INTERVJU: Brent Smith från Shinedown

De amerikanska rockarna i SHINEDOWN har släppt en ny skiva, Planet Zero. Jag lyssnade igenom plattan och styrde kosan mot skivbolaget i Stockholm för att ta ett snack med den sympatiske sångaren, frontmannen och Knoxvillesonen BRENT SMITH. Det visade sig att vi firar våra födelsedagar på samma datum. När Brent föddes 1978 var det snöstorm i Knoxville och när jag föddes i Norrköping samma dag fem år tidigare skrev Aftonbladet att ALLT skulle bli bättre.

Berätta lite om orten och vilken typ av familj du växte upp i
Vi bodde i ett förorts-isch område på en gata med andra hus på varje sida men det var egentligen inte någon förort i det sinnet. Stan låg liksom bara tre minuter ned längst motorvägen. Det var en riktigt religiös, väldigt älskvärd, söt, vårdande och nästan överbeskyddande familj i många avseenden. Jag var det enda barnet och mina föräldrar gjorde deras absolut bästa för att ge mig så mycket som de bara kunde ge mig. Vi var väldigt mycket en mellanklassfamilj, där mamma arbetade för en bank i nästan 40 år och min pappa var lärare. Han var också skolans fotbollstränare, baseballtränare, baskettränare och han coachade faktiskt två mästarlag i staten där vi bodde, men det var när jag var väldigt liten. Det var en normalt och hårt arbetande familj kort sagt.

Hur var det att vara hårdrockare där?
Jag upptäckte Hair-Metal lite senare, först när jag var tonåring, men när jag var runt 14-15 hade jag en rejäl kärleksaffär med punken. Jag lyssnade på band som Exploited, Operation Ivy, The Dwarves och såklart Sex Pistols och Television. Det fanns en hel del vad man kallar för CBGB-band som jag gillade mycket men samtidigt blev jag uppslukad av 90-talet. Jag älskade Chris Cornell och Kurt Cobain som var massiva influenser för mig. Men, jag glömmer det aldrig, min pappa förändrade mitt liv signifikativt när han gav mig en kassett med en kille som hette Otis Redding. Otis ledde mig till Al Green, som ledde mig till Percy Slegde, som ledde mig till Marvin Gaye som ledde mig till Sam Cooke som ledde mig till Ella Fitzgerald som ledde mig till Nina Simone som till slut ledde mig till Billie Holliday. Någonstans längst vägen tog jag en annan sväng som ledde mig till Birmingham och ett band som heter Black Sabbath och sedan till Led Zeppelin. Jag menar, jag lyssnade inte på Beatles förrän jag var i tidiga 20-åren. Jag var alltid inspirerad av att använda rösten som ett instrument så allt var väldigt melodiskt och texter är jätteviktiga hos mig för jag vill veta vad låtars budskap är. Jag lyssnade på många power-sångare, både manliga och kvinnliga i alla musikstilar. Om jag återgår till punken så älskade jag Wendy O Williams i Plasmatics.

 Du nämnde Marvin Gaye, Otis Redding och alla de andra men vad var instegsdrogen för dig att komma in till de hårdare sakerna? 
Det var Appetite for Destruction (Guns N Roses från 1987). Jag minns att jag fick den skivan när jag var runt 10 år, 1989. Som 10-åring var det bara fantastiskt för mig. Det var inte glam, utan det var punkigt och det var brutalt med total attityd. Jag hade egentligen aldrig hört något liknande innan dess. Appetite for Destruction introducerade mig till punken. Jag visste ingenting om punk innan den skivan. När jag var runt 14-15 kunde jag ta alla dessa höga toner som Axl Rose tar på Appetite men han gör det såklart helt annorlunda. Jag använder en annan del av min röst. Jag kände att jag behövde bemästra att sjunga alla toner på Appetite och alla toner på Back in Black (AC/DC från 1980). Det var de två riktigt tunga skivorna att klara av rent sångmässigt. Det lärde mig jättemycket.

Något som grungen gjorde, precis som punken, var att alla kunde få spela utan att vara vitruos på sitt instrument.
Precis, det som Kurt Cobain visade var att han inte gjorde det han gjorde för att bli det han blev. Flera säger att han var vår generations John Lennon men han var ju Kurt Cobain, sin egen kille. Det som gjorde honom vacker var att det var 100 % autentiskt, det var den han var. Det som hände under 90-talet var att vi gick från glam till raka motsatsen, där man inte längre behövde all den där fåfängan eller uppmärksamheten. Helt plötsligt såg stjärnorna ut som vilken vanlig människa som helst och all den talang som fanns behövdes inte visas upp på något speciellt sätt för att bli accepterad. Kurt hade bara DET.

Minns du dagen då Kurt dog? Vilken var din första reaktion?
Det gör jag. Jag var med en kompis i hans hus och jobbade på en låt tillsammans. Det som blev speciellt var att han precis hade spelat Undertow-skivan (Tool från 1993) för mig. Jag minns att Kurt Loder på MTV News kom på i TVn där han sa att Kurt Cobain hade hittats död och att man misstänkte självmord. Den enda andra gången en musikers bortgång gjorde detsamma med mig var när jag var på turné i England med Iron Maiden 2017 då Chris Cornell dog. När man är på turné i England och har en ledig dag åker bussarna normalt iväg, de stannar inte kvar som de gör i USA. Det var runt lunch och den här dagen hade de hållit kvar bussarna i utkanten av stan för att alla omkring mig hade sett nyheterna under morgonen men jag sov fortfarande. Normalt brukar man bli uppjagad runt 9 på morgonen men jag vaknade till och undrade vad jag fortfarande gjorde på bussen när klockan var runt lunch. Jag klev ur sängen och när jag öppnade dörren kom vår trummis Barry fram till mig och sa att han var tvungen att berätta något snabbt för mig. När han berättade att Chris hade dött kände jag bara att jag i tystnad förlorade allt. Jag skrek inte eller ställde till en scen men det bara bröt ned mig. Det var exakt samma sak när Kurt dog, jag var tvungen att lämna min väns hus direkt. Jag hade precis fått mitt körkort och jag kände att jag bara var tvungen att köra bort någonstans. Jag stannade vid sidan av en väg och bara satt där i timmar. Jag hade all musik i bilen så jag lyssnade på den. Det var verkligen hjärtskärande.

Ja, det var verkligen jättehemskt. Minns du första spelningen efter Cornell dog, om du sa någonting från scenen eller gjorde något speciellt för att hedra honom?
Jag är inget fan av smädande, jag gillar det bara inte, men vi tog en tyst stund för Chris under den spelningen. Det var väldigt kort och enkelt men jag minns när vi gjorde det så kunde man höra en nål falla i hallen. Det var verkligen ingen som inte visade respekt, ingen som på fyllan försökte vara rolig och skrika istället utan det var bara tyst. Man försöker hedra sina hjältar, så på dödsdagen varje år, om vi är på turné, använder vi storbildsskärmarna till att lägga upp en bild på Chris och så gör vi en tyst stund för honom.

Vi har precis kommit ur en pandemi, körde du chill-out eller work-out när den var igång?
Vi drabbades egentligen inte så mycket av pandemin som band eftersom vi inte låg i inspelningscykeln då. Jag och Zach (Mayers) arbetade med ett sidoprojekt som heter Smith & Mayers där vi spelande in en dubbelplatta (Volume 1 och Volume 2) under 2020. Med Shinedown släppte vi låten Atlas Falls som vi lyckades samla ihop en halv miljon dollar med till ett företag som heter Direct Relief där alla pengar gick till Covid-19 arbetet och jag och Zach gjorde 22 drive-in shows i USA. Vi började skriva låtarna till Planet Zero  i juni. Jag och Zach gjorde ytterligare 10 shower från en buss och då fick vi allihopa Covid. När allt började öppna upp under sommaren 2021 gjorde vi 8 arena- och festivalspelningar med Shinedown som alla hade 10000 åskådare eller fler.

