INTERVJU: Mats Mappe Björkman från Candlemass

Stockholmsdoomarna CANDLEMASS släpper nytt material. En 18-månaders skrivprocess resulterar i den mäktiga SWEET EVIL SUN och den släpps genom Napalm Records.  ROCKBLADET ringde upp gitarristen MATS ”MAPPE” BJÖRKMAN i sitt hem i Stockholm för att ta ett snack om plattan. Förutom skivpratet hann vi även med bland annat en del om hans uppväxt i Bromma, punk och Polarpriset.

Nya skivan, Sweet Evil Sun. 18 månaders skrivprocess är ju rätt lång tid. Har ni någon gång gjort något extraordinärt för att liksom komma i stämning för att göra Doom? Jag tänker på när Black Sabbath satte sig i en kyrka för att få lite feeling.
Haha nej, det har vi faktiskt inte gjort, men det är en jävligt kvalificerad fråga. Det måste vi göra nästa gång haha.

Den känns bra genomarbetad i allt från melodier, riff, tyngd och sång. Kan du peka på något speciellt som ni kände fungerade väldigt bra under hela processen?
Vi lyckades verkligen göra Door to Doom (2019) tillsammans och den blev jättebra, och Epicus Doomicus Metallicus (1986) ska vi inte prata om, den lyckades vi onekligen att göra riktigt bra men sången blev ju inspelad på bara några dagar. Tidigare har sångaren Johan (Längquist) varje gång fått väldigt lite tid på sig till att sjunga in sången men denna gång har han äntligen fått möjlighet till att arbeta med varje låt. Låtarna är skrivna för att de ska passa Johan och man hör samarbetet. Den här plattan är en genomtänkt platta där man har jobbat och producerat tillsammans, det är den stora skillnaden och det hörs.

Jag använder ett uttjatat uttryck, gå tillbaka till rötterna, men att ni gör det i 2022-tappning. Är det medvetet eller är det influenserna som lyser igenom?
Det är influenserna som lyser igenom för att producenten Marcus Jidell, som jag förövrigt har arbetat med i 30 år, är väldigt influerad av gammal 80-tals metal som typ Angel Witch, Manilla Road och udda band som Citith Ungol. Det är ju inte så att han tar och plagierar dem på något sätt men han influeras av dem och sätter det till ett Candlemass-sound. Du har en bra poäng i det du säger men det blir en uppdaterad version av det. Det är ju en annan produktion 2022 än från 1986, gitarrljudet och allt annat är uppdaterat, men låtmässigt så är det faktiskt jävligt mycket riff från gamla tiden. Ta bara When Death Sighs när vi tog in Jennie-Ann Smith (Avatarium) och hon sjunger ju som en gudinna. Det är så tungt och det är så vackert och avslutningen på den låten är mina favoriter på hela plattan.

Och ni släppte två starka singlar innan skivan. Var dessa självklara som singlar?
Scandinavian God var ju inte alls med från början. Det var ju ett extraspår som vi bara skulle göra för att komplettera. Vi skickade in den (till skivbolaget) och då var låtordningen redan satt och vi fick tillbaka att det skulle bli första singeln. Vi tyckte inte ens att det var Candlemass på det sättet som vi ser på det men de stod på sig. Men den gick hem och folk verkar ha tagit åt sig den på ett bra sätt.

Du är uppvuxen i Bromma. Kan du i stora drag berätta lite om hur din uppväxt var?
Den var jävligt bra faktiskt. Jag bodde i villa med mina föräldrar. Jag växte upp med mina kompisar, där vi alla hamnade inom kultur och musik. Vi var ett gäng som umgicks, som åkte till stan och köpte skivor och gick på Clock (det hette ju inte McDonalds då) Vi brukar prata om det när vi träffas. Jag älskade min uppväxt och vi var ju aldrig några sådana där skolgrabbar som skulle plugga till advokater eller liknande utan vi skulle göra andra saker. För att nämna några av kompisarna så fanns Patrik Arve från Teddybears där till exempel, Martin Eriksson (E-Type), Jonas Åkerlund och Frederick Melander. Alla gjorde sedan liknande saker men på olika sätt. Vi träffas fortfarande ett par gånger per år, oftast i samband med att Jonas kommer hem från USA. Det blir ofta att vi ses hos honom där vi käkar och snackar skit. Jag tänker ibland på hur allt blev till slut. Det spelar ju ingen roll vad vi spelar för olika musikstilar, Martin spelar sin musik med E-Type och han gör det så jävla grymt, Arve gör sitt med Teddybears, sedan kommer jag med min Doom och Freddan startade Bathory tillsammans med Quorthon och Jonas. Vi alla gör det vi vill göra och alla har lyckats med det. Men det var ju inte när vi bodde i Bromma som allt hände utan det hände när vi alla hade flyttat därifrån egentligen.

