INTERVJU: Patrik Lindgren från Thyrfing

Stockholmsbandet THYRFING har efter åtta år släppt en ny platta, VANAGANDR. För mig personligen var denna platta den första bekantskapen med bandet och jag fastnade snabbt för musiken. Jag ringde upp gitarristen PATRIK LINDGREN i hans hem för att höra mig för lite om hur plattan blev till.


(Patrik Lindgren – Thyrfing)

Ni kommer ju från samma kommun där jag själv bor, hur behandlades ni som band av Tyresö kommun? Fick ni någon hjälp?
Jag har visserligen inget att jämföra med men jag antar att vi hade det fantastiskt bra. Det fanns ju lite olika kluster med både replokaler och olika former av studios som banden kunde använda och låna. Vi repade genom vuxenskolan och Studiefrämjandets studiecirklar. I samma byggnad, där vi repade fanns det en studiolokal och det var lite olika personer som höll i det hela och det sköttes med någon form av studiecirkel för just den studion. Ska man jämföra på ett globalt perspektiv så hade vi verkligen en guldsked i munnen jämfört med band många andra länder.

Studiefrämjandet har säkert gynnat svensk musikindustri otroligt mycket.
Saker föder ju varandra och i Sverige har det alltid funnits band i olika generationer. Det är lite kul om man jämför med till exempel Tyskland, där varenda förort har ett otroligt bra ställe som tar 500 personer, men det finns inga replokaler. Jämför man med Stockholm så finns det ju hundratals replokaler men istället är det tufft att hitta spelställen om man inte spelar stadionrock. Det är verkligen kontraster åt olika håll.  Det är ju lite i de 500-personer-storlekarna på ställen som vårt band huserar men vi har ändå fått till det rätt bra i Stockholm, speciellt sista 10 åren.

Hur har ni i bandet blivit behandlade av pandemin?
Vi ska inte klaga, vi i bandet och våra familjer har varit friska och jobben på sidan om bandet har funnits kvar så vi har ändå haft det bra på det sättet. För bandet är ju självklart livebiten tråkig att gå miste om men vi hade inte så jättemycket inbokat när pandemin drog igång utan vi hade redan kommit till någon “point-of-no-return” med plattan där vi kände att låtarna var klara och att det var dags att börja spela in. När det var dags att boka studio och lägga ut planerna för 2020 så handlade allt om albumet och som det blev i Sverige så var det inga problem med att resa inom landet. Det blev snarare så att vi lite snabbare och enklare kunde få till de studiotider som vi önskade och med det folket som vi ville jobba med. Det var ju många studios som fick en hel del avbokningar från internationella artister.

Det är åtta år sedan ni släppte förra skivan. Var det livet som kom emellan eller var det kronisk skrivkramp?
Det var nog kanske lite av båda. Visst behövde vi kanske ett kreativt brejk för att få till det så bra som vi verkligen ville ha det och självklart fanns livet där. Vi är i dryga 40-års åldern allihop och den perioden är inte ideal om man vill leva som någon slags musiker 24/7. Ser man till den scen som vi är i, dvs Death- och Black Metal så är det många band som brukar lägga ned helt under den perioden för att sedan återbildas 5-6 år senare med något re-union-tänk, vilket nog är smart ur rent PR-tänk. Vi lade aldrig ned bandet utan har alltid sett bandet som aktivt och vi har gjort några festivalspelningar varje år samtidigt som vi har arbetat med de här låtarna. Det är inget häpnadsväckande eller rolig anledning bakom det hela egentligen, det är mer många små anledningar av ganska odramatisk natur.

Ni ha bytt skivbolag. Hur kom ni i kontakt med grabbarna på Despotz Records? De är väldigt bra killar som jag känner sedan tidigare.
Dels är de i samma ålder som vi och har ungefär samma geografiska placering, så vi har många gemensamma vänner. Vi snackade med dem ganska tidigt efter förra plattan och de visade ett intresse för bandet men just då hände inte speciellt mycket varken med bandet eller med albumplaner och dessutom satt vi lite halvfast i det gamla kontraktet så det blev aldrig något vid det tillfället. När allt började ta fart igen 2019 då vi dels kände att den här plattan skulle komma att bli av så började vi snegla åt skivbolag igen och någonstans tyckte vi ändå att det vore spännande att testa ett skivbolag som Despotz Records, som har en bred palett av artister och musik i olika genrer. Sedan finns det såklart en del praktiska fördelar med att det är ett svenskt bolag kontra ett europeiskt. Jag måste även tillägga att jag tycker att de ligger rätt bra i framkant vad gäller distribution och hur musik konsumeras.

