Liverecension: Arch Enemy, Behemoth mfl, Annexet – Stockholm

Den tunga turnén “The European Siege” med Arch Enemy, Behemoth, Carcass och Unto Others nådde slutligen Annexet i Stockholm och det var sannerligen en mäktig fredagskväll som vi bjöds på.

Annons 

 

Annons 

 

Carcass:

En person bredvid mig i publiken står inför Carcass spelning och försöker välvilligt sälja in Carcass till ett annat sällskap i publiken som bevisligen inte känner till bandet. Full av energi hör jag henne säga “Behemoth är ju asbra, men de ska ju ha massa eld och pyroteknik också. Carcass behöver inte det, de spelar bara ren och rak jävla metal och det RÄCKER”. Det ligger faktiskt mycket sanning i det uttalandet. Carcass har varit ett band som rört sig i kulisserna inom extrem-metalvärlden i snart 40 år, alltid redo att ta klivet ut på scen och ställa skåp. De må inte vara ett stort namn för gemene man, men de kan sin sak, vilket bevisas med råge även denna gång. Bandet ramas in av några monitorer som visar diverse obskyra bildspel, som en förstärkning till de brutala låtarna som med lätthet borrar sig in i publikens medvetande. Sångaren Jeff Walker uttrycker förvisso en gnutta frustration över publikmottagandet vid ett tillfälle då åskådarna är i sömnigaste slaget, men sånt får man någonstans räkna med. Det är aldrig lätt att vara förband. Överlag bjuder dock Carcass på en hejdundrade ösig spelning med hög energi och jävlar anamma. “Ren och rak jävla metal” som en viss person i publiken sa.

Behemoth:

Ja, vafan. Man får väl vara “billig” ibland. Eld och pyroteknik kittlar ju dödskönt i kistan. När konserten inleds med att Nergal projiceras i närbild på det skynke som till en början täcker scenen, till tonerna av det dramatiskt sagolika introt “Post-God Nirvana” så uppstår närmast tumult framför kravallstaketet. Stämningen blir knappast lugnare när skynket sedan faller och bandet trycker på med “Ora Pro Nobis Lucifer” och den redan nämnda eldshowen andas ut på publiken och så att säga tillverkar mer än en svettpärla i folkets pannor. Den otroligt mäktiga efterföljande refrängen till “The Deathless Sun” ekar fortfarande i mina öron och allteftersom konserten flyter på med allt vad det innebär så blir både publiken och bandet alltmer djuriska. Nergal och basisten Orion för sig (som förväntat) som yrväder på scenen och interagerar väl med den euforiska (och kanske lite väl våldsamma) publiken som bara sväljer allt med hull och hår. Den omfattande eldshowen slutar aldrig imponera och låtar som “Bartzabel“, “Blow Your Trumpets Gabriel” och den nya experimentella “Versvs Christvs” knockar en totalt. Magnifikt!

Arch Enemy:

Arch Enemy må vara huvudbandet men det blir faktiskt inte lätt att gå på scen efter Behemoths urladdning. Arch Enemy gör inga fel, de är proffs och det känns egentligen lustigt att beskriva ett death metal-band med en karismatisk och livlig Alissa White-Gluz som frontfigur som “tama” men ändock är det just det ordet som kommer fram. Det känns lite surrealistiskt att vid första anblicken inte bli ännu mer förförd, särskilt i tanke på att Arch Enemy, med sitt stora register av melodier, symfonier och tyngd, faktiskt släppt ett av 2022:års bästa album i och med “Deceivers“. Bandet är samspelta och precisionsrika. De vet var de ska lägga krutet och efter den något tröga startsträckan hittar både bandet & publiken växeln i “Ravenous” och fredagsfesten är därmed igång igen. Jag saknar det där lilla extra för att få gåshud och höja betyget något snäpp till men att vi har att göra med ett liveband som har både inlevelse (Michael Amotts sammanbitna grin borde för alltid bli ansiktet utåt för kvällens sylvassa riff), kontroll och god publikkontakt är det inget snack om. Som allra bäst låter det i klassiker som “War Eternal” och samtliga låtar från senaste skivan, som jag tycker har satt tonen för Arch Enemys framtida sound.

Unto Others:

TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTO: Mattias “Madcap” Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)
KONSERT: Arch Enemy, Behemoth, Carcass, Unto Others
DATUM: 2022-11-04
PLATS: Annexet, Stockholm
BÄST: “The Deathless Sun” med Behemoth.
SÄMST: Att undertecknad nästan mosas under den tumult som uppstår i publiken i samband vid vissa tillfällen.

Relaterade artiklar