Kultbandet Anvil fortsätter spela “heavy fucking metal” och är sitt varumärke troget, oavsett hur brant deras uppförsbacke är. Det hedrar dem.
De flesta kan den här historien nu. Anvil är bandet som i början av 80-talet turnerade med band som Scorpions, Whitesnake och Bon Jovi, inspirerade storheter som Metallica och hade fans som Lemmy men som trots allt detta aldrig fick igång karriären. Trots en många gånger hopplös situation slutade aldrig bandets två stöttepelare Steve “Lips” Kudlow (sång och gitarr) och Robb Reiner (trummor) att spela och deras jakt på rockstjärnedrömmen mynnade ut i dokumentärfilmen “The Story of Anvil” som gjorde succé och gav bandet ett viss uppsving. Inte den sortens uppsving som leder till slutsålda konserter och guldskivor kanske, men ändock slutar aldrig Anvil spela. Det är både vackert och hedersamt.
Bandets spelning på Slaktkyrkan inleds med att en till synes mycket pigg och lycklig “Lips” drar av ett rivigt gitarrsolo mitt ute i publiken, där han interagerar väl med åskådarna som både skrattar och headbangar tillsammans med honom. En mer effektiv start än så hade man knappast kunna be om.
Därefter blir det lite som det blir. Anvil är älskvärda av flera anledningar, inte minst för sin livshistoria. Det är ingen slump att dokumentärfilmen om dem blev en succé, dessa sympatiska och skojfriska herrar är helt enkelt lätta att tycka om. Men låtmaterialet är vad det är. Det finns guldkorn som funkar bra i afton, riffen och intensiteten i “Free As The Wind” kittlar skönt, allsångsvänliga “Badass Rock n roll” är som gjord för liveupplevelsen samt den hookiga nyare låten “Take A Lesson” är tre exempel på det. Under kvällens gång bjuder även Robb Reiner på ett maffigt trumsolo och flertalet anekdoter i mellansnacket lockar till skratt.
Det går dock inte att komma ifrån att det här är ett band som på senare år blivit kända av andra anledningar än det rent musikaliska. Det är snarare namnet “Anvil” i sig som lockat folk och inte den fantastiska låtkatalogen. Flera av de egentligen rätt tafatta låtarna sätter det goda humöret på prov. Anvil gör sin grej och det hedrar dem men ska man bedöma helheten så måste man även ta själva musiken i betraktande och på den punkten blir Anvil lätt ointressanta.
Det tänder dock till något kopiöst när det är dags att avrunda kvällen med hitten “Metal On Metal”. “Lips” drar en berörande historia om hur han under tidigt 80-tal fotade sig med två unga grabbar från Sverige som var stora fans av Anvil när det begav sig. Flera år senare skulle han möta de två grabbarna igen och det handlade om inga mindre än “Mappe” och Messiah Marcolin från Candlemass, som plötsligt också uppenbarar sig på scenen! Det går ett sus genom publiken och när låten startar och Messiah tar ton så förvandlas hela lokalen till sjunde himlen. Det skriks, det jublas, det sjungs, det dansas och euforin är total. “Metal On Metal” har fan aldrig låtit bättre. Undertecknad står rakt nedanför scenen och bara gapar och förstår inte vad som nyss utspelat sig. Gåshuden kommer tillbaka så fort jag skriver detta.
Fotnot: Förband för kvällen var det skånska thrash-metal bandet Eradikated som bjöd på en mycket intensiv och hård spelning som gav både mersmak och nackspärr. Ska bli kul att se mer av dessa killar.
TEXT & MOBILFOTO: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
KONSERT: Anvil, Eradikated
PLATS: Slaktkyrkan, Stockholm
DATUM: 2022-10-27
BÄST: “Metal On Metal” med MESSIAH MARCOLIN på sång?! Är det ens möjligt att svara något annat?
SÄMST: Det smärtar att erkänna att Anvils låtkatalog egentligen är ganska svag.
