Adam “Nergal” Darski är tillbaka med sitt countrydoftande Me And That Man, dvs det projekt han bedriver vid sidan av Behemoth. Trots att country och Black-metal bryter av mot varandra så har båda dessa genrer vemod och mörker gemensamt. Och det becksvarta som jag tror Nergal vill förmedla kommer faktiskt fram ännu mer tydligt i detta format.
Det räcker med att blicka igenom låttitlarna på albumet (Exempelvis “All Hope Has Gone“, “Coldest Day In Hell” & “Blues & Cocaine“) för att förstå att musiken kommer gå i moll och hålla dur på behörigt avstånd. Det ska också sägas att döden och vemodet blir läskigt närvarande av det faktum att hela albumet inleds med låten “”Black Hearse Cadillac” där vi hör den alldeles nyligen avlidne Hank Von Hell på sång. Att höra honom närmast väsa fram textrader som “I Lost My Angеls, I Lost My Track, Lost My Direction And I’ve got Satan On My Back” samt “Yeah, Sure, Im Gonna Die Young” blir som att sätta en dolk i hjärtat. Oerhört tungt.
Efter den känslostarka inledningen fortsätter albumet på sin röda tråd av mörker, kännetecknat av tunga starka texter, strängade basar och en svulstig ljudbild samt ett helt gäng eminenta gästsångare, precis som på föregångaren “New Man, New Songs, Same Shit, Volume 1“. Min kollega Fredrik Brolin stod bakom recensionen då och skrev bland annat att han hoppades på att volume 1 skulle vara den första skivan i en serie av album med detta tema. När nu volume 2 är här så känns det troligt att det är just en serie vi har framför oss och jag väntar spänt på volume 3 redan nu. Gärna volume 4 och 5 också för den delen.
Under mycket lång tid har country setts som en egen genre, även om den i modern tid har börjat flika sig in även i nutidens rock och pop-musik. I fallet Me And That Man ser jag motsatsen. Det vill säga att det är rocken som flikar in på några hörn på ett album som i grund och botten är ett riktigt country-album. Och jag älskar dessa utsvävningar och detta experiment, kalla det vad ni vill. Det låter som allra mest country i “Year Of The Snake” med David Vincent och “Silver Halide Echoes” med Randy Blythe som båda två sticker ut lite extra.
Det låter dock allt annat än fel på den dramatiska “Angel Of Light” med den fantastiska Myrkur, inlevelsefyllda “Under The Spell” med Mary Goore och fartfyllda “Losing My Blues” med bland andra Olve Eikemo från Abbath (Ja, självklart måste vi få in lite Black-metal i ekvationen). Andra gästartister som medverkar med den äran är bland annat Ralf Gyllenhammar, Alissa White-Gluz och geniet (ja, jag var tvungen att få det sagt) Devin Townsend.
Som helhet är detta vemodiga berörande album ett måste i skivsamlingen.
SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
BAND: Me And That Man
ALBUM: New Man, New Songs, Same Shit Volume 2.
RELEASEDATUM: 2021-11-19
SKIVBOLAG: Mystic Production
BÄSTA LÅTEN: “Year Of The Snake”
- Smash Into Pieces: Vi vill alltid skapa nya världar - 2023-05-28
- Depeche Mode frälser Friends Arena - 2023-05-25
- Hammerfall & Battle Beast på Cirkus i Stockholm 27 april - 2023-05-02