Kan du nämna något exempel på det?
Till exempel har de stort fokus på videos och de har viljan och kraften att lägga ned energi i den biten. De är även vara vakna för att hugga tag i nya möjligheter till exempel inom tekniken, där är vi som band är väldigt dåliga på att hålla oss ajour med hur saker och ting utvecklas.

Lite om plattan. Jag gillar den otroligt mycket. Är jag helt ute och cyklar när jag hör en del Bathory i detta? Kanske lite Solstafir och Behemoth också? 
Nej, det skulle jag inte säga utan det är ju band som finns i samma sfär som vi. Bathory och de skivorna som han gjorde under tidigt 90-tal grundlade om man ska kalla det för genre med det här konceptet med tänket med atmosfär och storslagna omslag. 

Kan man som musiker rättvist bedöma sitt eget album direkt efter det släppts?
Man säger att man behöver ungefär fem år för att kunna bedöma sina egna album i ett rättvist perspektiv. Vi har från vårt håll aldrig lagt ner så mycket tid, noggrannhet och energi i något tidigare album som detta. Vi är oerhört nöjda med resultatet och vi tycker att vi fick till allting så som vi ville ha det. Jag tänker även på omslag, videos, pressfoton och paketering osv. Allt klaffade verkligen för första gången och vi har inte behövt göra avkall på någonting på grund av stress. I vårt fall har det bara varit bra att vi i lugn och ro har kunnat göra alla saker.

Jag sitter och tittar på omslaget till skivan och det passar så otroligt bra till musiken. Vem är det som har gjort omslaget?
Han heter Niklas Sundin som har gjort omslaget. Han var tidigare gitarrist i Dark Tranquillity och han har varit konstnär inom metalmusiken i över 20 år. Vi arbetade med honom redan till skivan Vansinnesvisor (2002) och vi var jättenöjda. Till den här skivan började vi arbeta tillsammans med en konstnär som blev tvungen att droppa av projektet och vi kände att vi nästan började hamna i tidsnöd. Till slut kom Niklas namn upp igen och vi slängde iväg ett mail på vinst och förlust med frågan om han hade lust, tid och intresse att jobba med oss på det här. Han nappade direkt och hade dessutom tid så det blev lyckat. Han är verkligen jäkligt duktig och han är väldigt bred i sitt jobb. Han inte gjort så mycket åt vårt håll, rent stilmässigt men han har en väldigt bra förmåga att anpassa sin stil. Det känns kul och det här temat med Fenrisulven kändes också lite som en utmaning eftersom varje motiv går det nästan 99 på 100 skivor. Vi visste med oss att det fanns en risk att det skulle kunna bli klyschigt men jag tycker ändå att vi fick till det med stilen och det blev en väldigt detaljerad och fin målning. Vi är väldigt nöjda.

Om vi pratar lite låtar. Ni har sytt ihop musiken med svenska texter på ett snyggt sätt och jag tycker inte alla lyckas med det. Hur har diskussionerna kring språket förts, för tidigare hade ni även lite engelska titlar med på skivorna?
Där tog vi faktiskt ett beslut om att vi skulle försöka vara konsekventa med språken. När vi började så var svenska texter väldigt vanliga inom black metal underground scenen, vi pratar runt 95-96. Det var nästan vanligare med svenska texter än med engelska faktiskt och det är ju lite därifrån vi kommer. Det ger en helt annan atmosfär med svenska texter. Man vill ju göra allt så bra det bara kan bli och ska vi göra texter som är i nivå med musiken så måste vi skriva texterna på svenska för vi är inte tillräckligt bra på att skriva bra engelska texter. Det är lättare att komma undan med en engelsk text för ett svenskt band jämfört vad det är att komma undan med en svensk text eftersom det blir något slags filter som gör att det mesta låter bra och rimligt. Med svenska blir det mer naket och det träffar på ett annat sätt men det ställs också mycket högre krav på texterna. Vi tycker ändå att vi har fått till tonen, språket och texterna på ett sätt som känns bra.

