KRÖNIKA: Taylor Hawkins 1972-2022

Igår morse nådde vi och världen meddelandet att Foo Fightes trumslagare Taylor Hawkins hastigt hittats död på ett hotellrum i Bogota i Colombia, precis timmarna innan de skulle spela på en festival i samma stad. Vår gästskribent Peter Kjellin, som följt bandet sedan start, har nu skrivit en krönika om den energiske och mest glädjefulla personligheten på rockscenen.

Lagom till att jag personligen lyckades upptäcka och bli ett stort fan av Foo Fighters hade Dave Grohl redan hunnit rekrytera det blonda yrväder-underbarnet Taylor Hawkins till trumpallen i sitt nya band efter Nirvana. Jag hade så klart hört ”Big Me” och resterande låtar på självbetitlade debuten, men det var i och med uppföljaren ”The Colour and the Shape” som jag blev fullständigt golvad av låtar som ”Monkey Wrench”, ”My Hero” och ”Everlong”. Visserligen är det Dave som spelar trummor på så gott som hela skivan men i de musikvideos som snurrade på MTV och på livespelningarna bandet gjorde så var det Taylor som visade var skåpet skulle stå från bakom baskaggen. Så när som på vid de tillfällen han och Dave bytte plats på scen, något som blev ett mer och mer frekvent tilltag genom åren. Det var en rockad som i begynnelsen nog mest gjordes för att Dave saknade att få banka skinn, men som med tiden mer och mer handlade om att låta Taylor få visa upp sin naturliga fallenhet för att leda underhållningen framme vid scenkanten. 

Jag hade lyckan att få träffa Taylor ett par gånger under min verksamma karriär i svenska rockradiosvängen, bland annat i katakomberna på Hovet någon av alla de gånger de spelat där (jag tror det var 2006), eller ute vid Stora Skuggan under ett regnigt Where The Action Is sommaren 2008, eller på Grand Hotel 2017 i samband med deras intima gig på Vasateatern. Även om jag varje gång var väldigt fokuserad på att lyckas få träffa The Holy Grohl (vilket är en helt egen annan historia) så var det alltid otroligt trevligt att få byta ett par ord med, intervjua eller bara som hastigast morsa på Taylor. 

Taylor Hawkins var på så sätt lustigt nog väldigt lik Dave även där. Precis som att man i skuggan av den enigmatiske Kurt Cobain ändå kunde se den energiske men blygsamme trummisen bakom pukorna stjäla en stor del av uppmärksamheten under Nirvana-eran, bara genom sitt sätt att spela och vara – så lyckades Taylor också skina som en sol i Foo Fighters, dessutom med den smått otacksamma uppgiften att spela trummor bakom en man som anses vara en av rockhistoriens mest ansedda trummisar någonsin. Men han lyckades. Han gick rakt in i våra hjärtan precis som han gick in i Daves. 

Med Taylors tragiska bortgång går musikvärlden miste om en otroligt skicklig, varm, positiv och barnsligt glad och bekymmerslös personlighet. Det är också så otroligt extra sorgligt att Dave ska behöva genomgå ännu en förlust av en vän, bandkamrat och själslig broder. Mina tankar går till honom, likväl som Taylors familj, hans fru och barn, samt de andra medlemmarna i Foo Fighters.

SKRIBENT: Peter Kjellin
FOTO: Mattias Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)

Relaterade artiklar