Arch Enemy och Behemoth värmde oss på Partille Arena!

Efter flera flyttar av datumet p g a det där förbenade viruset intog äntligen co-headlinerna Arch Enemy och Behemoth Partille Arena i höstrusket på självaste Halloween. Och visst blev det både bus och godis! Förbandet Unto Others tände lågan, supporterande Carcass tillsatte bränsle, Behemoth fullkomligt öste på med bensin och Arch Enemy brände på ordentligt så våra hjärtan och själar gick hem varma på halloweenkvällen.

Annons 

 

Annons 

 

Unto Others

Bandet började innan den utsatta starttiden och körde på med sin gothmetal där det var växelvis tungt ock stämningsfullt. Det märktes att de hade en bråkdel av scenen, ljuset och ljudet. Speciellt de cleana gitarrdelarna försvann lite i mixen och ljudet studsade mot det mittendrapperi som delade av arenan då publiken var liten. Bandet gjorde dock det bästa av situationen och fick med sig en del av den publik som hade tagit sig dit. Sångaren Gabriel Franco påvisade en skön och cool scennärvaro när han sjöng, men kändes lite loj ut när han inte befann sig bakom mikrofonen och resten av bandet fick skicka ut det mesta av energin ut i publiken. Tyvärr kändes scenkostymen något för stor för Unto Others denna kväll, men jag hade gladeligen sett dem välta ett mindre ställe som t ex Pustervik. Under konserten tänkte jag på deras musik och framtoning som en mix mellan Ramones, Danzig och The Cult, vilket besannades mot slutet av setet där de i sann halloween-anda rev av Ramones Pet Sematary och Misfits Halloween. En extra halloween-godisbit som förhöjde stämningen rejält var att Nergal och Seth från Behemoth kom in på scenen till Halloween och körde låten tillsammans med bandet på ordentligt i full Behemoth-utstyrsel. Ett härligt avslut på uppvärmningen!

Carcass

Redan innan spelningen när det dök upp en projicerad Carcass-testbild som täckte deras backdrop och ett fyra mindre skärmar med detsamma kändes det som att det var dags att snäppa upp det ett par steg i och med Carcass. Och visst blev det så! Publikantalet hade mer än fördubblats jämfört med hur det såg ut under Unto Others och från öppningslåten Buried Dreams från klassiska plattan Heartwork var det fullt ös. Att stjärnglansen skiner klarast i och med de enda bandgrundarna kvar i bandet sångaren och basisten Jeff Walker samt gitarristen Bill Steer som var klart mest mobila och publikfriande i bandet var väl ingen större överraskning, men att de allt som oftast dansar över monitorerna likt en liten uppställd minihinderbana för att komma närmare publiken var lite humoristiskt varje gång de tog den “promenaden”. När de båda log lite då och då när publiken svarade starkt med jubel och uppskattande i-taktk-lappningar visade bandet tummen upp och leenden. Det var ett riktigt skönt drag konserten igenom och med tanke på Nergals och Seths besök hos Onto Others, visst hade man hoppas på ett inhopp av Amott hos Carcass med tanke på hans historik i bandet – men tyvärr blev det inte så. Jeff påtalade att de var de som i princip uppfann The Gothenburg Sound, vilket mest bestod i solostämmorna som Amott tillförde i Carcass iofs och mest var ett frö till detta, men om vi ska säga en startpunkt för det så visst. Att setlistan saknade de bästa spåren från senaste plattan Torn Arteries (t ex: Torn Arteries, In God We Trust, Flesh Ripping Sonic Torment Limited och Wake Up And Smell The Carcass/Caveat Emptor) sam spår helt från skivan innan Surgical Steel var lite tråkigt då dessa inslag från dem hade höjt stämningen ytterligare och etablerat ett mer dynamiskt set, men det är petitesser i marginalen då Carcass skötte sig och värmde upp ordentligt i lokalen innan huvudakterna.