Jag har i tidigare intervjuer ställt samma fråga till band som har skrivit texter så sitt modersmål och många säger att det är lätt att man gör det för komplicerat på sitt eget språk. Har ni upplevt det?
Hela grejen med grundkonceptet i nordisk mytologi och svenska texter gör att det kan bli lite hög tradigt. På samma sätt som vi vill ha något slags allvar och tyngd i det hela men vill vi inte att det ska låta som att det kommer från någon professor i tweedkavaj vid ett podium utan det handlar ju ändå om metalmusik som man ska kunna stampa fötterna till och hytta med näven till takten på konserter. Det är lite där som utmaningen ligger, att få till den där balansen där vi varken blir oktoberfest eller överpretentiösa. Någonstans är det ju ändå rock- och metalunderhållning.

Tycker du att genren blir mer autentisk om den sjungs på ett nordiskt språk?
Jag vet inte, det kanske ger oss ett litet försprång men sedan går det ju att göra detta jättebra på engelska också. Jag tycker ändå att svenskan ger en annan känsla och stämning. Det är en balans med att låta autentiskt och om skulle vi gå fullt ut med det så skulle vi inte ens kunna ha några elektriska instrument eller ens stränginstrument. Man kommer nog ändå en bra bit på väg om man sjunger på svenska eller norska eller vad det nu är för nordiskt språk.

Ni verkar ha hittat er formel i låtlängderna på 5-6 minuter. Är det medvetet eller blir det bara så?
Det är nästan kusligt lik längd på alla spår. Någonstans ligger det nog i att vi hade en viss formel när vi skrev de här låtarna och lite handlar det också om vilket tempo låtarna har. Vi har faktiskt speedat upp lite i bpm mot vad vi hade på albumen innan. På Hels Vite (2008) snittar låtarna på typ 7:30 och där var vi uppe och nosade mot längder som doombanden har men där hade vi lägre bpm. Jag lyssnade på Iron Maidens senaste skiva och de sista låtarna skulle ju själva kunna bilda ett helt album.

Ni klockar in på 49 minuter. Vilket är ideallängden för ett album?
Hur lång är Ride the Lightning? Där har vi idealet. Jag har liksom inte förstått det här att man vill släppa 75 minuter musik på sin nya skiva och där hälften av musiken uppenbart inte ens är kvalitetscheckad. Jag kan personligen tycka att 45-50 minuter är det bästa. Det är ju också en konst att bygga dynamiken, om man ser allt som ett helt album, vilket vi gör. Jag tänker på låtordning och hur de olika låtarna börjar och slutar osv. Hela albumet ska vara en resa som fungerar. Jag kan inte se att man kan få det med 16 låtar.

Låten Fredlös sjungs med vanlig sångröst i refrängen. Vilket gillar du bäst?
Den sjungs faktiskt både ock, det är en exakt dubbad renmelodisk röst och med Jens vanliga leadsång men jag kan hålla med om att det är den rena rösten som folk hör. Jag måste ändå säga att jag gillar blandningen och jag skulle inte vilja vara utan det ena eller det andra. Vi har ju vår leadsång som är en skriksång och sedan så kryddar vi med lite körer och rena dubbar här och där. Skriksången är ju liksom grunden i vår musik, där allt startade men sedan har det andra kommit lite i vågor. Ibland har vi överanvänt det och Fredlös är väl gränsfall eftersom det uppfattas som bara rensång. Refrängen är visserligen rätt medryckande men jag skulle inte vilja se någon utveckling där vi alltid blandar sångstilarna för att få till en stor Bandit-refräng.

Öppningslåten Döp Dem i Eld fungerar bra som öppningslåt. Kommer den även att öppna era spelningar?
Vi kommer definitivt att prova det i alla fall. Vi släppte ju den som första singel och gjorde dessutom en video till den så den känns som en given kandidat. Sedan om det blir bra eller ej vet man inte förrän man har kört i alla fall 5-6 spelningar. Det har vi varit med om tidigare, att saker har känts bra på papper och i teorin men som sedan inte alls har fungerat.