Var du ensam hårdockare i plugget innan du stötte på alla dessa killar?
Det fanns ju rätt många punkare i skolan. Det var Håkan Söder och jag som startade bandet ATC och det var så allt började för mig. Det var ett punkband från början och vi repade i mina föräldrars källare. Jag gick visserligen inte omkring i röd tuppkam men jag var punkare ändå och är det fortfarande. Vi var några killar i Bromma, kanske 3 av 30 elever, som gillade samma saker och som alltid försökte att åka och se på de här gigen.

Jag har pratat om just punken med andra som jag har intervjuat och jag har alltid lyft fram att punkens största bidrag i mina ögon var att alla fick vara med oavsett hur bra eller kass man var på att spela.
Exakt! Det var precis det som jag gillade. Du har helt rätt i det du säger att alla kunde vara med. Jag är själv ingen virtuos på gitarren, jag spelar kompgitarr och jag har aldrig spelat ett enda gitarrsolo i Candlemass och jag kommer heller aldrig att göra det. Men mitt bidrag är att pusselbiten faller på rätt plats i bandet. Det var andra halvan av 70-talet och vi skulle gå och se på Sex Pistols på något ställe men vi kom aldrig in men allt med punken blev ju så stort. Plastmatics kom och spelade och svenska Rude Kids fanns ju också och allt detta var en del av min uppväxt. Hårdrocken fanns såklart också med i bilden och jag är även ett stort fan av Kraftwerk. Jag älskar Black Sabbath, gamla Iron Maiden, gamla Saxon och många andra men de var ju också punk i början för att de gjorde saker som stack ut. Ta bara Mötley Crües platta (Too Fast For Love från 1981) när den kom ut, den kändes ju jättepunk just för att den stack ut vid den tidpunkten.

Det finns säkert flera som läser detta men som inte upplevde Stockholms musikliv under den här tiden. Kan du berätta lite om vad du upplevde?
De där ungdomsgårdarna som fanns på 70-talet. Det är verkligen skitsynd att de inte finns kvar för det var helt underbart. Vi åkte till Solna för att se KSMB och vi såg Ebba Grön någon annanstans. Vi var överallt just för att se alla udda saker. Det fanns ett ställe som hette Musikverket på Götgatan. Det här är 1979 och jag hade som sagt punkbandet ATC. Man kunde hyra stället för att spela gig men då fick man sköta annonsering och biljettförsäljning själv men Musikverket stod för PA-anläggning med ljudtekniker som man kunde använda. Det gjorde vi två gånger och det var skitkul och det blev som en stor jävla ungdomsgård haha När vi spelade på kvällen kom alla kompisarna och tittade på giget. Första gången var jag bara fjorton år och jag var bara så jävla nervös innan spelningen. Sådant finns tyvärr inte kvar och det är så tråkigt. Nu är det bara sport som pengarna går till men gör man med de ungdomar som är intresserade av musik, vad får de för push? På den tiden fanns det ju ställen överallt, i skolan, på ungdomsgårdar och allt annat. Alla är ju inte intresserade av sport.

