INTERVJU: Björn Strid – The Night Flight Orchestra – Aeromantic II

The Night Flight Orchestra släpper idag Aeromantic II, uppföljaren till Aeromantic. Jag ringde upp Björn för att få reda lite mer om varför man valt att namnge plattan som del två av Aeromantic, vad man tycker om Chardonnay egentligen och vad som dricks i Night Flight, samt debattera min personliga tolkning om att Aeromantic II är just ett soundtrack till en love story. 

Hej Björn! Ny Night Flight platta – Aeromantic II.

Ja, så blir det. 

Hur kommer det sig att det blev del 2 och inte något annat?

Det var inte planerat så utan det var mer att vi kände att “Fan, vi var inte klara med ettan!“. Vi byggde upp med mycket inför skivan Aeromantic. Vi lade ner mycket tid på den och man planerade turné och hit och dit och sen så åkte vi ut och så hann vi bara med en en vecka. Sen fick vi åka hem igen på grund av coronan och det var ju fler som var i samma situation. Vi var ju inte det enda en enda bandet där ute som fick ställa in grejer. Men vi kände, fan, vi är inte klara med det här för att man märkte av responsen på den turnén – folk sjöng med i text och melodi och det var en jävla stämning, så det var ett otroligt antiklimax, alltså när man bara “Nej, så nu får vi åka hem!” liksom. Då, var det att gilla läget, det var en jävla pandemi och det är det ju fortfarande så det är inte mycket göra åt det. Det finns värre saker än att ställa in en turné. 

Ja absolut, just i det här fallet är det ju ett helt annat läge. 

Vi vände på det ändå. Vi fick corona hela bunten när vi kom hem från turnén. Vi spelade ju både i Madrid, London, Tyskland och i Frankrike och så fort vi lämnade varje land så stängde de ner skiten, så att det var ju helt sanslöst egentligen. Sen när vi väl hade blivit bättre så tog vi alla ett antikroppstest. Vi hade antikroppar och då gick vi in i studion igen och gjorde vi det vi är bra på och det är att spela in låtar. 

Ja vi snackade ju lite om det tidigare julas faktiskt. Då sa du att ni hade 25-28 låtar någonstans och angående att välja låtar till plattan sa du att det är mer känslan överlag som får bestämma. Så hur hur gick det nu när ni valde låtar? Valde ni dem efter ett tema eller var det bara flowet? 

Det var flowet och jag tycker vi är väldigt bra på det. Vi tycker ganska lika även om det skaver emellanåt. Någonstans är ju Sharlee D’Angelo vår stora låt-ordnings-wizard. Han är jävulskt bra på det där alltså och ibland är det lite så här “Åh jävlar! Jaha! Så alltså! Menar du verkligen det?” Så sitter man och lyssnar  och man bara “Fan! Ja han har rätt! Den låten behövs inte här. Men vänta – den låten är ju så bra! Fast nej – vänta med den, den kan få komma på nästa. Just nu är det här det bästa i hela världen!” Och det är det fan!

Ja, jag var lite kluven först när jag lyssnade på den, men sen började jag ju att fatta liksom lite grejen. Jag hade en fråga som jag tänkte på när jag lyssnade på den första gången: Om ni vill göra ett soundtrack, vilket skulle ni göra då? Eller vilket ni skulle vilja ha gjort? Men sen när jag lyssnat på plattan och började med Violent Indigo: OK han upptäcker tjejen med Indigo-färgat hår och sen i Marvelous “Easy way out – Time to surrender our hearts” och “The end of us. Time to confess” börjar han bli lite tveksam. Vidare får han ett brustet hjärta i How Long, i hans hjärta är det svart som natten – hur ska han överleva natten, hur länge tills det blir dag i hans sinne igen? Och sedan söker han och hittar henne genom låtarna innan avslutande Moonlit Skies där det finns ett ett tveksamt avslut där han hittar henne där hon antingen redan har någon, eller så är hon kanske sjuk och kommer försvinna precis när de återförenats. Ett bitterljuvt slut hursomhelst. Så jag känner att det är ju liksom ett soundtrack ni har här. Är det tanken, eller är det bara jag som fantiserar? 

Ja, det är ju. Du är ju för fan förbannat go för att du suttit och bara liksom känt in det här alltså. Du har ju känt in mer än vad vi har gjort så att säga, fan vad häftigt alltså. Haha.

Ja, men absolut och sen är mittendelen I White Jeans där träffar han någon. När telefonen ringer i början Zodiac – han har tappat hennes nummer eller tjejen har bara hans nummer. Under Amber Through A Window flyger han för att leta efter sin förlorade kärlek där han tittar ut genom flygplansfönstret mot solen där och och är på väg i sann Night Flight anda. Den stämningen som finns och samlas i allt det här inspirerar till en bra historia med er musik som fond. Öppningslåten Violent Indigo, såklart är det vad filmen eller storyn heter som Aeromantic II är eller ialla fall borde vara soundtrack till. 

Jag gillar verkligen vad du har läst in och vi har väl kanske inte analyserat så mycket vad det gäller hur låtarna ska sitta ihop rent rent temamässigt. Men det är just sånt här jag älskar – att folk liksom kan läsa in sin egen story i det. Vi har väl gått kanske inte så mycket på låtinnehållet mer än känsla, alltså mer melodi och hur de kopplar känslomässigt. Det är en väldigt känslomässig anknytning, men men här har du också gått in med inte bara det utan att du liksom hittat någon form av grundkoncept.

Jag utgick från den frågan som jag hade där att det var ett soundtrack och sen sen började jag lyssna på texten mer och mer och då greppade jag storyn rätt igenom med broken heart och lost love story. När jag fick den insikten lite, eller min tolkning idag ska jag säga, så betyder det så himla mycket mer och det blir mer och mer känslosamt för för varje gång. 

Ja och fan vad mäktigt och jag önskar bara att säga säga att “Så här – det är exakt så vi hade tänkt!” men då skulle jag ju ljuga. Så bra. I alla fall det här – det är ju såna här grejer som som betyder så jävla mycket. Vi är ju väldigt känslomässigt kopplade till alla låtarna med melodierna och så, men när du kommer och hittar de här elementen både vad det gäller det textmässiga och hur det kopplas, kanske med gamla plattor också. Det här är ju fantastiskt. Det här borde du skriva ner och skicka till oss. 

Får se vad jag kan hitta på. Jag kanske kan få till något. 

Ja, det var jävligt otippat och jävligt coolt, så tack för den. Väldigt häftigt och hoppas att det funkar det här soundtracket och att du  känner det på ett annat sätt nu också. 

Ja när jag först lyssnade på musiken och sedan började ta in texterna så fick plattan ett helt annat liv. Så tack själv. Jag har inte sett några liner notes för albumet ännu, är det du som har skrivit alla texter? 

Nej, alltså David har vi skrivit kanske 70-80% av alla texter. Jag har skrivit resten. Jag personligen har skrivit Chardonnay Nights, Amber Through A Window och White Jeans.

Apropå Chardonnay Nights, är Chardonnay populärt i Night Flight?

Jeg dricker en sådan här nu (öl), haha. Nej, men det är väl en fråga med om som en slags symbolism att Chardonnay Nights handlar om att jag tänker lite för mycket på morgondagen för ofta. Jag har den här personligheten att jag alltid måste ha en kontroll på morgondagen istället för att leva i nuet. Sen blev det så att jag satt med med ordet Saturday och sen så vet jag inte varför det blev Chardonnay, det är ganska dåligt rim till Saturday, fast någonstans så bara funkade det bra när jag sjöng det. Sen så dricks det är ju inte jätte-manliga drinkar och viner i det här bandet och vi har mest bubbel på ridern. Det är bubbel och gammeldansk och lite öl och sånt, men även lite vitt vin. Och chardonnay – det är så snyggt.

Men ni har släppt en riesling som var bubblig.

Ja. Vi får väl släppa vår egen Chardonnay också, det tycker jag.

Om vi ser till låtarna, har inte You Belong to the Night gitarriffet lite från Depeche Mode i sig (Never Let Me Down Again)? Deras går ner i slutet men där går ni upp istället. 

Just det, ja just det. Jag har inte ens tänkt på. Det är sant faktiskt. Den känns väldigt exotiskt och hela plattan känns lite exotiskt kan jag känna. Den har ett exotisk element. 

I Will Try har en del av det där Michael Jackson beatet från You Make Me Feel. 

Ja ja, det har jag absolut tänkt på. Jag skrev inte låten men jag har absolut tänkt på. Det är jävligt kul att sjunga till såna grejer det. Det är fan kul. 

Piano slingan som Change börjar med – jag får sån skön känsla av pianot där. 

Det är lite Genesis goes Miami Vice

Plattan har precis lagom med overdubs också.

Ja, det är ganska så. Den är ganska naken faktiskt. 

Omslaget måste vi prata lite om också. Hur gick ju idéerna där. 

