INTERVJU: Todd Kerns från Slash featuring Myles Kennedy and The Conspirators

SLASH är tillsammans med Myles Kennedy and the Conspirators tillbaka med en ny platta, 4. Den släpps på fredag genom det nystartade skivbolaget Gibson Records. Jag var nyligen med på ett webinar med Slash där skribenter från hela världen fick ställa frågor direkt till den sympatiske gitarristen men innan dess satte jag mig ned med bandets kanadensiske basist, Todd Kerns. Ett mycket trevligt samtal gick bland annat igenom ishockey, Si-Fi filmer och avsaknaden av källare i husen på den amerikanska västkusten.

Todd om att spela in en platta live i studion: Vi spelar, ni trycker på ”spela in” och det som händer, händer. Om vi inte får det att fungera så spelar vi bara in det igen.

Du är ju kanadensare. Jag älskar ishockey och måste såklart fråga om du spelade som grabb?
Jajamensan, utbrister Todd från sin soffa i hemmet i Las Vegas. 
Jag spelade fram till dess att jag började spela gitarr och lade min fokus på det istället. Sprit och musik blev viktigare än hockeyn haha

Vad har du för favoritlag i NHL?
Det är lite kul, jag växte upp i Saskatchewan som är en av den enda kanadensiska provinserna som inte har ett lag i NHL så det blev Edmonton Oilers när vi var yngre tack vare Wayne Gretzky. Men tiden gick och nu bor jag i Las Vegas och då följer jag Las Vegas Knights. Det är otroligt spännande att bo i ökningen och bevittna hur hockeyn tar över ett ställe som knappt visste vad sporten var för bara några år sedan innan Knights bildades. Det är fantastiskt, jag minns första säsongen, vi nådde slutspelet och vi var i en vanlig mataffär och jag sa till min fru att det känns som att vi är i Kanada igen. Alla gick omkring med hockeytröjor och hade loggan på sina T-shirts. Nu lär sig barnen att åka skridskor, i öknen! Jag kan tänkta mig att om 10-15 år så kommer vi få höra att en känd spelare kommer från Las Vegas. Det kommer att vara sjukt konstigt att höra.

Så du tror att det finns en framtid för hockeyn i Las Vegas?
Jag skulle nog tro det faktiskt. Jag tror att Las Vegas Knights blev som ett experiment för att se hur mottagandet skulle bli för ett nationellt/internationellt lag i stan eftersom direkt efter så köptes Oakland Raiders in till stan så nu finns även amerikansk fotboll här. Det pratas även om att ta in ett lag i baseboll och ett i basket. Knights öppnade verkligen dörren för alla dessa samtal. Innan dess kunde man bara spela på sporterna eftersom spelandet är lagligt här. Nu är ju kasinon så populärt i hela USA så många här i Las Vegas fokuserar istället på liveshower med artister som Celine Dion och liknande. Det är lite speciellt eftersom det är många som reser hit för matcherna. Om man är en fan av låt säga Boston Bruins och de spelar i Las Vegas så samlar folk ihop kompisar och reser hit och kombinerar hockeymatchen med allt annat man kan göra i Las Vegas. Så för att besvara din fråga så tror jag att det kommer att bli kvar här, laget har ju dessutom levererat bra hockeyn. Kanske inte så mycket detta år men tidigare. Folk verkar tro att man bara kan köpa in ett lag så går de direkt och vinner Stanley Cup, och jag försöker förklara för dem att det inte är så det fungerar.

Jag är Toronto Maple Leafs fan så jag kan intyga det.
Min fru är från Torontoområdet så vi följer även Maple Leafs rätt mycket. Jag hade en fas under 90-talet då jag bara följde dem, då Doug Gilmour och Tie Domi spelade där. Det är ju hjärtskärande att de inte har vunnit Stanley Cup sedan samma år som jag föddes, 1967.

