Västerås Rockfest 2021 – Det blev av!

Ja, dra mig baklänges på en liten vagn, efter mer än 18 månaders framflyttning blev slutligen den tredje upplagan av Västerås Rockfest av. Arrangörerna marknadsförde sig själva som den första festivalen sedan pandemin slog till och glädjen över att denna fest nu slutligen genomfördes gick som en röd tråd genom (nästan) hela kvällen. 

Annons 

 

Annons 

 

Annons 

 

Vi måste bara börja med det uppenbara. Hur surrealistiskt var det inte att plötsligt befinna sig i ett publikhav igen? Ett publikhav som alltså INTE hade krav på sig att vara socialt distanserad och sittande. Hur surrealistiskt var det inte att kunna vandra runt bland Merchandise-stånden, barerna och matvagnarna igen? Hur surrealistiskt var det inte att se sina eminenta kollegor i fotodiket nedanför scenkanten, med kameran i högsta hugg? Hur surrealistiskt var det inte för kvällens elva band att stå framför en publik igen? När det gäller den sista frågan så är det värt att påpeka att exakt alla band är allt annat än sena med att tacka publiken och uttrycka sin lycka över att ens se folket framför sig. Vad gäller övriga frågor så är svaret att ja, det ÄR surrealistiskt, alltihopa. Men det är också riktigt befriande och härligt. 

Kvällen inleds med den beryktade Scarlet, som ju numera är en duo beståendes av just Scarlet och Thirsty. Sedan pandemin kom in i våra liv har denna färgstarka duo såklart inte varit bortskämda med spelningar, dock så har ett debutalbum avverkats och av allt att döma har den liveshow vi nu får bevittna varit klar för uppvisning under en längre tid. Showen är både visuellt kittlande och välregisserad, fint anpassad för låtmaterialet ur en dramaturgisk synvinkel. Det bränner till redan från start med kioskvältaren “Obey The Queen” och intresset håller sig enda fram till avslutande “#bossbitch“. För att sammanfatta det hela med en simpel mening: Det slår riktiga lågor om tjejerna! Att kvällen fått en bra start går inte att förneka. 

Därefter uppträdde tydligen Days Of Jupiter. Jag vet att jag var på plats och lyssnade på dem, men trots det kan jag inte minnas något av deras spelning, inte ens om jag anstränger mig. Måste varit en blek tillställning. 

Desto mer drag under galoscherna blir det med vildarna i Knogjärn. Intensiteten är råstark och bandet hoppar runt som studsbollar, definitivt lika energiska som deras musik. Varje gång som någon påstår att rocken är död brukar jag bestämt förneka det och hävda att det finns tillväxt i branschen och nu vill jag slå samma slag för punken, som Knogjärn representerar. Med den glöd och spelglädje som dessa galningar besitter kommer även slaktklubbar med mera fortsätta fyllas av hungriga punk-entusiaster. Mitt patriotiska Karlstad-hjärta bankar av stolthet när jag ser och hör dessa grabbar både ta över och äga scenen. 

Efter den värmländska uppvisningen var det dags för festivalens hemmaband, nämligen västeråsarna Kill The Kong. Hemmaplan och första stora giget sedan restriktionerna lättades…om tumult uppstod? Är vatten blött? Med facit i hand finner jag mig något kritisk till att Kill The Kong inte ärats med en senare speltid, för den här spelningen och den skogstokiga stämning som uppstår har egentligen allt man hade kunnat förvänta sig av en klassisk “22:00” spelning eller kanske till och med kvällens stora final. Headbangandet, jublet, den effektiva ljussättningen, energin, inlevelsen, det råa soundet, stagedive och övrig interaktion med hemmapubliken. Allting klaffar! 

Efter att festivalens egna husband lämnat scenen blir det ingen lätt uppgift för The Unguided att ta vid. Det blir lite som att byta vin mot vatten. The Unguided gör vad de kan men som helhet blir deras spelning en parentes, som de flesta besökare inte bryr sig nämnvärt om. 

Något som desto fler bryr sig om är herrarna i Corroded. Sångaren Jens Westin framför hela spelningen sittandes på en stol på grund av ett brutet ben, men sången sitter fortfarande där den ska och den rörlighet som Corrodeds låtmaterial utkräver står gitarristen  Sam och inte minst basisten Bjarne för. Bjarne skämtar friskt med publiken längst fram redan innan konserten ens har börjat och den interaktionen förvaltar han väl till bandets fördel även fortsättningsvis. Det mäktiga och tunga soundet får publiken att gå loss igen och vi bjuds även på kvällens första pyro. Aaah, lukten av eld och krut på en hårdrockskonsert. Ljuvligt. 

Kvällen löpte sedan på med Smash Into Pieces och Lillasyster, två band med extremt mycket erfarenhet av livespelningar, båda två hungriga som utsläppta kossor på grönbete över att äntligen få äntra scenen igen. I Lillasysters fall är de blixtinkallade för Västerås, som ersättare för Thundermother, som var planerade från början. Jag kan inte hjälpa att undra om Lillasyster egentligen hade mått bra av att ha fått lite längre tid på sig att förbereda sig för kvällens tillställning, än vad som nu var fallet. Visst, det märks att Lillasyster har roligt på scenen och det råder knappast brist på intresse från publiken, men trots det känns just denna spelning lite halvdan. Det låter helt underbart i låtar som “Kräkas“, “Pretender” och “Total panik” som gästas av Scarlet. Samtidigt fäster sig dock en gnagande känsla av att konserten går lite för fort, låtlistan är inte så välfylld och flera låtar som definitivt hade rivit taket uteblir. Det är som att spelningen slutar tvärt, precis lagom till att det roliga hade börjat, vilket känns lite snopet. 

