Kiss – Den Sista Dynastin – Recension + STOR intervju med författarna Carl och Alex!

För knappt en månad sedan släppte Carl Linnaeus och Alex Bergdahl sin tredje gemensamma bok om Kiss – Den Sista Dynastin – Historien om Dynasty och Unmasked. Jag tog återigen ett längre härligt snack med de nu nationellt (och internationellt) kända Kissologerna där vi gick igenom allt om hur boken kom till och allt runtomkring samt t o m vem i Kiss de har sminkat sig som. Under intervjun dök det dessutom upp ett nytt ämne som Alex förmodligen i detta nu sitter och funderar på!

Kissologernas tredje boksläpp – Den Sista Dynastin – Historien om Dynasty och Unmasked tar oss på djupet i skapandet av plattorna och det är både en mörk och härlig åktur de bjuder oss på denna gång. Det är djupgående analyser och nya detaljer om det mesta som luftas för första gången då de lyckats få tag på flera av personerna som var med på den tiden som inte velat bli intervjuade tidigare. Att vi bjuds på Vini Poncias detaljer kring inspelningarna och att just Carl och Alex lyckas gräva fram de här detaljerna är ju något man numer blivit van med, det är en ynnest att få vara med när de berättar om hur allt gick till i ljuset av den nya information som framkommit. Förväntningarna var höga när de annonserade att de skulle släppa en ny bok, men det är lite Kiss-magi att de alltid lyckas infria förväntningarna och i vissa passager överträffa dem. Återigen en fullpott!

När jag läser kapitlen om när Peter Criss inte får till det varken med Kiss i studion eller sin tilltänkta stora solokarriär känner jag ett mörker och sugs in i historien och blir nästan lite arg på Kiss och Peter och författarna… tills jag vaknar till och inser att jag har förtrollats av historieberättarna. Vilken storytelling, det är svårt att lägga ifrån sig boken, men ibland måste man för att sätta på nån video eller platta, eller googla några bilder som det refereras till i boken som inte finns med i bildmaterialet. Just den dynamiken gör att man själv upptäcker nya detaljer i både det visuella och musiken med Kiss och det är bara att tacka författarna för de exceptionella guider som de verkligen är! Avsnitten som avhandlar Holly Knights keyboardpålägg, Peggy Tomarkins idéer som ledde till Unmasked-omslaget, Ace Frehleys arbete under Unmasked, samt Eric Carrs inträde i bandet är ren magi som spär på upplevelsen av albumet som helhet där jag nu till och med lyssnar på albumet med andra öron, åter igen tack och bock!

Kommentatorspåren i boken går inte boken igenom som de gjorde i Partners in Crime och Partners in Crime Vol II, utan huvudkaraktärernas förmodade tankar under vissa händelser beskrivs istället, vilket ger dem lite mer liv i boken och för läsaren till stunden och nästan platsen när det hände. I love it! Dock finns det gott om kommentarer under avsnitten då Dynasty och Unmasked:s låtar diskuteras av författarna. Deras gnabb där ger samma feeling som i Partners böckerna, vilket – som vanligt – är guld värt. Att vissa intervjuer är med i sin helhet istället för att bakas in i kapitlen gör att det blir en bra dynamik mellan kapitlen. Kort och gott – fängslande läsning för den som är det minsta intresserad av Kiss!

Kissologerna Carl och Alex Sure Know Something, har en Magic Touch och vet What Makes the World Go ‘Round i Kiss-sammanhang. You’re All That I Want när det gäller Kiss-detaljer!

 

Så här sa ni sist angående en tredje bok när vi snackade om er förra bok – Partners in Crime Vol II: “Kiss Alive! är fantastisk, Kiss Alive II spädde på myten, men Kiss Alive III blev lite av ett magplask.” Men nu är den viktiga tredje plattan här då, Dressed to Kill, Master of Puppets eller Among The Living till exempel. Jag hade svårt att lägga ifrån mig telefonen där den när jag fick boken för den den är ju så fängslande. Det är god läsning och jag var tvungen att gå fram och tillbaka lite i kapitlen där och läsa om faktiskt för att få hela bilden ibland. Det är så mycket detaljer, men det är ju det som ni är grymma på. Men åter till början då vad var det som startade allt med tredje boken? Var det intervjun med Vincent Poncia?

Carl Linnaeus (C): Egentligen var det en lycklig händelse att att vi fick tag på honom så det hade blivit en bok ändå, fast kanske inte riktigt så här supervass som den blev. Det som startade det här… alltså om vi backar lite grann då så har vi inte har gjort en Partners in Crime 3 utan vi undviker den fällan genom att göra någonting annat, en mer renodlad biografi kring just de här åren och de här skivorna. Så då slipper vi tävla mot vårt förflutna även om vi får göra det så klart. Det som satte bollen i rullning var ju när jag hörde Alex Dynasty-podd där han just tog upp den här SIR-rep-tapen som finns, att det att det finns mycket att hämta där som folk kanske inte riktigt bemödat sig att lyssna på innan.

