon, eller hur?

Alex: Det brukar ju bli så att den person som har skrivit låten skriver solot också, för att det passar ens egen spelstil. Är det inte jag eller Andi som skrivit låten så får man fråga sig vems typ av solon som passar bäst för låten. Vi har lite olika typer av spelstil inom melodic rock-genren. Jag är väl lite mer från den blues-aggressiva skolan, alltså lite åt Gary Moore, John Norum eller Sykes-hållet. Andi är lite mer som amerikanska gitarrister som till exempel Def Leppard

Andi: Sen handlar det också lite om vem som får bäst feeling för låten. 

Alex: Ja, exakt. Jag kan ha skrivit en låt men så kan jag känna att jag kör fast på solot, och då kan jag fråga Andi om han kanske får mer feeling. Den gitarrist som gör låten rättvisa, den gitarristen blir det. 

Andi: Om båda får feeling för låten så slänger vi in ett outro-solo också.

Alex: På den här plattan har vi ju faktiskt en hel del dual-grejer. Vi byter ju av varandra på All About Us, och i Fool For Love och Hold On To You kör jag lite stämmor på Andi, och så kör jag outro-solo på Once And For All och i Fool For Love.    

Andi: Ja, och jag kör outrot i Religion, så vi blandar lite. 

Alex: Jag tycker att vi har tydliga identiteter i hur vi spelar, och det är ganska skönt. Om det behövs ett whammy bar-solo med en massa pinch harmonics och sånt, så kan Andi ta det utan att jag behöver göra bort mig. Man kan liksom lita på varandra.

Andi: Vi kompletterar varandra väldigt väl både kompmässigt och solomässigt, och dessutom kompletterar vi varandra både i teorin och praktiken. Jag kan jag verkligen noll teori, men då kan jag fråga Alex om hur man ska göra för att lägga en stämma på något ställe, och så kommer Alex och visar. Det är riktigt härligt, tycker jag. Det funkar bra!

 

RB: När jag lyssnar på skivan så slår det mig att ni är väldigt skickliga. Jag blev lite nyfiken på att veta hur länge ni har hållit på med era respektive grejer, och hur ni trillade in i det som ni gör.  

Andi: Jag började faktisk spela trummor som väldigt ung, för farsan spelade trummor och jag tyckte att det var coolt. Fast det var inte riktigt min grej, så jag började spela gitarr istället, akustisk gitarr, när jag var ungefär åtta, nio år. Jag har väl spelat gitarr i kanske femton år nu. 

Henrik: Ja, och jag började faktiskt med att spela bas. Jag lyssnade väldigt mycket på Mötley Crüe när jag var liten och tyckte att Nikki Sixx var så cool att jag också ville kunna spela bas. Efter ett tag insåg jag att “näe, jag gillar inte riktigt det här”, och då hade syrran ett trumset hemma. Jag brukade springa ned i hennes rum och sno åt mig det, och till slut ville hon inte ha trumsetet längre. Då blev det så att jag började spela trummor istället, och jag var väl fjorton, femton år. Sen hittade jag de här grabbarna, och så blev det riktigt bra. 

Alex: Jag började spela piano först, en termin, för jag hade precis hört The Final Coundown och ville lära mig spela som i den. Jag var väl nio år och gick till Kulturskolan och tog pianolektioner, men det enda man fick lära sig där var Lilla Snigel och andra barnlåtar på akustiskt piano. Jag ville ju lära mig spela The Final Countdown med alla effekter. Då skrev jag upp mig på att spela synt på ett rockläger som de skulle ha, men när jag kom dit fick jag höra att “Det finns ingen syntplats till dig. Vill du spela gitarr istället?”  Jag svarade “okej då”, och så fick jag en gitarrlärare där som heter Robert Säll och som spelar i Work Of Art och i W.E.T med Jeff Scott Soto. Han fångade upp mig ordentligt, så då slutade jag med pianolektionerna och började spela gura hos honom istället. Han hade ju stenkoll på den musiken som jag gillade och lärde mig allt om Yngwie, John Norum, Michael Schenker och alla de där. Ja, och sen dess har jag spelat gitarr.

