INTERVJU: Sören “Sulo” Karlsson från Diamond Dogs

Sveriges glamgossar DIAMOND DOGS släpper ny skiva i veckan. Jag pratade med energiknippet, multitalangen, frontmannen och sångaren Sören Karlsson som för många är mer känd som “Sulo”. Vi hann med att prata engelsk glamrock, Sunlight Studio i Stockholm och såklart en del om den kommande dubbelplattan Slap Bang Blue Rendezvous.

Det visade sig att det blåstes en kallvind genom media just  den dag som vi hade bokat in vår intervju. “Sulos” kommande bok med avslöjanden och erkännanden om sex med minderåriga och den kända regissören Staffan Hildebrand och svensk tystnadskultur satte rejäl fart på drevet. Det hade jag inte direkt räknat med men jag bestämde mig rätt fort att min intervju skulle fokusera på det som jag är insatt i och det som jag är intresserad av, musik och Diamond Dogs nya dubbelplatta. Jag överlåter med varm hand allt det övriga till andra skribenter.

Du är verkligen en do-er som verkar ha över 40 timmar per dygn. Var får du all energi från?
Den frågan har jag faktiskt fått en del gånger. Jag vet inte var den kommer ifrån och man kan säkert sätta någon diagnos på mig. Jag brukar säga att jag är jävligt målmedveten när jag gör någonting och om jag får en idé så gör jag ofta verklighet av den. Jag går inte och tänker att det skulle vara trevligt att göra en sak någon gång utan jag gör den ofta direkt. Jag vet inte var det kommer ifrån men jag kan bara förklara det med en inre drivkraft. Jag våga knappt räkna upp vad jag har gjort i år när jag samtidigt har gjort den här boken. Vi har Diamond Dogs dubbelplatta, jag har skrivit Boppers halva platta, jobbat med en countrystjärna i Nashville och så vidare. Det har gått så långt att jag brukar undanhålla saker när folk frågar vad jag har gjort haha.

Det måste ändå vara kul att sysselsätta sig med så många skilda saker?
Lite tokig är jag nog. Jag har tonsatt Ernst Brunners orimmade poesi och jag filmade en timmes monolog av Per Ragnar som jag hade skrivit när han fyllde 80 och nu har jag skrivit ett annat monologmanus till min granne Per Morberg. Jag har ju gjort en hel del konstiga saker, allt från att ha spelat med Kicki Danielsson, att jag skrev Lennart Johanssons självbiografi och såklart den här boken nu. Jag förstår verkligen om folk undrar vad det där är för jävla snubbe och vad är det för fel på honom. Jag har helt enkelt ett behov av att vara kreativ helt enkelt. Sedan är jag av den åsikten att så länge det är bra så ska man hålla på. I idrottssammanhang brukar man säga att man har lite pannben. En nackdel är att jag inte är så bra på att njuta av det jag har gjort utan det blir snabbt fokus på nästa pryl. Det är väl den tråkiga biten av det här tillståndet haha

Så du tog inte chansen att chilla lite under pandemin?
Jag är jävligt dålig på att chilla över lag. Jag satt mest och skrev låtar och min förläggare som tar hand om allt kom upp i 273 hela låtar under det första året. Då är 38 av dessa till Diamond Dogs dubbelplatta (24 blev kvar) och samtidigt skrev jag låtarna till Velvet Insane, som jag även proddade. Det var en kompis i KSMB som sa att det var häftigt att jag vände på allt det deppiga som pandemin innebar och skrev låtar och den här boken istället. Nu får jag skörda lite frukten av det och det är skönt för det har varit en fördärvlig period. Jag har aldrig varit rädd för det där viruset och jag tror inte att jag har tittat på nyheterna på över ett och ett halvt år. Det passade jag faktiskt på att nämna för Aktuellt förra veckan när jag var där och skulle prata om den här boken. Jag orkar bara inte lyssna på dem längre. De sa att det var ju ett ganska dåligt betyg och det är det ju. När jag tänker efter nu tror jag faktiskt inte att jag tänker börja igen heller.

