Triss i Alice Cooper eller Skandinavien runt på fyra dagar

Då vet vi; två och halvt år utan Alice Cooper live så är även Poison kul att höra live igen. Skämt åsido så uppvisade Alice och hans band en enorm energi och konsertglädje när de gjorde en sväng över Skandinavien; Gävle (Atlas rock), Köpenhamn (K. B. Hallen) och Oslo (Oslo Spektrum). Alice uppvisade en uppåtgående trend i liveenergi åren innan pandemin även om man kunde tycka att skivorna stagnerat något. Pandemin dödade inte detta utan snarare verkar hela bandet hållit sig i form och bara väntat på att få explodera live när vi väl fått bukt på pandemin.

Intromusik och en deklaration att vi är inlåsta i Alice Coopers Nightmare Castle. We are all doomed. Monstret är hungrigt och vi är dess lunch. Där drar Feed my Frankenstein igång. Låten har inte supertempo men det finns potential i låten och Alice levererar den med kraft. Han och bandet krokar mig direkt trots att detta inte ens är i närheten av en favoritlåt. Frankensteins monster (döpt till Frankenalice) gör ett kort gästspel på scen med en puckelryggig hantlangare som försöker hålla koll på monstret. Denna nittiotalslåt följs upp av klassiska No More Mr Nice Guy inklusive handgester som illustrerar allt som Alice och hans föräldrar råkar ut för i denna halvbiografiska låt. Alltihop accentuerat av Alice korta svarta handskar.

Vi hinner dra ett par andetag för att kunna sjunga mer innan Bed of Nails dundrar på. En låt som överraskar genom att både finnas med på turnén och uppskattas så pass av mig. Runt 1990 var verkligen inte min favoritperiod med Alice. Bed of Nails har dock fördelen att vara lättare att sjunga med i och vara mindre sönderspelad än Poison som vi så klart får senare i showen. Det fanns en tid när Alice sa’ att det finns låtar han aldrig skulle köra för att de var för explicita. Ett sådant exempel var Spark in the Dark. Nu handlar ju inte Bed of Nails direkt om snickeri, i alla fall inte som jag förstått det. Det är ännu en grad av uppsluppenhet som kunnat iakttas hos Alice de senaste fem, tio åren. Alice uppträder även iförd rött läppstift, även detta ett skönt litet uppsluppet steg. Han envisas sedan med att få mig att uppskatta låtar från runt nittio genom att följa upp med Hey Stoopid. Lite är det väl två och ett halvt års abstinens men det är väl framfört och med glädje och livlighet. Jag kommer säkert skriva energi, livlighet och glädje fler gånger i den här texten.

Tillfälligt går tempot ned när Alice halar fram munspelet och duellerar med Tommy Henriksen på gitarr. Fram och tillbaka spelar de små snuttar på respektive instrument innan Tommy hänger kvar på ackordet och Glen Sobel slår in Fallen in Love på trummorna. Nu blir det gungrock av klass från en av de senare skivorna, Paranormal. Jag älskade denna låten med liknande intro hösten innan pandemin trots att jag såg och hörde den två dagar på raken. Till min glädje har de jobbat om duellen mellan Alice och Tommy och kör inte samma inrepade slingor. På slutet kör Alice även ett längre munspelsparti och de här tre gångerna längre än innan pandemin. Han gör det dessutom med den äran. Alice på gitarr kan man klara sig utan men munspel däremot. Det tar jag gärna en dos av.

Nu får vi en svängig Be my Lover och det är fasen svårt att inte vifta på stussen här och att inte återigen le när Alice gör självreferenser till bandet och att folk inte förstår varför sångaren heter Alice. Självklart byter han ut Detroit City mot Gävle City, Köpenhamn respektive Oslo City. Utan mellanrum smaskar bandet sedan på med Go Man Go även denna från de senare skivorna, nämligen Detroit Stories. Inte heller denna någon favorit och inte en låt som höjde betyget när jag recenserade Detroit Stories. Det funkar dock rätt bra live. Refrängen är lätt att skråla med i när man fått kläm på timingen. Även nästa låt smäller in utan paus mitt i en fras, Under my Wheels. Detta är verkligen en av mina favoriter, live och på platta. Alla tre gitarristerna får här en chans att stila med varsitt kort solo.

En ny fas i konserten infaller med, i Sverige så uppskattade, He’s Back (The Man Behind the Mask). Nu kommer ett skräckparti och mer scenografi. Skönt nog är He’s Back precis som innan pandemin ett väl inövat parti i showen och inte enbart inkastad för att den älskas så i just Sverige. Hela tiden har ett slott stått uppbyggt i bakgrunden och under låten kommer några oskyldiga naiva turister inlallande på scenen och knallar runt framför slottet. En av dem ska självklart gå upp i slottet och där dyker så klart Jason upp och dödar den ena turisten medan den andre förskräckt ser på samtidigt som hon försöker påkalla Alices uppmärksamhet. Alice är dock upptagen med att sjunga om nämnda maskbeklädda varelse. Jason går sedan triumfatoriskt ned från slottet men blir bortschasad från scen av Alice. När han passerar Ryan halar Ryan fram en mobiltelefon, tittar förvånat på den och gestikulerar till Jason som om han fått samtal. Jason tittar förvånat på den, ja han lyckas utstråla förvåning trots hockeymasken, tar den och vandrar av scenen pratandes med någon. Humorn är ständigt närvarande i det Alice gör.

Bandmedlemmarna ler ofta och verkar njuta av vad de gör och då har de ändå hunnit med en USA-vända och Storbritannien med flera ställen i Europa innan jag ser dem. Alla ser glada ut och Nita dansar som en dervisch med gitarren snurrande i bandet runt kroppen.

Temat i No More Mr Nice Guy tas upp igen i efterföljande Go to Hell där Alice anklagas för diverse obehagliga beteenden och omoraliska förehavanden som man kan diskutera om de är omoraliska eller ej. Alice har bytt tillbaka texten till originaltexten. Ett tag sjöng han “I can go to Hell” och “I have gone to Hell”, exempelvis under Theatre of Death där han efter en av avrättningarna faktiskt verkade hamna i Helvetet, förvånad över att vara vid liv. Gammal eller ej, jag tycker att Alice lyckas framföra tonårsångesten i Eighteen med ära. Här kommer sedan som väntat Poison. Jag minns att jag till en musikvän viskade “pausmusik” men fan alltså. Han lyckas få mig att gilla även detta, i alla fall lite grand. Det är en bra låt om än fullständigt sönderspelad och det finns lite mer glöd än vanligt i framförandet. Ibland tycker jag till och med Alice och bandet sett lite trötta ut när de framfört den men inte de här kvällarna.

När Billion Dollar Babies trummas in så blir det extra svårt att stå still och det är återigen svårt att inte vifta på stussen under We go dancing nightly-partiet. En nyhet sedan lite innan pandemin är att Alice inte trär på sedlar på sin värja och viftar loss dem över publiken. I stället fälls en slunga upp som skjuter konfetti, guldmyntliknande konfetti och sedlar över publiken. Så nu kan man i någon mån tidsbestämma sedlarna utifrån om de har värjhål eller ej.

Skräcktemat släpptes lite under de senaste låtarna men nu tonas det ned på scen och Nita får glänsa med ett introsolo likt hon tidigare år gjort inför Poison. Nu inleder hon i stället Roses on White Lace, en låt som är riktigt obehaglig. Här dansar Sheryl Cooper in för första gången, utstyrd för att passa i en gotisk skräckfilm. Nu får vi en riktig guldklimp och sedan lång tid sällan spelad live, My Stars. Denna guldklimp följs upp av en bit av Devil’s Food och konstaterandet att vi bara är spindelföda om vi inte lovar vår lydnad till The Black Widow varvid vi får en bit av densamma låten. Nu är det dags för Chuck att leka med sin bas tillsammans med Glen som även får ett trumsolo. Jag är inte så förtjust i trumsolon men tycker nog ändå att Glen brukar hålla dem rimligt korta. Lite hjälper det väl också att delar ibland görs tillsammans med Chuck på bas. Med hjälp av lite mer Black Widow återvänder vi till skräckscenariot och vi får HELA Steven. Komplett med en förvirrad Alice i tvångströja som sjunger denna, även den, kusliga sång. Skurk-Alice tar sig ur tvångströjan och i efterföljande Dead Babies käbblar han med Sheryl som återvänt med en barnvagn med deras förmodat gemensamma barn som inte Sheryl vill släppa Alice nära. Förståeligt till tonerna av Dead Babies som handlar om otillräckligt föräldraskap med värsta möjliga utfall, det lilla barnet dör. Han får dock till slut hålla barnet och det går givetvis inte väl och sedan på något vis är vi vid att Alice står med en köttyxa i högsta hugg. Han fångas dock in i sista stund och förs till giljotinen. Detta av kusliga fullstora barn med stelnade miner, surrealistiskt kusligt. Skurk-Alice avrättas och hans avhuggna huvud paraderas av Sheryl som inte verkar ett skvatt mindre galen hon.

