Med TADC:s konkurs i kölvattnet av en p g a pandemin redan flera gånger framflyttad konsert såg det ut som att Manowarkonserten på Partille Arena inte skulle bli av alls! Men med support från bl a Manowar själva och konsertarrangören A-Star Entertainment som tagit över evenemanget räddades tillställningen. Med Partille Arena fylld med Manowarriors fanns där varken “wimps or posers” och ingen behövde “leave the hall!!!” när Manowar värmde publikens metalhjärtan så glädjenivån hamnade mestadels i topp!
När jag anlände till Partille Arena märktes det direkt att det inte var den typiska metalpubliken som var på plats. Det sjöngs på Manowarlåtar i smågrupper här och där, det ropades “Hail and Kill!!!” och “Other bands play, Manowar kills!!!” mellan vänner, men även mellan för stunden nyfunna metalvänner. Trots argumenten att bandet har svagt textinnehåll och ett helt eget imagespår som balanserar på den tunna röda linjen mellan parodi och skön klassisk metalstil, så var det absolut ingen tvekan om att de som var där verkligen älskar det. När alla i Manowar-familjen sammanstrålade på samma ställe uppstod en energi, glädje och stämning som var klart påtaglig och riktigt härlig.
Manowar startade showen drygt 10 minuter efter utsatt tid när bandet intog scenen och drog igång en fyrling i en rask takt av idel klassiker – Manowar, Kings of Metal, Fighting the World och Holy War. Med sitt från start avsmittande leende och sitt gestukilerande till publiken märktes det att sångaren Eric Adams var på mycket gott humör och att sångrösten fortfarande håller toppklass trots att han fyllt 70 för drygt ett halvår sedan. Till och med svårflörtade Joey DeMaio sågs dra lite försiktigt på smilbanden här och där ibland, fast han stod mest på sitt maner med stor pondus och övervakade showen med sin skarpa uppsyn.
Under Immortal fick Joey lite problem med basljudet vilket syntes att han absolut inte uppskattade. Just Immortal är hämtad från senaste Manowarsläppet Highlights from The Revenge of Odysseus som satt riktigt bra live och om de håller vad Joey gått ut och lovat, dvs att den kommande plattan ska innehålla låtar av det mer klassiska Manowarslaget och inte massa långttrevande alster med massa historieberättande prat med mer symfoniska inslag än klassisk metal likt den splittrade och något förvirrande Achilles, Agony and Ecstacy in Eight Parts från The Triumph of Steel-plattan så kommer det bli något som kommer tillfredställa fansen ordentligt.
Gitarrhjälten Michael Angelo Batio som ersatte E.V. Martel i September var riktigt kul att få se live med sin blixtrande teknik och persona på scenen som passade riktigt bra i Manowars framträdande. Bitvis kändes det dock som att vissa solon blev lite väl färgade av just hans karakteristiska spel till mer utav en Batio-Manowar-hybrid. Visst missade han någon not här och där i soloarbetet och var inte helt hundra på scenkoreografin i och mellan låtarna, men det var ju bara 7:e konserten med Manowar på scenen för hans del och något som säkert faller på plats efter ett par spelningar till.
Den enda låten som drog ner stämningen något under kvällen var Gates of Valhalla som inte riktigt passade in i setlistan trots ett stämningsfullt intro och att de ändå befanns sig i just fornnordiska mytologins hemland, men de fick snabbt Manowarskutan på rätt köl i och med en kraftfull leverans av Warriors of the World United där de fick fart på hela publiken. Till och med de flesta fansen på sittplats stod upp med nävarna i luften och rockade järnet vilket bandet uppmärksammade. När Joey och Michael skulle briljera med sina färdigheter på bas och gitarr så jammades det till en version av Jimi Hendrix – Little Wing utan dist (som det ska vara iofs) och visst var de duktiga på att spela snabbt, men varken Joeys fladdrande snabba noter på basen som knappt hördes eller Michaels sweeppicking och 16-dels trioler passade till just den låten utan kändes tyvärr mer som en liten paus i konserten. Turligt nog plockade de upp bollen och publikintresset ordentligt med efterföljande klassikern Hail and Kill! Fram till pausen innan extranummren dundrades The Dawn of Battle samt King of Kings ut, där Erics skönsång i de lugna mittenpartierna var helt outstanding och visade verkligen att kraften i hans stämma fortfarande är otroligt stark, samt The Power och en stark avslutning i och med Fight Until We Die!
Innan extranummren tog Joey till orda som brukligt på Manowarkonsert under tiden som scenen såg örnen från Battle Hymns-plattan sakta ta form på scenen. Han bad om ursäkt att han inte kunde dra det på svenska och berättade lite om att iofs är det bra med pengar, men att rädda en konsert för fans som spenderat sina pengar för att få se Manowar och fylla på den energi som metal ger betyder mer och att med hjälp av A-Star Entertainment, Manowar och fansen så kunde konserten bli av trots TADC konurs. Inte nog med det – Joey lovade att detta inte var sista gången på svensk mark, utan att de kommer komma tillbaka snart innan de avslutade med Battle Hymn och därefter Black Wind, Fire and Steel.
Dave Chedrik som avlöst en av sveriges egna favoritbatterister Anders Johansson bakom trummorna sedan i början av sommaren, skötte sig exemplariskt under kvällen, men visst hade det varit coolt att få sett Anders trumma skiten ur Manowarlåtarna på hemmaplan.
Det var en skön konsert, mycket publikglädje och hjärta, men sammantaget finns det en del att putsa på för att få Manowar anno 2023 att leverera enligt det de utlovar. Det vore ju t ex lite skönt om Joey kunde interagera lite mer med publiken än bara under sitt tal, samspelet med Michael finputsas, Michaels solon Manowar-ifieras lite mer, samt att de små koreagrafiska inslag som finns verkligen sitter 100 och inte ser ut som att det är första gången de utövas.
Manowar hade dessutom satt ett film- och fotoförbud under konserten som de flesta följde, men det fanns en del som inte hade uppmärksammat detta eller struntade i det vilket resulterade i att vakterna var på dem och drog ner deras telefoner eller lyste på dem rätt in i deras telefoner. Jag fattar att artisten inte gillar att folk pajar deras och publikens konsertupplevelse med att konstant filma och fota, men det var nästan värre när vakterna var i vägen och försökte se till att förbudet återföljdes. Sedan det här med golden circle – det var gott om plats över där. Om nu en golden circle måste finnas, kan den inte anpassas efter antal sålda biljetter där, nu var den inte superstor, men jag kände att de som stod på “vanlig ståplats” gott kunde kommit några meter närmare scen. Nu var ju situationen för konserten i Partille Arena lite speciell då den var räddad från att inte bli av, men det förtog lite av upplevelsen att det bara var Manowar som spelade helt utan förband, men å andra sidan är ju skälet till detta enligt dem själva iaf att “Other bands play, Manowar kill!!!” även om de får köra lite underhåll på vissa delar av arsenalen för att verkligen göra just detta.
SKRIBENT: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)
KONSERT: Manowar
ARENA: Partille Arena / Partille (Göteborg)
DATUM: 2023-02-03
BÄSTA LÅTEN: Warriors of the World United
BÄSTA MINNET: Erics glädje och grymma sång