Media har verkligen skött hela pandemin uruselt. Jag blir bara förbannad när jag tänker på det.
Informationssamhället har helt gått över styr. Tänk om det skulle komma något som var riktigt jävla farligt, hur skulle det se ut då? Nu börjar till och med gamla medarbetare på Aftonbladet att kritisera Aftonbladet men samtidigt har det ju inte varit så stor skillnad på dem från DN och SvD som ändå ska vara lite mer seriösare. Det har varit rätt obehagligt att folk faktiskt har blivit dumma i huvudet på riktigt. Jag träffade ett par på Centralen för en tid sedan som sa att de gärna skulle gå och titta på min krogshow men att de inte visste om det skulle bli av om det blir någon ny lockdown. Vadå lockdown? Vi har väl för fan inte haft någon lockdown! Jag orkar bara inte lyssna på folk. Jag har haft både corona och jag är dubbelvaccinerad så jag känner mig helt klar.

Jag tycker vi snackar om roligare saker istället! Diamond Dogs, är det otroligt vågat att gissa att det kommer från David Bowies låt?
Det är ju klart att det är en jättedålig namnstöld från början. När vi precis fick skivkontraktet, innan Diamond Dogs ens fanns så gjorde jag en tio demos tillsammans med Martin Sandberg, alltså Max Martin innan han blev Max Martin. Allt gick så snabbt och när vi väl fick skivkontrakt så vi sa bara att Diamond Dogs blir väl bra. Det är ju nästan 30 år sedan nu men jag måste ändå tillägga att det är ju inte David Bowie som kom på epitetet Diamond Dogs utan det har han i sin tur snott från sin författaridol Oscar Wilde. Diamond Dogs är en term för glädjeflickor. Bowie var inte ens först musikaliskt utan de sjunger om detta i Smokey Robinson and the Miracles. I en av deras första singlarna i slutet av 50-talet – Shop Around sjunger de om the Diamond Dogs. Så jag brukar lite retsamt säga att vi naturligtvis snodde namnet från Smokey Robinsson haha

Och här satt jag och trodde att jag var insatt. Jag tänkte lite på att du är född 1969 och hade dina tonår under 80-talet. Hur kommer det sig att du fastnade för den här typen av sväng?
Alltså jag var ju en punkunge och jag såg Ebba Grön och även KSMB när jag var typ elva bast. Sedan gick det rätt fort. Jag hade äldre punkpolare som introducerade mig till den engelska scenen med Sex Pistols och framför allt Clash. Sedan så kom jag ju rakt in i Oi-punken med bland andra Exploited och Blitz och jag omfamnade såklart den direkt. Så all den där hårdrocken som kom under mitten av 80-talet gick mig helt förbi. Var man inne i den engelska punkscenen så kom till slut, hur konstigt det än låter, The Smiths. Jag är ju en tokanglofil och det slog ju ner som en bomb hos mig. När grungen slog igenom runt 1991 så lyssnade jag på The Black Crowes och Quireboys för att sedan hitta mammas gamla Rod Stewart skiva Atlantic Crossing från 1975. Jag insåg direkt att det var bra på riktigt och då snöade jag helt in på Roddan och hela det engelska tidiga 70-talet med Slade, Mott the Hoople och hela den baletten. Jag var så jävla fel ute när grungen kom eftersom allt som den förde med sig var inte i närheten av där jag befann mig musikaliskt.

Jag är själv ett stort stonesfan och det där ligger helt i linje med det jag själv gillar.
Ja, Stones var ju med hela svängen där och jag tycker att de var som allra bäst 1968-1974. Visste du att det var Kenny Jones från Faces som spelade trummorna på It’s Only Rock N Roll? Ron Wood och han var i studion tyckte att de kunde jamma lite och så spelade de in det. Kenny fick ju skitdåligt samvete gentemot Charlie så han ringde upp honom men det var ingen fara alls. Det är lite kul att se honom där i videon till låten med alla bubblorna.

Haha ja, det är rätt kul att de faktiskt glömde bort att Charlie satt ner när de pumpade på med de där bubblorna. Han försvann ju direkt.
Det är en jävligt bra platta och allt med dem är egentligen bra. Jag blev ändå aldrig en riktig Stonestaliban utan jag höll mig mer till Roddan. Faces var under den här perioden ett habilt Rythm n Blues band som ofta var på fyllan och det som blev coolt blev coolt men sedan har de även gjort en del tveksamma saker där man undrar vad de sysslade med. Roddan själv är ju en den ultimata rockstjärnan enligt mig. Han gjorde elva plattor mellan 1969-1975 och i stort sätt alla var bra. Sedan är ju alla de här banden som vi har pratat om connectade på ett eller annat sätt. När Stones skulle testa ny gitarrist efter Brian Jones, innan Mick Taylor fick jobbet, kom Steve Marriott från Small Faces förbi och testade. Han tog ju över hela replokalen. För det första så sjöng han mycket bättre än Mick Jagger och så spelade han gitarr bättre än alla de andra. Jagger ska ha sagt att man inte fick låta Steve komma i närheten av bandet igen haha. Rod Stewart testade ju sången hos Kinks med de hade inte samma influenser.

Ett band som jag tycker inleder den här genren och som jag hör väldigt mycket av i er musik är The Move. Känner du igen dig där?
Absolut, jättebra liknelse. Det roliga med dem är att Roy Wood är ju ett one-man band och där även Jeff Lynne som också är ett one-man band var med. Det är på äldre dar som jag har börjat lyssna mycket på ELO eftersom det är så mycket Beatles i dem och det är även mycket Beatles i Slade faktiskt. Tänker man på det så trots att Noddy Holder skriker sig igenom låtarna så är harmonierna från Beatles. Jag har väl aldrig varit ett superbeatlesfan men när jag tänkte på Paul McCartney, vilken jävla snubbe alltså. Han lirade ju alla instrument bättre än någon annan. Utan honom tror jag inte att Beatles hade varit mycket. Ta bara den spelningen han gjorde på Tele 2 för några år sedan där han bränner av 3,5 timmar. Det var helt sinnessjukt.

Du har ju varit med om galet många coola möten genom åren. Om du skulle plocka ut ett, vilket skulle det vara som du tar med dig i livet?
Musikaliskt sett var det ju såklart, eftersom jag var en Clash-unge men för liten för att ha sett dem live, att bilda band tillsammans med Terry Chimes och Dave Tregunna och Mick Geggus. Det var ju helt sinnessjukt och det var verkligen en pojkdröm hos mig. Men ändå när vi började turnera med Ian Hunter, som är nästan som en seriefigur. De sa till mig i omklädningsrummet en kväll att ”you’re on Dudes tonight”. De hade en skotsk turnéledare och jag undrade va fan han menade med det. Men det var att jag skulle upp och sjunga All the Young Dudes med Hunter under ett parti i deras spelning. Jag tänkte att det var väl bara att skrika med i refrängen men det visade sig att jag skulle sjunga versen. Jag kunde ju fan inte den, den är ju jättekonstig. Efteråt fick jag en lapp med orden till versen på och uppmaningen att lära mig den till dagen efter. Sedan gjorde jag det där fem gånger och största prylen var att Ian är en sådan toppengubbe och det finns så många historier med honom som kommer att följa med mig väldigt länge. När han inför 6000 personer i Västervik presenterade mig som sin nära vän från Sverige var det väldigt stort för mig.

Ja, ni verkar ha en hel del historier tillsammans.
Vi var någonstans i England och Ian skulle alltid ha en flaska champagne lagd i en ishink i logen. Jag visste inte hur viktigt det där var när han frågade mig om det verkligen var champagne i en av dessa flaskor och jag  kom fram till att det bara var något mousserat vin. Okej, sa han, då skiter vi i det här och går härifrån. Det blev världens liv och jag sprang över till något hotell och fick tag på en flaska som kostade hur mycket som helst. När allt hade lugnat ner sig och bara Ian och jag var kvar i logen så sa han att han inte ens dricker champagne utan det handlade bara om respekt. Efter 40 år i den här jävla skitbranschen så ska det fanimej stå en flaska champagne här varje kväll haha

