INTERVJU: Bo “Zinny” Stagman från Zinny Zan

ZINNY är tillbaka i hårdrockens värld och med bandet ZINNY ZAN släppte han nyligen plattan LULLABIES FOR THE MASSES. ROCKBLADET ringde upp sångaren och exilstockholmaren i hans hem utanför Sigtuna för att ta ett snack om allt som händer.

Ny skiva och allt. Skulle du kalla skivan för en coronaskiva?
Jag det var faktiskt en riktigt bra covid-terapi. Skivan gjordes ju under den perioden men faktum är att jag gjorde ju tre stycken svenska plattor under mitt riktiga namn Stagman och den tredje av dessa plattorna (Kejsarens nya kläder) släppte ju jag 27 februari 2020. En och en halv vecka senare började de varna för det här med Corona. Det blev ju att den plattan i princip dog nästan samtidigt som den kom ut. Stefan Bergström som jobbade med mig på dessa tre plattorna var på mig om att jag skulle börja göra rock igen. Han kom över till mig och vi satte oss ned och det bara fungerade hur bra som helst. Anledningen till att jag gjorde svenska plattor var att jag 2016 hade spelat med Shotgun Messiah och gjort lite festivaler här och där. I den vevan satte jag mig ner för att skriva en ny platta men ingenting vettigt kom ur mig och jag kände att jag inte hade det i mig längre. Jag tog istället tag i något som jag alltid hade velat göra, att sjunga och skriva på svenska. Det är ju ändå mitt hemspråk. Jag vet ju hur svårt det kan vara och jag kände att det var rätt läge till att ge det ett försök eftersom jag helt klart verkade ha tappat allt vad hårdrocken innebar. Men jag behövde bara de där tre plattorna på svenska innan jag var tillbaka inne i hårdrocken haha

Vad var största utmaningen med att skriva på svenska?
Det var att hitta sitt eget språk. Det kanske låter jävligt konstigt eftersom svenskan är ju mitt språk. Det finns en hel del som man kommer undan med på engelska medan det på svenska blir det lite mer påtagligt. Man kan inte säga ”Hej, bäbis” och sådana saker för att det låter ju helt idiotiskt på svenska. Så det var mer att hitta de rätta uttrycken på mitt eget språk. Sedan var det en utmaning att sjunga på svenska. Många sa att jag låter helt annorlunda när jag sjunger på svenska mot att sjunga på engelska och jag håller med om det. Det blev mer en berättarrock av det. Det var att hitta rätt format för mig själv. Jag var jävligt nöjd med det. Något jag inte såg komma var den dagen som jag skulle ställa mig på scenen. Jag menar, hårdrocken har ju sin grej och man svänger med mickstativet och man far runt som en galning. Men helt plötsligt hade jag ingen aning om vad jag skulle göra på scenen. Det var ju bara jag där. Hela mitt scenspråk har ju varit i hårdrockens tecken. Jag hittade mig till slut men det tog ju ändå ett par gig innan det satte sig.

Kände du att dina texter blev granskade på ett helt annat sätt här i Sverige när du plötsligt skrev dem på svenska mot vad de blir när du skriver dem på engelska?
Ja, det kände jag absolut men det blev jag nästan tacksam för. Det jag märkte var att jag fick extremt mycket mer kredd än vad jag hade fått tidigare. Det kanske inte är så konstigt för det har väl varit en hel del klichétexter. Jag fick ändå mycket lovord och folk jämförde mig mig alla möjliga artister. Det var en otrolig uppskattning som jag inte hade upplevt tidigare.

Hur känns det nu inför skivsläppet?
Jo, men det känns jättebra. Det är Stefan Bergström och jag som har skrivit alla låtarna tillsammans. Även om vi växte upp med samma saker så tog vi sedan olika vägar. Han spelade ju i betydligt hårdare band än de band som jag spelade med men vi sa det när vi började skriva att vi tar det som kommer ut ur oss helt enkelt. Vi hade 14-15 låtar från början men tog sedan beslutet att nio fick vara kvar. Det var inte nödvändigtvis de bästa låtarna utan vi kände snarare att vi fick en bra röd tråd. Stefan var lite oroligt för att vi inte skulle lyckas knyta ihop säcken med alla dessa spretiga låtar men jag var rätt lugn faktiskt. Det finns standardrocklåtar, det finns två lugnare ballader, något som låtar lite mer åt Billy Idol och något som kanske låter lite mer grungeaktigt. Jag tycker att det blev en bra blandning till slut.

