INTERVJU: Geir Hørnes om boken The Curious Chronicles of Villa Nellcote

THE CURIOUS CHRONICLES OF VILLA NELLCOTE är en bok om ett hus i södra Frankrike som en gång var en del av Rolling Stones historia. Jag kontaktade den sympatiske norska författaren GEIR HØRNES och pratade om hur ett Rolling Stones i exil blev en del av Europas historia utan att fatta det.

När Rolling Stones 1971 levde i exil från skattesituationen i England och andra ekonomiska svårigheter hittade Keith Richards Villa Nellcote som ligger i Villefranche-sur-Mer på franska rivieran. Villan skulle bli Rolling Stones huvudplats för inspelningarna av det som skulle komma att bli den klassiska Exile on Main Street. Jag gillar nörderi inom musik och jag kunde inte låta bli att fascineras över att den här boken tar just nörderiet till en helt ny dimension. Geir skriver inte bara om Rolling Stones del, utan han tar upp hela historien kring huset, från första spadtaget och framåt.

Vi kan väl börja med att prata lite om din egen musikhistoria? Första skivan, instegsdrogerna osv
Min instegsdrog var skivan Hotter Than Hell (1974) med KISS. Sedan började jag själv att spela gitarr och var i flera band. Jag utbildade mig inom musikvetenskap vid Oslos universitet. Musik är liksom hela min ryggmärg. KISS var först men sedan kom Stones och gick om när jag på något sätt växte från KISS. Jag gillar ju fortfarande KISS men jag samlar inte KISS längre. Stones blev i stället det där bandet som jag följer efter så fort de är på turné. Det blir ju som ett sällskap med alla de andra som gör samma sak. Man träffas på hotell, på pubar och innan konserterna och så blir det otroligt kul. Visst är bandet och låtarna grundstommen men sedan kommer det där lilla samhället som förflyttar sig med varje spelning. Det är superviktigt för mig.

Jag håller helt med dig och jag upplever samma sak med Metallica. Hur kom du in på Stones? 
Bra fråga. Jag var 15 år när Steel Wheels (1989) släpptes. Den sågs ju som deras comeback och det blev mycket Stones överallt under den perioden. Det var Guns N Roses och Stones som lite tog tillbaka rocken till rötterna ur den där glamrocksperioden. Jag tror att Stones blev en viktig komponent i den där tillbaka-till-rötterna känslan. Jag kom in på Stones och lyssnade på Love you Live (1977) skivan, en skiva som egentligen inte är speciellt bra men jag kände att ett magiskt universum öppnades för mig, du vet när man upptäcker ett nytt band där man hittar den ena skivan efter den andra som bara blir bättre och bättre. Det blev ganska tidigt Exile on Main Street (1972) som blev min grej för att den reflekterade den personen som jag ville vara. Jag ville vara lite “rough” och bekymmerslös. Det var jag inte men den skivan visade lite vägen åt mig. Någon gång där fick jag tag på en bok som hade 4-5 bilder från Villa Nellcote och jag fattade inte någonting. Hade Stones bott på ett slott? frågade jag mig. Varför är bilderna svart/vita? Varför är de halvnakna? och alla kvinnor och gitarrer och andra saker. Så på mitt första interrail, som det hette på den tiden, så åkte jag dit. Det var så kärlekshistorien började, den som till slut blev den här boken.

Som jag förstår det så är du nördig i att åka och besöka olika platser som har haft någon form av betydelse i musik. Kan du nämna några platser runt om i världen som du har besök av den anledningen?
Jag var och besökte korsningen i New York som finns på bilden till KISS platta Dressed to Kill (1975) och ett loft där KISS repade. Det finns också ett hus som är avbildat på Led Zeppelins platta Physical Graffiti (1975) som jag besökte. Det finns massor av platser i just New York men även i till exempel Paris med Jim Morrisons grav. Det blir lite musikaliska pilgrimsturer.

Var Nellcote en av dessa turer?
Nellcote var ju exakt ett sådant ställe för att det var intressant. Sedan blev det bara så mycket mer av det besöket än vad det skulle ha blivit att till exempel besöka Abbey Road eller liknande. Det är otroligt svårt att förklara den här driften för andra människor som inte är på samma våglängd. De tycker bara att man är konstig. Men jag tycker att det är kul.