Vilka inkörsportar hade du till hårdrocken och extremmetallen?
I de tidiga åren var det ju Europe, Bon Jovi och Alice Cooper men vid extremmetallen var det egentligen stockholmsdödsen med skriksång som satte igång allt hos mig. Även Metallicas Ride the Lightning (1984) var ju rätt extrem när man hörde den för första gången. Annars var det Entombed, Dismember och Unleashed och den ligan som jag lyssnade mest på. Utanför Sverige var det nog Bolt Thrower och Deicide bland de första banden jag lyssnade på. Sedan blev det ju fanzines och tape-trading och hela undergroundscenen.

Minns du några coola demos som du fick tag på?
Jag köpte Amon Amarths fösta demo på en fritidsgård för 10 kronor. Sedan har jag en del med Entombed och Unleashed men jag vet inte om det är rätt press eller så. Jag har tappat det där nu. En del kompisar har koll på vilken färg det är på kassetterna osv men på den nivån har jag aldrig varit.

Hur sorterar du skivsamlingen?
Alfabetiskt, men jag har lagt av mig på senare år och blivit en digital konsument. Men någonstans känner jag ändå att tiden snart är inne där jag säger upp mitt abonnemang hos Spotify och hellre inte lyssnar på någonting alls när jag sitter vid datorn. Istället kommer jag att köpa en maffig vinylspelare och en dyr fåtölj där jag sätter mig med en cognac och lyssnar på en skiva från start till mål. Jag gissar att det först blir när barnen blir lite större. Det får vara en romantisk och fin vision.

Är en genre viktig?
Ja, det måste väl vara så eftersom de finns men personligen tycker jag inte att det är speciellt viktigt. Det finns ju ändå vissa begrepp som man rör sig själv med som Death Metal, Black Metal och Heavy Metal men när trädet börjar bli för brett högst upp kan jag tycka att det går lite över styr. Det finns en del genrenamn som jag har hört och som jag inte ens fattar vad de är. Det kanske är en generationsfråga. För de som använder dessa namn har det säkert en mening.

Dödsen har geografin och blacken har vågorna. Hur är det med vikingmetallen för att definiera vilken era man själv tycker bäst om?
När vi började tänkte vi inte så, men jag gissar att vi inte ens fattade vad det rörde sig om. Men som jag sa så är Bathory-skivorna i början på nittiotalet ändå startskottet för det som vi håller på med och sedan har det såklart funnits vissa enstaka låtar i temat ända tillbaks till Led Zeppelin egentligen men då har nästa låt handlat om motorcyklar. Efter Bathory var det nog den norska blacken som Satyricon som hade sådana där storslagna körer och folkmusikinfluenser mitt bland blastriffen. Det fanns ju Vintersorg och Månegarm men alla lät ju inte likadant utan de satte sin egen prägel. Vi kanske tillhör någon andra- eller tredjevåg.

Stort tack för att du tog dig tid till att prata med mig.

Se till att lyssna in på nya skivan Vanagandr, jag fastnade för den direkt. Nu när samhället öppnar upp igen hoppas jag på att vi snart kommer att kunna se Thyrfing på en scen nära dig.

SKRIBENT: Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)
FOTO: Jens Rydén
INTERVJU: Patrik Lindgren (Thyrfing)
AKTUELL MED: Nya skivan Vanagandr
SKIVBOLAG: Despotz Records
RELEASEDAG: 2021-08-27


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Fredrik Brolin

Reporter at Rockbladet.se
Jag började jobba för Rockbladet i början av 2012 och släppte debutboken "Metallica:Sorgespel & Segertåg - Det svenska perspektivet" 2018. Musikälskare sedan barnsben och har alltid haft musik som en naturlig del av tillvaron. Första stora favoriten blev Rolling Stones men kom sedan in på Heavy Metal genom Deep Purple, KISS och AC/DC. Luciarocken på SVT 1984 med Dortmundfestivalen från 1983 är och förblir en milstolpe i musiklivet. En annan är Metallicas Ride The Lightning. WOW! Rock på tyska ligger mig också varmt om hjärtat. Har jag en gång fastnat för en artist, ett band eller en del av en låt så släpper jag det inte, utan stannar trogen. Hittar jag en ny favvolåt kan den rulla 30 gånger på repeat under en dag. Jag intresserar mig för det mesta inom musik egentligen, som Woodstock-generationen, blues, de flesta grenar inom Metal men även singer/songwriter, Punk, Oi, Reggae och Opera. Nu för tiden lyssnar jag massor på dödsen och blacken. Bästa popbandet förövrigt är och förblir ABBA.

Relaterade artiklar