Två tummar upp vill jag dock ge till Smash Into Pieces. Deras ljussättning är magisk, som hämtad direkt från deras musikvideos och ljudbilden är klar och tydlig. Stundtals låter det faktiskt sjukt bra, det märks att Smash har utvecklats som musiker senaste åren och framförallt deras nya låtar gör sig alldeles utmärkta i arenaformatet. Fortsätter bandet i den här riktningen kommer vi i sinom tid få se dem på ännu större evenemang. 

Kvällen avslutades sedan med huvudakterna Raised Fist och Evergrey, som fått hoppa in som ersättare för inställda Stratovarius. Recension på dessa två samt uppstickaren Imminence finner ni längre ner i texten. 

Sammanfattningsvis kan man ännu en gång påpeka att det är glädjande och härligt att livemusiken överhuvudtaget är tillbaka. Dock vill jag även prisa arrangörerna lite extra. Sedan jag såg första upplagan av Västerås Rockfest 2018 har man nu hittat både en mer passande arena och fått till en bättre inramning av hela området, där det är lätt att förflytta sig mellan scener, utställare och barer. Ett plus i kanten för ett proffsigt arrangemang helt enkelt! 

 

Imminence:

Det här är ett post-metalcore band som utan tvekan kommer bli något stort, något att räkna med för framtiden. De gör just nu succé med singeln “Heaven In Hiding” som enligt mig aspirerar på att bli årets låt 2021. I Västerås visar de också med all önskvärd tydlighet att det inte handlar om en one hit wonder, utan här finns ett gediget låtmaterial som rymmer allt från explosiva crescendon till berörande ballader med stråkar. Längst fram vid scenen uppstår ett monstruöst tryck under konsertens gång och publiken går bananas, fullständigt tagna av den brinnande musikalitet som Imminence visar upp. Näst efter husbandet Kill The Kong, som i stort sett är utom tävlan, så är det under denna konsert det bränner till som mest. Äkthet av detta slag går inte att vifta bort. Som sagt, det här bandet kommer bli något stort. 

BILDER IMMINENCE

Raised Fist:

Är det hardcore eller är det hardcore? Raised Fist är som ni säkert redan vet ett mycket intensivt liveband, vars låtar är som gjorda för att framföras en lördagskväll som denna, med lukten av öl i luften och lite moshpits framför scenen. Ska man vara någorlunda kritisk (och det ska man ju) så blir det möjligtvis lite tårta på tårta över alltihopa. Ja, de flesta låtar är aggressiva och intensiva på ett bra sätt och ja, bandet för sig som galningar på scenen och utnyttjar varje vrå av den. De är självsäkra, de är proffsiga. Men någonstans hade man mått bra av i alla fall liiite mer dynamik. Att bli påkörd av en musikalisk ångvält är kul, i varje fall första gången, dock kan man behöva lite variation efter 20 minuter. 

BILDER RAISED FIST

Evergrey:

Aj aj aj. Det här blev verkligen ett magplask. Lite högre upp i denna text prisade jag i stort arrangemanget av Västerås Rockfest 2021. Evergrey blir dock beviset på att inget är felfritt. 11 band på en kväll, från kl 17 till 01, det är mastigt, to say the least. Det bästa hade snarare varit att nöja sig med nio band och avrunda kvällen runt kl 23. Annars blir det nämligen som i detta fall, folktomt och oengagerat. När Evergrey äntrar scenen vid midnatt så har tyvärr majoriteten av besökarna redan valt att tacka för sig och vandra hemåt. De åskådare om ändå stannar även under Evergrey är slitna, trötta och bär förmodligen på för hög promillehalt för att mäkta med. Stämningen blir rejält avslagen och det smittar även av sig på bandet, som mest maler på av ren rutin utan att visa på riktigt engagemang. Jag kan förvisso förstå varför motivationen till att spela nu tryter men en spelning som inte ens bandmedlemmarna verkar vilja genomföra kan bara inte belönas med bättre betyg. För övrigt: Vem kom på idén att inför en liten trött publik genomföra ett gitarrsolo på 5 minuter som inte leder nånstans, när klockan passerat halv 1? Det är faktiskt nästan plågsamt att bevittna.  

BILDER EVERGREY

 

BILDER SCARLET

 

BILDER DAYS OF JUPITER

 

BILDER KNOGJÄRN

 

BILDER KILL THE KONG

 

BILDER THE UNGUIDED

 

BILDER LILLASYSTER

 

BILDER CORRODED

 

BILDER SMASH INTO PIECES

 

SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTO: Mattias Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)
EVENEMANG: Västerås Rockfest 2021
PLATS: Abb Arena Syd, Västerås
DATUM: 2021-10-09


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar