Det mest sannolika är att Mick Jagger (79 år), Keith Richards (78 år) och Ronnie Woods (75 år) härmed gjort sin sista konsert i Sverige. Hade dock gubbarna kunnat föra detta segertåg ytterligare några stationer framåt? Svar ja!
Första gången jag kom i kontakt med musikjournalistiken var jag 13 år gammal och fascinerades av dramat kring Keith Richards och Aftonbladets recensent Markus Larsson. För er som eventuellt inte känner till eller minns den historien: Larsson gav ett lågt betyg i sin recension av Rolling Stones Ullevi-konsert 2007, något som minst sagt retade upp Keith Richards som uttalade sig hotfullt mot Larsson vid flera tillfällen efter recensions-hysterin. Historien kulminerade när Larsson och Richards möttes öga mot öga under en intervju, som abrupt avslutades med att en ilsken Richards “puttar till min skalle med halvknuten näve” som Larsson själv skriver i artikeln från 2011.
Detta spektakel förde delvis in mig på skrivandets bana och ett intresse för just musikjournalistik väcktes. Det bidrog också till att jag som tonåring bekantade mig med just Stones, ett band vars låtar jag lärde mig gilla trots att jag egentligen redan då betraktade Richards och company som lastgamla. Dryga femton år senare befinner jag mig på Friends Arena för att bevittna detta legendariska band för första gången live och är i grund och botten beredd på att bli besviken på den musikaliska insatsen. Jag kanske inte förväntar mig att göra samma resa som Markus Larsson, men mitt undermedvetna har dock redan börjat fila på formuleringarna inför vad som ska bli en ljummen recension.
Tji fick jag. Det behövs inte mer än två låtar för att jag ska inse och chockas över att The Rolling Stone är fullständigt lysande denna kväll. Årets chock! Årets överraskning, som krossar alla förväntningar! “Let´s Spend the night together” sjunger Jagger med klar och tydlig pipa, svängandes sina lurviga med resten av bandet tryggt utplacerade runt sig på scenen och helt plötsligt känns det bara SÅ självklart att man faktiskt vill spendera kvällen med dessa ikoner.
Konserten pågår i nästan exakt två timmar och det finns knappt ens en lite tråkig stund. Man fascineras över Mick Jaggers energi och det är mycket svårt att ta till sig att den spänstiga och livliga mannen på scenen fyllde 79 för bara några dagar sen. Ronnie Wood och Keith Richards är lite mer reserverade i sitt scenspråk men blott deras närvaro förgyller tillvaron och när Keith Richards själv får kliva fram och ta ton i “You Got The Silver” & “Connection” så utstrålar han värme och tacksamhet vilket förmedlar en allmänt gemytlig stämning till publiken.
Publiken ja. Den består av brett skilda åldrar och oavsett om vi har att göra med veteraner som såg Stones redan på 70 och 80-talet eller yngre generationer som är på plats för första gången så är de alla med på noterna. Höjda nävar, febrilt applåderande, jubel och allsång är ett faktum under allt från “Out Of Time” och “You Can´t Always Get What You Want” till kioskvältaren “Start Me Up” där Jagger tycks hitta ännu en växel att lägga i.
Det går för övrigt inte att skriva en text om detta utan att nämna Charlie Watts. Den framlidne älskvärde trummisens frånvaro märks av men han vävs ändå in i kvällens gemenskap både genom en kort hyllningsfilm på storbildsskärmarna precis i början av konserten samt genom ett fint simpelt “Vi saknar honom”-tal från Jagger i ett av mellansnacken. Det är värdigt och fint utan att tillställningen förvandlas till en gråtfest. På likartat sätt väver Stones även in en symbolisk hyllning till Ukraina under “Gimme Shelter” där Jagger sjunger tillsammans med Sasha Allen, med den blågula flaggan och krigsruiner visandes på storbildsskärmarna. En magisk duett som i afton känns i magen.
Som brukligt avslutas konserten med “(I cant get no) Satisfaction” vilket synnerligen är en ironisk titel, då tillfredställelse är precis vad alla i Friends Arena fått. Jag gick in som en skeptiker och kom ut överväldigad. För att säga det på ren svenska: Fy fan vad bra!
Fotnot: Under kvällen agerade ingen mindre än Thåström förband, en uppgift som han tagit på sig med den äran och tycks vara stolt över. Det tål att sägas att Thåström inte riktigt kommer till sin fulla rätt i förbands-formatet då setlisten av förklarliga skäl blir alldeles för kort för att man som Thåström-fantast ska känna sig helt nöjd. Men mannen kör sin grej till 100% och även i detta format är det omöjligt att värja sig för storverk som “Jeffrey Lee Pierce“, “Beväpna dig med vingar” och en naken mästerlig version av “Märk hur vår skugga“.
SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Roger Johansson (roger.johansson@rockbladet.se)
KONSERT: The Rolling Stones
ARENA: Friends Arena / Stockholm
DATUM: 2022-07-31
BÄST: “Out Of Time” & “Start Me Up”.