Jacob: Jag har väl mer eller mindre alltid sjungit, men jag är trumslagare i grund och botten. Jag är son till en yrkesmusiker som var trumslagare i dansband och som även gjorde många produktioner med artister, så jag har alltid stått vid scenkanten och kollat. Jag tror att jag fick mitt första trumset när jag var sex bast. Sen hamnade jag i coverband-träsket och spelade en massa och fick massor av körjobb, och jag fick alltid sjunga på bröllop och sådär. Till slut fångade Andi upp mig, nästan lite i förbifarten. Det var på någon fest för hundra år sen, känns det som. “Ska du inte vara sångare i mitt band?”, undrade han. Jag tänkte att jag hade ju inte varit sångare på riktigt, så då hakade jag på det, och nu sitter jag här! (Skratt) Sen kan jag väl det här vanliga; spela lite piano, spela lite gitarr. Det underlättar att ha några olika verktyg när man ska skriva musik.  

Tony: Jag började ju lira gitarr när jag var elva år gammal. Jag studerade gitarr och gick på gitarrgymnasiet. Jacob och jag gick för övrigt på samma gymnasium. Han gick i klassen över och han hatade nog mig! (Skratt) Ja, i alla fall fram tills att han var tvungen att spela med min klass. Av någon anledning var jag tvungen att hoppa in och spela bas i en av låtarna, och där ringde det väl någon klocka i Jacobs huvud. Han tyckte att jag skulle spela bas i hans band. I samband med det hade jag dessutom sökt en musikutbildning där de behövde en basist. Att jag började spela bas i Jacobs band samtidigt som jag kom in på den där musikutbildningen gjorde att det blev en schysst övergång till bas, och jag har inte spelat gitarr sen dess. Nu spelar jag endast bas.  

Jacob: Den där storyn är ju lite rolig, för det är som du säger Tony, att det ringde någon klocka i mitt huvud. Jag tänkte att det är ju bas du ska hålla på med och inte gitarr. Du är ju en naturbegåvning! Sen var det så att vi hade ingen basist i bandet just vid det tillfället, så då undrade jag om du inte ville haka på. Väldigt tidigt tror jag att du hade varit intresserad av att spela kompgitarr i bandet…?

Tony: Ja, det var väldigt tidigt. Jag och Andi träffades men blev ganska ruttna på varandra, och sen hade vi inte snackat med varandra sen dess.

Andi: Fast sen så hade ju Tobbe precis slutat, och då kom ju du och joinade oss med ditt långa hår, och jag kände bara att det här var ju asbra. Det passade perfekt!

Tony: Jo, men det hade väl gått tre år emellan de där gångerna. Vi träffades första gången 2013, och sen var jag med och repade med er för första gången 2016. 

Jacob: Ibland har man tur!

 

 

RB: Någonting som jag tycker är lite kul är att ni alla har börjat med någonting annat än det som ni gör i bandet just nu. Tror ni att det kan öka varandras förståelse för de olika rollerna i bandet?

Jacob: Ja, men det är också så att rent teknisk sett, när det gäller musikalitet, så behöver du förstå mer än ditt egna instrument eller din egna expertis. Sen är det ju också bra för om jag till exempel har något snyggt fill som skulle kunna passa in någonstans så kan det vara svårt att förklara med ord hur jag tänker. Eftersom jag är gammal trumslagare så kan jag istället visa Henke på trummorna hur jag menar. 

Tony: Ja, och i och med min bakgrund så kan jag visa på gitarren när jag har fått gitarridéer.

Alex: Om man går tillbaka till plattan så var det ju så att vi höll på och arrangerade Live And Die fram och tillbaka, men det var ingenting som kändes helt rätt. Sen kom Tony med ett färdigt gitarrarrangemang. Han hade arrangerat om hela låten, så i stort sett är det Tony som har skrivit alla gitarriffen på den låten. För att kunna få fram sin version när man har skrivit en låt så behöver man kunna kommunicera på allas språk. 

Tony: Jag tror ändå att det nyttigaste är att vi alla har olika influenser. Jag har ju en ganska djup metal-influens och det är oftast det jag bidrar med för att få ut gitarristerna i nya vatten. De är betydligt bättre på att spela än vad jag är, men jag kan kasta ut idén så att de kan prova. 