Behemoth

Efter Carcass täcktes scenen helt av ett helvitt skynke inför Behemoths ankomst. När så som väntat de startar showen med ypperliga live-show introt Post-God Nirvana från nya skivan Opvs Contra Natvram fick vi se Nergal i skrämmande närbilder projeceras på skynket och han dök själv upp bakom skynket på scenen och eldade på publiken med sitt mimspel. När skynket föll drog de igång Nobis – inte förväntade urladdningen Malaria Vvlgata som efterföljer introt på skivan – vilken härlig överraskning och perfekt start! Att allt kantades med en grym produktion med massor av stämningsfullt rök, eld och framföralt ljus som framhäver mystiken och den elakhet som Behemoth ändå har med sig var ju bara det värt besöket ikväll. Bandet verkade vara på mycket gott humör och Nergal och Orion var som vanligt lite här och där. Orion var dessutom nere och drog en vända framme i diket och hade ordentlig närkontakt med publiken. Allt var perfekt koreograferat vid nyckelpunkter i musiken för att få rätt skuggspel och effekt. Innan Off to War! som i stort beaktar ensamma världsledare och religion som det onda tänds två strålkastare på Nergal i ett starkt ögonblick i gult och blått ljus som återigen visar att vi alla står med Ukraina. Bland låtarna som kördes från senaste plattan var The Deathless Sun riktigt bra och Versvs Christvs helt otrolig. Jag trodde verkligen att de inte skulle köra den episka låten live alls, trots att jag påtalade det för självaste Nergal under en intervju tidigare i år, men med det spåret live hjvde de verkligen ribban. Enda spåret som saknades var Once Upon a Pale Horse som bara växer för varje lyssning (och kanske The Satanist då, som man aldrig får nog av). När de gav allt, både all eld och energi de hade kvar, under avslutande Chant värmde det både kropp och själ och man lämnades med glädje och utlopp för det mesta. Briljant! Bäst! Behemoth!

Arch Enemy

När värmen från Behemoth hade lagt sig tog det inte lång tid innan Arch Enemys skynke täckte scenen. Skynket prytt med texten Pure Fucking Metal var knappast någon spoiler då alla var mycket medvetna om att det skulle levereras just det inom kort. Direkt från start i och med titelspåret Deceiver, Deceiver var det även ställt utom all tvivel att just detta infriades med råge! Alissa hade bra kommunikation som alltid med publiken och påpekade att hon minsann såg vad för härlig moshpit som pågick i publiken och att hon ville se mer av det. Tyvärr var det måndag och publiken var nog väl lite väl trött efter både helg och tidigare band så mer än en pit fick vi inte åtnjuta. Amott och Loomis grymma samspel visade att de har definitivt uppgraderat och cementerat 2000-talets version av K.K Downing och Glenn Tipton tvilling-gitarr-fenomenet. Och… alltså… den gitarrton de båda gubbarna har och frammanade på scen tillsammans med sina lidelsefulla minspel sitter ju även de som en smäck. När Alissa nämnde att Göteborg är i princip deras hemstad och det är lite som att komma hem jublades det friskt och publiken fick ny energi. Även klassiska My Apocalypse hade samma effekt och värmde oss ordentligt. Att vi fick två spår från mästerverket Wages of Sin i och med Ravenous och Snow Bound var ok, men de borde damma av lite fler låtar från den då det har blivit i princip standard att dessa två luftas från nämna platta – eller t o m andra låtar, det var ett tag sedan nu. När stämningen sätter sig i Handshake with Hell från nya plattan och Alissa sätter de cleana partierna var det som om man kunde ta på stämningen i lokalen och de flesta anammade ett närmast hypnotiskt tillstånd. Avslutande Nemesis med en bit av Fields of Desolation innehåller ju allt vad Arch Enemy handlar om – tyvärr väcktes man tillbaka till vardagen (nåja, typ iaf…) och vår trevliga stund avslutades i och med att deras avgångslåt Enter the Machine drog igång i PA:t. Arch Enemy levererar alltid live, men det hade varit ännu bättre om det varit fredag. Jag misstänker att allt kommer vara ännu bättre på just fredag i Stockholm.

SKRIBENT: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Arch Enemy / Behemoth: Jonathan Hamnes (jonathan.hamnes@rockbladet.se), Mobilbilder Onto Others / Carcass: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)
KONSERT: Onto Others / Carcass / Behemoth / Arch Enemy
ARENA: Partille Arena / Göteborg
DATUM: 2022-10-31
BÄSTA LÅTEN: Onto Others – Pet Sematary/Halloween, Carcass – Buried Dreams, Behemoth – Versvs Christvs, Arch Enemy – Nemesis/Fields of Desolation
BÄSTA MINNET: Onto Others – Halloween m Nergal/Seth, Glädjen hos Carcass, Stämningen under Behemoth och Arch Enemy

Relaterade artiklar