INTERVJU: Tom Englund från Evergrey

Göteborgarna i EVERGREY har genom Napalm Records släppt A HEARTLESS PORTRAIT (THE ORPHEAN TESTAMENT). Plattan markerar bandets trettonde studioskiva, vilket bara det är ett imponerande nummer. ROCKBLADET tog sig till skivbolaget i Stockholm och satte sig ned med bandets sympatiske sångare och låtskrivare TOM ENGLUND. Det blev ett trevligt samtal om igår, idag, imorgon samt det bästa som han någonsin har skrivit.

Är det här en coronaplatta?
Visst kan den klassas som det eftersom den gjordes under coronan men då har jag samtidigt gjort sex coronaskivor. Jag gör så många olika grejer hela tiden. Jag skulle inte säga att coronan har inspirerat till skivan utan snarare givit oss tid till att skriva den eftersom att vi i normala omständigheter istället hade turnerat vid det här laget.

När det något med skivan som du känner blev bättre tack vare tiden?
Det här är min trettonde skiva med Evergrey, så jag vet liksom vad jag gör. Oftast har du något annat du ska göra, som resor, göra press, du har familj och allt vad det nu kan vara. Man är liksom alltid på väg någonstans. Den här plattan kom till lite enklare tack vare att just den biten togs bort.

När ni normalt sätt är på turné när skivan släpps, märker ni från en kväll till en annan någon skillnad på responsen bland publiken?
Det brukar ta lite längre tid. Det är ju nästan lite korkat att åka på turné med en skiva som ingen har hört tidigare. De låtarna måste ju vara otroligt bra för att någon ska bli imponerad direkt. I dagens läge promotar man mer saker som redan är släppta. Tidigare kunde det vara så att man byggde upp ett sug inför skivsläppet. Men med det sagt så ska det blir fantastiskt att få komma ut och spela i höst. Jag tror att vi har 38 gig på 39 dagar inbokade och då har vi två plattor som vi promotar eftersom den förra plattan släpptes för mindre än ett år sedan. Det har ju aldrig hänt tidigare. Blir det inte fullt då så kommer det aldrig att bli fullt haha

Går jobbet med låtordning miste lite i dagens läge med tanke på hur folk lyssnar på musik idag jämfört med tidigare?
Jag skulle säga att det är det bästa av båda världarna. Jag tycker att old-school publiken som vi definitivt har och som utgör kanske 25 % av vår totala ”fanbase” medan 75 % har tillkommit 2014 och framåt. Det är på våra fem senaste plattor och vår förra skiva var vår största kommerciella succé och det är spotifypubliken som gör väldigt mycket där. Men många ur dem lyssnar också på skivor i låtordning och som blir rasande när någon jävla random-funktion sabbar låtordningen. Men samtidigt ska plattan tåla att spelas på vilket sätt som helst, annars kanske man borde jobba lite mer på låtarna. Den enda låten som jag inte ville att man skulle börja skivan med är den sista låten (Wildfires) eftersom den har jag tänkt att den ska vara som en andningspaus innan man trycker på play igen för att lyssna om skivan.

Vilken låt på plattan är du mest nöjd med placeringen av?
Det är nog sista låten eller även titelspåret The Orphean Testament ligger otroligt bra där den ligger.

Vilken ingrediens måste en öppningslåt ha?
Den måste ha något som grabbar tag i lyssnaren och den ska få samma energi som vi fick när vi skrev låten. Jag kände faktiskt, när jag skrev Save Us att det var den bästa sångmelodin som jag någonsin har skrivit rent melodimässigt och när den blev klar tycker jag fortfarande det.

Apropå låtskrivande, vilket uppskattar du mest, en bra formulerad text eller en bra melodislinga?
Det går inte. Det är samma sak för mig. Båda är poesi för mig. Hade jag fått välja mellan ett riff och en melodi hade jag valt melodi men här går det inte att välja.

När det kommer till texter, kan du nämna någon som alltid kommer med texer (oavsett i låtar eller i böcker) som du känner att du gärna själv hade skrivit?
Albert Camus, allt han skriver känns som rinnande vatten för mig när jag läser det. När det kommer till låttexter hade jag gärna skrivit Comfortably Numb med Pink Floyd eller One med U2 eller Ride the Lightning med Metallica.

Vissa saker sätter sig direkt. Har du några skivor som du fortfarande minns när du hörde dem för första gången?
Operation Mindcrime (Queensryche), Seventh Son of the Seventh Son (Iron Maiden) Images and Words (Dream Theatre), Piece of Mind (Iron Maiden), Pyromania (Def Leppard). Jag ryser när jag tänker på dessa plattor. Jag minns när jag hörde Ride the Lightning för första gången. Jag fattade ingenting och tyckte att det var det värsta som jag någonsin hade hört. Det var liksom någonting som hotade mig, det kändes farligt.

När ni startade upp på 90-talet var ju göterborssoundet i full blom. Hur mycket inspirerade det er?
Vi hängde ju på samma ställen i Göteborg. Evergrey kom ut ur det. Jag spelade själv i ett dödmetalband som var lite hårdare än Inflames eller Dark Tranquillity och lite mer som Morisound-ljudet men det var inte det jag ville spela utan jag saknade lite av den här Iron Maiden känlsan så min idé var att skriva lika mörk musik men med vanlig sång. Sedan började banden turnera och man hörde ju att till exempel Dark Tranquillity var i Polen och spelade och Inflames var i England och det tyckte man var coolt. Det var en viktig period eftersom det inspirerade lika mycket som det gjorde när Europe visade en hel generation att det faktiskt kan gå. Det har fungerat för många av oss men kanske inte på samma nivå men vi har hållit på i trettio år nu och vi lever på musiken.

Jag gissar att de drömmar som ni hade när ni startade upp i replokalen nu sedan länge är uppfyllda, vad drömmer ni om nu?
Nä, jag drömmer om samma sak nu som då, världsdominans haha. Det är så jävla coolt, jag måste tro på att det går. Blir jag sedan realistiskt och tråkig så inser jag såklart att det inte är troligt men det finns en chans. Det handlar inte om pengarna utan att jag vill spela min musik för så många människor som möjligt. Man måste fortfarande drömma, det sjunger jag mycket om på nya plattan. Drömmarna finns ju kvar, som att musicera med någon favoritartist eller vara med på någon annans skiva eller att ha med någon på sin egen skiva. Det är coolt. Sedan att åka till Grönland till exempel och få spela för 30 personer vore häftigt. Vi spelade på Island en gång, två dagar i rad. Det kom tolv personer ena dagen och tolv personer andra dagen. Det var samma personer haha. Vi körde samma gig två gånger men det sket de i. Vi var med i Isländsk TV också.

Haha ni måste ju ha varit med om flera sådana roliga saker?
Ja, vi hade en spelning inbokad på en söndagsmorgon en gång. Vem fan bokar in ett band på en söndagsmorgon? Det var en person och en hund i publiken. Vi tyckte synd om hunden som behövde vara i det där oljudet.

Hur stora spelningar gör ni normalt?
Vi spelar på klubbar 600-700 personer. Sist spelade vi på Nalen i Stockholm som var välfylld. Det är där omkring det är nästan överallt. Vi gör ju inte bort oss på de större scenerna men det blir en annan spelning då. Det går från att bara vara en spelning som det är på en klubbspelning till att bli en rockshow. Jag skulle tänka mig att det händer någonstans mellan Annexet och Hovet. Jag har spelat på båda men jag tyckte att Hovet var coolt när vi spelade tillsammans med Whitesnake.

Har något hänt på scenen som har fått er att liksom tappa balansen.
Vi spelade på en kryssning som gick från Miami. Vi spelade på en av scenerna och det gungade mycket och när man headbangade så stod man helt plötsligt på en annan del av scenen än vad man gjorde när man började. Sedan blåste det utav bara helvete, bakifrån så håret stod ju rakt ut framåt. Det var som att ha en Carolafläkt monterad i nacken. Johan lyfte vid ett tillfälle handen upp i luften och skulle ta ett kliv till framåt men så var sladden för kort och båda benen flög i luften istället och han hamnade på rygg. På filmen från det som vi har sett så ser man inte hans kropp utan bara benen uppe i luften. Det går ju inte att hämta sig efter en sådan sak när man ska stå där och försöka vara lite hård och pretentiös. Haha

Hur ser det ut nu framöver?
Skivreleasen och Sweden Rock Festival och en massa andra festivaler. Europaturnén startar i september.

Hur var det att komma igång att spela igen inför folk efter pandemin?
Det var ju fantastiskt. Göteborg, Stockholm och Karlstad var riktigt bra. Det var rätt nervöst fram till dess att man står där innan giget, då blev det som vanligt igen. Har man inte gjort det på två år så glömmer man ju lite och tappar lite av sin identitet, det är skitskumt.

Är man en viss typ av person om man vill ställa sig inför 70 000 personer? Eller 700?
Ja, eller inför 50 personer är ännu värre än inför 70 000. Man har väl en vilja att visa alla att man är bra.

Har du ett bekräftelsebehov?
ja, det har jag nog men jag är samtidigt otroligt trygg i mig själv som musiker. Det kanske är snarare en ovilja att göra någon besviken, det fightas jag med lite. Det är inte riktigt samma sak. Det är klart att man vill att någon ska tycka att man är bra, det är nog en mänsklig grundkänsla men vad den bottnar i finns nog tusen olika anledningar för folk. Det som skulle störa är om folk avfärdar något utan att ens gvivit det en chans när någon har lagt ett år eller mer av sitt liv för att göra något man älskar. Det var nog värre förr, nu behöver jag egentligen inte bevisa något för någon längre.