Henrik: Vi har väldigt bra kommunikation inom bandet när det till exempel gäller hur vi ska arrangera låtarna. “Vi har en låidé här. Okej, gör den tyngre eller gör så här!” Vi blandar ihop lite i mixern och så får vi se vad som händer. Det har ju funkat skitbra när man kollar på plattan.

Andi: Någon kan komma med en idé som mynnar ut i att det blir någonting helt annat än originalidén, fast bättre. Det är mycket samarbete, och det brukar bli väldigt bra när man får input från varandra.

Tony: Vi blir väl på något sätt varandras producenter. När någon kommer med en låtidé så tar man som bandmedlem på sig producentrollen. “Tänk på det så här. Tackla låten så här istället!” 

Jacob: Ja, så är det ju när vi har låtskrivandet och pre-production, men sen blev det ju så med den här plattan att jag och Tony fick föra kommunikationen med producenten. Då fick vi ta med oss grabbarnas vision och försöka få fram den på något sätt. Allting handlar ju egentligen om kommunikation, och det kan ju vara lite trixigt ibland. Vi vill också passa på att ge lite cred till vår producent och till personen som har mastrat. De har gjort halva magin!

Andi: Det är Calle Svennerstedt som har gjort ett underbart jobb med produktion och mixning och allt däremellan. Sen är det Rich Gray som har mastrat. Utan dem hade det inte låtit som det gör nu. 

 

RB: Tony, du nämnde era olika influenser och att du tillför metal-influens till bandet. Vad finns det för andra influenser som kommer in i Strÿkenine? 

Tony: För mig är det ju Slick, AOR, heavy metal i form av Metallica… Just Metallica men även Guns N’ Roses är viktiga grundstenar för hur jag låter idag. 

Andi: Ja, det är ju väldigt, väldigt blandat. För mig är det ju 80-talsmusiken som är grunden i allting, men sen är det ju också väldigt mycket moderna grejer som pop eller rap. Egentligen försöker vi ta till oss allt som finns därute och som man kan ta inspiration av.   

Jacob: Jag lyssnar ju på allt från dansband till rap. Att jag lyssnar på så pass bred musik har jag ju coverbandsåren att tacka för. Då lär man sig att förstå andra musikstilar, och det är bara ett plus. 

Andi: I annat fall är det nog lätt att man snöar in sig på att “du måste låta precis så här”, och i längden blir det rätt tråkigt. Därför tycker jag att den här plattan är väldigt rolig, för man hör verkligen de olika influenserna. Varje medlem har ju en egen låt med på plattan, och den ena låten är inte lik den andra. 

Alex: Det som vi alla har gemensamt är väl att vi gillar 80-talshårdrock eller 80-talsmusik överlag, men sen är det ju alla de här andra sakerna, de som varje person gillar individuellt, som kommer in i bandet. Det är det som vi försöker morpha ihop med det här med 80-tals melodic rock för att göra det till Strÿkenine, så att det inte ska kännas som ett pastischband.    

Henrik: Ja, vi vill inte skriva någonting som har gjorts förut, utan vi vill skriva nya saker. Det är ju det som är det bästa med att vara fem grabbar som lyssnar på lite vad som helst. Då kan man också skriva lite vad som helst. Det är så skönt att inte behöva rama in sig i någon liten box.

Alex: Ibland när man sitter och skriver själv kan man få för sig att skriva någon mainstream poplåt. Sen kan man tänka “Det är ju en bra låt! Vi testar den i bandet och ser vad det blir!”  

Tony: Vårt huvudmotto är väl att “en bra låt är en bra låt”. Vi skiter egentligen fullständigt i genren, även om vi lätt blir kategoriserade som ett 80-talsinfluerat band. Om någon kommer med en bra låt och det är E-Typestuket så spelar vi den. 

Alex: Vi har märkt att om en låt på plattan är lite sleazig, och så är nästa låt inte riktigt lika sleazig utan den kanske är lite mer modern, lite mer AOR eller lite mer heavy metal, så kan vissa personer ha lite problem med det. Det är lite kul att vi kan retas med folk, för de kan inte sätta oss i ett fack utan vi är melodisk hårdrock med allt vad det innebär. 

Jacob: Ja, det är ju det som är grejen. När folk har skrivit om oss, till exempel för att presentera oss inför ett gig, så har vi alltid olika epitet framför bandnamnet. Antingen så är vi ett sleazeband, ett 80-talsrockband, ett melodiskt hårdrocksband eller så är vi AOR… Ingen vet liksom vad vi är! 

Alex: En gång var vi till och med power metal!

Tony: För oss är det bara kul! Det är lite komiskt att ingen riktigt lyckas sätta fingret på vad vi är. 

Jacob: Man brukar väl säga att kärt barn har många namn. Häromdagen satt jag för övrigt och spelade in en demo på någonting som dök upp i mitt huvud. Det var någon sorts blandning av dansbandspop och Eagles-country. Tänk dig akustisk gura och lägereldsmusik. Det kanske funkar? Vi får väl se vad nästa platta har, liksom. 

Alex: Strÿkenine goes to Alabama! 

Tony: Vi får väl se om något country-magasin vill intervjua oss nästa gång!

 

RB: Ni har ju släppt en musikvideo till låten All About Us. Har ni själva haft stor inblandning i produktionen av den?

Henrik: Det är hundra procent Jacob!

Jacob: Ja, det var jag. Jag är gör en del jobb åt min fars firma som jobbar med broadcasting och tv-produktioner, och det gör ju att jag har tillgång till en massa prylar som jag kan låna och experimentera med. Det blir som om bandet går ihop och beställer en video av mig, och sen får jag sätta mig på min kammare och tänka ut vad jag kan göra av det. Det är utvecklande dels för mig och dels för bandet, ur en kreativ aspekt.  

Tony: Vi har under det senaste halvåret insett att det gynnar oss att göra så mycket som möjligt själva, för då har vi kontroll över det som görs. 

Jacob: Det blir ju lättare när det är så att Tony fotar mycket, Henke fotar mycket och jag sitter med videoproduktioner och annat. Då har vi ju en lite bredare kunskap inom bandet, och det blir lättare att förklara vad vi vill göra när vi väl tar in någon utifrån. Om vi till exempel tar in någon för att göra en video så kan jag så att säga tala samma språk, istället för att bara komma med en påse pengar och säga att jag vill ha en video. 

 

RB: Var du, Jacob, även inblandad i produktionen av livestreamen “Live In Lockdown”? Den höll väldigt hög kvalitet, tycker jag. 

Jacob: Ja, det var jag som lejde in ett produktionsbolag som vi känner, som heter APM. Vi fick även låna deras stora lagerlokal där en del är avsett för just band och produktionsrep och sådär. Vi fick låna ljus och ljud och sen kom även min käre far med kameror och filmade. 

Alex: Det var även där vi gjorde musikvideon till Stay Away från EPn Nowhere To Run. Man kan väl ändå säga att vi har ett litet kontaktnät.

Jacob: Ja, det måste man ha. Särskilt när Corona kom och alla gig bara försvann. Då fick man ju tänka “Hur ska vi synas? Hur kan vi ge våra fans någonting?” Det var då jag kom på att vi skulle göra någon konceptvideo och livestream-grej. Sen fick jag ringa runt och fråga våra kontakter om vi kunde göra den här grejen, och de nappade på idén. Vi gjorde ju även andra grejer under det här året. Till exempel gjorde vi en cover på Ariana Grandes låt Into You, bara för att hitta på grejer och inte bara sitta still och vänta på att gigen ska trilla in. 

 

RB: Hade ni inplanerade spelningar som inte blev av på grund av pandemin?

Henrik: Ja, vi skulle ju till England och spela. 

Andi: Det var tal om någon Balkan-turné också, och så skulle vi till Finland. Det var några spelningar som inte blev av, helt enkelt. 

Alex: Å andra sidan kunde vi ju gå in i studion under hela sommaren. 

Tony: Ja, det har ju tagit tid för oss att släppa plattan, men själva inspelningsprocessen gick väldigt fort, och det var för att vi kunde bränna av den under sommaren. Vi har varit väldigt produktiva under den här tiden. 

Alex: När plattan var inspelad frågade vi oss när det skulle vara bäst att släppa den. Man brukar ju i regel släppa en platta för att komma ut och turnera. Men… när kan man egentligen komma ut och turnera? När vi hade skrivit på med skivbolaget Pride & Joy Music vid årsskiftet kände vi att det var lika bra att släppa skivan, så att vi skulle kunna börja förbereda oss för en kommande turné.  

Henrik: Tajmingen för att släppa skivan var nog ändå rätt bra. Det börjar ju lossna nu. 

Jacob: Egentligen vann vi ju en massa tid på att inte vara ute och giga. Även om det är det som vi älskar att göra mest så fick vi ju istället tid att spela in plattan. Tack vare Live In Lockdown har vi dessutom fått lära oss att streama och hur man bygger olika produktionskoncept. 

Henrik: Det har varit många “behind the scenes”-jobb under den här tiden.  

Tony: Vi har mognat som band också, på väldigt många sätt. Vi har en starkare kommunikation nu än någonsin tidigare. 

Jacob: Hur man än vänder och vrider på det så måste ju ett band skötas som ett företag, det måste ju framåt. Då behöver man titta på vem som är bra på vad. Det tycker jag att vi är ganska bra på nu, vi har blivit väldigt lyhörda.   

 

RB: Ni har ett tyskt skivbolag. Märker ni av att det ger er lite av en bro ut i Europa? 

Alex: Ja, vi har fått väldigt mycket bra feedback från tysk press och tyska radiostationer, och vi har redan hamnat på någon iTuneslista. Det här är första gången som vi är signade, och man märker ju att skivbolaget har ett kontaktnät som inte vi har.  De kan lätt nå ut genom många olika kanaler, och det har genererat väldigt många fler klick och streams för oss, jämfört med vad vi tidigare lyckats med på egen hand. Det har varit till stor hjälp. Dessutom verkar det finnas många som vill att vi kommer och spelar när allting kommer igång ordentligt igen.  

Andi: Sverige är ju trots allt inte så stort, och att ha ett tyskt skivbolag ger oss ett litet försprång ut i Europa. 

 

RB: Har ni redan varit och spelat i Tyskland någon gång? 

Alex: Jodå, det var vi, vi spelade i LichtenfelsPaunchy Cats under en Europaturné som är en hel intervju i sig. (Skratt) Men när vi nu ändå är inne på det så var det så att vi var inbokade på en väldigt liten turnébuss tillsammans med ett par andra band. Till slut funkade inte det, så tour managern bestämde att vi inte längre fick plats på bussen. 

Tony: Den där turnén ligger som ett Vietnamtrauma. Bussen hade ett loft byggt av plywood, som sprack, och ett släp som inte passade tour managerns bil… 

Alex: Ja, det var en dödsfälla… Han beslutade att “one band has gotta go off the tour”, och så tittade han på oss som hade mest grejer med oss, och så var vi väl inte direkt hans favoritband. Då blev det så att vi tågluffade med alla våra prylar genom Tyskland. Vi fick lasta på våra grejer på kundvagnar från en mataffär och så fick jag på min knackiga skoltyska fråga efter vägen till tågstationen. Sen åkte vi från Bochum i Tyskland till Rotterdam i Nederländerna. När vi startade i Bochum var klockan tio på morgonen, och vi hade en spelning i Rotterdam klockan sju, så det var bara att börja tågluffa. Vi hade väl fem byten längs vägen… 

Tony: Vi åkte nog alla färdmedel förutom cykel… 

Jacob: Vi ska väl även tillägga att vi hade keyboardist med oss, så det var ju tre väskor bara där – två för keyboards och ett för keyboardställ. Sen hade vi ett rack med mixerbord, och våra trådlösa grejer som vägde säkert fyrtio kilo, två bascasear, gitarrer, pedalbord, plus våra väskor med kläder… Och så sprang vi dessutom runt med allt det där och försökte läsa tidtabeller på olika språk.  

Alex: Efter många om och men kom vi fram till spelstället, men spelningen hade blivit förskjuten. Vi skulle ha spelat först men en annat band hade redan dragit igång. Jag bara älskar scenariot när vi kom fram, och Jacob var först in med sina väskor. Då möttes vi av tour leadern, alltså samma snubbe som hade kickat av oss från bussen och tvingat oss att tågluffa med alla grejer, och så frågade han “Do you want me to help you with the bags?” 

Jacob: Du kan ju tänka dig när man kommer där och släpar på fyrtio kilo, och man har precis gått två kilometer i spöregn från tågstationen… Nä fyfan, då var jag inte glad!

