Samantha Fish och Jesse Dayton på Nalen

Det var länge sedan jag fick den där kicken av att se någon live för första gången och bli så där bortblåst så man tror man ska landa längst bak i lokalen men det här var ett sådant tillfälle. Visserligen förstärks säkert intrycket av att ha gått och väntat på konserten i över två år medan den skjutits upp flera gånger på grund av pandemin medan Samantha hunnit ge ut mer bra musik. Ändå, det var ett jäkla tryck och vi rycktes med från första till sista ackordet. Samantha Fish, Jesse Dayton och bandet gjorde ett störtgrymt jobb på Nalen.

Om man tillhör fel generation, särskilt om man är uppvuxen i Sävsjö där Svenne Hedlund länge bodde, kan man vara lite övermatad med Brand New Cadillac men när Samantha och Jesse går ut och drar igång konserten med den är det med gung och ös. Samantha och Jesse har även spelat in låten tillsammans på albumet Stardust Sessions.

Redan från början är det uppenbart att det inte är vilken rytmsektion som helst. Basisten är lite traditionellt tillbakadragen men stockholmsboende Brady Blade levererar mycket av trycket med sitt uttrycksfulla spel. Det spelas över hela trumsetet under konserten och när det blir som mest intensivt står Brady upp och trummar. Trummorna måste suttit fast i ett sådant där djupt betongfundament man använder för jordbävningssäkra byggnader. Samtidigt kunde ett sådant trumspel varit malplacerat om inte resten av bandet kunde hantera det. Samantha och Jesse som turas om att sjunga och sköta rytm- eller sologitarr eller ibland tillsammans tål det. Med trummorna i ryggen levererar de ett enormt gung och ös kompletterat av bas, keyboards och orgel.

Efter inledningscovern får vi Death Wish Blues från nyinspelade albumet med samma titel som släpps 2023-05-19. Vi är också bland de första att få höra material från nya albumet live, före exempelvis amerikanerna själv. Det är en tung svängig låt även den som sedan följs upp av I Feel so Good. Efter den här trion av låtar får vi en liten andningspaus och sedan en lite lugnare låt i form av Hello Stranger . Lugnet till trots dras jag fortfarande med. Bandet har bra rytm och klaviaturen får här komma lite mer till tals. Både Samantha och Jesse kan sjunga även när det inte är råare och rivigare stycken. Det hinns även med lite mellansnack. Det är första gången Samantha och Jesse är i Stockholm tillsammans och de är så glada att få vara ute och spela igen och hoppas sannerligen att de slipper vänta så här länge någon gång igen (spelningen har flyttats fram ett par gånger under pandemin). Framför allt är de även glada över att ha sålt ut Nalen så här en söndagskväll.

Efter det.är det dags för tunggung igen. Riviga gitarrer och Brady levererar tydligt bastrumsdunk som utan ord skriker till publiken att röra på sig och klappa i takt även innan Samantha tjoar på publiken att göra just det. Rippin’ and Runnin’ är också första låten i ett parti låtar från kommande skivan. Totalt med Settle for Less, No Apology, Trauma och som avslutning på hela konserten Riders får vi höra halva nya skivan. Jag har sagt det förr men jag uppskattar när artister fokuserar på sitt senast släppta eller snart kommande album. Liveversionerna av nyss nämnda låtar har gjort en bokning av nya skivan gjuten så snart lönen trillar in. Tyvärr har Brexit ställt till det för europaförsäljningen så hittar man inte skivan, som kommer i några olika versioner, i fysisk butik är det beställning från USA som gäller. Jesses Hurtin’ behind the Pine Curtain blir nästan lite AC/DC och förebådar att vi längre fram även får lite Whole Lotta Rosie.

Genom konserten får vi en blandning av några covers, de flesta inspelade tidigare av Jesse och Samantha tillsammans, några av deras respektive egna låtar och som nämnts låtar från kommande albumet, totalt sex stycken. Kompositionen av konserten är bra. Det är tunggung och ös mest hela tiden men det kommer lugnare och mer finstämda låtar då och då så vi får andas lite. Mitt i konserten knallar bandet av, efter att Samantha kollat att vi är kvar och vid liv, och lämnar Jesse och Samantha ensamma kvar med varsin akustisk gitarr. Här blir det mer nedstämt och stillsamt men fortfarande mycket gitarrlir i Baby’s Long Gone och I’ll Be Here in the Morning. Sedan kliver bandet på igen och tar upp tempot med lite galopp i Lover on the Side och Bullet Proof från Samanthas näst senaste album Kill or be Kind. I det korta mellanrummet mellan låtarna ropar någon entusiastiskt Let’s Go och Samantha svarar med glimten i ögat I don’t know that one. Hon förklarar sedan, fortfarande med glimten kvar, att på andra sidan pölen är “Lets Go” liksom Hurry up and play something, inte nödvändigtvis en komplimang till bandet. Efter detta kommer lite tjo fram och tillbaka mellan Jesse och publiken som intro till en Hip Shake (eller egentligen Shake your Hips) som andas ZZ Top och The Rolling Stones. När stämningen stiger i Hip Shake går låten går över i Whole Lotta Rosie. Det har varit uppenbart genom konserten men märks tydligt här att Jesse och Samantha gör sig bra tillsammans och har ett grymt band på scen. Jesse fick sjunga själv i Hip Shake/Whole Lotta Rosie men följs nu upp av att Samantha själv sjunger I Put a Spell on You.Det är tufft att ta upp en låt som bland annat gjorts i original på Screamin’ Jay Hawkins speciella vis eller Nina Simones känslosamma version men de gör det med stil och Samantha försöker inte sjunga som någondera utan gör en egen version i relativt klassisk vodouosande stil. Efter detta lugna trummar Brady in ett galopperande tempo, och det är inte kort galopp, i form av Seven and Seven is. Spelar ingen roll hur mycket jag älskar Alice Cooper, som gjorde en cover på åttiotalet, och hur kul det än var att höra Alice köra den med Hollywood Vampires — det här rockar skiten ur Alices version. Det var ovanligt roligt att sjunga med i boom-ip—ip-boom-ip—ip-yeah. Konserten avslutas sedan med Riders från kommande albumet.

Självklart var de redo för extranummer även om de faktiskt lämnade scenen och gick ut i logen. Publiken var dock högljudd och glad nog för att det inte skulle råda något tvivel som att de skulle komma tillbaka ens om de övervägt att inte komma upp igen. De framför You’ll Know my Heart och Going Down South som avslutning. Det varvar ned något men pulsen är hög när de slutligen kliver av för gott för den här gången.

Ska man sammanfatta konserten skulle man kunna säga: Det var bluesigt. Det var rockabilly. Det var rock ’n’ roll. Det var blytungt mest hela tiden.

Skribent: Kristoffer “Illern” Holmén
Fotograf: Kristoffer “Illern” Holmén
Event: Samantha Fish och Jesse Dayton
Arena: Nalens stora scen
Datum: 2023-03-19
Skivsläpp: 2023-05-19
Betyg: