Jag är inte överdrivet förtjust i det maskinella soundet på de senaste plattorna, faktum är jag först inför denna spelning lyssnade igenom förra årets Dom Som Skiner ordentligt. Texterna och känslostämningen är dock lika knivskarpa som alltid. Perioden 99 – 09 håller jag högst med de dubbla punkrockarna Det Är Ni Som E Dom Konstiga, Det Är Jag Som E Normal och Mannen Som Blev En Gris samt de mer avskalade albumen Skebokvarnsv. 209 och Kärlek Är För Dom. Sångerna på Skebokvarnsv. 209 kan för övrigt vara de allra bästa som Pimme satt sitt namn på. Men oavsett album i ryggen har alla livegig jag sett varit fantastiska, så också ikväll.
Torsdagskvällens konsert på Orionteatern i Stockholm är helt slutsåld, precis som hela klubbturnén, trots det opunkiga biljettpriset på 750 kronor. Huvudpersonen är klädd i vit, uppknäppt skjorta och oftast i strålkastarnas ljus, medans det sammanbitna tillika svartklädda kompbandet mest håller sig i skuggorna. En uppställning som till stora delar byttes ut inför senaste skivan och turnén men mycket är ändå sig likt i både sound och visuell framtoning. Synthmattorna ligger fortfarande täta, det blytunga kompet monotont men ljudbilden kryddas nu med en del fiol från Stefan Brisland. Visst kan jag sakna både Rockis basgångar och Osslers vackra gnissel men nya musiker ger oftast en extra tändning om det nu mot förmodan skulle behövas i Thåströms fall.
Den som förväntar sig en hitkavalkad Ebba Grön-låtar blir garanterat besviken men det borde väl ändå inte undgått någon vid det här laget att Thåström inte pysslar med nostalgi. Ändå finns större delen av karriären representerad med Sällskapets Den Dan, två Imperiet-låtar, Die Mauer (enda Ebba-låten som han säger sig kunna sjunga idag) och de allra flesta soloplattorna. De allra största höjdpunkterna ikväll blir en malande Alltid Va På Väg, efterföljande, nakna Flicka Med Guld samt Ingen Neråt Sång som alltid är enorm.
Scennärvaron är helt i en klass för sig där en manisk Thåström vankar runt som en tjackpundig boxare i ringen. Att gå upp sig i musiken så fullständigt är både fascinerande och beundransvärt. Bland allt det allvarsamma och svarta bjuder han på ett leende efter Old Point Bar med orden “Det behövs lite boogie woogie ibland eller hur?”. I Brev Till 10:e Våningen tappar han bort texten, skrattar och kommenterar “Det är inte så jävla lätt!“. Jag har nog aldrig sett honom såhär uppslupen tidigare.
Att han säger “Varsågoda” efter vissa låtar är fortfarande rätt roligt och visst tusan är det vi som ska tacka. Det kommer bli väldigt tomt när väl Thåström lagt ner för han är helt unik som artist och förmodligen den absolut störste rockikonen vi har haft i det här landet.
SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Basse Hellgren (basse.hellgren@rockbladet.se)
KONSERT: Thåström
ARENA: Orionteatern / Stockholm
DATUM: 2022-12-15
BÄSTA LÅTEN: Ingen Neråt Sång om jag tvingas välja en.
BÄSTA MINNET: Thåströms totala hängivelse på scenen.
SÄMST: Att det kanske inte blir så många fler gig.
- FUZZPROFILEN: Robert Lamu från Skraeckoedlan - 2024-06-12
- The Black Crowes rock ‘n’ roll-hyllning i Köpenhamn - 2024-06-06
- Early Bird-biljetter till Fuzz Festival #5 - 2024-05-22