Alex: Det här var bara en av dagarna, det blev kontinuerligt värre, men det får vi nog ta en annan gång.

Tony: Ja, men vi måste ju i alla fall snacka om episoden när vi tappade bort vår gitarrist! 

Andi: Ja, jag var försvunnen ett tag. Det här var dagen efter spelningen i Rotterdam. Vi bestämde att även om vi inte fick plats själva i bussen så skulle vi skicka med våra grejer i bussen med de andra banden, och så tänkte vi flyga från Rotterdam till England där vi hade vår nästa spelning. Sen kom vi på att en av oss kanske ändå borde följa med på bussen för att hålla koll på våra prylar. Då blev det av någon anledning jag som behövde följa med bussen. 

Henrik: Det var nog för att du var den av oss som var stabilast av oss vid det tillfället. 

Andi: Ja, så kan det nog ha varit. I alla fall skulle bussen till Calais i Frankrike och sen skulle vi ta färjan över till Dover i England. När vi kom fram till tullen i Calais så var jag först ut för att visa passet, och sen gick jag in på bussen igen och satte mig och väntade på de andra. Det var bara det att det inte kom ut någon annan. Jag väntade en liten stund, men sen tyckte att det verkade jättekonstigt att ingen annan dök upp så jag bestämde mig för att gå in i tullhuset igen för att kolla vart de andra hade tagit vägen. När jag gick tillbaka så upptäckte jag att att alla medlemmarna i ett av de andra banden satt instängda i en liten fålla. Det visade sig att det var något problem med passen och de skulle intervjuas en och en. Efter elva timmar fick vi reda på att de andra två banden hade blivit nekade inträde till Storbritannien, för de hade fel sorts visum. Då fick vi släppa av dem på någon tågstation där i Frankrike, och så åkte bara jag och turnéledaren över med färjan till England. 

Tony: Ja, och vi andra hade tänkt ta ett sista minuten-flyg från Schiphol, men när vi kom dit var alla flyg inställda. Buss skulle ha tagit tolv timmar och att resa med tåg var också helt hopplöst. Till slut visste vi inte om vi skulle skratta eller gråta. Vi fick checka in på ett hostel två minuter därifrån och övernatta där.

Henrik: Dessutom sökte vi hela tiden efter biljetter till Manchester, för det här var innan vi hade fått reda på att vi inte skulle kunna få skjuts där borta. 

Tony: Ja, om vi hade bokat biljett den dag vi egentligen skulle ha åkt så hade vi åkt till fel destination. 

Alex: Till slut lyckades vi hitta flygbiljetter och hotell och allting verkade vara frid och fröjd, men när vi skulle checka in på hotellet fick vi reda på att Andi satt fast i Calais. Jag tror att vi hade skämtat för mycket om Spinal Tap-filmen innan vi åkte ut på den där turnén…

Andi: Under tiden satt jag och käkade chips i turnébussen och var asnöjd.

Henrik: Ja, vi hade sån panikångest över dig, men du satt bara och chillade…

Alex: Till slut lyckades vi ju i alla fall möta upp Andi i England, och så lyckades vi ta oss till London med hjälp av våra polare i Trench Dogs, ett annat Stockholmsband, så att vi kunde spela där.

Henrik: När vi kom till England och träffade Trench Dogs var det så skönt att äntligen se lite bekanta ansikten igen, och när man började spela och giget gick skitbra så kändes det som att man var “back on track” igen. 

Alex: Vi avslutade med att åka till Belgien för vår sista spelning, och där återförenades vi med de andra två banden som varit med från början. Det blev ett lyckligt slut ändå, och klarar vi av den turnén så klarar vi av vad som helst! 

 

 

RB: Som kontrast till det kanske ni har något trevligt minne från ett gig där allt bara funkat bra?

Alex: Jag älskar de sista två spelningarna vi hade på Harry B James innan coronan. Det var bra drag på folket och jättetrevligt. 

Andi: Ja, och nu när det har gått så lång tid sen man stod på en scen så blir det ju att man ser tillbaka på de där Harry B James-gigen som jättehärliga minnen. Man bara längtar efter att få stå där uppe igen och svettas och ha det kul. 