Du växte ju upp i Estevan, en liten stad som nu har 11 000 invånare. Hur var det att vara hårdrockare där när du växte upp?
Haha, det var bisarrt, vi hade inte ens tillgång till saker som MTV. I Kanada hade de något liknande som hette Much Music. Men innan dess kom The New Wave of British Heavy Metal. Vi älskade rock som barn men vi lutade oss snabbt mot det hårdare soundet. Jag minns att jag var hemma hos en kompis och han spelade upp Metal Gods med Judas Priest och jag kunde inte tro mina öron så bra var det. Punken satte också sina spår. I en liten ort som denna fanns det inga oskrivna regler om att man var tvungen att vara hårdrockare, punkare eller goth eller vad det nu kunde ha varit. I större städer är det mycket mer segregerat där man i varenda köpcenter ser hårdrockarna sitter tillsammans medan punkarna sitter i en annan del osv. Vi gillade helt enkelt det vi gillade oavsett vilken genre det var. Jag känner mig rätt lyckligt lottad att det faktiskt var så, en enda gryta av olika musikstilar. Men hårdrocken slog igenom och man lät håret växa långt och man tog hål i öronen, vilket gjorde att man utmärkte sig. Det känns nästan korkat att prata om det nu men verkligheten då var att om man på gatan såg en snubbe i en läderjacka och långt hår så nickade man åt varandra ungefär som om man vore en del av ett hemligt samhälle. Ser man till våra klädstil så var det allt annat än hemligt haha.

Hur långt var du tvungen att åka att gå på de större spelningarna?
När jag var riktigt liten bodde vi i ett litet samhälle uppe i norr och dit kom inga band alls men när jag kom in i tonåren hade vi flyttat lite närmare stan så jag hade ungefär en timme till stan. Så fort jag blev gammal nog att åka in till stan för att se spelningar gjorde det såklart en jätteskillnad för mig.

Minns du första stora spelningen?
Det var helkanadensiskt, Bryan Adams öppnade för Loverboy. Haha det blir inte mer kanadensiskt än det.

Minns du även första skivan som du köpte för dina egna pengar?
Jag tänkte på det för bara någon dag sedan när jag hamnade i en liknande diskussion. Den första skiva som jag kallade för min egen var Rollin’ (1974) med Bay City Rollers. Jag tror inte att jag köpte den för mina egna pengar utan den måste jag ha fått som present. Sedan borde det ha blivit någon Beatles-skiva men samtidigt fick jag skivor av mina farbröder, som flyttade ifrån vinylen till jag tror kassettband eftersom det här var innan CD-skivan. När jag blev gammal nog att köpa skivor själv sparade jag mina veckopengar som var $5 per vecka och det tidigaste jag minns var att jag köpte Van Halen skivor, det kan ha varit Van Halen II. Igen, i det lilla samhället fanns det ingen skivaffär utan det fanns bara en liten sektion i en normal affär som sålde LP-skivor.

Vad var det som fick dig att bli musiker?
Jag var alltid besatt av musik. Jag älskade mina föräldrars Beatles-skivor och Elvis och den typen av musik. Min pappa spelade gitarr och hade en sådan där Harmony Hollow body som jag tog på mig och låtsades spela gitarr och låtsades vara Elvis eller någon. Så min pappa sa åt mig att det inte var en leksak och istället för att ta gitarren ifrån mig visade han mig några ackord på den. Det öppnade dörren för mig. Jag minns att jag älskade KISS och Beatles men det var band som inte kändes vara karriäralternativ för mig. KISS var ju superhjältar som kunde flyga och blåsa eld. I våra barnasinnen var de visserligen ett band men de var något annat också. Beatles kunde ha kommit från Valhall och de kändes inte heller på riktigt. Något som istället tog tag i mig var filmen The Kids Are Alright (1979) om The Who. Det var något påtagligt med dessa killar med den sortens aggression som var innan punken. Det var första gången som jag kände ”det där vill jag göra”. Så det är Pete Townshends fel egentligen som öppnade dörren till Ramones, The Clash och dessa band. Det var en sida där man kände att man faktiskt skulle kunna klara av det själv. Pink Floyd och dessa band som Led Zeppelin kändes alldeles för svåra för att vilja ta efter men när det kom till punkbanden kände man att tre ackord skulle man kunna fixa om man bara fick ihop 3-4 killar.

Det tycker jag var ett av de största bidragen som punken tillförde musiken, att få ungdomar att känna att detta var görbart.
Precis, och till det hörde sedan hårdrocksband som Twisted Sister med sina stora låtarna som man kunde sjunga med i men att de var gjorda på tre ackord så kändes de som en avlägsen kusin till punken. Det är den attityden som började komma in i all hårdrock på den tiden.

