Once in a Blue Moon – nytt album med Among Lynx

Det är en bekant ljudbild i inledningen på första låten och singeln, Put your Love in Me. Man känner igen sig men det är ändå inte samma typ av revolutionär låt som på de två föregående skivorna (Movement och Revolution). Skivan börjar trevligt med igenkänningsfaktor utan att kopiera tidigare album. Genom låtarna kommer ljudbilden dock variera mer och både likna och avvika från tidigare låtar.

Annons 

 

Lite skramligt intro på Someone’s gotta go, som en gammal inspelning som sedan exploderar och låten kommer i gång på riktigt eller kanske en gammal radio som sedan plötsligt klipper till studion eller det faktiska giget. Här kommer en punkig attityd som jag då och då upplever med Among Lynx. Det är en attityd jag uppskattar både på de två föregående albumen och det nya. Emellanåt så spottas nästan orden ut av Eva-Mi men ändå välartikulerade. Samtidigt är det kombinerat med igenkännbara among lynxmelodier mellan refrängerna. Helt uppenbart är det någon som måste bort.

https://youtu.be/5JJ89S-KMzM

The Bridge är lugn och soulig i kontrast med föregående låt. Väldigt skön soulig körsång i mitten med mest bas och trummor som stilla bakgrund. Låten ger en form av trygghet att det finns en bra plats där borta, bara man tar sig dit över bron även om låtens jag verkar drivas av ilska. Blir ett väldigt sug i låten mot slutet när både munspel och gitarr går loss och sliter i en, som för att dra med en över bron eller om det är låtjagets känslor som driver denne över bron.

Nästa låt, titellåten Once in a Blue Moon, är även den lugn. Eva-Mi gör ett bra jobb i att sjunga de här lugna låtarna med ett djup och sug som håller en fast i lyssnandet. Det här låter rätt typiskt Among Lynx. Mycket finstämt munspelsparti av Elin i mitten även om det inte kommer upp i samma klass av finstämdhet som Skog från förra albumet. Å andra sidan är det inte samma typ av låt så det passar inte heller med allt för finstämt i Once in a Blue Moon.

När Catfish går i gång börjar det rycka i fötterna att stampa takten och man får lust att vifta på stussen. Upptempot med trummor och munspel återkommer i låten och här vill jag röra på mig, inte sitta med datorn i knäet och skriva en recension. Det är en dynamisk och härlig instrumental låt. Känslan i den har klara element av tidigare låtar så som Dog Days och In my Trunk men är långt i från en kopia utan står för sig själv.

Lola Luna, andra singeln, ger en känsla av öde västern och en olycksalig resa med anslag av Thelma och Louise. Musikaliskt tycker jag det här är en av de låtar som ligger närmast hur Among Lynx låtit tidigare. Det är ett välbekant långsamt gung och glidningar på gitarr men också stämningsfull.

https://youtu.be/N7kGGe3n1Sk

Med The Storm and the Rhythm blir det ruffigt och tunggung. Det finns klara likheter med In my Trunk och *Dog Days’ men inte heller denna låt blir en kopia. Det är ruffigt med mycket munspel och trumrytmer på ett liknande sätt men inte samma rytm och mer melodiös sång som flyter ovanpå tunggunget. Får lite känsla av den där tidiga hårdrocken som man kanske kunde kallat hårdblues.

Svänget fortsätter i Don’t Believe It. Även här är det dynamiskt och emellanåt är det nästan som om musiken studsar mellan två väggar. Det är gung men samtidigt snärtigt så ljudet nästan måste studsat på något.

Nu blir det lugnare igen, lugnt på riktigt. I’m Alive består till stor del av Eva-Mis djupa stadiga röst men det vore inte komplett utan de gitarr- och munspelstoner som ramar in, kompletterar och växelverkar med sången. Eva-Mis sång rör sig över ett rivigt lågt läge och upp på ljusa sköra toner. Så småningom fyller även trummor på och låten blir kraftigare men fortfarande i ett lugnt tempo som sedan tonar ned igen till ett härligt samspel mellan gitarr och munspel.

När nästa låt börjar vill jag använda uttryck som “rullar igång”. Det här låter mer som som gamla Among Lynx men som en av deras bästa sidor. Ride börjar inte i ett vansinnigt tempo men drar ändå tag i en, lite som om man satt på en häst som börjar trava och så småningom faller in i galopp och galopp är hur jag vill beskriva delar av trumspelet här. När väl refrängen kommer så är både sug och tempo högre och det är kanske inte “ride” som att rida på en häst utan mer som att köra en bil i ett jämnt och snabbt tempo. Det är klös i låten och i det mesta på hela skivan.

Efter att Ride plötsligt och snart tonat ut, nästan som om bilen for ut över ett stup så börjar en stillsam låt, Find your Way. Även denna här finstämd och vacker men ändå med en energi som verkar ligga under ytan och bara väntar på att bryta fram. Så småningom blir låten också mer intensiv om än fortfarande lugn. Liksom The Bridge förmedlar den att det finns något bra där borta även om det skulle vara stökigt nu, bara man tar sig dit, hittar sitt sätt.

Jag uppskattar verkligen hur munspelet används som ett instrument i sin egen rätt i Among Lynx. Elin är inte bara duktig utan det får ta plats i musiken och inte bara vara ett komplement till sången. Emellanåt tycker jag det finns en närmast punkig attityd i Among Lynxs musik även om stilen inte är punk utan mer bluesbaserad rock. Det är dock något i attityden som är lite uppkäftigt och kaxigt på ett positivt sätt. Skivan har också lite skillnad i stil jämfört med de två tidigare som liknande varandra mer än vad de liknar denna tredje fullängdare. Det är lite ruffigare och råare vilket jag uppskattar. En av medlemmarna uttryckte att det kändes lite spretigt, kanske för att det är två sologitarrister med på skivan – både Moa Brandt som varit med från start och nu lämnar bandet och Filip Karlström som kommer med i och med skivan och tillhörande turné. Amanda Savbrandt som varit med ett tag fortsätter göra ett fint jobb bakom trummorna och Elin Tannerdal som är relativt ny i bandet kommer fram mer och tills in rätt, kanske särskilt live. Det tål också att sägas att Among Lynx är ett band som växer live och bäst åtnjuts i nuet på en konsert.

 


Album: Once in a Blue Moon
Artist: Among Lynx
Albumsläpp: 2023–02-24
Omslag: Johan Brosow

Bandfakta
Eva-Mi Ringkvist: sång, gitarr, rytminstrument
Elin Öberg: Munspel, sång
Filip Karlström: gitarr, körsång
Amanda Savbrant: trummor, körsång
Elin Tannerdal: bas, körsång
Moa Brandt (lämnar bandet i och med detta album): gitarr, körsång

Foto: Fabian Rosenberg
Latest posts by Kristoffer Holmén (see all)

Relaterade artiklar