Det började med en bok om Rolling Stones och deras tid i villan. Vad var grundprojektet och när insåg du att boken måste handla om mer än Rolling Stones?
Det var att jag ville skapa en Nellcote 1.1 som skulle vara en crash-course i Nellcote och berätta en väldigt kort men informativ historia om hur huset blev till. Allt skulle vara på bara en sida och fokusera på Exile on Main Street och källaren där skivan spelades in. Jag kände att ljudet av Exile på ett vis var ljudet av Nellcote. Men det som började som en musikvinkel tog snabbt en arkitektonisk vändning. Mina planritningar av källaren var bristfälliga och sökandet efter att få tag på de ursprungliga arkitektritningarna från 1899 tog mig 120 år tillbaka i tiden. Till historien om mannen som hade byggt villan.

Hur lång tid har det här projektet tagit?
Det är nu sju år sedan jag presenterade planritningarna av Nellcote för den franske fotografen Dominique Tarlé i Paris. Jag hade gjort planritningarna själv, baserat på runt 500 bilder han tagit av Rolling Stones på Nellcote 1971. Han bodde på Nellcote och fotograferade bandet i nästan ett halvår. När Tarlé fick planritningarna av villan, och insåg hur mycket tid jag hade ägnat åt att granska hans bilder, började han skratta okontrollerat. Han pekade på mig. “Titta här! Titta på det här! Han har…” Tarlé avbröt sig själv och vände sig mot mig: “Du vet att du är helt galen, eller hur?” Det var det bästa Tarlé någonsin kunde ha sagt. Strax efter började jag skissa på boken.

Förstår du franska? Jag tänker på att du har gjort en massa research i Frankrike och de har inte direkt svart bälte i engelska.
Bara lite och jag har lärt mig det mesta genom det här projektet. Det har varit rätt svårt med språket och framför allt med byråkratin i Frankrike. När man börjar ett sådant här projekt så vet man oftast inte vart det kommer att ta vägen. Jag visste ju ingenting om var arkiv fanns eller vart jag ens skulle börja. Men till slut så fick jag lite hjälp från olika håll och tips på databaser och så vidare. Det var ju bara att åka ner till Frankrike och bläddra i böckerna, lite som i en Harry Potter film. Man kände ju lukten av pappret från 1800-talet och allt blev så verkligt när jag en dag hittade namnet på den man som byggde Nellcote. Det var det som startade det hela för i marginalen uppe i hörnet stod det “född där och där och har hus där och där” det förstod ju inte jag i början men efter ett par veckor gick jag tillbaka till det där originaldokumentet och så började jag översätta allt som stod där.

Du fick till en ge-och-ta situation med Stoneslägret. Kan du berätta lite om det? Vad fick du och vad gav du?
En av de sakerna som jag aldrig gjorde var att kontakta Mick Jagger eller Keith Richards direkt. För att jag trodde att allt de visste var redan ute i media så de kunde egentligen inte bidra med så mycket. Men Stonesgänget som jag refererar till var alla de som också var med där nere, som Georgia Bergman, hon som hittade villan och som styrde hela showen. Marlon Richards, Jake Weber, Marshall Chess var andra. De gillade att jag kom till dem med saker som till exempel all fakta som datum och platser och så vidare så slapp de själva att rota i glömskan och jag kunde fokusera på att få med de där atmosfäriska berättelserna i stället.

Vilken var den största wow-upplevelsen du kände under ditt arbete med boken?
Det första var när Bergman sa att jag kunde få hennes dagböcker från den tiden. Då fick jag med hela kronologin. Den andra var att jag även fick dagböckerna från den tredje ägaren där hon skrev att hon hade överlevt Titanic. Det var då det slog mig att denna historia är mycket större än bara Rolling Stones. Det blev en rätt emotionell historia när jag i ett arkiv i Paris fann en namnteckning av den andra ägaren av huset hade varit med i finansieringen av frihetsgudinnan.