Hur var du själv? Var du rebellen i stan eller var du den tysta kyrkokörskillen?
Haha, jag var rätt tyst men så fort musiken tog tag i mig lät jag mitt hår växa långt. Jag spelade alltid med folk som var äldre än jag. När jag var 14-15 år så spelade jag i band där killarna i bandet inte ens gick i skolan längre, de var äldre än jag. Även om jag hade kompisar i skolan så var de personer som jag interagerade med efter skolan mycket äldre än jag. De började dricka tidigare och det speedade upp dessa saker för mig också. Att jag hela tiden umgicks med äldre och mer utvecklade personer än jag själv betydde att jag alltid fick jaga ikapp dem.

Hade ni replokalerna i garage eller hade ni ett ställe som hade replokaler?
Det var alltid i ett garage eller i en källare beroende på vilka föräldrar som lät oss ha bandet där. Mina föräldrar lät oss inte alls vara där. Det var ofta den kille som hade trumsetet som fick ha bandet repandes i huset. I Kanada är det väldigt vanligt med källare i husen men i Kalifornien eller Las Vegas så har folk bara inte källare. Det känns väldigt konstigt för oss.

När du bildar ett band med dina kompisar delar ni ofta samma drömmar, som att bli berömda, spela in en skiva eller vad det nu kan vara. Hur är det att bilda ett band med redan etablerade musiker, där många redan har nått dessa mål och dessa drömmar inte längre finns kvar att dela?
Det är en intressant diskussion. Jag var alltid bara glad över att få vara med och spela i ett band. Att kunna leva på musiken var egentligen ingenting som fanns i tankarna på den tiden. Man ser såklart rockstjärnorna i sina limousiner osv men att du själv skulle vara där någon gång fanns inte i tankebanorna förrän senare. Alla små band tvingar alla att sjunga och man lär sig det till slut och det är bra att ha med sig i verktygsbältet. För mig var alltid det konstigaste att alltid vara den yngsta i bandet. Jag kunde inte ens spela utan jag fick vara med för att jag hade en basgitarr. Min pappa hade köpt en bas åt mig. Jag avancerade snabbt eftersom jag var tvungen att komma ikapp de andra killarna. Sedan blev det att förflytta sig till nästa sak, sedan nästa sak och sedan långsamt blir du lika gammal som de som du bildar band med och ibland till och med äldre. Frank Sidoris i bandet är typ 20 år yngre än oss andra så nu är det han som jagar ikapp oss istället.

Är ni i bandet polare eller är det en ”anställd/chef” situation?
Vi i The Conspirators är alla jättebra vänner och vi alla bor i Las Vegas. Men det är en del oskrivna saker som finns och du inser att det finns en person som är den du är där för att hjälpa förverkliga sin vision. Men det har aldrig varit några direktiv om att vi måste bära en viss typ av kläder eller ha den speciella frisyren eller att spela en speciellt typ av gitarr. Slash gillar bara att var i ett band och få ihop de rätta människorna. Vi har haft tur med det och jag ser Slash som en väldigt bra vän. Om han sig mig som detsamma är upp till honom haha. Jag skulle säga att vi är vänner även om han är huvudpersonen i den här sammansättningen. Och Myles såklart också, han är superbra.

Jag läste en intervju med dig om att du väljer samma ställe på scenen nu när ni spelar Guns N Roses låtar som du gjorde när du spelade med Steven Adler. Hur är det med positioneringar på scenen, är det något som det beslutas om eller kommer det helt naturligt?
Det där är faktiskt en intressant fråga. Jag tror att i denna specifika konfiguration…Slash är bekväm med att spela i ett 5-mannaband och han vill ha den där andra-gitarren och basisten har alltid den där speciella positioneringen till höger på scenen bredvid trummisen. Det är där Duff (McKagan i Guns N Roses) står, Tom Hamilton i Aerosmith står också där. I Stevens band, stod jag på exakt samma ställe. För att svara på frågan så blir det bara så egentligen.