Och jag har också haft den tapen länge och nu så satte jag också på mig hörlurarna och verkligen lyssnade på vad det mumlas om mellan låtarna och då upptäcker man att det finns ett band i gungning här. Så det fanns ju en bok ju redan där till att börja med. Men sedan så det här med Vini Poncia – Alex sa ju så tidigt “Vini Poncia är ju liksom nyckeln till den här boken!” och jag sa “Vi kan nog glömma det här, vi kommer aldrig få tag på honom. Han har bara gett en intervju på 40 år, men alltså… fan, det hade ju varit grymt!“. Jag vet inte hur jag kom in och hur det blev som det blev, men det var ju Tommy Denander då visar det sig. Han känner ju Gud och alla människor här i branschen. Han kände ju Vini och lade ett gott ord för oss och efter lite mejl fram och tillbaks så gick Vini med på en intervju. Jag visste inte om man skulle minnas någonting eller vad han skulle minnas för han är ju ändå 80 år nu.

Men han var väldigt frispråkig och hade ju koll på detaljer och var väldigt pratglad, så vi pratade ju 2 timmar. Sedan ville han se transkriberingen och så var det vissa grejer han ville lägga till då och då pratade vi en timme till så helt plötsligt satt vi där med 3 timmar Vini Poncia-material som var guld värt. Sedan har han gett någon intervju till efter det nu, men ingen som vågat fråga det som egentligen är den stora frågan: “Varför spelar inte Peter Criss på Dynasty?” och det har vi fått med i boken och det är ju det är ju en skräll.

Boken följer ju en tidslinje lite schysst rätt igenom och sen att de här tankarna som huvudkaraktärerna tänker och så där, det det känns som det är ett nytt grepp istället för att ni kommenterar boken.

C: Jo, precis. Jag snodde det från någon svensk författare som skrivit en bok om bob Dylan som har använt det här upplägget, vilket är väldigt skönt som författare för då kan man ta sig lite friheter om man har gjort sin research. Så att det är inget nytt grepp, men det är nytt grepp för oss och det bildar en stark närvarokänsla.

Åter till SIR-taperna då. Hur smärtfullt var det där trummandet egentligen att lyssna igenom återigen nu då med allt mumlande?

Alex Bergdahl (A): Det är ju inte särskilt smärtfullt att lyssna på. Det beror på vad man vill ha ut av det. Anledningen att gemene man antagligen inte pallat att lyssna igenom 2,5 timme tragglande av Sure Know Something är för att det är ju fruktansvärt tråkigt. I mångt och mycket är det som att själv sitta i replokalen och harva fram någonting och det finns det väl ingen som tycker är roligt egentligen, även om alla tycker dom har bra låtar. Men det som är intressant är ju att höra att för det första att det är ett band, att medlemmarna är där och att Peter Criss är med så pass sent som de här taperna ändå lär vara inspelade och vill, enligt vad han själv säger, göra ett bra jobb för Paul, till exempel på hans låtar, och så vidare. Problemet är att han har inte det som krävs och det är det jag tycker är intressant. Så därför är det inte så smärtsamt att lyssna på som att den snarare skapar bilder i mitt huvud av hur man kan höra ett band falla samman och det är lite det vi gör eftersom Peter helt uppenbart inte kan ens hålla den raka takten som behövs till en låt som Sure Know Something. Han hemfaller åt sina simpla tricks, ibland försöker han göra något som han snubblar på själv och ibland så ska det svänga lite. Det är ingenting som fungerar för honom, inte ens i hans egen låt. Så de tragglar ju och det är därför de flesta inte pallar att lyssna.

När man då inte pallar lyssna hör man ju inte de här små små små detaljerna heller som att de plockar fram bandmedlemmarnas egna demo tapes i replokalen för att lyssna hur det låter, att Paul tydligen har en egen inspelning på Sure Know Something som han spelar upp och att de lyssnar på Peter Criss Dirty Livin’ demo för att höra Gene föreslå “Ska jag spela basen som på demon?” och så får han direkt höra från Vini Poncia “Ingen ska någonsin spela den basen igen!“. Haha. Jag tycker är väldigt roligt. Alla pallar inte att sätta sig med hörlurar och ödsla 2,5 timme av sitt liv på 75 % tragglande av musik, men med 25 % guldkorn. Det tar ju tid, men du måste ju ha öron som är beredda på att det här inte är toppkvalitet, utan du måste ställa in öronen för att kunna höra det som sägs och faktiskt att ha någon form av partisk förmåga så att du kan också leva dig in i olika människor hur de agerar och varför de agerar, vad som har lett dem till någonting och så vidare. Jag inbillar mig att jag besitter åtminstone en smula av den förmågan när jag hör Peter Criss nästan vädjande säga “I’ll play whatever you want Paul, as I said in the meeting, I’ll play whatever you want…“. Det är en väldigt fin och väldigt skör och en väldigt sorglig stund i bandets historia. Det är ju helt unikt att det här finns inspelat egentligen, för med Kiss finns det väldigt lite replokalsinspelningar. Det finns en jävla massa demos, mest tack vare Simmons, men replokalsinspelningar med Kiss är ganska ovanliga och speciellt av den här magnituden – att det finns så långa sjok av någonting, så det var väl därför jag kände att det var dags att faktiskt lyssna på dem.

Det avsnittet i podden fick så mycket cred bland annat av Carl som sa “Vi måste göra något mer med det. Det finns mer i detta, vi måste använda det här idiotin du har lagt ner på detta och göra nåt större av det!” och det var ju otroligt korrekt så här i efterhand eftersom det är ju trots allt bara en podd liksom, men förhoppningsvis kan boken nå fler för den har ett annat sorts språk också såklart.

Ska ändå korrigera det när du säger idioti där för det är väl bara att man lägger ner möda för att hitta de små detaljerna egentligen och det är ju de som är viktiga just i för att få fram den stora historien och korrigerar den så att det blir rätt dessutom.

A: Men det finns ju en galenskap i det för att det finns ju en anledning till att de allra flesta inte gör det. Jag är ju väl medveten om det, men det är inget jag kan hindra ändå.

Nej, men nu är du duktig med ord. Jag vill ju inte säga att det idioti, galenskap kanske, men inte idioti.

A: Ja, jag säger det istället då, haha.

Just det där avsnittet så blev jag nästan lite trött på er bok där för det var så mörkt allting. Men sen när jag gick fram och tillbaka fick jag liksom hela helheten. Mycket känslor som rördes upp. Ibland tänker jag att kunde de (Kiss) inte bara skärpa sig.

Four-play omslaget då? Alex säger ganska snyggt. Carl säger skittråkigt? Om ni hade fått välja en annan idé till det omslaget då som skulle summera låtmaterialet, vad skulle det vara?

C: Nej, men det är just som du säger… jag tycker att det är fantastiskt för att det funkar ju i symbios med musiken. Det är ju ett sterilt och kallt och kargt omslag precis som soundet på plattan är, så därför så fungerar ju omslaget till musiken så därför så tycker jag att det är perfekt, men det är ju ett jävligt tråkigt omslag att titta på speciellt med tanke på hur over the top Kiss var vid den här tiden. Jag hade ju velat se en Ken Kelly oljemålning som visar de dramatiska miljöerna som de sedan poserade i de här fotosessionerna. Något sådant hade jag ju älskat att se efter soloalbumen istället för den här skittråkiga porträttbilden som vem som helst hade kunnat ta.

A: Jag hade gärna sett en fotosession med Dynasty-dräkterna som de skulle komma till sig för jag väldigt förtjust i dag, men jag gillar Las Vegas tänket och att de har olika färger, så jag hade gärna sett en bild från någon av de coola fotosessionerna, en riktig bandbild tagen lite uppifrån eller så där. Jag tycker inte att omslaget är det fulaste dom har gjort. Jag tycker inte det är deras bästa heller, men jag tror jag har en sådan nostalgikänsla kring det för jag tyckte det var så bra att ha ansiktena så stora på LP:n så man kunde sitta och rita av dem och verkligen lära sig alla vingar och sånt så där och det är däri min känsla ligger. Ja, som sagt, det är varken fult eller snyggt, men det är i alla fall inte Animalize och så länge det inte är det eller för den delen Hot in the Shade så är jag ändå rätt nöjd med kiss omslag för i övrigt har det oftast i alla fall sett hyggligt ut. Dunasty har ett hyggligt omslag, jag tycker det är okej, men det är ju coolare med ett spektakulärt omslag – så är det alltid.

Jag gillar dessutom debatteringen angående omslaget hurvida Gene hade tandställning eller inte.

C: Många tror ju det, vissa hävdar ju det bestämt.

A: Vänner till mig förresten… haha.

C: Men det hade han ju först senare i Europa 1980 och förmodligen Palladium också, men det var ju…

A: Nej inte Europa, Palladium hade han det på.

C: OK…

A: I alla fall på scenen, det är bara på bilderna från Palladium man ser den…

C: Har du sett det på livebilder i alla fall?

A: Ja livebilder, han kan ju haft sådana där man tar av inför bild.

C: Ja då var det Palladium då innan Europa, men det var ju mer än ett år senare när han börjar hänga med Diana Ross och det gjorde han inte 79 om det nu hänger ihop, det vet jag inte. Men det är ju lätt att tro det eftersom han gör den här minen där han döljer överdelen av tänderna. Men det gjorde han ju ett år innan också det börjar med, som vi skriver, i Phantom sessionerna i maj 78. Så då hade han ju definitivt inte tandställning så att det är liksom en homage till Lon Chaney. Jag ska inte garantera det, jag har ju inte sett så många outtakes där han visar framtänderna eller övertänderna så där. Men nej, det är en myt som vi ska krossa.

Ja, men det var då har vi krossat den då. Men annars håller jag med Alex lite grann angående Dynasty-dräkterna. Fast jag hat-älskar dem på något sätt. Då är ju spektakulära och så där, men samtidigt så är de lite… nja, svåra. Men att få se dem på en sån bild som hade varit målad hade ju varit lite lite fränare än Dynasty-fotot.

C: Det är ju en tanke också med det att det att det ska vara så naket och som visar att Kiss är samlade igen, det är en enhet som Four Play och Together We Are United. Det är ironiskt eftersom de var mer splittrade än någonsin så det är också väldigt intressant.

Ja och åter till staterna turnén där då – jag har hakat upp mig på det här med 35 stygn i handen som Peter då skulle ha fått sytt och haft i runt 48 timmar och sen tagit bort börjat spela. a, jag tycker det är en underbart rolig kommentar från Gene.

A: Kiss i ett nötskal.

C: Ja, Gene Simmons i ett nötskal.

Åter till Unmasked. Jag lyssnade på Unmasked tidigare idag och jag har hakat upp mig på en sak där också, just det här att Holly Knight inte var krediterad för keybordspelet och så vidare. När jag lyssnar med nya öron speciellt på keyboard-spelet så slog det mig att det är ju för fan lite Gyllene Tider.

A: Jag förstår vad du menar. Det är hårdrockslåtar förstärkta av keyboardmattor, men jag vågar påstå att på Unmasked finns en lite större musikalitet än på Moderna Tider. Låtar som Easy As it Seems har en lite annan struktur. Jag är otroligt förtjust i Gyllene Tider, det sticker jag inte under stolen med, men de är ju kvar på barnstadiet där framförallt, men jag förstår vad du menar. Det är mycket syntslingor och vissa låtar har inget gitarrsolo utan syntsolo och sen blir hon inte ens krediterad. Det är otroligt intressant. Det roliga är ju hela historien om hur hon kom med för fan. Om hon inte hade suttit där och läst tidningen den dagen Gene gick förbi – hur hade plattan låtit då och hur lät den innan hon kom med? Det måste ju finnas en rå-mix någonstans på låtarna utan någon form av synt. Det varit skitroligt att få höra. Men det får vi väl aldrig antagligen, men det sånt jag har i min önskedrömmar när jag sitter och tänker på vad jag skulle lägga en Eurojackpottvinst på.

C: Ja, det är just det att det är så mycket slumpen som har styrt. Därför att jag har ju alltid trott att om man har följt Kiss och läst om Kiss att allt verkar ha varit planerat in i minsta detalj med det här bandet. Men så visar det sig att det är motsatsen just här. Att Unmasked fick det här keyboard-stinna soundet av en slump och att titeln till Unmasked, temat där, kom till av en slump som vi skriver om. Så att det är det som är så skönt att kunna hitta vad det var som ledde till de här då uppenbarligen slumpmässiga skeendena, det tycker jag.

A: När tog slumpen över? Nu blir det internt här, men det får du lyssna på… När fan tog slumpen över för att det var ju planerat. Allting var ju planerat fram till typ 77 i alla fall. Då var ju allting fan i mig minutiöst planerat. Där fanns ju ingen slump någonstans.Det måste ha varit något i samband med Phantom som det började luckras upp när Peter och dom bara slutade dyka upp. Jag tänker på överdubbningarna och så där, att man börjar märka att där skedde någonting.

C: Ja, maskineriet blev nog för stort för att kontrollera så att man fick nog leta sig efter slumpen istället kan jag tänka mig. När det blir för ogripbart kanske.

A: Det där är intressant, det där har ju ingen pratat om egentligen eftersom vi vi sitter och går igenom alla jävla kontrakten och märker att redan 76 pratar man om soloplattorna som skulle komma 2 år senare och oj oj oj, men det är ju fan ingen som har satt sig ner och undersökt när det faktiskt börjar krackelera? Men det ligger någonting i det att när företaget blev för stort och så kunde ju inte kontrollera varje minut på de anställda liksom om man ser det så.

C: Ja precis.

A: Det där är ju…

C: Det borde nån skriva en bok om.

A: Food for thought! Det här ska jag fundera på det här är ju fan nästan ett poddavsnitt. Det skulle kunna reta upp vår korrläsare Emil Örtemark som också är lite sån detaljanal om jag då kommer med grejer och tankar som han inte är först med, då kan han bli jätteirriterad. Det skulle vara jätteroligt, fan det här ska jag tänka länge på. Förlåt för sidospåret, men livet är fullt av såna.

C: Det är så vi jobbar.

Det är bara härligt. Det är bara härligt. Angående Unmasked-omslaget så diskuterar ni lite olika detaljer i boken såsom raketen, om de avritade medlemmarna kommer ifrån olika foton och olika trumset. Vill ni ha ett enhetligt omslag eller vill man ha alla de här detaljerna som är olika?

A: Man vill ha de här olika. Det är världens bästa skivomslag.

Men om man kunde åka tillbaka och säga nej, det här ska vara korrekt. Skulle du ha gjort det då?

A: Kiss hade ju varit ett tråkigare band om jag hade fått bestämma över dem. Då hade dom inte gjort de här misstagen och vad fan skulle man då poddat om liksom? Haha.

C: Nej, men om man tänker på serietidningsestetiken så finns finns det väl inga stora gröna monster på riktigt heller. Det hör väl till att det inte ska vara så där realistiskt heller. Så jag tycker att det passar estetiken.

Du har väl sett filmen om Hulken, han rör ju på sig. Haha.

Vi måste ju in på lite på Eric Carr här nu också och hans sminkning och speciellt höken. Jag tycker hans första sminkning är helt underbar. Tänk om resten av kiss hade anammat samma färgschema och samma utstyrsel som han hade i första försöket där på nåt vis? Det hade också blivit sådär, men väldigt roligt. Den näsan…

A Ja, det är bild om man sällan glömmer om man har sett den en gång.

C: Nej, det var väldigt skönt att slippa. Det var väldigt skönt för Kiss som kan se ut som de alltid har gjort. Då slipper du huvudbryet att kläcka nya karaktärer och hitta på nya sminkningar. För att jag menar the Wiz var väl ett halmstrå kan man ska säga, vad skulle de gjort efter det? Då hade det nog blivit väldigt parodi av det hela.

Det här med de extravaganta idéerna för liveshowerna. Tivoli och trolleri och sånt. Vad vilka detaljer skulle ni vilja haft med egentligen om de hade gått och realisera?

C: Ja, det skulle vara mycket så här figurer och robotar och saker som hoppar fram här och där och försvann på ett annat ställe. Men det var alltså Gene, ibland när han är på det humöret så slänger han ut sig vad som helst så att jag vet inte hur långt gångna de egentligen var. Men det är ju det enda som vi hört om det här tänket, för de fattade nog rätt snabbt att den här skivan kommer inte sälja så att de hade inte råd att göra nåt extravagant, utan att det blir den här nedbantade scenen de hade då i Europa framförallt. I Australien var den ju lite större. Men jag vet inte, vad hade du velat se, Alex?

A: Ja, alltså jag är otroligt fascinerad, men det är ju en Dynasty-effekt då att Peter Criss skulle ha förvandlats till en levande tiger, vilket jag ju jag hade varit beredd att ta ett lån på på X antal miljoner för att få uppleva detta 1979. Eftersom han hade ju problem att hitta till scenen 1979 eller t o m att hitta till trumsetet att han då skulle befinna sig på rätt plats på en scen under en viss sekund på en konsert och sen då försvinner därifrån och blev ersatt av en levande tiger och att han dessutom själv då skulle sitta bakom trummorna. Jag vet inte, det är en av de bästa effekterna som aldrig har realiserats någonsin.

I boken nämns det idéer om miniatyrerna plus att det kändes som att det var nästan ett Kiss-tivoli eller en festival som skulle uppstå med alla de här grejerna.

C: Ja, redan 79 var det hyfsat långt gånget i planerna i alla fall att de ska ha Kiss World som turnerade som ett ambulerande tivoli parallellt med konserterna. Och Chris Lent, som vi har pratat med båda två, han han var ju och rekade områdena utanför arenorna och till slut så bara, ja det gör så att han fick ett nervöst sammanbrott. Han insåg att det här liksom det kommer inte att gå. Men det är lustigt att den här idén ändå levde vidare. I den här intervjun som Gene gör 1980 i juni, att han vill fortfarande vill ha Kiss World. Men grejen med Gene är att 2022 vill han fortfarande ha Kiss World för att det är så han jobbar och det är det som är så fantastiskt med honom och det här bandet att de hela tiden vill ju liksom även fast det inte är praktiskt genomförbart alla gånger. Det är ju därför som Kiss är som de är.

Nu tar vi ett steg till slutet på boken här. Eugine! Vad skulle ni säga att ett svenskt ord för det skulle kunna vara? Jo, jag, jag tänker Janne eller Svenne.

C: Nog väldigt dialektalt rum och var i landet man befinner sig. Harry, i Göteborg tror jag. Harry – du är så jävla Harry. Kolla Harrysarna där borta. Haha.

A: Ja, vetifan vad vi hade sagt här? Möglen antagligen. Eugen var nörd också på den tiden. Alla nördar i pocket och sånt är ju Eugene. Ja ja, jag har faktiskt inget bra förslag på det där.

C: Eugen Sandberg eller vad var det vi snackade om? Haha.

Favoritkapitel att ha jobbat med under bokens skrivande.

A: Peter Criss-kapitlet. Jag har en fäbless för Peter Criss och hans ständiga vedermödor, för hela hans karriär har ju varit en enda stor vedermöda och det är ju aldrig någon som har gjort en genomgång av hans musik, hans plattor eller någonting och så där. Jag tycker vi gjorde ett jävla jobb med att få kapitlet berättat från personer som var inblandade. Det var till och med en som inte ville säga någonting och genom att han inte ville säga någonting så fick vi loss några meningar ändå liksom. Jag tycker det är ett väldigt kärleksfullt kapitel där jag tycker vi verkligen fick till det det och det är utan att vara varken pekpinne eller bitter eller någonting och hans vägnar eller och våra vägnar. Det slutar ju med att han ju inte förstår själv varför det inte gick bra. Han förstår ju inte att det var en dålig skiva utan det var de andras fel. Precis som allting annat till livet var det de andras fel igen, trots att han nu inte ens var med de andra längre. Men det finns en kärlek är ju också jag och jag är väldigt förtjust i honom och är väldigt förtjust i det han har gjort och så där, så att det är min mitt favoritkapitel.

C: Mitt favoritkapitel är väl ett som kanske var de första vi började jobba på. Det är ju det som vi pratade om innan – Unmasked omslaget, det som heter i boken “I still say they stink!”. Just för att vi fick loss Peggy Tomarkin och hon har aldrig gett en intervju någonsin och hon har ju varit deras copywriter sedan dag ett. Det är många som har försökt få loss en intervju med henne, men det var ju tack vare att jag pratat med Dennis Vollock så många gånger så han mejlade henne och lade ett gott ord för mig och då ställde hon upp till slut. Jag har alltid varit så fascinerad så det visuella med Kiss, som de flesta förmodligen, men just det här hur karaktärerna beskrevs från början… just att Ace kom från Jendell. Jag har frågat Ace “Vad fick du Jendell ifrån?” och han svarade “Jag vet inte…ehh..” och det är nog för att det kommer nog inte från honom utan allt här kommer ju från Peggy Tomarkin. Nu ska jag inte ta gift på att just det här kommer från henne, men allt det här liksom med att Peter Criss och ett plan som störtar och han blev raised by Lions och så där… hela de här karaktärsbeskrivningarna och just det som står i Dynasty-programmet som är väldigt uppmålande och väldigt poetiskt är ju det som har beskrivit hela Kiss-fantasin i ord. Jag som jobbar med ord tycker att det är extra intressant så att du får prata med hon som har skrivit allt det här som liksom har gått in i ens dna från väldigt liten ålder det var ju skitstort och därför så var det underbart att kunna inleda det här “I still say they stink!”-kapitlet med en liten beskrivning av henne och intervju med henne då, för det var hon som skrev seriestrippen till Unmasked. Det var hon som skrev storyn och så.

