En sensommarkväll, en dansbana ute i Sandviken, en partysugen publik och akter som Lillasyster, Mimikry, SORM och Jay Smith på scenen? Låter det märkligt? Inte alls, för det var precis vad som utspelade sig på Högbo Bruk i helgen som gick.
Under Mimikrys spelning konstaterar bandets sångare Hjalmar Östman att arrangemanget på Högbo Bruk i Sandviken måste vara den första “post-corona”-konserten. Det kan ligga något i det, därav är det inte alls konstigt att stämningen är som den är. Både band och publik är taggade till tusen, närmast övertända, och festen kan inte bli mer påtaglig. Golvet under ens fötter knakar, ölen flyger, skriksången ekar och glädjen är total. För att citera kvällens huvudakt Lillasyster: “Det här är inte musik, det här är kärlek”.
Jay Smith: 
Kvällen inleds nedtonat och enkelt med ett akustiskt set av Jay Smith. Vid denna tidpunkt är kvällen ung och publiken har ännu inte riktigt hittat fram från baren till scenen, men Jay gör vad han kan och han gör det med den äran. Hans maskulina, skorrande whiskeyröst fyller rummet med en behaglig värme och sluter man ögonen kan man tro att man lämnat dansbanan i Sandviken och istället hamnat på ett hak i Mississippi. I mellansnacket framstår Jay som lite försynt och även uppgiven då vissa tekniska problem uppstår, men det är som bortblåst under själva låtarna där han verkligen ger allt för att bjuda publiken på en stämningsfull timme. Något han också lyckas med. Som allra bäst låter det i den nakna och superba “God Damn You“.
SORM: 
Jag har följt SORM sedan deras första större gig, på Adrenaline Cruise. Det är nu tre år sedan och det märks att bandet sedan dess växt in i sina musikaliska roller och det är med stort självförtroende och hög energi som de nu för sig på scenen. Sångaren Micke Holm trycker på med full kraft bakom mikrofonen och ackompanjeras lysande av Robin Wernebratt på trummor och Johan Östman på bas. Samspelet bandet emellan är mycket starkt och det smittar av sig på publiken som kommer igång ordentligt under spelningens gång. Kommer igång gör för övrigt även lokalens brandlarm som redan efter första låten reagerar på bandets rökmaskin och spelningen tvingas till ett kortare avbrott. SORM tar dock det hela med ro, skämtar om att det uppenbarligen gått hett till på scenen och passar på att utbringa en skål till publiken. När det sedan är fritt fram att spela igen så är spelglädjen och energin om möjligt ännu högre och interaktionen med publiken som bjuder på handklapp, allsång och headbang är suverän. Det var alltså såhär det kändes att uppleva hårdrock live igen? Tack för att ni påminde mig om det, SORM.
Mimikry: 
Ja, men vad vore en kväll utan lite punk och moshpits? Mimikry kommer in med ett jävlar anamma och publiken, som vid denna tidpunkt definitivt lyckats höja promillehalten, går bokstavligt talat bananas. Som alla vet har livemusiken så gott som stått helt still i mer än ett år och det är nu under Mimikry som fansen på plats äntligen får utlopp för alla känslor och all energi som legat i dvala sedan mars 2020. Jag behöver knappast påpeka mer än en gång att tumult uppstår. Mimikry själva har en stark scennärvaro, Hjalmar Östman hoppar runt som en duracellkanin och givetvis riktas en och annan känga till landets politiker, framförallt i intensiva “Dom ljuger” och “Jag har valt att hoppa av” framförda med riktig glöd. För att inte tala om bandets evergreen “En flicka som är stark” som bjuder på setets maffigaste publikrespons.
Lillasyster:
Lillasyster är och förblir ett liveband. Det är i detta format de ska upplevas, det är i detta format som deras repertoar blomstrar ut och det är i detta format som svensk hårdrock är som roligast. Liksom alla kvällens band märks det mycket tydligt att även Lillasyster saknat att spela live och bandmedlemmarnas energi är intensiv. Yrvädret Martin Westerstrand för sig helt maniskt på scenen och verkar andfådd redan efter två låtar. Publiken bär dock upp honom och han finner ny energi för varje låt. Imponerande! Och vad finns det egentligen att säga som inte redan är sagt? Stämningen i afton är DJURISK. Under låtar som “Hårdrock“, “Umbrella” och “Så jävla bra” ligger luften i lokalen tät och det är ett under att golvet håller för publikens målmedvetna hoppande. Ännu mäktigare och tyngre blir det i klassikern “Total Panik” där allsången ekar ut i natten, för att sedan höjas ytterligare några decibel i Melodifestivals-succén “Pretender” innan konserten når ett sanslöst klimax i extranumret “Berätta för Lina” där Westerstrand även tar sig ut och blir en del av det tumultartade publikhavet. Vilken final!
SKRIBENT & MOBILFOTO: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
KONSERT: Backstage Rock Högbo, Lillasyster, Mimikry, SORM och Jay Smith
ARENA: Högbo Bruk, Sandviken
DATUM: 2021-09-04
BÄST: “Pretender” med Lillasyster & “Demon Child” med SORM.
SÄMST: Att kvällen tog slut.