Det blir ju verkligen Europas historia utifrån ett hus i södra Frankrike. Finns det någon epok i denna historia som är liksom stängd, att folk inte vill prata med dig om den?
Det skulle vara den ryska oligarken som äger villan idag är ju en av Putins vänner. Den är både ett privat residens samtidigt som det är en stängd enhet. Men jag besökte den i somras och fick komma in och det var första gången jag var där innanför grindarna. Jag gav boken och allt det där men ryssen var inte där på grund av kriget, så den eran hoppas jag kunna uppdatera i boken. Sedan var hela den franska shippingfamiljen i kapitel fyra lite svåra att få ur något vettigt. De är en känd fransk familj och de har pratat med pressen tidigare. Det hade inte de andra ägarna utan de tyckte i stället att det här var en storslagen idé att någon ville skriva om deras föräldrars historia och gärna bidrog med vad de kunde. När jag var i Paris och lanserade boken kom den här familjen. De var 80-åriga kvinnor med sina stora pärlhalsband och de var så fina och väldigt snälla. De bodde i något stort hus i Versailles och så säger den ena kvinnan till mig att hon hade googlat mig och sett var jag bodde och tyckte att det var ett stort hus. Jag hade inte hjärta att berätta för henne att jag bara har en lägenhet i det huset.

Hur var det med att få tillstånd till att publicera alla bilder i boken? Var det tufft? jag minns själv från när jag släppte min bok, jag hade inga svårigheter men att det ändå var viktigt att få det där ja-svaret.
Det var egentligen inte så tufft för vi kom i den här ge-och-ta situationen så allt det gick bra. Den enda svåra biten var att en av ägarna hade arbetat med nazisterna och den historien är mycket värre än det som jag berättar. Det var de som till slut hyrde ut villan till Keith Richards. De jobbade med nazisterna under kriget och tjänade en massa pengar på det och med dessa pengar köpte de villan. Det var ändå rätt känsligt så för att få tillgång till alla de där bilderna om hur huset såg ut innan Keith Richards hade det så jag tonade ner historien lite.

När kände du att nog är nog, att boken inte kommer att bli bättre än så och att du måste ju sluta gräva någon gång?
Jag tror nog att jag är rätt galen för att den här historien är fortsatt väldigt fascinerande, så i somras började jag intervjua nästa ägare som inte kom med i boken. Jag har skrivit om eran fram till 1999 så jag har 30 år till att skriva om. Där finns rätt mycket bra saker också. Men jag tänkte nog aldrig att nog är nog men jag var tvungen att sätta en deadline för annars hade jag hållit på i fyra-fem år till och risken hade bara blivit att jag aldrig hade blivit klar med projektet.

När kom idén om att skriva boken på engelska?
Redan från start så jag har aldrig skrivit den här boken på något annat språk än på engelska. Man märker nog att boken inte är skriven av någon som har engelska som modersmål, inte för att språket i boken är felaktigt på något sätt utan mer för att språket är förenklat. Men å andra sidan har boken sålts till personer från 37 olika länder och det är tack vare att den är på just engelska.

Fick du någon hjälp med det skriftliga i boken, dels att hålla dig på rätt spår hela tiden eller med att du inte skrev boken på ditt modersmål norska?
Jag hade hjälp av två engelskspråkiga personer med att putsa detaljer kring språkbruket. Jag fick även mycket hjälp av min fru som till vardags arbetar som redaktör på ett förlag men det var mer generella saker än att peta i texterna. Så hon ska såklart ha en del ”kredd” här också.

Det här är andra upplagan vad skiljer sig den åt från den första?
Det är lite noteringar, korrigeringar och bilder som är tillagda. Den första hade en annan färg på omslaget och hela upplagan var numrerad, men den såldes slut redan efter en månad. Det tog sedan ett bra tag innan den andra upplagan kunde släppas på grund av den papperskris som råder i världen.

Jag trodde aldrig att en historia om ett hus skulle vara så fascinerande men Geir lyckas med att hitta just det huset som skulle kunna fixa det. En mängd historier och år av research har skapat en fantastisk histioria som även illustreras med en mängd tidigare aldrig publicerade bildre. Hela storyn skulle enkelt kunna bli filmatiserat där man följer Europas historia utifrån husets perspektiv. The Curious Chronicles of Villa Nellcote är nu ute i en begränsad och signerad andra upplaga. Den kan beställas från www.nellcotechronicles.com eller www.tronsmo.no.

SKRIBENT: Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)
INTERVJU: Geir Hørnes
AKTUELL MED: Boken The Curious Chronicles of Villa Nellcote