Clawfingers spelning på Klubben skulle ägt rum för länge sen. Ett visst virus kom dock i vägen. När pusselbitarna så äntligen föll på plats, två år senare, så var det ett energiskt gäng som intog Klubben i fredags.
Musik är mångsidigt. Det finns ingen specifik mall för hur det ska låta, det är på ett sätt bara fantasin som sätter gränser. Musik kan vara både allvarligt och lättsamt. Mörkt och ljust. Sorgligt och glatt. Givetvis finns det även i den musikaliska världen plats för mycket humor. Clawfinger är ett sådant exempel. Det är skönt och ganska befriande med band som inte tar sig själva på alltför stort allvar. Band som vet om vad de är och ser humor som ett vapen. Ett vapen som de vet hur de ska använda.
Clawfinger blir en ganska rejäl kontrast mot förbandet Scarlet som inleder kvällen. En stark inledning, ska sägas. Undertecknad har hunnit med att se Scarlet live ett flertal tillfällen under årens lopp nu och jag imponeras alltid lite extra av inlevelsen och scennärvaron. Klubbens ganska lilla scen ger inte riktigt utrymme för rekvisitan och den mer teatraliska helhetsshowen som tidigare bevittnats både vid Västerås Rockfest i höstas eller i live-streamen NOX ROCK LIVE från 2020. Det blir dock tydligt under Klubben-spelningen att Scarlet kan leverera även utan den mer bombastiska inramningen. Både Scarlets och Thirstys röster håller för höga toner och samspelet tjejerna emellan lockar nästan fram en liten tår i ögonvrån. Det här är musik som kommer inifrån och som verkligen betyder något.
Efter den uppvisningen blir det genast andra tongångar när den komiska karaktären Kantorn uppenbarar sig på scenen i form av en städare som med suktande blick på publiken bestämmer sig för att kasta sopborsten åt sidan och istället greppa mikrofonen. Sjunga kan han sannerligen och även om låtarna “Metal är trevligt” och “Kantorn vs Demonen” är på gränsen till FÖR larvigt för min smak så ska eloge ändå ges, då publiken vid detta tillfälle börjar komma igång på riktigt.
När det så är dags för huvudakten Clawfinger så har fredagshumöret redan börjat infinna sig. Bandet äntrar scenen med härlig energi och det riktigt lyser i ögonen på dem av spelglädje. En glädje som de inte är sena med att förmedla vidare till publiken. Inledande “World Domination” och “Prisoners” sitter som en smäck och feststämningen håller därefter i sig. Som redan nämnts så har Clawfinger humorn nära till hands och deras självironi blir också deras styrka. Bara det faktum att keyboardisten Jocke Skog går runt med en t-shirt med trycket “Gubbjävel” över bröstet säger väl egentligen en hel del. Skämten om bandmedlemmarnas åldrar och avsaknad av moderna hits går som en röd tråd genom hela spelningen. Ibland sitter skämten, ibland inte, det är som det är. Huvudsakligen är dock det hela rätt charmigt och underhållande.
Det är även värt att påpeka att när bandet snackar ner sina förmågor så blir man desto mer positivt överraskad över deras energi. Det märks inte att deras “bäst före datum” passerat så att säga. Kan det vara så enkelt att det faktiskt inte har passerat? Skulle tro det!
När “The Price We Pay” spelas så kokar det inne på klubben. Hela publiken skrålar med och applåderna vill inte tystna. Den goda stämningen räcker sedan gott och väl till extranumren “The Truth“, “Do What I Say” och “Biggest and the Best” och den där svettiga och gåshudsframkallande atmosfären som endast uppnås på Fryshusets intima spelningar är därmed i hamn. Det går inte att säga för många gånger: Så HÄRLIGT det är att få uppleva sånt här igen!
BILDER – SCARLET
BILDER – CLAWFINGER
SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: Clawfinger
ARENA: Fryshuset, Klubben / Stockholm
DATUM: 2022-03-25
BÄST: Basisten André Skaugs energi. Vilken kung!
SÄMST: Vissa skämt flyger inte. That´s it.