Detta som vi pratar om nu har definitivt haft en stor inverkan på det stora svenska musikundret. Om vi går in på hårdrocken. Var för tror du att svensk hårdrock är så populär utomlands?
Jag tror att det är just att vi har haft möjligheterna i Sverige, vi har haft tiden att kunna repa och göra musik, vi har haft studiebidrag och jag tror inte att många länder matchar det. Varför det har blivit stort utomlands vill jag ha osagt. Det kan bli så att det blir en hype-grej av det när ett band från Sverige blir stort och sedan kommer ett annat, och så är det olika genrers. Jag tror att vi är ganska bra på att göra svensk hårdrock till något eget. Titta bara på Sabaton som gör sin grej. De får en massa skit och folk beklagar sig över dem men det kan ju inte vara dåligt när man spelar för utsålda hus ta mig fan överallt. Det är helt omöjligt.

Vad tog dig till slut mot Candlemass?
Det var trummisen Matz Ekström, som jag redan var polare med, som frågade om jag ville komma och repa med honom och en annan polare. Jag ville såklart försäkra mig om att det inte skulle handla om någon vanligt skit men han lovade att det skulle vara tunga och långa riff. Så mitt i värsta Europe-hysterin var det exakt det som lockade mig. Jag hade gjort mig av med alla prylar för jag skulle minsann inte spela någon mer musik efter att ATC inte blev som jag hade hoppats på. Candlemass stack ut och det var utanför boxen på ett sätt som för mig var ren punk, för att det just stack ut och gick mot alla principer. Det var det som jag tyckte var kul och nu är jag kvar i Candlemass 40 år senare.

Ja, 40 bast! Och vilket följe ni har fått med tiden.
Ja, det är helt ofattbart egentligen. Jag blir så rörd. Fan, jag är 60 bast och ändå när vi spelar på festivaler kommer till exempel norska Black Metal band fram till oss, du vet de där hårda jävlarna som bränner kyrkor och allt sådant. De kommer fram till oss och säger att vi är deras gudar. Det är helt jävla sjukt. Varför har de så stor respekt för just Candlemass? Jag kan förklara exakt varför det är så. Vi har alltid gått vår egen väg och vi har aldrig varit kommersiella eller lagt krut på att få radiohits. Vi har ändrat vårt sound under hela karriären, man måste utveckla sig, men vi har gjort det för att vi själva har velat göra det, inte för att någon annan har velat det. Det var precis så som Black Metal startade. Jag kände ju Quorthon och vi gjorde vår grej medan han gjorde sin grej men respekten fanns där mellan oss. Jag tyckte att hans musik var helt värdelös när den kom och jag tyckte i stort sett att det var det värsta jag någonsin hade hört. Sedan såldes den där jävla gula geten för 30 000 kronor. Men båda banden var stilbildande och vi trodde ju inte att det skulle hålla så här länge. Vi hade ju inte tankar på att ens spela live och vi hade inte ens musiker till att spela in skivan utan det var jag, Leffe och Matz. Vi hade ingen sångare.

Jag vill minnas att kulten kring Candlemass växte ordentligt under 90-talet när ni faktiskt inte ens spelade tillsammans, så att när ni återförenades -00 så hade ni ett rejält följe.
Vi gjorde efter 7 års uppehåll ett skoj-gig på ett ställe vid Kungsträdgården. Anledningen var att våra plattor skulle re-mastras till CD. Sedan ville Sweden Rock Festival ha med oss och sedan kom Wacken Open Air och det var så hela återföreningen började. Vi brukar skoja om det, att vi fortfarande håller på med återföreningen efter 22 år. Du har rätt i att en hype växte kring Candlemass under 90-talet men den allra största hypen kring Candlemass var definitivt under pandemin, när vi blev Grammisnominerade i USA. Det är det absolut största som har hänt bandet. Jag nyper mig själv fortfarande i armen om det för det är bara Ghost och Candlemass som har lyckats med det, av alla svenska hårdrocksband.