Ytterligare ett gammalt guldkorn i form av Escape dyker upp när rock ’n’ roll-Alice återkommer till oss. Vi får ett litet skräckmoment till i form av Teenage Frankenstein och ett återbesök av Alices eget Frankensteins monster. Alice håvar dock in monstret i dess kedja och det föses av scen. Här kunde showen varit slut men Alice och bandet återvänder för en dundrande School’s Out inklusive konfettifyllda ballonger som vi bollar omkring och Alice slår sönder med sin värja. Vi får också som tidigare en bit av Another Brick in the Wall och publiken är med och fyller ut refrängen lika väl som school’s outrefrängen. Sedan pratar plötsligt Alice, något han inte gör i sin rollgestaltning i showen, och presenterar bandet och Sheryl. I Köpenhamn får även Michael Monroe och Steve Conte vilka deltar i School’s Out en presentation. Sist får vi det klassiska men så bra “And playing the part of Alice tonight… …Me!”. Detta även en symbol för det så viktiga för honom, att hålla i sär scenrollen och privatpersonen Alice Cooper. En sammanblandning som höll på att ta livet av honom men som han med vänners hjälp lyckligtvis tog sig ur.

Alice avslutar med att han är glad att vi ville komma till hans “castle of nonsence” och önskar att alla våra mardrömmar ska bli “horrific”. Här är det så slutligen slut på riktigt och man undrar hur tusan man ska kunna varva ned från det här.

Bandet fortsätter turnén österut och söderut i Europa en månad till och har precis förlängt den med ett extra datum i Sverige på Törebodafestivalen (som ersättare för Billy Idol som olyckligtvis blivit sjuk).

Med den energi som uppvisades de här kvällarna och som omtalats tidigare på turnén så var nog inte det här den sista turnén Alice gjorde i sin karriär.

Atlas Rock är en ny festival på Gasklockorna i Gävle. Festivalen verkar lovande även om det nog inte var slutsålt. Det finns campingplatser och en variation på festivalmaten, från klassiska langos och viltkebab till lite bättre hamburgare. Det enda jag skulle hålla emot första versionen av festivalen är att scenen var onödigt hög. Även om man vill att även de längre bak ska se så kunde den vara lägre för de som står långt fram och för de stackars fotografer som ska fota.

K. B. Hallen i Köpenhamn är en sportarena som även används för musikevenemang och har haft spelningar av äldre legender än Alice exempelvis Louis Armstrong, Billie Holiday och The Who (och många fler). Den nuvarande byggnaden är dock ett nybygge efter att en brand förstörde den gamla 2011. Vid konserter rymmer arenan cirka 5 000 besökare.

**Oslo Spektrum** är en arena för olika typer av event från Eurovision Song Contest till en lång rad legendariska band, bland annat Rammstein. Arenan öppnade 1990 och tar cirka 10 000 besökare vid konserter. Arenan ligger väldigt praktiskt nära både centralstationen och busscentralen och med ett stort hotell tvärs över gatan. Det finns även vandrarhem inom tio minuters promenad.

Atlas rock, Gävle

K. B. Hallen, Köpenhamn

Oslo Spektrum, Oslo

Skribent: Kristoffer “Illern” Holmén (kristoffer.holmen@rockbladet.se)
Fotograf: Kristoffer “Illern” Holmén (kristoffer.holmen@rockbladet.se)
Event: Alice Cooper
Arenor och datum: Atlas Rock, Gävle, 2022-06-04 K. B. Hallen, Köpenhamn, 2022-06-06 Oslo Spektrum, Oslo, 2022-06-7

Alice Cooper Band Alice Cooper: sång, munspel Sheryl Cooper: kör, dans Chuck Garlic: bas, kör Ryan Roxie: gitarr, kör Nita Strauss: gitarr, kör Tommy Henriksen: gitarr, kör Glen Sobel: trummor

Kristoffer Holmén

Reporter at Rockbladet.se
A systems administering role-playing Alice Cooper fan

Relaterade artiklar