Vi hade lite av det kvinnliga pilottemat på Aeromantic samtidigt som det hade lite av ett Gatsby-tema. Samtidigt så är det ganska svårt att följa upp någonting med Gatsby-tema och göra det på en ytterligare platta. Vi ville att den skulle vara kopplad med ettan, men att det liksom inte skulle vara för för mycket och då kände vi att vi ville ha liksom en riktig bild. Jag har jobbat fram det här omslaget med min egen fruga helt enkelt, Giorgia Cateri, som har gjort grejer till oss innan också. Så det var ganska häftigt att jobba fram. Kvinnliga piloter ville vi ha på det här omslaget. Vi hade Amelia Earhart samplad på förra plattan bland annat, eller åtminstone ett ett tal som hon hade, så vi ville fortsätta lite grann på den banan. Så att bookleten är en fortsättning. Det är något speciellt med en öken. Om man ser mycket av de gamla flygbilderna så började de alltid i en öken av kanske förklarliga skäl för att det är inte en människa där ute man kan liksom röra sig som man vill. Men istället för ha bröderna Wright då så blir det en kvinnlig pilot som står och har en läderrock som blåser i vinden där hon är på väg att gå på ett flyg. Så det känns som helt rätt fortsättning på på på det temat. 

Jag tänker de låtarna som ni inte fick med här nu då? Är det någonting som ni kommer att platsa på nästa platta då om det passar i temat eller är det? 

Det vet man aldrig. Vi har ju alltid ett sånt här slags låtarkiv där vi bara lägger in massa låtar och det händer att vi plockar upp låtar och så ibland är dom bra precis som de är och ibland så “Nej, men nu passar den in!” eller så blir det någonting helt annat av låten. 

Kandke för nåt singelsläpp som ni har gjort lite innan?

Ja så kan det bli absolut. Vi släppte ju den här julsingeln då bland annat Paper Moon och sen har vi släppt massa andra konstiga saker så att med den här orkestern vet man aldrig vad som händer, det är det som är lite kul. Det blir ganska trist när man bara kör så här typiska “OK albumcykel – släpp en skiva, gör intervjuer, turnera två år och sen går man tillbaks studion och spenderar 6 veckor där, osv” det finns så mycket annat roligt man kan göra. 

Ja men till exempel, videorna ni släppt – ni ser ut att ha så himla roligt.

Ja, jag har varit ganska involverad där både i White Jeans, som jag gjorde tillsammans med Kantorn som är en polare till mig, så vi satt ihop den här videon och manus så det blev jävligt gött och sen Burn For Me var väl också min idé, plus seglingsvideon (Chardonnay Nights). Så jag har varit väldigt involverad i visioner vad det gäller videos och att göra någonting väldigt kul av det och jag tycker det har blivit bra. 

Hur tror du att du kommer kännas nu när det blir första spelningen efter spelningstorkan på grund av pandemin? Ni har inte kört nån spelning sen våren 2020.

Nej, det var ju den här streamen då, men that’s it. Det kommer säkert känns väldigt konstigt och jävligt gott. Tänker det kommer bli nära en stor eufori. Jo absolut kommer det bli av, men samtidigt så vet man ju inte riktigt. Det ser inte jättebra ut på pappret just nu, alltså med turné och och liksom att fallen ökar igen och vi ska kanske ha ett tredje och kanske fjärde vaccin. Jag vill inte hoppas på någonting alltså. 

Jag måste ju ställa en fråga hur det går med Soilwork-plattan är den klar nu, eller hur ser det ut? 

Vi har ett gäng låtar till vi ska spela in, men vi har typ redan spelat in 12, 13 men men ja, vi vi slänger in till ett gäng till så får vi se vad som händer. Kanske kommer det till vårkanten eller tidig sommar. 

Angående pandemi-film-cover-projektet At The Movies, The 90s-delen. Blir det någon platta av det också? 

Det kommer det att bli absolut. 

Är det ett avslutat kapitel nu då eftersom det börjar lossna eller kanske det kommer bli ytterligare mer med det projektet?

Det vet man inte. Vi får se hur det går helt enkelt och sen samtidigt spelar jag ju gitarr i Donna Cannone också som också kommer att släppa en skiva om inte slutet av detta året så i början av nästa. Men det är verkligen en helt annan del av mig just nu. 

Hur långt gångna är ni på den nu? 

Allting är inspelat så det ska bara mixas av av Chris Laney

Avslutningsvis jag kan bara säga att Aeromantic II är en jävligt bra platta – den har satt sig riktigt bra. Tack!

Fan vad härligt.

Och så Chardonnay!

Chardonnay! Absolut. Fan va gött. Snart så hoppas vi att vi får komma ut och spela. 

Du får ha en riktigt god kväll Björn och så syns vi där ute. Det var riktigt gött att snacka med dig! 

Detsamma. Tack så mycket. Ha det gött.  

 

SKRIBENT: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)
INTERVJU: Björn Strid
AKTUELLA MED: The Night Flight Orchestra – Aeromantic II

SKIVBOLAG: Nuclear Blast Records
RELEASEDATUM: 2021-09-03


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar