INTERVJU: Zorn från Zornheym – en djupdykning in i medicinsk tortyr, stulen musik, och hemstadskärlek.

Under mina år som musikmurvel har jag stundtals stött på artister som man bara -måste- få premiera och sprida det goda (onda) ordet om, och vad som här följer är en djupgående inblick i sinnet hos ett av dessa musikaliska genier. Jag satte mig ned med Tomas ”Zorn” Nilsson från Zornheym för att diskutera konceptalbum, samarbeten över oväntade gränser, medicinska övergrepp, kärleken till hemstaden, stulen musik, och ond bråd död. Förbered er på en lång resa in i själens djupaste avgrunder. Nu börjar vi…

Vi börjar såhär: Augusti 2016 fram tills fem år senare från första singeln; blev det som du hade hoppats?

Jag måste nog faktiskt säga att det har blivit bättre än vad jag trodde än vad jag trodde att man skulle kunna styra upp det. I den här resan som vi har gjort så det ändå blivit… Nånstans så har man skänkt ut en tanke i universum att ”F*n, jag behöver ha hjälp med det här!”. Så har vi ju alltid på något sätt lyckats hitta folk som kan hjälpa oss med det här.

Till den här plattan som vi släpper nu så var jag väldigt sugen på att vi skulle involvera nån cool person som gör lyrics videos, till exempel. Då, ungefär i samband när jag gick och började fundera på det, så hörde ju en person av sig och bara ”Hej, jag är ett fan till er. Jag behöver inte ha er som klienter, men jag skulle jättegärna vilja jobba mer er.” Så av någon anledning har det blivit ett jäkla flow med saker, att saker brukar lösa sig bara vi sätter en deadline så brukar vi få till det.

Jag tycker liksom att musikvideos och lyric videos och sånt, det har bara liksom löst sig. Första giget vi gjorde, det var ju på ”systerfestivalen” till Hellfest som är… Motocultor är ju en jättestor festival, den headlinades ju av jättestora band det året vi spelade; det var både Arch Enemy och Opeth och jättestora namn… Då hade vi ju turen att få göra det som första gig, och då var det ju ändå ett par tusen i publiken och vi hade släppt två singlar, liksom… Det var ju ett jävla flow!

Precis, för det är det jag också tänker på; både det här med alla de samarbeten ni har gjort med design på scenkläder, musikvideon du precis nämnde nu, och serietidningen. Jag vet ju inte med mig något annat [svenskt] band som gjort något liknande. Var kom den idén från?

Den kom faktiskt ifrån att jag tyckte att storyn till första plattan är såpass intressant att den skulle behöva fler medier; fler uttryck. Då hade jag följt en finsk konstnärinna som heter Anu Bring-Saari, och sedan en dag lade hon upp en ascool teckning på King Diamond, och då skrev jag ett PM till henne och sade att ”Den här bilden är ju skitcool, jag håller ju nu på att göra en platta med mitt nya band som heter Zornheym. Vi spelar någon slags melodisk extrem metal, och vi har den här storyn som utspelar sig på ett mentalsjukhus. Det skulle vara så jäkla coolt om vi kunde göra något samarbete med bilder på något sätt.”

För tecknar man av King Diamond, då tänker jag att då gillar man koncept och häftiga grejor! Då droppade ju hon den här grejen att ”Ja, alltså en av mina drömmar är ju att jag skulle få göra en serietidning.” Då sade jag att ”Jag har ju jättecoola storys, men jag kan inte rita, vi kanske skulle kunna göra det här tillsammans?!” Tur nog för oss så var hon ju skitpepp på att syra upp ett häftigt samarbete. Eftersom hon jobbar på lediga stunder, så går ju inte processen supersnabbt framåt, men resultatet blir ju supercoolt, för jag tycker hon har verkligen rätt öga för att fånga vår känsla och stämning i bild.

Jag är jätteimponerad över första serietidningen som hon gjorde, vi håller ju på med andra numret just nu och den här lyricsvideon till ”Slumber comes in time” är ju som en liten teaser på det. Jag tycker hon har ”levlat upp” i sitt uttryck och coolhet och allting. Det är så mycket coola vinklar och konstverk i den nya serietidningen också.

Är det någon som – kanske efter att ha kollat in musikvideon eller serietidningen – och hört av sig ”Jag har en liten experimentell kortfilm på gång som jag skulle vilja köra i ert koncept på”?