Vilka största frågetecken tycker ni att ni fått rätat ut i och med boken?

A: Jag vet inte om vi har rätat ut nåt frågetecken, men jag tycker att skeendet kring Peter Criss varande eller icke varande på Dynasty har fått en bild plötsligt. Bilden vi har haft innan har varit “Han var dum, han fick inte vara med!” och beroende på vilket år eller vilken intervju man lyssnar på där Paul och Gene eller Paul och Gene och Ace eller Vini Poncia etc. hade bestämt det så var det alltid alltid väldigt enahanda bilder och allt är väldigt bittra bilder. Jag tycker att det är inget ingen speciell mening i boken utan jag tycker det är när man har läst kapitlen som leder upp till och inkluderar Dynasty om man har den formen av fattningsförmåga så har man skapat sig och fått en bild av ett skeende som inte har funnits innan och det är nog det som jag tycker är absolut coolast. För det har saknats en nyanserad bild innan av det som inte är baserad på en bitter medlem är eller en arg medlem 36 år efteråt. Jag vill inte säga att vi har rätat ut nåt frågetecken och kommit med ett konkret svar på en tydlig fråga utan jag skulle vilja säga att boken ger läsaren en bild av ett skeende som inte har funnits innan och det tycker jag är häftigt.

Det kanske har krökt ut frågetecken lite i alla fall.

A: Ja, börjat dra i det lite, kanske?

C: Jag en kort ett kort svar på det är ju då att det var skönt att veta vem det är man hör i introt till Torpedo Girl. Det var ett frågetecken som var skönt att få räta ut. Hur det är behöver vi inte säga nu, utan det får man läsa i boken.

Tack för era kommentarer till låtarna på både Unmasked och Dynasty förresten. Det är nästan som om man är där och lyssnar på er när ni lyssnar på plattan med er när man läser de kapitlen och lyssnar på plattorna samtidigt. Det tjötet saknades lite i de andra kapitlen, men i låtkommentarerna var det fullt ställ istället på diskussionen.

C: Ja man får försöka hitta balansen och dynamiken i boken och eftersom folk uppenbarligen gillar Partners in Crime 1 och 2 så vill man ändå behålla det käbblet mellan oss lite grann sådär och bryta av lite så det inte bara blir faktatungt. Dynamiken är viktig i alla fall i livet.

Om Ace då. Det är ju nästan en helt annan Ace som som sjunger med en helt annan gnista på Unmasked jämfört med på Dynasty.

C: Hela den skivan är betydligt mer lekfull än Dynasty. Det är ju lätt att man då klumpar ihop de 2 som systerskivor. Visst det är samma producenter och samma mer melodiösa tänk, men det finns ju mycket skillnad mellan dem som vi tar upp i boken och precis som du nu säger att det finns en stor lekfullhet på de här som inte finns på Dynasty som är väldigt mörk och allvarlig platta.

Under jobbet med boken, fanns det någon fråga som ni hade önskat att ni hade ställt, kanske till folk som ni inte fick tag på eller folk som inte längre finns i livet?

C: De flesta lever fortfarande som är involverade i de här skivorna.

A: Skulle jag vilja ha grävt lite mer hos Bill Aucoin.

C: Just det.

A: Just för… men det hör egentligen mer ihop med det vi pratade om nyss där om när det börjar falla samman. Jag tror han hade när han levde hade nog han kunnat pinpointa det eller i alla fall berätta stegen dit på ett sätt som som de andra inte är beredda att prata om eller har förträngt för att det för länge igen och så vidare. Så det är nog Bill Aucoin jag skulle vilja ha snackat med en gång till faktiskt. Men med den kunskapen jag besitter nu så hade det varit omöjligt för det är ju ändå 12 år sedan han gick bort nu.

Ok! Då är det dags mina herrar, nu ska vi se här. Jag vet inte om det är snabbfrågor eller inte, men vi vi gör ett försök.

T: Dynasty eller Unmasked?

C: Ja, det det är Dynasty för mig.

A: Unmasked.

Varför?

C: Också som vi skriver i boken och jag älskar ju det just för att den är så kallad krispiga sterila ljudbilden. Steril ljud bild är ju oftast något negativt, men jag tycker det skapar en stämning, ett mörker på den skivan. Folk ser det här som en glättig platta, men det är den verkligen inte – utan den har det här mörkret som är hänförande och man hör liksom varenda detalj i skivan. Det finns ingen annan skiva som låter som Dynasty – den är helt unik i sitt slag. Alltså, jag gillar ju Unmasked också, Men Dynasty är så speciell på nåt sätt så att därför föredrar jag den.