Vad är den största skillnaden mellan att turnera i USA och Europa?
Troligtvis att publiken här verkligen andas musik. Det är inte så att folk i USA inte är jätteinsatta i musik men det är annorlunda här. Européerna är mer inne i musiken och behöver inte hela tiden stå med telefonen uppe och ta bilder för att lägga upp i sociala medier när de går på en konsert. De investerar mentalt i spelningen istället. Ni är mycket mer eklektiska här och man kan ha mängder av olika stilar på samma festival, det måste inte vara bara Metal eller Rock utan det kan blandas med pop, rap och hiphop också. Det börjar bli mycket bättre i USA också men sinnena här är mycket mer öppna för det, iallafall när det kommer till festivaler. Det är vad jag har sett i alla fall.

Den nya skivan. Ni har rätt många låtnamn på den men många agerar mer som en brygga mellan två låtar.
Ja, det är A.I. Siren som är rösten inne där som börjar med att vara väldigt snäll men som försämras avsevärt mot slutet. Vad som folk inte vet är att vi har den andra sidan av Planet Zero redan skriven. Den är en helt annorlunda skiva. Allt är inspelat men allt är inte mixat än men nu gör vi en skiva i taget haha. Jag tycker att alla låtar på den här skivan riktigt sträcker upp händerna och det finns en anledning till varför alla dessa låtar måste vara tillsammans på detta album. Uppföljaren är på ett speciellt sätt, rent medvetet. De tre huvudlåtarna Daylight, A Symptom of Being Human och Dysfunctional You har ett gemensamt tema – Det är helt ok att vara lite naggad i kanterna, för det är det som gör dig till dig. Det är inget fel med dig. Sympton of Being Human är om att verkligen vara tvungen att kolla in i sig själv. Jag säger i sången att ibland är jag i ett rum där jag inte hör hemma, huset brinner, det finns inget alarm och väggarna smälter. Alltså huset är ditt sinne. Det är saken med att vara mänsklig, vi är väldigt känslomässiga varelser. När man går vidare i skivan och kommer till Daylight, som är om alla dessa människor omkring dig, de som håller dig vid liv, de som ser till att du upplever imorgon, de som ser till att du upplever nästa dagsljus. Du blir påmind om att du inte är ensam, du har människor som bryr sig om dig, du har människor som behöver dig precis som du behöver dem. Det är en väldigt mänsklig skiva.

Vad tror du om mänskligheten, finns det fortfarande hopp för oss eller har vi redan sabbat allt? 
Jag tycker att det finns en väldigt massa hopp. Man måste bara vara villig att bevisa att det finns där. Det kan vara väldigt skrämmande för folk för att de vill inte kliva fram för att de kanske blir uppfattade som den som säger att det vi hittills har gjort faktiskt inte funkar utan att vi måste komma fram till något nytt. De människor som du redan vet att du inte kommer överens med är de som du måste starta ha konversationer med. Det är de människorna som du måste sträcka ut en extra trädgren till och säga att du vill försöka från start igen. Vi kommer inte att vara helt överens om allt men jag garanterar dig att om vi slutar med att vara trångsinta kan vi lära oss en massa saker från varandra istället. Människor är i grund och botten goda och jag tror att det finns en massa mänsklighet kvar på den här planeten och jag är övertygad om att man måste ta sig utanför komfortzonen.

Lite som att säga Förlåt och Jag förlåter dig?
Ibland är de meningarna de absolut svåraste att säga till någon. Man kanske inte kan starta om men man kanske kan släppa saken. Man kan ju inte förändra gårdagen men man kan fokusera på idag och imorgon. Din framtid kan vara väldigt ljus så länge du är villig att samarbeta.