Det är så otroligt roligt att det går bra. Nu måste jag ändå fråga dig, du nämnde Ghost. Jag var på genrepet av Polarpriset när Metallica skulle ta emot det och ni tolkade Enter Sandman tillsammans med Ghost.
Det var hur grymt som helst. Det var ju en riktig long-shot att vi fick den låten. Tobias (Forge) är ju ett gammalt Candlemass-fan och han har hjälpt oss jättemycket. Vi satt hemma hos mig dagen efter det hade kommit fram att Metallica skulle få Polarpriset. Jag sa åt honom att kolla upp så att det inte är några konstiga band som ska dit och tolka Metallica. Han berättade då att Ghost skulle spela, vilket var logiskt eftersom de också ligger på Universal och precis skulle släppa en ny skiva. Dessvärre skulle han inte få ihop allt med att få alla medlemmarna med masker och allt annat till Stockholm för den spelningen eftersom Ghost sjäva var ute i världen och spelade. Då sa han att han ville göra spelningen med Candlemass! Haha, lycka till! sa jag. De kommer aldrig att ta in oss på Polargalan och in i det finrummet. Det kommer aldrig att hända. Men då får de inte Ghost, sa Tobbe och så löste han det och det blev väldigt bra när vi väl var där. Det blev ju skitkul och det fanns säkert en del avundsjuka hos andra band som själva tyckte att de skulle ha fått varit där.

Det var verkligen skitkul att se er där. Fanns det någon annan låt än Enter Sandman som du gärna hade tolkat?
Vi ville ju egentligen välja låt själva och jag ville ta någonting från första eller andra plattan, kanske Hit the Lights, men de (Polarpriset) valde låten och vi hade ingenting att säga till om det. Vi skulle göra Enter Sandman och vi skulle öppna med den, men det skulle vara Tobias arrangemang. Han är verkligen en jävel på att arrangera låtar. Det är likadant där, som vi pratade om tidigare, att Ghost får mycket skit men se bara vad de har gjort genom karriären och vad han har lyckats med. Det är bara ren avundsjuka. Han har verkligen gjort alla rätt. Han är verkligen ett geni.

Ja, se bara hur de tolkade Imperiets Bibel.
Precis! Alla covers han gör är genidrag. Han är så musikalisk och har en sådan otrolig fingertoppskänsla. Det finns inte ett svenskt hårdrocksband som kommer i närheten av Ghost och jag är så stolt över att vara support till Ghost.

Vad händer nu?
Vi har fyra gig kvar att göra 2022 men där spelar vi bara låtar från Epicus och Nightfall eftersom det är det vi har gjort hela året. Det finns en tanke bakom att vi släpper skivan i november för att vi ska spela den live under nästa år. Tanken är att vi ska åka till USA i april och avsluta det vi inte hann göra sist, västkusten. Sedan ska vi även köra en del festivaler nästa sommar och då kommer vi att ta in nya låtar i låtlistan men vi måste ha kvar gamla låtar i listan eftersom folk vill höra även de gamla låtarna. Vi försökte någon gång med att bara köra nya låtar men samtidigt som vi sitter på en låtskatt har det även har varit generationsskifte i publiken. Vi ser ju killar och tjejer i 20-års åldern som står längst fram vid scenen och sjunger med i låtar från Epicus men som inte ens var födda när den släpptes.

Är du skivsamlare?
Jag har blivit det igen. Jag var en ruggig skivsamlare under 70- och 80-talet men jag sålde av allting när CD-skivan kom, men nu har jag börjat om igen och på fem år har jag fått ihop en jävla samling. Jag kör bara vinyl nu.

Samma här! Jag älskar det. Hur sorterar du skivorna?
Kul att du frågar det, jag pratade faktiskt om det igår med en polare och jag sorterar inte i bokstavsordning utan jag har alla dubbelliveplattor samlade på ett ställe. Jag älskar liveplattor från 70-talet som Deep Purples Made in Japan (1972), UFOs Strangers in the Night (1979), Rainbows On stage (1977) och alla dessa. Jag har japanpressar på ett ställe, en hel back med bara Ted Nugent, all punk på ett ställe, all 80-tals metal på ett ställe, 70-tals metal på ett ställe och så Frank Zappa! Det är sorterat efter stämning med andra ord. Sedan har jag såklart Genesis och Saga som jag också älskar.

Stort tack Mappe för en väldigt trevlig pratstund! Jag hoppas att vi ses snart. Jag önskar er all lycka och framgång med nya plattan.

SKRIBENT: Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)
FOTO: Linda Åkerberg
INTERVJU: Mats Mappe Björkman (Candlemass)
AKTUELL MED: Nya albumet Sweet Evil Sun
SKIVBOLAG: Napalm Records
RELEASEDATUM: 2022-11-18