Om vi pratar lite ny platta då? Du har klämt in 24 låtar på den här dubbelskivan. Det är inte lite det.
Det är ju naturligtvis helt vansinnigt att göra en dubbelplatta i dessa nedladdningstider men just därför vill jag göra det. Någonstans handlar det om att ta tillbaks värdet på musiken. En dubbelskiva när man var liten var ju ett stort verk, ta Rolling Stones Exile on Main St., det är klart att den måste vara en dubbel, eller London Calling med Clash eller Blonde on Blonde med Bob Dylan som blir sådana klassiker. Bara utmaningen i att göra en dubbel var häftigt och sedan ville Skogsberg (Tomas) göra en sådan dubbelplatta eftersom jag skickade så jävla många låtar haha

När du ändå nämner Skorgberg, berätta lite om inspelningen i Sunlight Studio, dödsmetallens heliga borg.
Jag brukar säga att vi gick vår skola på Sunlight. Diamond Dogs, Hellacopters och Backyard Babies har levt i någon form av symbios. Vi hängde där i källaren på Sunlight under början på 90-talet. Samtidigt exploderade Skånegatan med sådan där Expressen-popmusik men vi ingen koll på det alls. Vi var ju bara nere i källaren med Tomas Skogsberg. Tomas största influenser är Beatles och Bowie och han refererar till dem på allt han gör och då pratar vi Entombed, Dark Funeral, Necrophobic och så vidare. Han spelade upp en riktig sådan där grindcore för mig som lät bara bhhhaaaaaa! och så frågar han mig om jag ändå inte hör lite blues i det haha. Jag kunde inte höra det.

Det är ingen dålig samarbetspartner för skivan.
Tomas
är Sveriges svar på Rick Rubin. Anledningen till att han har blivit så bra på dödsmetall är samma anledning som varför Ace of Spades med Motörhead blev så bra. De tog ju in Vic Maile, Englands största Rythm n Blues producent som gjorde alla pubrockbanden som Dr. Feelgood, Inmates och så vidare. Sedan skulle han prodda Motörhead och då proddade han dem som ett Rythm n Blues band. Därför låter Ace of Spades som ett jävligt bra rockalbum. Det blev en helt ny grej. Det är exakt det som Skogsberg gör med dödsmetallbanden också. Han är väldigt old-school och det som är imponerande med honom är att han alltid har en plan för varje låt. När det kom till den här dubbelplattan som vi nu har gjort så blev det ju hans bäbis direkt. ”Det här ska låta England 1973. Tänk Newcastle 1973, på hösten.” sa han. Sedan kunde han helt plötsligt säga ”Vänta lite här nu, vad var det där för ett amerikanskt ackord? Det måste bort.” eller till gitarristen ”vi skulle behöva lite såpbubblor där, och kanske en propeller.” Hela soundet är verkligen Tomas.

Ni har ju spelat in med honom tidigare.
Förra plattan som vi gjorde med honom, Up the Rock, fick vi fem i betyg av fem i Dagens Nyheter och det är sinnessjukt. Jag trodde inte att det var sant eller att de hade skrivit fel eller något så jag var tvungen att kolla en gång till.

Kan du nämna några ingredienser som man bara inte kan vara utan när man vill låta som 1973, England, Newcastle, under hösten?
En sak är att det är en ganska hög akustisk gitarr dubbad i alla låtar som ligger högt och ibland högre än elgitarren. Sedan finns där saxofoner som förstärker basen för att få lite mer djup i allt. Alla dessa detaljer som rätt antal körtjejer, för det hade Mott the Hoople under Roll Away the Stone. Det där speciella gitarrljudet också, jag vet inte hur många Les Paul gitarrer vi använde till förra plattan men jag tror att det var 12 stycken.

Jag trodde du skulle nämna pianot som en ingrediens också?
Absolut. Det är samma sak där, man ska spela en viss storts piano. Vissa av de där markeringarna av pianon är klart att ABBA tog dem. De var ju samtida så de snodde ju sådana saker också. Glamrocken under 70-talet är ju egentligen poplåtar som spelas med tungt komp och tunga trummor men i grund och botten är det poplåtar. Metal Guru med T-Rex, Roll Away the Stone med Mott the Hoople är bland de bästa poplåtarna som har gjorts men de är med lite tuffare gitarrer. De flesta som ska göra glamrock för in någon form av hårdrockshybrid men glamrocken har inte mycket med hårdrocken att göra.