Hur ser du på cancel-kulturen?
Jag tror att de människor som gillar den kulturen, har själva inte råkat ut för den än. Man måste tillåta människor att ha ett mänskligt tillfälle i livet och ibland är det fler än ett. Vad någon gjorde för tio eller även tjugo år sedan definierar inte den person de är idag. Det är annorlunda om du pratar om någon som faktiskt bröt mot lagen eller gjorde något verkligen ondskefullt eftersom alla vet vad lagen är och alla vet vad gott och ont är. När allt kommer omkring handlar det om vem som kastade den första stenen. Alla har skelett i sina garderober, på ett eller annat sätt. Alla inom cancel-kulturen kommer att bli varse om det när det slutligen träffar dem själva. Ingen är perfekt.

Är du aktiv i sociala medier?
Det är jag men jag håller kontroll över mitt användande av sociala medier. Jag brukar säga till folk att de måste komma ihåg att de själva faktiskt kontrollerar den telefon som de håller i handen och att de själva kan bestämma vilka saker man vill ha i den och vilka saker som man är intresserad av. Låt inte apparaten ta kontroll över dig. Det är bra att ta en paus från sociala medier ibland. Man behöver inte avsluta sitt konto, utan det brukar oftast räcka med att ta bort appen från telefonen och att man inte tittar på kontona på en eller två månader. Vi kan koppla bort det där eftersom vi har folk som jobbar med sociala meder åt oss. Jag behöver inte kolla på det där varje dag. Det kan vara väldigt, väldigt skadligt för dig.

Lite mer om plattan. När spelade ni in den?
När vi kom till South Carolina i juni 2020, mitt under pandemin började jag ringde runt till studios och frågade om hur deras schema såg ut och hur det var med att tillåta folk där eller ej. De flesta sa att ingen kan komma för tillfället men jag fortsatte att ringa runt. När vi kom till augusti och svaren var i stort sätt samma var jag och Eric tvungna att fatta ett beslut så vi tog 18 veckor och byggde en egen studio från grunden. Vi byggde den på Erics mark och den heter Big Animal Studio.

Cool! Vad var huvudmålet när ni byggde studion, vad var tvunget att vara perfekt?
Det finns inget som är helt perfekt. Den mängd studios över hela världen som vi har spelat in i genom åren har alla bidragit med någonting. Man måste komma ihåg att vår basist, Eric, som troligtvis är basist i sista hand kommer från en produktionsbakgrund och är en fantastisk musiker, spelar en otroligt massa olika instrument, har en fantastisk sångröst och skriver fantastiska låtar. Vi är väldigt glada över att ha en person som honom i bandet, han var studiotekniker, producent, mixare på de två senaste skivorna. Den största biten var att grunden skulle vara som vi ville ha den. Eric ledde arbetet med att få till sitt garage, eller man kan kalla det gästhuset så som han ville ha det. Jag var bara där och signerade delar av räkningarna haha Allt är byggt för hand och det är så ljudisolerat att man inte hör ett dugg av det utanför rummet.

Hur var första spelningen efter pandemin för din röst?
Den var var bra eftersom jag inte hade slutat sjunga under tiden. Jag sjöng i studion och jag sjöng i Smith & Mayers projektet. Första spelningen vi spelade med Shinedown var i Iowa inför 17 000 personer och vi höll på i en timme och fyrtiofem minuter. Något som man måste lära sig när man blir äldre är att man använder en annan del av sig röst jämfört med när man talar. När jag är på turné gör jag inte många intervjuer alls. Jag går oftast inte och lägger mig förrän klockan fyra på morgonen men då vaknar jag inte heller upp innan klockan ett. Prio ett för en sångare på turné är inte att inte prata men prata inte hela dagen men framför allt måste man sova. Det är då du återhämtar dig och när du är ledig, prata inte så mycket. Det är bara något som man måste göra. Det är jävligt skönt att gå upp på scenen och vara förberedd.

Hur håller du rösten i form?
Jag tränar den mycket och jag försöker att ha en konsekvent diet. När jag är på turné är allt väldigt strikt. Efter att ha hållit på med det här professionellt i över 20 år vet jag vad min röst kan och inte kan göra. Man lär sig med tiden. Jag värmer bara upp i 5-6 minuter innan en spelning. Vi gör inte många spelningar som förband längre eftersom det är en skillnad på 10 till 20 låtar och jag sjunger inte som en kyrkokörsgosse utan vårt material är rätt intensivt att sjunga och vi håller på i nästan två timmar varje spelning. Man lär sig hur man ska lägga upp ett spelschema blandat med lediga dagar för att rösten ska kunna hålla en hel turné. En annan sak är att på turné dricker jag bara vatten eller kaffe. Jag dricker ingen läsk, juice eller sådana saker. Allt som är kolsyrat är no-no, för att man rapar av det. Jag dricker inte kaffe efter klockan två och sista biten mat får inte vara senare än tre timmar innan jag går upp på scenen. Jag gör rätt mycket, men det som fungerar för mig kanske inte fungerar för någon annan.

Sista frågan, du har en son som inte bara är en grym basketspelare men som du och ditt ex har helt hållit borta från rampljuset. Kan du bara berätta lite om varför?
Det är inte mitt beslut. Han är min son och jag är hans pappa. Jag är hans beskyddare och det är mitt ansvar att vara hans far, den vuxna, den ansvarstagande som förstår att jag måste sätta honom i den mest hälsosamma omgivningen som jag bara kan. Han kommer att vara en produkt av sin omgivning. Det finns ingen anledning till att kasta upp honom i sociala medier, ingen behöver veta vem han är och ingen behöver veta hur han ser ut. Saken är den att jag vill att min son ska få ha sitt eget liv och jag vill att han ska få ha en barndom och att han ska få ha sina tonår så som man ska ha dem. Jag är också väldigt noga med att jag inte vill skämma ut varken min son, min familj eller mina vänner. Jag är väldigt noga med vad jag väljer att visa i sociala medier. Om andra vill göra fler saker och det fungerar för dem, bra. Det gör det inte för mig. Hans mamma är en av mina närmaste vänner i världen och jag bara älskar henne men hon är gift och jag har all respekt för hennes man och min son har en halvbror som är sju år yngre än han. Jag älskar faktumet att min son inte bryr sig om att hans farsa är i ett band. Han är inte mycket för musik, utan mer för sport. Han älskar NBA och har som mål att få spela där. Det är inte så att han inte vill veta något om bandet, han känner ju alla i bandet och pratar med Zach hela tiden. Det han är mer intresserad av är mitt inre driv och hur jag får maskineriet att fungera.

Stort tack Brent för en otroligt trevlig intervju. Jag önskar dig all lycka med nya skivan och jag hoppas att vi ses på turné.

SKRIBENT: Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)
FOTO: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
INTERVJU: Brent Smith (Shinedown)
AKTUELL MED: Nya albumet Planet Zero
SKIVBOLAG: Atlantic Lab
RELEASEDATUM: 2022-07-01

| HEMSIDA | FACEBOOK | INSTAGRAM | SPOTIFY |

Fredrik Brolin

Reporter at Rockbladet.se
Jag började jobba för Rockbladet i början av 2012 och släppte debutboken "Metallica:Sorgespel & Segertåg - Det svenska perspektivet" 2018. Musikälskare sedan barnsben och har alltid haft musik som en naturlig del av tillvaron. Första stora favoriten blev Rolling Stones men kom sedan in på Heavy Metal genom Deep Purple, KISS och AC/DC. Luciarocken på SVT 1984 med Dortmundfestivalen från 1983 är och förblir en milstolpe i musiklivet. En annan är Metallicas Ride The Lightning. WOW! Rock på tyska ligger mig också varmt om hjärtat. Har jag en gång fastnat för en artist, ett band eller en del av en låt så släpper jag det inte, utan stannar trogen. Hittar jag en ny favvolåt kan den rulla 30 gånger på repeat under en dag. Jag intresserar mig för det mesta inom musik egentligen, som Woodstock-generationen, blues, de flesta grenar inom Metal men även singer/songwriter, Punk, Oi, Reggae och Opera. Nu för tiden lyssnar jag massor på dödsen och blacken. Bästa popbandet förövrigt är och förblir ABBA.

Relaterade artiklar