Det är ingen som hört av sig hittills, däremot är det ganska mycket journalister som tycker det skulle passa med att göra en Netflixserie på Zornheym, och det skulle ju vi vara aspå att göra. Grejen är det att vi skulle ju jättegärna göra det, och vi har ju hittills kanske gjort fem procent av alla våra idéer på grund av brist på tid och budget.

En annan idé som jag har är ju att jag skulle vilja göra ännu mer animationer i hennes (Anu) teckningar, så att man nästan skulle kunna göra det som Marvel har gjort. På Youtube finns det Watchmen-animerade serietidningar där de jag gjort så att serietidningar rör sig. Sedan är det skådespelare som lagt på lite röster och sånt där. Det är ju precis vad jag skulle vilja göra själv. Nästan göra en podcastberättelse eller göra den här levande animationen på det hela. Göra brädspel eller kortspel eller om någon skulle höra av sig och vilja göra en kortfilm skulle det vara skitkul att vara involverad i det. Sedan, antingen om man skriver om en del av låtarna och bara gör orkesterversioner av det, eller, ja, det finns hur mycket idéer som helst.

Det är sjukt kul att du säger det, för att en av mina stolpade frågor är just: Kommer det en specialutgåva med enbart orkesterdelarna?

Det skulle ju vara skitkul att göra, för vi släppte ju upp backingtracks ifall folk ville sitta och spela till ”Keep the Devil away” till exempel. Då klippte vi ju bort alla kompgitarrer och allting, och det är ju jävligt coolt då! Det där har ju jag tyckt har varit väldigt spännande när man har suttit mixat, att bara solo:a de partierna. Det blev ju till och med så att… Du hade hört hela plattan va?

Ja, det har jag, och jag tror jag skrev till dig att första gången jag lyssnade igenom den satt jag nästan med tårar i ögonen, för jag kände att ”f*n, jag har lyssnat på hårdrock hela livet, och det här är exakt den skiva jag drömt om att spela in själv.” För det är den perfekta mixen av storslagen bombastisk black metal med sjukt snygga gitarrslingor. Du har gjort min drömskiva!

Det är lite sådär jag har tänkt själv; ”det här är en bra blandning, tycker jag”. För jag gillar ju Dissection, och jag gillar Rhapsody,[…] Blind Guardian, och Yngwie Malmsteen, så det blir ju någon form av kladd av allting. Men jag tycker ändå det är någon form av röd tråd, för det hörs att det är vårat sound.

Ja, exakt. Min första fråga var egentligen: Beskriv Zornheym med tre band. Dark Funeral, Therion, och Helloween. Då tror jag du inte blir jätteledsen på mig?

Jag tycker nog inte så mycket Dark Funeral, utan mer Dissection.

Jag tog DF på grund av den givna kopplingen [Zorn spelade tidigare med dem], men även för att ha en referens till idag då Dissection inte längre finns, tre band som kidsen känner till.

Frågan om du hade hört plattan… Låten ”Black Nine”; det kommer ju ett intermezzoparti i den, och där var det ju egentligen fullt spett med gitarrer, men sedan när vi satt och mixade för att skapa dynamik så tyckte jag och Sverker att ”Fan, det blir nästan ännu coolare om vi tar bort elgitarrerna”. För det finns ju akustiska gitarrer som ligger i bakgrunden och det blir ännu mer skräckfilmssoundtrack ifall vi tar bort det där. Sedan så fick ändå Steves trummor ligga kvar och banka på. När jag lyssnar på det så hör jag jäkligt mycket skräckfilm.

Precis. Det är ”mördaren du inte ser”. Här kommer vi tillbaka till temat med skivan, att; ”ja, de har blivit gasade, de säger inte ett j-la pip, men de är där i alla fall, och det är riktigt j-la farligt”.. Det är precis vad man får i tystnaden där, den behövs. Om vi nu skall snacka om nya skivan; Vad är du minst och mest nöjd med? Vad fick du inte med osv.?

När vi höll på och mixa den första skivan så märkte jag ganska tidigt att; ”F*n, vi skulle ha använt kören mer att sjunga ord”, och det var någonting som jag… För det hade liksom slarvats bort lite grann. Du vet, man har kommunikation online i olika Googledokument, och sedan så plötsligt bara; ”Vi spelade in kör nu i helgen” / ”Ja, vad bra”, och sedan klickar man och hör man att de sjunger ”Ah” istället för de här coola orden som vi hade tänkt att de skulle sjunga. ”F*N!”.