A: Unmasked var min första skiva och den första musiken jag upptäckte i mitt liv överhuvudtaget. Dynasty har jag upptäckt först nu i 40-årsåldern som skiva för jag har aldrig tyckt särskilt bra om den, men jag har fått en ny förståelse för den efter att vi har jobbat med den och efter jag läst på lite om den inför podden och så där. Jag kan uppskatta den på ett annat sätt nu. Jag tycker fortfarande att b-sidan är en tråkig sida, men a-sidan har jag en helt annan uppskattning om idag. Alltså I Was Made for Loving You, Dirty Livin’, 2000 man, och Sure Know Something tycker är 4 enastående låtar medans b-sidan är For Always för min del, men Unmasked kan jag inte välja bort. Ingenting av mitt liv hade sett ut som det gör utan den skivan. A och O i Berghdahls liv.

Intressantaste låt på Dynasty eller Unmasked?

A: Sure Know Something och Naked City. Sure Know Something för att den… och det här har jag inte heller förstått förrän nu på gamla dar. Jag har inte förstått dynamiken i det och inte förstått hur svårt det var att spela in en så enkel låt, vilket är det vi har kommit fram till att det var ju därför Peter inte klarade det för att han kunde inte spela den enkelt och framför allt kunde han inte spela den rätt. Naked City för att den är demon Gene som tar något slags socialt ansvar, alltså han målar upp sådana bilder i huvudet i min värld när jag lyssnar på den låten. Ödsligt Manhattan, en sen natt 1980, ja… intressant – han är bra på måla bilder Gene även med sina mest taffliga låtar så lyckas han ibland hitta de här små ödesmättade detaljerna i sina texter när de inte är Christeen Sixteen liksom.

C: Ja men nu tog du 2 låtar det här Alex…

A: Det blev en av varje…

C: Då tar jag också en från varje. Jag har också Nakled City för det finns ju ingen annan Kiss-låt som låter som den. Det finns ju många låtar som Tomorrow and Tonight och så där. Men Naked City sticker verkligen ut i diskografin och det är ju en fantastisk låt. När Gene ligger i det här registret och sjunger så göra han det ju fantastiskt. Basgången är fantastisk och jag gissar att den skapar en känsla där man verkligen känner att man är i ett i ett New York City som där människorna inte är så empatiska. Väldigt annorlunda för att vara Gene. Från Dynasty så får jag säga Dirty Livin’. Den är mest intressant för där finns ju Kiss kvar i det gamla ruffiga, lite mer street-cred-svängen där just Peter Criss sjunger om drog-svängen i New York i början av sjuttiotalet och det det finns en viss farlighet i den här låten, den här texten, som Gene och Paul aldrig skulle kunna fixa så därför sticker ju den låten ut textmässigt. Aven samma sak här att den har en sådan lite mörkare unik känsla, fast den har det här diskobeatet så är den rätt dyster på ett positivt sätt.

Okej, ni vet nästa fråga. Vilken är bästa låten på Dynasty och Unmasked?

C: Den jag återkommer till mest då och då bortser från Dirty Livin’ så är det väl Sure Know Something. Det är ju en fantastisk låt, framförallt då på MTV Unplugged-versionen där till melodierna kommer fram för den är ju rätt avskalad i sig. Den har ju fantastiska körer, den klassiska melodin, fantastisk basgång och det märker man ju när det inte är så mycket lull lull runt så där så att det är ju en fantastisk låt som borde blivit större än vad den blev. Men den har vi inte den här hit-potentialen så att jag kan förstå att det inte blev större. Bästa på Unmasked… alltså grejen är att jag upptäckt Shandi på äldre dar just för att det är en sådan vuxen-rock-låt och nu när jag själv är vuxen så har jag till slut insett storheten i den här låten. Men det är för att jag också har blivit ett stort fan av Joe Walsh, Eagles och Fleetwood Mac också så det hänger väl ihop det här. Den är mysig helt enkelt.

A: Bästa låt på Dynasty kan jag inte komma ifrån att det är Sure Know Something och jag tycker verkligen det är en topplåt. Jag tycker det är en låt som de allra flesta låtskrivare drömmer om att få skriva en enda gång i sin karriär och Desmond Child har gjort det flera gånger eller varit med och skrivit flera sådana låtar. Det måste vara fruktansvärt roligt för honom. Man kan prata om produktionen och så vidare och om den skulle ha det beatet den har och så vidare, men det är den är en fulländad låt i mitt tycke för vad den är. Sen hade jag gärna hört ett längre gitarrsolo, men det behövs inte. Jag tycker den är kul ändå. På Unmasked så säger jag Talk to Me för att det är den sista spillran av Ace när han är roliga Ace. Efter Unmasked så blev han ju tråkiga fyll-Ace och var knappt med på The Elder och betedde sig märkligt och var inte med på Creatures och så vidare. Annars det hans antagligen hans höjdpunkt i karriären – han hade jävligt många låtar på plattan, han spelade som som en gud och han sjöng förvånansvärt bra med sin begränsade röst och Talk to Me är toppen på det på någon vänster tror jag. Det är nog fan den gladaste låten jag har hört här Ace göra och därför blir det sorgligt när de kör den på hans soloturné med ett band som inte behärskar att spela och nog inte han själv heller och han är inte glad längre på det sättet och därför blir det väldigt märkligt då.