Hur var det under 90-talet där hårdrocken med undantag från extremmetallen hade det väldigt tufft när grungen tog ett järngrepp om musikvärlden? Det måste ju ha varit lite av en uppförsbacke redan från start för er?
Ja, det var det men samtidigt hade vi ett driv att vilja någonstans. Det var ju alldeles i början av vår karriär. Sedan kom Hammerfall och räddade hela hårdrocksvärlden på något sätt och fick folk att bli troende inom den typen av metal igen. Det banade väg för rätt mycket. Det är otroligt många som har glömt hur mycket de har gjort för hårdrocken och istället ger Hammerfall en massa skit. Det är typiskt att folk har ett större behov av att säga vad de inte gillar än att säga vad de gillar. Det är också de människor som alltid tillåts höras högst.

Minns du den första platta du köpte?
Den första platta som jag fick var Radio Ga-Ga (Queen) men den vann jag så den räknas ju inte. Them (King Diamond) och Piece of Mind (Iron Maiden) köpte jag iallafall. Jag snodde några också haha. En av de första CD-skivorna som jag köpte var Hysteria (Def Leppard).

Är du skivköpare?
Nä, jag lyssnar aldrig på musik egentligen. Jag skriver ju och spelar musik hela tiden och jag lyssnar bara på det som spelas i typ turnébussen eller på en pub när man dricker bärs. Hemma lyssnar jag aldrig på musik. Ny musik måste vara otroligt bra för att det ska imponera på mig för att det ska kunna leta sig in genom allt det gamla som jag gillar och är bekväm med att lyssna på.

De band som ni har med er som förband på turné, lyssnar du in på deras musik?
Ja, ibland live. Men oftast är jag inne och värmer upp på inför att själv gå på scenen. Jag får oftast möjlighet att titta på det första bandet snarare än andra bandet. Men man skulle ha ett efterband istället som spelar efter vår spelning. Min dröm är ju att ha Bullit som efterband. Det är ju det bästa som finns, att dricka bärs och lyssna på Bullit. Eller ett bra coverband skulle funka också.

Singelvalen på skivan, hur kom ni fram till dem?
Det var lite olika. Den första, Save Us, var solklar eftersom det är bland det bästa jag har skrivit. Vi i bandet trodde sedan att Call Out The Dark skulle bli både video och singel men vi ville låta skivbolaget bestämma. Och så väljer ingen Call Out The Dark, va fan! De valde Midwinter Calls. Sedan på tredje var vi oense om vilken låt vi skulle välja så då lät vi de unga personerna på skivbolaget säga sitt och alla var helt överens om att Blindfolded skulle bli singel.

Intressant. Väljer man sina krig (om det ens finns några) mot skivbolagen eller är man som artist så nöjd med alla låtar på plattan att det egentligen inte spelar någon roll vilken låt de väljer?
Är det något som vi brinner för jättemycket så bestämmer vi men samtidigt behöver man vara lite smart eftersom det är människor som ska jobba med dig. Det är viktigt att de är med på tåget och känner att de brinner för den låten som ska pushas. Nu har det ju gått skitbra och jag tror att vi har fler streams redan nu än vad vi har på skiva 4 och 5 ihop. Det är verkligen jävligt roligt.

Varför har svensk musik blivit den maktfaktor den faktiskt är i musikvärlden?
Det är fantastiskt. För det första är vi priviligierade att ha fötts i ett land där det finns pengar och där folk har råd att köpa sig ett instrument och vi har haft kulturcirklar så att folk har kunnat starta sina band och ha någonstans att vara med banden. Sedan har vi såklart ABBA, Björn Skifs, Roxette och Europe, som alla har visat att det går att skapa magi från Sverige.

Helt enig och samtidigt har vi blivit extremt stora inom extremmetallen.
Ja, och det bottnar oftast i ett meloditänk som vi är uppvuxna med. Det finns väldigt lite metal från Sverige som har blivit populärt som inte har någon melodi. Även hos band som till exempel Entombed eller alla de stora Black Metal banden så finns alltid en melodi.

Något sista att säga till de svenska fansen?
Det är mer en allmän uppmuntran att nu när vi kommer igång igen efter pandemin så se till att gå ut nu och var inte bortskämda. Vi har sett hur jävla illa det kan gå, tänk istället att det kan vara sista gången jag kan få gå på en konsert. Sedan fattar jag att det finns ekonomiska begränsningar och att man inte har råd att gå på konsert tre gånger i veckan. Men sitt inte bara och vänta på favoritbandet utan alla band har kämpat och slitit i två och ett halvt år nu så gå ut och se dem spela.

Stort tack för ett bra snack, Tom!

SKRIBENT: Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)
FOTO: Mattias Nilson (mattias.nilsson@rockbladet.se)
INTERVJU: Tom Englund (Evergrey)
AKTUELL MED: Nya albumet A Heartless Portrait (The Orphean Testament)
SKIVBOLAG: Napalm Records
RELEASEDATUM: 2022-05-20

| HEMSIDA | FACEBOOK | INSTAGRAM | SPOTIFY |