Så att det var någonting jag var j-ligt noga med, att på skiva två så skall kören sjunga mer, inte bara köra ”Ah, Oh, Mm”. Det var ju en stor ingång redan från dag ett när jag satt och skrev, och det tycker jag att vi lyckades väldigt bra med. Kören kommer in ibland, och antingen förstärker de ord ibland, eller så sjunger de lead, och sjunger någonting och så svarar Bendler.

Om det var någonting som vi kanske skulle ha fått med mer så, ja, kanske mer akustiska grejor. Kanske ha partier där det bara är akustiska gitarrer och orkesterprylar, för det är något som jag gillar väldigt mycket. Eftersom jag gillar, och det gör väl även du om jag minns rätt, Blackmore’s Night.

Exakt. Det var därför jag blev så glad när ni gjorde er [lockdown]variant av ”Whom the night brings”…Det är så jag känner; det är ett j-la kliv upp från förra skivan. Det är massor av små detaljer som fyller ut, och det känns som det är mycket mer folkmusikkänsla i det… Du kanske förstår vart jag kommer med betoning på folkmusik? Du nämnde redan innan jag hörde skivan att det kommer en twist på en låt?

Det där [Refrängen till ”Slumber comes in time” är den gamla folksången ”Ack Värmland, du sköna”] en melodi som har varit mig väldigt varm om hjärtat. Om man går långt tillbaka, innan jag ens kunde spela nånting, så kommer jag ihåg att jag och rattade in Radio Finspång när jag bodde i Finspång. När de hade sändningsuppehåll så hade de en midisynt som spelade den där melodin, och grejen är den att jag tyckte den där melodin var så grym att, ibland när jag kunde sitta och teckna eller nånting hemma, då kunde jag ratta in Radio Finspång och sedan bara köra den där på loop.

Jag bor ju i Stockholm nu, och så åker man hem till Finspång ibland, och så har jag ett eget barn, och nästa månad blir jag tvåbarnsfar, och då börjar man ju bli lite äldre och lite nostalgisk och sådär, och det känns lite mer speciellt när man kommer hem. Så när jag satt och jobbade på den där låten, som faktiskt har en gammal låtidé som återfinns i en Aktiv Dödshjälplåt, så jag snodde lite från mig själv i den låten. Då när jag hade börjat göra det så kände jag att man kanske skulle göra någon slags homage till Finspång ändå, för jag kan ändå nånstans känna att jag har Finspång att tacka för jävligt mycket.

Det fanns en extremt rik musikkultur där när jag växte upp, och ändå så var väl den på sista versen. Om jag skulle ha varit några år äldre så hade jag gått på gymnasiet med Dan Swanö och Edge Of Sanity-killarna, men nu var de snarare fritidsledare i 20årsåldern när jag var en liten parvel. Så jag tyckte väl att låten behövde något extra, och varför inte ”pay some tribute” till hemstaden Finspång eftersom… Ja, många känner ju låten som ”Ack Värmland, du sköna”, men grunden är ju att den togs till Finspång av vallonerna när de kom dit för att jobba i smedjorna. Sedan var det tydligen så att de stod väl där och sjöng den där melodin i smedjan tills någon notkunnig person kom skrev ner på ett ungefär.

Sedan så var det väl att jag postade till och med den där [Whom…] i en Finspångsgrupp, och där var det faktiskt en väldigt kunnig person som svarade, och han sade att det var någon gång i slutet av 1790talet som en notkunnig person skrev ner den här visan, och sedan så dök väl den här… Ja, 1822 så var värmlänningen Anders Fryxell i Finspång och hittade visan och gjorde då en enda vers till Värmland, och det är väl där den slog igenom. Men tydligen så var det ju en annan Finspångare som hade skrivit väldigt många verser till den, så om du googlar på den och skriver ”Risingevisan”, så kan du faktiskt hitta där det är en trubadur i Finspång som sitter och spelar igenom hela Risingevisan med alla de här verserna. Då sitter han utanför just Risinge kyrka som ligger i Finspång.

I somras så var jag faktiskt vid de här smedjehusen som ligger precis utanför Risinge kyrka där de sjöng, och där den här notkunnige personen skrev ner när han hörde det. Så jag drog, när jag var hemma i somras, en ”walk down memory lane…” eftersom jag visste vi skulle släppa plattan till höst.

Om vi går tillbaka till temat på skivan, det är ju mycket roliga namn och termer och grejor, så när jag började sätta mig att gå igenom det här texthäftet med alla noteringar så tänkte jag ”Det där namnet eller ordet måste jag söka upp”, då upptäcker man att Adrenochrome och Bettelheim, det är ju riktiga ord och riktiga namn! Vanligtvis brukar man ju köra på fiktiva namn… Den här andra doktorn [Gutzmann] hittade jag inte vem det skulle kunna vara baserat på, men däremot fanns det ju många doktorer med samma namn..

Vi gillar ju ofta att ha en tanke bakom allting, och när vi skulle ta fram den här basen så var det faktiskt Alan, eller ”Scucca”, som kom med den idén. Då så snappade han upp den från en film, så han gjorde research på det här. Han är väldigt duktig på att nörda in på detaljer, och han och jag har ofta väldigt långa samtal om sånt här. Jag hade sagt att ”Vi behöver ha en gas, och den här gasen skall hålla dem [försökspersonerna] vakna”. Då gick han ner i det svarta hålet, och sedan kom han och sade ”Jag har en idé. Det skulle kunna vara en gas som man utvinner ur det mänskliga adrenalinet från ‘fight or flight-känslan’, och sedan har de hittat något sätt där de har tagit det till en gasform”.

Men visste han då att det faktiskt var så, eller var det bara något han hade spånat?

Ja, precis. Sånt är han väldigt noga med, att leta upp detaljer. Det är likadant om du läser första plattan med alla de här doktorsnotiserna. Då har ju han suttit tillsammans med kompisar som är riktiga doktorer och sett till så att allting är tidsenligt, att det är rätt terminologi, så allt det är väldigt ”autentiskt” och väldigt genomarbetat.

Alla namn har vi också försökt att hitta. Jag slog ju på det, och då såg jag att Bettelheim var ju ett doktorsnamn. Nu var det ju ganska länge sedan jag namngav honom, men jag har ju ett minne av att jag sitter och gör research, och att eftersom vi tycker att allting är viktigt så skall man då kunna söka på namn och kunna se att det finns ännu mer att ta reda på, och ”Ah, de har faktiskt tänkt på det här, de har inte bara tagit nåt random namn och sedan bara ‘det här blir bra, det här låter tufft’”.

Det var det jag kände när man började läsa igenom bookleten, att ”Patient D64 Angelika Engel…” det lät ju väldigt roligt och krystat, men sedan kommer man vidare till ”Men den här nissen fanns ju på riktigt!”. Nästa steg: Skulle du vilja skriva en bok, för det här konceptet är ju sjukt roligt?

Jag vet inte om jag skulle kunna tänka mig att skriva den själv, men jag skulle jättegärna brainstorma med någon som har det som sin passion. Men som det är just nu så skulle jag inte ha tid att göra det. Jag tog ju beslutet 2014 när jag startade bandet… Vid den tidpunkten hade jag skrivit en som heter ”Vingar av glas” med en kompis [Dick Lundberg] som jag gör lite svensk musik med. Då hade jag skrivit en pianoballad och ett stråkarrangemang till som vi hade fått en stråkorkester att spela. Efter det så hade ju det gett mersmak till att skriva mer orkestermusik.

Det var ju egentligen konsertmästaren Petter Möller som vi använde oss av på första skivan, det var ju han som uppmuntrade mig hela tiden: ”Du har ju bra sinne för det här med melodier och grejor. Att göra såna här arrangemang är inte så svårt. Om du bryter isär allting så är det inte så komplicerade pusselbitar. Det är bara när du hör helheten som det blir avancerat.” Så gav han mig väldigt mycket tricks, så det där är ju någonting som jag har utvecklat sedan 2014, och jag tycker att det hörs på arrangemangen. Att de har blivit mer invecklade, sitter ihop bättre och så.

Om jag skulle gå in och börja försöka skriva böcker med, då tror jag att jag inte skulle få ihop tiden. All den här tiden som man lägger på sociala medier, det är ju så sjukt mycket man får hålla på för att promota. Någonstans är det ju så att man skulle ju vilja koncentrera sig bara på att göra musiken, men om du skall komma någonstans så behöver ju folk känna till att du håller på med musik.

Därför är ju det här efterarbetet när man gör promotion och så; man skall komma på ”content” varje dag; det tar ju enormt mycket tid! Just nu har jag lovat mig själv att fram till skivan släpps och en bit efteråt så skall det postas någonting varje dag!