Peter Criss – Out of Control. Vad säger ni där då om topplåt? Finns det någon?

C: Ja, det finns en. Ja, nej men By Myself är faktiskt jävligt bra. Den gränsar ju lite till pekoral med den här flöjten som kommer in där. Men den är bra och den säger ju så mycket just att det är första låten på första plattan där han inte längre är med i Kiss och den har produktionen. Arrangemanget kan man ju kanske göra lite annorlunda, men den har ju melodin och den säger ju någonting.

A: För mig står det mellan den och titelspåret, men jag tycker att den tidiga mixen på titelspåret som har en gitarrslinga som plockades bort är lite bättre än den som släpptes på plattan sen. Men jag tycker fortfarande den är en jävligt bra låt. Jag tycker den hade gjort sig bra på Dynasty. Det behövs en till låt och då kunde de lagt till Out of Control där för den är mer på demo-tejpen också.

Bästa kiss-låten just idag.

C: Haha, de lätta frågorna är de svåraste. Eh.. Gimme More.

A: Jag fick en 92:a i toppkvalitet i konserter som jag tittar på lite i morse så idag är det Creatures of the Night som drar det längsta strået.

Bästa Kiss-plattan idag?

A: Alive III.

C: Creatures of the Night.

Bästa livespelning med Kiss just nu?

A: Long Beach 1974.

C: Ja, du menar så… Rio 1983.

Jag tror att Alex svarade samma som förra gången vi snackade…

A: Ja, men den är ju alltid bäst, dom är så jävla bra där.

Bästa artist, inte Kiss just idag?

A: Depeche Mode.

C: Iron Maiden.

Bästa, låt inte Kiss just idag?

A: Everything counts m Depeche Mode.

C: Caught Somewhere in Time m Iron Maiden.

Om ni skulle sminka er till någon i Kiss, vem skulle det i sådana fall vara?

C: Jag har ju bilder från att jag var 8-9 år när jag sminkat mig som Ace. Han var ju min husgud då. Jag kommer ihåg jag var inne på Buttericks och köpte det här silversminket som kliade satan. Så jag hade väl kört Ace igen då. jag har faktiskt aldrig sminkat mig på ett Kiss-gig, men vi tog några bilder till skolkatalogen – i gymnasiet skulle man vara med i olika föreningar, jag var en sån nörd då till skillnad från nu då… haha, så vi sminkade upp oss jag och en polare och hade nåt märke med Kiss Army. Men efter 1994 har jag nog inte sminkat mig.

A: Jag har ju uppträtt som om Gene ett par gånger i något som heter Företagsrock i Helsingborg där olika företag tävlar och spelar vad man vill spela. Jag har spelat trummor och Gasolin’ och Magnus Uggla beroende på vilket företag vi har tävlat för och så vidare. Men så var det när jag jobbar på Akademibokhandeln så tyckte de att nu kör vi AKiss, akademiförkortning då – det var ju lite roligt. Så då då var jag Gene faktiskt och spelade bas för första gången i mitt liv. Första gången jag spelade bas i mitt liv det var på första repet och då frågade gitarristen “Naee, mycket bra där – har du spelat bas länge?” och jag “Va nej, idag var faktisk första dagen. Det gick ju bra!“. Det var väldigt roligt.

C: Hade du Cort-yxan eller?

A: Nej, jag fick låna en bas. Cort-yxan kunde man inte koppla in vad jag vet, den lät bedrövligt.

Så det har jag gjort och jag kommer inte göra det igen, men jag hade varit Gene om jag hade gjort det..

Jag hade gått åt Ace hållet själv också, men jag skulle väl kunna ta Paul då så om vi träffas så är det bara en Peter som fattas, haha.

A: Ja då är nästan bandet färdigt det här, det är klart, haha.

Ja avslutande då… men “det plingar till i telefonen” avslutas ju till boken med det här. Det finns mer att dryfta med andra ord?

A: Jag fick ett mejl precis innan intervjun började som eventuellt ställer väldigt, väldigt mycket upp och ner i mitt liv och i förlängningen Carls så att… jag vet inte.

C: Men det är ju så med det här jävla bandet, det tar ju aldrig slut. Det finns ju alltid nya grejer som kommer fram och det är det som är så fantastiskt. Så vi får se.

Då får vi väl se, men det är ju intressant att ni avslutar med en liten cliffhanger i alla fall.

C: Det är kul att att suget finns i alla fall, kan vi säga.

A: Det är tacksamt, väldigt tacksamt.

T: Ja, men det är väldigt många som är verkar gilla kiss och gilla er också. Ni är ju oförskämt trevliga att snacka med också. Det var kul att snacka med er. Det var en jättetrevlig stund.

C & A: Detsamma. Tack själv.

 

SKRIBENT: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)

FAKTA – KISS – DEN SISTA DYNASTIN – HISTORIEN OM DYNASTY OCH UNMASKED

Releasedatum: 3 Juni, 2022
Alex Bergdahl – Författare, poddare, Kissolog
Carl Linnaeus – Författare, rockjournalist, Kissolog

 

Relaterade artiklar