Vilken ingrediens tycker du knyter ihop säcken?
Det är nog mer vår approach till det hela. Det är så många band som nischar sig i en viss genre idag och jag har aldrig riktigt gillat det. Aerosmith till exempel kunde under en period spela både bra ballader och bra rocklåtar, Queen kunde spela egentligen allt. Många band gör det bra i sin nischning men jag vill inte spela i ett sådant band. Och vi gör en Depeche Mode låt och den låter bra. Jag skiter ju i var låten kommer ifrån så länge den låter bra. Ska man hitta en cover ska man känna att den låten kan vi göra bättre. Det är en riktigt bra låt och jag ska inte säga att vår version är bättre, utan den är bara rockigare. Jag vill att folk ska bli överraskade.

Hur kom du själv in på hårdrocken? Hur utvecklades din egen musiksmak?
Jag växte upp med musik runt omkring mig hela tiden. Jag var yngst i en syskonskara av fyra så jag växte upp med Beatles. Vi alla ungar delade rum så de spelade Beatles hela tiden. När jag väl började köpa skivor själv blev det en salig blandning av Jimi Hendrix, Led Zeppelin, Black Sabbath, David Bowie och Sweet. Det kom ju så himla mycket bra saker under den här perioden, tidigt 70-tal. 1972 kom Made in Japan med Deep Purple, bara det. När jag sedan blev tonåring kom nästa grej för mig, punken! Vad gjorde man revolt mot? Egentligen ingenting utan vi hade det rätt bra där jag växte upp och vi var inte fattiga. För mig var det att Sex Pistols tog fram en attityd och adrenalin som jag aldrig hade upplevt tidigare. Jag gillade egentligen inte så många punkband mer än Sex Pistols och Clash utan som sagt var det mer attityden. Jag tyckte att den skulle man lägga till hårdrocken och glamrocken.

Jag tycker att punkens absolut största bidrag till musikvärlden var att ge den lilla människan en chans, den som inte kunde alla skalor eller kunde skriva alla låtar men som ändå kunde bli rockstjärna och stå på en scen.
Du har helt rätt! Det var anledningen till att jag tog det klivet som jag gjorde. Jag gick in i den kommunala musikskolan när jag var 10 år och jag började som trummis. Jag gick några år som trummis och jag satt hemma med hörlurarna och spelade efter Sweet och Deep Purple och verkligen övade. Men man visste att man var tvungen att vara en virtuos för att få spela in en skiva men helt plötsligt, precis som du sa, gick det bra även om man inte var världsbäst. Då kunde vi ge oss ut och spela på ungdomsgårdar och sådana ställen. Punken gjorde verkligen mycket för den nya våg av rock som senare kom fram med Iron Maiden och hela det gänget.

Hur skulle du jämföra ditt nuvarande band med till exempel Shotgun Messiah ur ren attitydmässig synvinkel?
Jag skulle säga att glädjen och viljan finns i det här bandet. Det liknar det som fanns i Shotgun, där vi bara skulle till USA, det fanns inget annat. Vi har ju samma drömmar nu om att åka till USA för att spela och turnera. Vi går verkligen in för detta med en do-or-die attityd och vi har inga andra band än det här bandet. Många kör i mängder av band samtidigt men vi gör inte det. Vi vet vad som krävs för att komma vidare och då kan du inte ha en massa andra band. Det är ju konstigt att vara 58 bast och fortfarande ha rockstjärnedrömmar men jag och Stefan sa det till varandra, att det här inte få blir ett jävla hobbyprojekt utan det måste vara på riktigt. Det är så svårt att slå sig in på marknaden men man får bara inte ge upp. Det är ju det här vi älskar att göra, spela live, turnera och resa. Skillnaden idag är att jag har ett annat arbete att falla tillbaks på vilket ger en annan ekonomisk trygghet än vad som fanns på den tiden när vi började.