Men jag tänker också att ni är ju stockholmare, ni har hållit på nu i fem år, men det har inte gjort så jättemycket spelningar i Sverige?

Nej. Vi pratade med Close-up Magazine när vi släppte första plattan, de var lite intresserade och tyckte det var lite spännande. Men alltså Sverige är ganska svårt att komma in i i gänget. Jag blev ju till exempel jätteglad när du ville göra den här intervjun, för bara att få intervjuer och sånt är inte helt lätt. Du skall komma in i folks radar på något sätt, och jag som inte hänger på Anchor varje helg, utan jag är farsa och jag har också ett socialt jobb vilket gör när jag har ledig tid så väljer jag oftast att vara ensam. När jag är ensam så är jag ofta ute i skogen, sitter och spelar in, eller umgås med min familj.

Så det här med att springa på Anchor och hänga med folk som bokar spelningar i Stockholm och dunka dem i ryggen, det gör inte jag. Tyvärr det väl så att gör man inte det så så är det ganska lång uppförsbacke tills man kommer in i det gamet.

Men du har ju Brigitte [André, bandets bokare] och Noble Demon [skivbolaget] bakom dig, jag tänker att det borde räcka?

Noble Demon hänger väl inte jättemycket i Stockholm och super med bokare (skratt). Men Brigitte, hon håller på och nätverkar hela tiden och får mer och mer kontakter. Vi har ju ändå gjort två väldigt roliga grejor. Jag menar, första spelningen i Sverige var ju på House of Metal, och det var ju jävligt lyckat och roligt. Andra spelningen vi gjorde i Sverige var ju på Mörkaste Småland nere i Hultsfred, och det var också väldigt trevligt.

Så då har man ju fått in en fot där, och sedan har vi funderat. Eftersom det blev som det blev med pandemin, att om vi skall göra någon spelning någonstans i Sverige och försöka bjuda in lite branschfolk, polare och sådär, det har det varit lite snack om. Kanske prova något sådant koncept i Östergötland någonstans ifrån där vi kommer. För nu är det ju som det är; allt har stannat upp och festivaler har blivit ombokade både en och två och tre gånger och turnéer skjuts upp. Nu kommer det ju bli någon form av ketchupeffekt när folk börjar komma ut och spela.

Fördelen som vi har där är att vi är ju inte Iron Maiden, så vi behöver ju inte komma ut två veckor efter vi har släppt plattan, utan för oss är det snarare bra att den ligger ute och mörar till sig och drar till sig folk så att vi sedan får ännu fler att spela inför när de har upptäckt plattan. För trots att vi ändå har hållit på ett tag är vi ju ändå ett relativt nytt band.

Det här med att ni nu kommer kunna åka ut om en stund; vilka band skulle du vilja åka med? Ett för- och ett huvudband?

Ojojoj! Rent spontant skulle man ju vilja åka med ett stort liknande band. Det knepiga är ju att komma på vad som är liknande. Vi har ju haft lite samtal om det där, hur vi skall lägga upp promotion och det där, för folk vill ju alltid kategorisera musik. Då någonstans så var det ju kanske lite Therion eller Wintersun även om jag inte tycker vi är superlika nåt av de två banden, så är det ändå under samma paraply. Så att göra en turné med Therion skulle ju vara hur kul som helst.

Det är så jag tänker med. Antingen Therion eller Dimmu Borgir när de körde med den gigantiska kören. Här har ni gjort samma känsla fast med fem pers istället. Nu känner jag att vi kanske borde börja runda av….?

En snabb grej som är ganska rolig är att hon som spelar altfiol [på kommande skivan], hon har ju faktiskt spelat med Dimmu Borgir på skiva. När vi höll på att spela in så hade vi någon form av paus, och då skulle vi socialisera med dem, och då bara ”Ja, känner du till den här typen av musik?” ”Ja, jag har spelat med ett annat band. Dimmu Borgir hette de, vet ni vilka de är?”… Jävligt coolt att vi lyckades få tag på så duktiga musiker. De var ju supergrymma, de fick ju en trave noter och hade vi frågat om de ville ha noterna innan, men nä, det behövdes inte. De dyker upp, och så lirar de direkt så att underläppen darrar och man börjar nästan lipa för att det är så otroligt skickligt framfört.