Vad händer efter här nu? Ska ni ut och turnera på den här plattan?
Vi hoppas ju att många länder öppnar upp nu. Det som är vår stora förhoppning med den är dubbelplattan är att åka och spela i USA. Under tio års tid nu har vi fått så sjukt mycket bra recensioner från USA och det märker vi även på distributörerna, och vi har aldrig varit där. Vi har förhoppningen att komma över dit och spela för vi tror att de behöver ett band som Diamond Dogs just nu. Vi kommer säkert aldrig tillbaka därifrån sedan haha. Vi hoppas såklart att vi får spela så mycket som möjligt överallt. England och Spanien vill ju att vi ska komma men vi ser ju gärna att såklart fler länder bjuder in oss.

Sista frågan innan jag släpper iväg dig. Har du snackat Mott the Hoople med Magnus Uggla någon gång?
Ja, jag gjorde faktiskt det. Jag fick möjligheten att göra det när jag var med KSMBSommarkrysset. Vi stod och snackade och jag sa till honom att jag faktiskt har sjungit med Ian Hunter. Uggla blev helt blek. Det var faktiskt väldigt roligt haha

En väldigt rolig och intressant intervju är slut. Den kommande skivan Slap Bang Blue Rendezvous är en samling helsköna glamlåtar som jag snabbt tog till mig och det är verkligen en feelgood-platta som man inte får missa.

SKRIBENT: Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)
FOTO: Pelle Mannerud
INTERVJU: Sören “Sulo” Karlsson (Diamond Dogs)
AKTUELL MED: Nya skivan Slap Bang Blue Rendezvous
SKIVBOLAG: Wild Kingdom
RELEASEDAG: 2022-01-21

|HEMSIDA | FACEBOOK |

DIAMOND DOGS

SULO – sång och gitarr
THE DUKE OF HONK – keyboard och sång
LARS KARLSSON – gitarr
SLIM MARTIN – gitarr och sång
BELLAN BELLNAS – bas och sång
FEDERICO DE COSTA – trummor och sång

DISKOGRAFI

HONKED (1994)
AMONG THE NON BELIEVERS (2000) Ep
AS YOUR GREENS TURN BROWN (2001)
TOO MUCH IS ALWAYS BETTER THEN NOT ENOUGH (2002)
SHORTPLAYER (2002) Ep
THAT’S THE JUICE I’M ON (2003)
ATLANTIC CROSSOVER (2003)
BLACK RIVER ROAD (2004)
BOUND TO RAVAGE (2005)
UP THE ROCK (2006)
IT’S MOST LIKELY (2008)
THE GRIT AND THE VERY SOUL (2010)
SET FIRE TO IT ALL (2012)
QUITTERS AND COMPLAINERS (2015)
HONKED! ALL OVER AGAIN (2019) Reissue
RECALL ROCK’N’ROLL AND THE MAGIC SOUL (2019)
WEEKEND MONSTER (2020)
ATLANTIC JUICE (2020)

Fredrik Brolin

Reporter at Rockbladet.se
Jag började jobba för Rockbladet i början av 2012 och släppte debutboken "Metallica:Sorgespel & Segertåg - Det svenska perspektivet" 2018. Musikälskare sedan barnsben och har alltid haft musik som en naturlig del av tillvaron. Första stora favoriten blev Rolling Stones men kom sedan in på Heavy Metal genom Deep Purple, KISS och AC/DC. Luciarocken på SVT 1984 med Dortmundfestivalen från 1983 är och förblir en milstolpe i musiklivet. En annan är Metallicas Ride The Lightning. WOW! Rock på tyska ligger mig också varmt om hjärtat. Har jag en gång fastnat för en artist, ett band eller en del av en låt så släpper jag det inte, utan stannar trogen. Hittar jag en ny favvolåt kan den rulla 30 gånger på repeat under en dag. Jag intresserar mig för det mesta inom musik egentligen, som Woodstock-generationen, blues, de flesta grenar inom Metal men även singer/songwriter, Punk, Oi, Reggae och Opera. Nu för tiden lyssnar jag massor på dödsen och blacken. Bästa popbandet förövrigt är och förblir ABBA.

Relaterade artiklar