Thåström i ny kostym

Thåström har dumpat både sitt gamla kompband och gitarrerna på nya albumet “Dom som skiner”. I utbyte serveras vi syntar, stråkar och ett ytterst avklätt sound. Här finns både toppar och dalar.

Annons 

 

Annons 

 

Med Thåström har vi fått klassisk punk genom Ebba Grön och klassisk rock genom Imperiet. På hans soloalbum har vi fått ett mer suggestivt, mystiskt och vemodigt sound som rymt både rockiga kioskvältare som “Alla vill till himmelen” och känslosamma ballader som “Kom med mig“. Thåström har med sin musikaliska bredd och sin fingerfärdighet för att omvandla mörker till toner gett oss några av de absolut bästa svenska albumen på den här sidan millennieskiftet, som exempelvis “Kärlek är för dom” och “Den morronen“. 

När Thåström nu antar en ny kostym och byter ut gitarrer mot syntar resulterar det i ett betydligt mer minimalistiskt och naket sound. Genom hela albumet hör vi slingor av syntar, piano och stråkar dansa tätt med varandra på ett faktiskt ganska så graciöst maner och körsången från First Aid Kit (mitt favoritband utanför rock-världen) lägger sig som ett varmt täcke över ljudbilden. Lägg därtill Thåströms alltid så felfria stämma, som rymmer så mycket svärta och inlevelse. Det låter på sin höjd extra bra i den jazzinfluerade pianoballaden “Stora långa gatan” där musikarrangemanget kommer fram på ett bra och tydligt sätt och jag berörs även av låttexterna och imponeras av den klara ljudbilden på “Dom du behöver”  och “Toledo“. För att inte tala om avslutande  och närmast självbiografiska “MAMMA” där Thåström spelar ut hela sitt känsloregister när han med kraft och inlevelse sjunger till sin mamma, som han önskar att han hade fått lära känna mer. Det är sällan han öppnar upp på samma sätt som han gör just här. Vackert! Som parentes kan vi även nämna “Isbergen” som trots det lite mer elektroniska och nya soundet låter som en klassisk Thåström-låt, välanpassad för framtida spellistor på kommande spelningar. 

Med ett såhär naket och egentligen ganska monotont sound finns dock också fallgropar. Arrangemanget är fint och inbjudande men bortsett från dem låtar som redan nämnts i denna text så finns inte så mycket mer att lyfta fram, i varje fall inte i ett tidigt skede. Singeln “Papperstunna väggar” som gästas av Titiyo är för undertecknads smak alldeles för enformig för att beröra och detsamma gäller ett flertal andra albumspår som i avsaknad av dynamik mest känns som utfyllnad. Ingenting kan ta ifrån Thåström hans tron på den svenska rockscenen men just detta album är ingen ny stilbildande klassiker, utan mer ett “mellanting”. Ingen som följt Thåström kommer tycka att “Dom som skiner” är dålig eller ointressant men det kommer heller inte bli någons nya favorit. För att nå så långt hade man helt enkelt behövt lite mer edge. 

 

 

RB-Betyg-6_10

SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
BAND: Thåström
ALBUM: Dom som skiner
RELEASEDATUM: 2021-11-12
SKIVBOLAG: Sony Music
BÄST: MAMMA

 

 

 

 

Relaterade artiklar