En fråga som jag alltid ställer till band: Rekommendera ett band som inte så många känner till…

Det är ju väldigt mycket polare som man har koll på som lirar. När folk brukar fråga mig, mycket utländska fans som hör av sig… ”Kan du rekommendera några svenska band?”. Då har jag ganska länge tryckt på både Diabolical, Netherbird, och Wormwood. Men Wormwood, de släppte ju nyligen sin tredje skiva så de är väl kanske inte ”up and coming”… Sedan gillade jag Hyperion:s platta som de släppte på Black Lion, och jag har för mig att Sverker [Widgren, ägaren av Wing Studios] sade att de höll på att spela in sin andra platta när vi höll på att mixa. Det är ett annat coolt band.

Gillar du Emperor och så, musik som kanske inte har traditionella arrangemang, där låtarna är mer som en resa, en linje än en cirkel. Det är väldigt mycket riff och delar, ofta väldigt långa låtar… Dem kan jag rekommendera!

Innan vi rundar av (igen); är det något jag har missat….?

Journalister brukar ställa frågor om vårt koncept, och det är väl vad jag tycker är viktigast att folk får reda på. Vår musik är så himla många olika lager, och det skall kunna vara så att du kan lyssna på Zornheym bara för att du gillar en bra låt. Men om du är en sådan person som gillar att gräva lite mer, så skall det finnas en hel värld att upptäcka.

Någonstans vill man kommunicera den här coola konceptidén, för när folk väl hajar den, då brukar de går från att lyssna på bandet och bara uppskatta låten, till att verkligen bli mer eller mindre fanatiska fans. Vi har ju fans som har åkt från Egypten och sett oss live!

Jag såg precis den här videon när du sitter med Sverker och snackar om de här gitarrgrejorna på ”Slumber”. Du sitter och nördar ner dig i det här lilla sticket, hyllningen till Helloween och Maiden. Ni har ju ett koncept, precis som man har med Maiden så har man Eddie och det är historiktema, och Helloween har pumpor och allt sånt tokigt. Här är det koncept från dag ett hos er med, för någonting som jag alltid har sett som viktigt är att du skall kunna uppleva bandet helt och hållet när du ser dem live. Inte bara två nissar som står med en bandt-shirt och blåjeans – då kan du lika gärna sätta på en skiva…

Ja, det är det ju vi har känt, där har vi ju ännu fetare visioner om hur vi skulle vilja visualisera med stage props och ännu fler riktiga musiker. Tänk att få uppträda med stråkkvartett, en liten kör och kanske skådespelare eller folk som dansar. Det finns hur mycket idéer som helst; att det skall uppträdas på gamla teatrar, vara olika akter med scenrekvisita och så.

Sedan finns det väl någon plan om att vi skall nörda ner oss ännu mer i det hålet i nästa platta, som jag faktiskt redan har börjat skriva på eftersom jag vet vilket projekt det är. Plus att min andra son kommer här i början av november. Det gäller att vara ett steg före.

Vågar du hinta något om vad nästa skiva kommer handla om?

Jag har två låtar som nästan är helt klara i förproduktionsform, och Bendler och jag har börjat jobba med sången. En av dem rankar jag som den bästa Zornheymlåten som jag gjort hittills. Konceptet… Vi har en grundídé, men vi har inte bestämt exakt hur den skall te sig. Jag har någon idé om att jag skulle vilja berätta hur de grundade mentalsjukhuset, och att det antagligen har varit någon form av leukemisjukhus, att de har haft det som det från början, och sedan gjordes det om till ett mentalsjukhus. Så det satt redan väldigt mycket smuts och ångest i väggarna. Vi får se lite vad som händer i utvecklingen.

Planen är att jag skall åka ner till Bendler när vi släpper plattan, så skall väl han och jag försöka streama ganska mycket live den dagen och göra små akustiska framträdanden och kanske en Q&A och lite såntdär. Försöka låta en jävla massa så att plattan kanske får en extra push!

Ja du, kära läsare. Jag hoppas detta gjort Dig intresserad av att veta mer om bandet och deras musik. Du finner deras släpp på alla de platser du kan lyssna på och köpa digital musik, så jag ber dig; gör det. Du kommer att dras in i en värld du kanske inte kan lämna.

Är det där gas jag känner lukten av….?

Left: Steve Joakim (drums)
Center top: Scucca (guitars)
Center bottom: Bendler (vocals)
Right: Zorn (guitars)
Left to right:
Zorn (guitars)
Steve Joakim (drums)
Scucca (guitars)
Bendler (vocals)

SKRIBENT: Mattias Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)
FOTO: Jens Rydén Photography

Relaterade artiklar