Jacob: På någon av de senaste spelningarna där på Harry B James var det ju lite kul, för mot slutet av giget fick jag ett tecken av någon längst fram i publiken, så jag bara vände mig om, släppte allting och föll. Sen bar publiken mig fram och tillbaka så jag fick ju stagedivea där.  

Alex: Det roliga är att precis innan den spelningen hade du sagt att den dagen du fick stagedivea skulle du vara lycklig. Och så hände det!

Jacob: Ja, och så hände det! Stagedivea tänker jag göra fler gånger; det kan jag rekommendera! Det var jävligt kul. 

Andi: Jag stod ju och spelade och så plötsligt kollade jag ut över scenen och undrade “Var fan är Jacob?” 

Henrik: Ena sekunden var han inte där, han var helt borta, men så plötsligt dök han upp igen! 

Jacob: När de lyfte tillbaka mig upp på scenen så hann jag kasta en blick på Henke, och han såg helt ställd ut. Det var lite roligt. Sen saknar man ju att få jävlas lite med varandra på scenen. Man ska ju ha kul på jobbet! Under 2019 var det ju generellt sett mycket party. Det var många gig och vi träffade mycket roligt folk. 

Alex: Ja, Vättern-festivalen till exempel, när vi hängde med grabbarna i Hardcore Superstar

 

RB: Hur ser framtidsplanerna ut då?

Alex: Vi hoppas att plattan ska tas emot väl och att vi kan få komma in på festivaler och spelningar som kommer upp framöver. Sen håller vi på att förbereda lite för nästa platta också, vi skriver lite låtar och så.

Tony: Vi har redan låtar så att det räcker till en till platta!  

Alex: Ja, vi måste bara börja kolla på dem, men just nu har vi ju fokus på plattan som vi precis har släppt. 

Jacob: Vi vill ju få komma ut och spela upp vårt nya material live först, innan vi släpper mer. 

Andi: Precis, och därför förbereder vi oss för att turnera nu. Vi vill vara redo när allting öppnar upp igen! 

Jacob: Folk börjar komma med förfrågningar, fast det är ingenting som är hundra procent spikat än, men restriktionerna börjar ju lätta och så får ju folk höra nya plattan nu.

Andi: Framtiden är ljus! 

 

SKRIBENT: Tamara Chastain (tamara.chastain@rockbladet.se)
PRESSFOTOGRAFIER: Seike Clowniac
INTERVJUFOTO: Tamara Chastain (tamara.chastain@rockbladet.se)

BANDFAKTA STRYKENINE

MEDLEMMAR
Jacob Petäjämaa – Sång
Andi Sarandopoulos – Gitarr
Alex Zackrisson – Gitarr
Tony Bakirciouglu– Bas
Henrik Remesaho – Trummor

 

 

Spotify: https://open.spotify.com/artist/4IdRJlZw4kz0Yht3qbQjKM
YouTube:https://www.youtube.com/channel/UC8LW72elxX8VpZF9RMmEVWQ
Facebook: https://www.facebook.com/Strykenine
Instagram: https://www.instagram.com/officialstrykenine/


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Tamara Chastain

Reporter at Rockbladet.se
Jag började skriva för Rockbladet under 2017 men rockmusik har varit en del av mitt liv så länge jag kan minnas. Mitt musikintresse väcktes i unga år och tog rejäl fart när en kompis med stor skivsamling drog fram en vinyl vars omslag pryddes av fem långhåriga killar. Bandet hade ett tjejnamn och skivan hette Love It To Death. Där och då förändrades mitt liv, jag hade aldrig hört någonting så magiskt förut. Alice Coopers musik har sedan följt mig genom livet, och skulle jag bara få ta med mig en enda skiva till en öde ö så skulle det bli Alice Coopers Killer. Mitt intresse för rockmusik har aldrig svalnat, men det har breddats. Jag lyssnar på snäll, klassisk rockmusik som gränsar till pop men jag lyssnar också på melodisk death metal och allt däremellan. Dessutom gillar jag även jazz, blues och klassisk musik. När jag lyssnar på musik föredrar jag att lyssna på hela album från början till slut. Jag älskar livemusik i alla dess former, och för mig kan en liten pubspelning vara lika minnesvärd och givande som en stor arenaspelning.

Relaterade artiklar