Innan vi börjar prata om ny plattan vill jag bara höra med dig om vad din favoritsysselsättning är utanför musiken?
Jag ser mycket TV och filmer. När du är nykter är du rätt tråkig haha. Jag har alltid varit besatt av den typen av berättande, som filmer är. Jag är en stor Si-Fi och serietidningsnörd och förr var det en konstig sak att prata om men det har nästan blivit normalt nu. Vi pratade om sport tidigare, jag älskar att utöva sport men jag har aldrig riktigt varit intresserad av det här ”vinner-vi-inte-den-här-matchen-så-går-jorden-under” mentaliteten. Vi var 11 år och jag stod på isen och tittade upp mot läktaren där arga föräldrar stod och skrek på domaren. Det tyckte jag var väldigt märkligt. Vi har inte sådant inom musiken. Visst har du aggression om du går på en konsert och ser till exempel Slayer eller något band som spelar väldigt hård musik, men där är alla åt samma håll och inte mot någon. Jag känner väl att filmen är en crossover från musiken.

Var du ett Si-Fi fan redan tidigt i livet?
Absolut! Jag var besatt av allt det där som Star Trek, Star Wars, Alien och allt det där. Jag har alltid varit fascinerad av framtiden. Något som slog mig med Star Trek är att de inte spelar på detta apokalyptiska scenariot där allt går åt helvete utan att vi kommer att klara oss bra. Den tanken gillar jag mycket mer.

Jag håller helt med dig. Det är lite som Tillbaka till Framtiden II som visar en ljusare och normal framtid. Lite om skivan nu då, ni spelade in i RCA Studios i Nashville. Kan du beskriva hur det är att spela in en skiva live som ni har gjort mot att inte spela in en skiva live?
Det var som ett kast tillbaka i tiden. När man spelade in som grabb så gick man in för att spela in något och ofta var det på någons 8-kanalare eller liknande. Då var det bara att spela. Lite modernare är att man spelar in trummorna, klipper dem, spelar in basen, klipper den osv. I Nashville så bar jag inte ens hörlurar under inspelningen och vi använde ingen Click-Track som vägledning. Vi pratade om de första skivorna av Black Sabbath och Led Zeppelin och det var på det sättet som de spelades in. Vi spelar, ni trycker på ”spela in” och det som händer, händer. Om vi inte får det att fungera så spelar vi bara in det igen.

Är det verkligen så enkelt?
I verkligheten är det mindre press på dig men samtidigt inte. Du spelar med dina polare som du har gjort så många gånger tidigare men du vill absolut inte var den som sabbar hela tagningen haha. Men vi är alla professionella musiker och vi litar på varandra och när allt föll på plats var det bara att köra. Även om vi skulle ha spelat in på det andra sättet så hade jag alltid försökt att få till basen så bra som möjligt varje gång så att vi skulle kunna behålla det och gå vidare. Det slutar med att man behåller så mycket som man kan medan nu behåller vi verkligen allting. Det ger en känsla av att du själv sitter och lyssnar på dina favorit-liveplattor där musiken ibland speedas upp och ibland sackar och det är helt normalt, vi är ju människor. Jag inte säga att ett sätt är bättre än det andra men för den här konstellationen av killar så fungerade det att spela in live. Vi är tillräckligt kvalificerade att spela in på det sättet för det är inte enkelt.

Ni arbetade tillsammans med producenten Dave Cobb, vad var hans största bidrag till skivan?
Det var hans energi. Han är liksom motsatsen till att allt ska vara perfekt och tajt. Jag kan säga att jag missade någon utfyllnad men oftast tycker han att det lät coolt utan den. Vi satte oss ner och lyssnade på gamla Zeppelin-plattor och märkte en hel del konstiga saker som vi undrade om de verkligen var olyckor eller om de verkligen skulle vara där. Jag säger inte att de har gjort något dåligt, utan det är en del av magin när det inte finns någon skyddsnät så att säga. Dave är rätt orädd när det kommer till dessa bitarna.

Stort tack Todd för en fantastiskt trevlig intervju. Jag hoppas att vi snart ses igen och att du då är på turné.

SKRIBENT: Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)
FOTO: Austin Nelson
INTERVJU: Todd Kerns (Slashfeaturing Myles Kennedy and The Conspirators)
AKTUELL MED: Nya skivan 4
SKIVBOLAG: Gibson Records
RELEASEDAG: 2022-02-11