Fjärde januari 2022. 2021 läggs till handlingarna och ett nytt år gryr. Men låt oss först reflektera lite.
För den läsare som eventuellt inte redan vet om det så är Rockbladet.se ett ideellt drivet magasin som bevakar rockscenen. Målet är att bevaka både små och stora band, nya som gamla, recensera skivor, göra intervjuer och givetvis också recensera konserter när det inte är pandemi-restriktioner som sätter stopp. Vi som håller på med Rockbladet gör det för att vi brinner för musiken, för musikjournalistik och tycker helt enkelt att det vi gör är jävligt roligt. Det säger dock sig självt att man inte hinner bevaka allt som sker och inte har möjlighet att skriva om ALL musik som produceras. Det vore ärligt talat helt omöjligt att lyckas med en sådan uppgift. Inte minst när man jobbar ideellt.
Tidigare i veckan släppte vi en årsbästalista över 2021, där flera av tidningens medarbetare, inklusive jag själv, tycker till om album, låtar och (ett fåtal) konserter från året som gick. Något som slår mig när man framställer listor av detta slag är dock hur otroligt mycket musik som inte nämns. Visst, det kanske säger sig självt att en årsbästalista bara ska visa några få utvalda guldkorn men det tåls också att sägas att musikutbudet under ett kalenderår är betydligt större än vad man kan tro. Det är lätt att tro att musikbranschen står still under ett pandemistukat år när konserter lyser med sin frånvaro och det är om möjligt ännu lättare att slänga sig med det gamla uttrycket “Rocken är död”. Skrapar man på ytan blir man dock varse att så inte är fallet. Se bara på ett nutida band som Wormwood, som med sitt unika uttryck och sin sylvassa musikalitet inte tycks kunna göra något annat än storverk.
2021 var ett starkt musikår. Så många bra album som släppts, så många band som trampar upp ny mark och som redan nämnts: Så många som inte tidigare nämnts i vår bevakning. Personligen kan jag exempelvis nämna att det gjorde ont i mig att inte få plats med den maffiga hymnen “Livgardet” av Sabaton på listan över årets bästa låt. När det gäller album så finns det även där ett flertal lysande kandidater som lika gärna hade kunnat slagit sig in på listan över årets bästa som K.K Downings Priest-dränkta explosion “Sermons Of The Sinner”, Trivium med sin stämningsfulla “In The Court Of The Dragon” och Mastodon med sin melankoliska “Hushed And Grim” (som visserligen inte är lika bra som föregångaren “Emperor of Sand” men fortfarande starkare än många konkurrenter). Som hedersomnämningar kan vi även slänga in Tom Morello med sitt experimentella album “The Atlas Underground Fire“, de humoristiska glamrockarna The Darkness med sin charmiga “Motorheart”, Rob Zombie som med sin briljanta “The Lunar Injection Kool Aid Eclipse Conspiracy” hamnade på toppen av Billboardlistan samt de italienska Eurovision-vinnarna Måneskin som verkligen fick sitt stora internationella genombrott under 2021.
Givetvis skulle jag kunna fortsätta räkna upp band och album som imponerat men ändå lyst med sin frånvaro på årsbästalistorna med mera. Dock skulle aldrig denna artikel ta slut då. Något jag dock vill lyfta fram lite extra är EP:s. I en tid då det produceras mer musik än vad någon egentligen hinner konsumera på ett år (ännu mindre skriva om) så är EP:s tyvärr det tenderar att lättast falla mellan stolarna. Min erfarenhet är att man vid diverse årskrönikor alltid pratar om vilka album och vilka enskilda låtar som lämnat störst avtryck. I sådana fall glöms EP:n bort. En EP har för få låtar för att klassas som ett album och för många låtar för att klassas som singel och förvisas därmed till ingenmansland när årsbästalistor görs. Detta ändras dock nu och jag bestämde mig för att göra en ytterst personlig topp tre-lista över 2021:års bästa EP:s:
1. Orbit Culture – Shaman: 
Jag är övertygad. Orbit Culture är svensk metals framtid. De här killarna tillför ny energi, en dynamisk ådra till musikskapandet och ett sjuhelvetes jävlar anamma. På denna EP finns allt från intensiva orkaner som “Flight Of The Fireflies“, nedtonade låtar som “Strangler” där den Metallica-influerade sången framkallar gåshud och den bombastiska och otroligt mäktiga “A Sailors Tale” som innehåller allt från allsångsrefräng till growl och fioler i introt. Vill du höra ett kreativt band med tungt sound och inte upptäckt Orbit Culture än? Lyssna då på dem NU, GENAST!
2. Lorna Shore – And I Return To Nothingness: 
Amerikansk deathcore med sångaren Will Ramos i spetsen, som låter som djävulen själv. Han ser timid och charmig ut i intervjuer men i musikens värld brakar helvetet loss ordentligt och Ramos förvandlas till något utöver denna jord. I min värld SKA det inte vara möjligt att sjunga på det sätt som Ramos gör, det är rent ut sagt inte mänskligt. Det är dock vansinnigt imponerande! Vill man ha extremt tung och brutal musik så är det Lorna Shore som gäller. Hela EP:n är hård och mäktig men spänn framförallt fast säkerhetsbältet i klimaxet till låten “To The Hellfire“. Första gången jag själv lyssnade så blev jag BOKSTAVLIGEN tårögd. Lyssna själv om du inte redan gjort det, du kommer förstå.
3. Cult Of Luna – The Raging River:
Endast fem låtar, men två av dem pågår i åtta minuter och en tredje når upp till tolv. Med andra ord riktigt välfyllt med material för att “bara” vara en EP. Här osar det av självförtroende och bandet bjuder på en lång njutningsfull resa där de får upp sin mångsidighet som musiker. Lyssnaren förs iväg till ett kargat mörkt land där i stort sett allt hopp har dött. Lät det mörkt? Jo, det är det också. Det är mörkt, men det är också melankoliskt och vackert.
SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