Vad händer nu när ni släpper skivan?
Just nu repar vi hårt så att vi är redo för att åka ut och spela. Vi släpper plattan men fortsätter att göra intervjuer. Det är väldigt många från USA faktiskt. Och det är ju väldigt roligt. Jag kan förstå det eftersom det är där som jag har sålt flest plattor och de har ju ingen aning om mina svenska plattor så för dem har det varit tio års tystnad från min sida. Annars är det att fånga festivaler och vi letar en booking agency.

Du som har varit runt i USA så mycket måste ha upplevt en massa häftiga saker. Är det något som har etsat sig fast?
Det finns hur mycket minnen som helt, vi turnerade extremt mycket där. Ta till exempel ett band som heter Faith No More. De släppte en låt som hette Epic och i videon spränger de ett piano och sedan ligger en guldfisk och hoppar på golvet. Jag och Billy Idol bodde rätt nära varandra i Hollywood och han är ju gammal punkare så vi blev polare. Vi åkte till New York för att kolla Faith No More. Billy är verkligen full av hyss hela han och han sa att jag skulle avvakta för att se något häftigt. Bandet giggade och jag tyckte de var skitbra och vi skulle träffade dem backstage efteråt. De kör ju Epic som sista låt eftersom det är den stora hitlåten. Precis i mitten av låten rasade det ner mängder av död fisk över hela bandet. Då hade Billy kommit överens med bandets roddare att de skulle släppa fisken. När vi sedan kom backstage så var inte hela bandet skitglada kan jag säga haha.

Är du skivsamlare?
Ja det är jag

Vilken var den första skiva du köpte för dina egna pengar?
Det var Black Sabbaths debut. Den första jag fick var Creedence Clearwater Revivals Cosmos Factory som min pappa hade vunnit.

Hur sorterar du skivorna?
Klassiskt A-Ö

Är det några band som du har samlat på dig lite mer av än av andra?
AC/DC
och Aerosmith

Avslutningsvis, har du något som du vill säga till de svenska lyssnarna?
Ge plattan en chans. Gillar ni bra rock så kommer ni inte bli missnöjda.

Stort tack för snacket, Zinny!

SKRIBENT: Fredrik Brolin
INTERVJU: Bo “Zinny” Stagman (Zinny Zan)
AKTUELL MED: Nya albumet Lullabies for the Masses
SKIVBOLAG: Wild Kingdom
RELEASEDATUM: 2022-05-20

| HEMSIDA | FACEBOOK | INSTAGRAM | SPOTIFY |

Fredrik Brolin

Reporter at Rockbladet.se
Jag började jobba för Rockbladet i början av 2012 och släppte debutboken "Metallica:Sorgespel & Segertåg - Det svenska perspektivet" 2018. Musikälskare sedan barnsben och har alltid haft musik som en naturlig del av tillvaron. Första stora favoriten blev Rolling Stones men kom sedan in på Heavy Metal genom Deep Purple, KISS och AC/DC. Luciarocken på SVT 1984 med Dortmundfestivalen från 1983 är och förblir en milstolpe i musiklivet. En annan är Metallicas Ride The Lightning. WOW! Rock på tyska ligger mig också varmt om hjärtat. Har jag en gång fastnat för en artist, ett band eller en del av en låt så släpper jag det inte, utan stannar trogen. Hittar jag en ny favvolåt kan den rulla 30 gånger på repeat under en dag. Jag intresserar mig för det mesta inom musik egentligen, som Woodstock-generationen, blues, de flesta grenar inom Metal men även singer/songwriter, Punk, Oi, Reggae och Opera. Nu för tiden lyssnar jag massor på dödsen och blacken. Bästa popbandet förövrigt är och förblir ABBA.

Relaterade artiklar